Nu heter det inte packning längre...

...det heter kranbröst - 2016-10-18

Det hade droppat från vår blandare i badrummet några veckor. Konstigt tyckte jag eftersom vi renoverade allt för bara fyra år sedan. Nog ska en packning hålla längre. Någon packning har aldrig bytts i grovköket, där vi haft samma blandare i fyrtio år. 

Hur gör man här?

Då jag som humanist, med mycket begränsade tekniska kunskaper, oftast försöker undvika egna insatser vid sådana här situationer fick jag till slut, trots min ovilja, komma på ett sätt att lösa problemet. Efter ett av veckans besök på gymet, då jag i regel är full av energi vid hemkonsten, var min ambition att fixa läckaget. Det kunde väl inte vara så himla svårt om jag gick metodiskt tillväga.

Första åtgärden fick bli att inhandla nya packningar. Efter att ha tagit reda på att vår blandare var av märket Tapwell tog jag mig ner till Bauhaus, här i byn. De av er som besökt Bauhaus har kanske också konstaterat hur svårt det är att hitta personal, som kan hjälpa dig. Mina erfarenheter är att de nästan medvetet försöker undvika dig som kund, för att slippa besvär. Ok, det var kanske inte riktigt ärligt skrivet, då jag också, vid enstaka tillfällen, även stött på en väldigt engagerad och hjälpsam tjej.

Men om jag skulle ge de ansvariga på Bauhaus ett råd så är det att gå in på Kjell & Co och studera hur deras personal uppträder. Själv blir jag lika positivt överraskad varje gång jag har anledning att besöka denna butik på Center Syd.

Men tillbaka till packningarna. När jag sent omsider hittade någon på Bauhaus, som visste något om dylika artiklar, förklarade han att de inte lagerförde delar till detta varumärke. Speciellt förvånad av svaret blev jag dock inte utan var redan innan besöket på Bauhaus beredd på att jag förmodligen var tvungen att åka till Lindströms VVS i Lomma, som jag vet har nästan allt. Och, mycket riktigt salufördes detta varumärke av Lindströms. De packningar jag var ute efter och som säljaren påpekade hade benämningen kranbröst, skulle jag kunna hämta om några dagar.

Så här ser kranbröst ut.

En av mina golfkompisar, Jörgen Kvant, har ett förflutet som en mycket framgångsrik säljare inom Ahlsellkoncernen. Jag berättade om mina kranbröst för honom, för att höra om han var insatt i denna nya termonologi. "Självklart" sade han, precis som han brukar göra, "men jag kommer inte på rak arm ihåg artikelnumret". Med tanke på hans initierade kunskaper på området och mitt tillkortakommande inom samma område, kom vi överens om att han skulle hjälpa mig vid själva operationen.

Vi bestämde att Jörgen skulle komma i tisdags och för att imponera lite hade jag plockat fram alle de verktyg, som kunde tänkas behövas vi kranbröstbytet. Utöver det hade jag till och med letat fram på nätet och skrivit ut en sprängskiss på hela blandaren. Bättre förberedelser går inte att finna. 

Och, allt gick också bra, dock med den underligheten att varmvattenkranen nu måste vridas åt motsatt håll jämfört med tidigare. Detta är dock en detalj i det hela för nu läcker inte blandaren längre.

Jörgen var under hela operationen ett stort stöd och briljerade lite överlägset med sina kunskaper, även om det var jag själv, det måsta jag faktiskt nämna, som utförde hela arbetet för egen hand.

Under locket till behållaren.

När nu Jörgen ändå var här så kunde jag ju lika bra utnyttja hans kunskaper och långa erfarenhet, också när det gällde toaletten på övervåningen. Jag hade nämligen upptäckt att det hela tiden rann, visserligen väldigt lite, från behållaren ner i toalettstolen. Vi skruvade av knoppen till spolaren och tog av locket till behållaren, för att kunna göra en visuell besiktning. Jörgen joxade lite hit och dit med den långa pinnen som går ner och täcker hålet till toalettstolen, varefter han beordrade mig att sätta på vattnet, som naturligtvis varit avstängt under arbetets gång.

Nej, Jörgen mår inte dåligt, han kontrollerar.

Efter att detta var gjort spolade Jörgen ett antal gånger, för att kunna kontrollera om det fortsatte att rinna efter det att behållaren åter fyllts. Uppfyllda av glädje kunde vi, efter mycket noggranna kontroller, konstatera att det förmodligen bara var den undre förslutningen som hamnat lite snett, eftersom det nu slutat att rinna.

Sjuttiotalsutrustning.

För att vara lite förberedd på ett framtida läckage i grovköket, där jag märkt att jag måsta stänga vreden allt hårdare, tog Jörgen sig även en titt på detta. Både Jörgen och jag var av den uppfattningen att det var själva vreden som skulle kunna dras rakt upp och av för att hitta fram till packningarna.

I dessa blandare är jag nämligen övertygad om att packning heter just packning. Då vi inte, med någorlunda lätthet kunde rubba vreden och inte heller ville ha sönder dem, så lovade Jörgen att konsultera sina kolleger på Ahlsell för att få lite råd om hur vi skulle angripa problemet.

Lite stolta, inte minst jag, över att vi åtgärdat två problem, kom vi överens om att spela golf på Vasatorp redan på torsdag, den enda dag i veckan som det inte skulle regna.

Vi tog avsked av varandra och jag lovade Jörgen, som tack för hjälpen, att försöka låta honom få vinna torsdagens golfrunda.

Det är viktigt med ett nätverk med olika specialister!

En hösttur i våra Morgans

Två Morgans på besök hos en tredje - 2016-10-05
Hösten har så här långt varit fantastisk och vädret har inbjudit till både golf och öppetåkande. Ola, som varit i Frankrike flera veckor, har saknat sin Morgan och var väldigt sugen på att ta en tur i det underbara oktobervädret. Vi bestämde därför, kvällen innan, att han skulle dyka upp hos mig efter ett kort möte, som han var tvungen att delta i på morgonen. Det passade mig bra då jag hann att gå på gymet och därmed slippa få samvetskval för att inte ha gått dit.

Ready to go!

Klockan tio var jag rustad och klar i garaget. Ryggsäcken var packad med två hårdkokta ägg, två halva frallor, kaffe och slutligen två wienerbröd som var doppade i choklad. De senare tänkte jag överraska Ola med när vi fikade någonstans. För säkerhets skull tog jag fram kompressorn och kollade lufttrycket och till min förvåning hade trycket sjunkit till ett kilo i alla fyra däcken. Jag fortsatte med att packa resten av sittunderlag och rygga i bilen och undrade när Ola skulle dyka upp. När klockan blev elva så slog jag honom en signal. Då satt han fortfarande i möte, men skulle komma så fort han kunde. "Så fort han kunde" visade sig bli strax efter tolv.

Vi skämmer bort våra Morgans med Shell 98 Super.

Men, bättre sent än aldrig. Vi hade inga tider att passa. När han sent omsider anlände hade han konstaterat att bensinmätaren inte verkade fungera. Jag påpekade då att han väl kunde kolla trippmätaren och se hur långt han kört sedan senaste tankningen. "Trippmätare, finns det en sådan" svarade han. Även om det inte finns speciellt många finesser på en Morgan, så borde han i alla fall veta att det fanns en sådan. Och finess är nog ett väl starkt ord då detta hjälpmedel finns i de simplaste av bilar idag. Jag behövde emellertid själv tanka, så jag föreslog att vi åkte upp till macken för att säkerställa att vi inte riskerade "soppatorsk" någonstans på vägen. När vi tankat upptäckte Ola att bensinmätaren fungerade igen. Förmodligen hade tanken varit nästan tom. Nu lärde jag honom att nollställa trippmätaren varefter vi drog iväg norrut mot kullahalvön.

Blå himmel, hav och ön Ven i blickfånget.

Som vanligt valde vi smala, krokiga och glest trafikerade vägar, där Morganbilar kommer bäst till sin rätt. Vi började med att köra längs havet, förbi Barsebäcks golfbana och vidare genom Häljarp och Asmundtorp för att så småningom närma oss Glumslöv. Då fick jag för mig att vi skulle göra en avstickare ner till Ålabodarna, som är en väldigt mysig liten fiskehamn. Här beslöt vi också att inta första halvan av innehållet i vår pick-nickkorg.

En smal gata löper genom hela den lilla byn.

När vi satt där och filosoferade, kom plötsligt en liten röd bil och stannade i närheten. Ur kliver tre män, utrikes födda, som verkade väldigt intresserade av våra bilar. De närmade sig sakta och frågade lite blygt om de fick fotografera bilarna. De kunde de väl få tyckte vi och snart poserade de på olika sätt framför först den ena och sedan den andra bilen. De tackade artig för detta och vi småpratade sedan lite om Morganbilar i allmänhet. Vi hade ätit färdigt, packade våra ryggsäckar och fortsatte vår färd, efter att ha tagit avsked av de tre bilintresserade, trevliga killarna.

Jodå, han hade hunnit i fatt mig.

Vid några tillfällen var vi tvungna att ta oss fram på lite större vägar, med betydande trafik. Eftersom Ola inte känner till denna del av världen lika bra som jag, så är det viktigt, precis som vid all karavankörning, att hålla koll på om bakomvarande, d v s Ola finns med bakom mig.

Toalettbesök vid Allerums kyrka.

När vi åter kom upp till Glumslöv körde vi vidare förbi Rya golfbana och Rydebäck för att sedan, när vi närmade oss Råå, svänga av till höger mot Gantofta. Nästa metropol som passerades blev Bårslöv, som följdes av Kropp, Fleninge, Ödåkra och Allerum. Här stannade vi vid kyrkans parkeringsplats eftersom kaffet vi drucket gjort sig påmint och vi var i behov av en bekvämlighetsinrättning. Sådana faciliteter finns ofta på kyrkogårdar, så även här.

Även Tony är ägare till en Roadster.

När vi var här passade jag också på att slå en signal till min mångårige vän Tony i Hittarp, dit vi skulle åka för att titta på hans Morgan och han på våra. Han trodde vi skulle komma tidigare och sade att han hade obligations om en stund, men att vi kunde komma förbi för ett snabbt besök.
Tony och jag har varit vänner ända sedan vi gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg på 60-talet. Vi spelade i samma rockband, vi körde moped ihop, vi jagade flickor i Helsingborgs Folkets Park och vi hade också var sin MGA 1600 från 1962. Det var nog i det sammanhanget vårt bilintresse tog sin början.

Ola verkar undrande över något.

När vi anlände till Tonys garage och jag presenterat Ola för honom tittade vi noggrant på hans Roadster av 2013 års modell. Den har, till skillnad från min och Olas, en motor på 3,7 liter, medan våra endast är på 3,0 liter. Tony berättade att detta var hans TIONDE Morgan. Den första var en 4/4 fourseater, som han köpte av salige Carl-Gustav Lindstedt. Just den bilen finns faktiskt fortfarande i Hittarp och ägs nu av dottern till en annan av våra Morgankompisar.

Ytterligare en parkering med sundsutsikt i Domsten.

Eftersom Tony berättat att han hade lite kort om tid, han spelar nämligen även tennis, så tackade Ola och jag för oss och mullrade iväg. Vi hade fortfarande kaffe och annat godis i våra ryggsäckar och bestämde oss för att hitta en kontemplativ plats där vi kunde gotta oss med detta. Valet föll på hamnen i Domsten, som ligger endast några kilometer från Hittarp.

Häftiga maskiner, som lyfter tungt.

I den lilla hamnen rådde full aktivitet då båtklubben verkade ha anlitat en kranbil för lyfta upp båtarna till vintervila. Lite sorgligt kändes det dock denna dag, när vädret verkligen var som gjort för en tur på sjön. Som Morganägare har vi inte samma problem med att bestämma ett fixt datum för när säsongen anses vara slut. Blir det en fin öppetkörardag mitt i vintern så är det bara att gå ut i garaget och starta upp bilen. Om vi inte ställt av dem förstås.

Ola berättade att han var förtjust i sardiner, likadana Gustav V:s brislingar som jag brukar köpa.

Ja, där satt Ola och jag i godan ro och stoppade i oss allt från sardiner till rulltårta och chokladdränkta wienerbröd. Som pensionärer kändes det också ganska bra att studera när andra arbetade.
Klockan var nu nästan fem på eftermiddagen och vid den här årstiden mörknar det allt snabbare på kvällarna. Vi körde upp från Domsten och ut på stora vägen mot Helsingborg. På vägen dit mötte vi hela karavaner med alla de som skulle hem till Viken, Höganäs eller längre upp på kullahalvön. Alla hade bråttom och alla ville vara först samtidigt som avståndet till framförvarande bilar ibland var hur kort som helst. Inte underligt att det sker olyckor.
Ola och jag åkte, när vi passerat Helsingborg, saktmodigt och i vår egen takt, åter ut på the country roads, där trafiken är minimal och omgivningarna och stillheten är rogivande.

En sådan här dag är en lisa för själen!

Vi spelade Herrarnas Dag på Vasatorps GK

Ambitionen var att vinna, men vi slutade sist - 2016-09-24

Jörgen Kvant och jag skulle spela tillsammans under tävlingen. Redan på torsdagen hade vi, tillsammans med golfkompisen Håkan, varit ute och provspelat Tornament Course från tee 47, den tee vi skulle använda vid tävlingen. Eftersom vi normalt spelar TC från tee 57, så skulle det bli spännande att se vad vi kunde prestera från en främre utlagsplats. Tävlingsformen var bästboll slagspel och när vi kom in efter träningsvarvet kunde vi konstatera att vi hade gått banan på 69 slag netto. Ett resultat som förmodligen inte hade räckt till någon vinst, men var ganska hyfsat ändå.

En fin höstmorgon på Vasatorps GK.

Nu var det lördag och självförtroendet var ganska bra då vi både tyckte att vi var i hyfsad form.
För egen del så har säsongens resultat varit ganska nedslående, med endast ett fåtal rundor i närheten av 30 poäng. Detta har till viss del berott på att jag haft en fruktansvärd  s k yips, som resulterat i treputtar även från en meter. Men de senaste sex rundorna har jag både gjort en och annan birdie och lyckats få mellan 30 och 36 poäng varje gång.

Jörgen tränar sig i form.

Efter telefonsamtal med Jörgen under fredagskvällen, bestämde vi att vi skulle träffas på klubben vid åttatiden så att vi i lugn och ro kunde värma upp och slå några bollar på rangen. Vi slog väl cirka 50 bollar var och en och Jörgen tyckte det kändes bra med de flesta klubborna.

Penngreppet.

När vi ansåg oss klara på rangen var det dags att slå några chippar och inte minst träna lite puttning.
De fruktansvärda puttproblem jag haft hela säsongen har resulterat i att jag bytt grepp, från klassiskt till numera två olika grepp. De långa puttarna slår jag med vänster hand under den högra och de där korta, som jag hade panik varje gång jag skulle slå dem i hål, har jag börjat testa det s k penngreppet.
Att börja använda denna teknik var mitt sista desperata försök att komma ifrån ryckningarna i händerna vid korta puttar. Det känns visserligen inte alls bekvämt, men det fungerar faktiskt och yipstendenserna är helt borta.

Håkan försöker ingjuta självförtroende hos brorsan.

Alla tävlande skulle starta samtidigt klockan 1000. Det kallas kanonstart och de tävlande får starta från olika hål på banan, för att komma in vid ungefär samma tid till den gemensamma lunchen.
Men innan dess skulle vi äta frukost, något som ingick i tävlingsavgiften. Redan lite efter nio så började det bli allt varmare, varför frukosten kunde intagas utomhus, tillsammans med vår gemensamma golfkompis Håkan och hans bror.

P-O, Bengt och Jörgen ser förhoppningsfulla ut inför det första hålet.

Vi hade turen att starta på hål nummer 17, dit det inte var speciellt långt att gå. Här skulle vi också träffa det par som Jörgen och jag skulle spela tillsammans med. Det visade sig var två trevliga killar vid namn P-O resp. Bengt och som låg på ungefär samma handicapnivå som Jörgen och jag.

Håkan var den ende som hamnade på green.

Även Håkan och hans bror startade på samma hål som vi, varför vi kunde konstatera hur det gick för några av våra konkurrenter redan då. Det sjuttonde hålet är ett par trehål på omkring 125 meter och ett hål som vi sällan, av någon underlig anledning, lyckats få bra resultat på.

Jörgen hamnade inte alltid där det var tänkt.

När det var vår tur så hamnande ingen av oss på green. Men, vi låg i greenkanten och kunde chippa och tvåputta för fyra i. Inte bra, men inte någon katastrof heller. Spelet, de första nio, flöt på ganska bra för Jörgen och mig. Vi höll jämna steg med våra spelkamrater och ibland låg vi något för och ibland de.

Jörgen och P-O kontrollräknar scorerna.

Vi hade väldigt trevligt i bollen och kunde skämta hur mycket som helst med varandra. Jag menar golf handlar inte bara om att slå på en boll, det sociala inslaget är minst lika viktigt och har lika stor betydelse som resultatet för upplevelsen. Nästan i alla fall!
Med detta sagt så får jag väl försöka förklara varför vi inte lyckades vinna tävlingen, ine bara det vi lyckades komma förödmjukande sist.
De sista nio hålen kompletterade Jörgen och jag inte allas varandra. Gjorde jag ett par, så gjorde han ett par och om jag fick en dubbelbogey så gjorde han detsamma. Oflyt alltså! Samtidigt så gällde det motsatta för våra spelkamrater, som utöver detta, åtminstone i Jörgens och mina ögon, också hade en hel del tur.
Våra spelkamraters resultat blev 68 slag netto medan Jörgen och jag hamnade på 76. Det visade sig också, när vi träffade Håkan att även han och hans bror spelat dåligt och slutat på 72 slag netto, endast två placeringar ovanför oss. En tröst för ett tigerhjärta!

Om någon vecka är det Gåsatävling på Vasatorp, denna gång på Classic Course. Kanske Jörgen och jag gör ett nytt försök. Tävlingsformen denna gång är greensome, vilket innebär att vi slår ut var sin boll från tee, väljer sedan vilken av dessa vi vill spela vidare på och slår därefter vartannat slag på bollen. En sådan spelform gör att det är lätt att bli lite sura på varandra, när någon slår ett slag där bollen hamnar i en bunker eller tjock ruff. Denna risk föreligger också i allra högsta, eller kanske i ännu högre grad, också när du spelar med din hustru.

Ett dåligt resultat, men en mycket trevlig dag!

A perfect day to go away in the Morgan.

Skillinge tur och retur - 24 mil - 2016-09-10
I fredags skickade jag några sms till Morgankompisar och undrade om de kände för en outing under lördagen. Ett snabbt svar kom från Anders i Skillinge, som föreslog att vi skulle göra visit hos honom och Gloria. Ola i Bjärred, som också var intresserad, beklagade att de inte kunde följa med då de var på väg till sin lägenhet i Frankrike.

Weidows hade nog redan varit ute en tur i sin Morgan.

Men, Eva och jag gav oss i väg i solskenet, vid halvelvatiden på förmiddagen och tillbringade omkring 90 minuter på mindre vägar innan vi parkerade vår Roadster på Weidows rymliga uppfart vid deras villa i Skillinge.

Eva och Putte.

När vi kom fram satt Gloria redan och väntade på en stol på uteplatsen. Anders hade hon skickat iväg för att köpa kaffebröd, ett initiativ som vi uppskattade. Under tiden vi väntade på Anders passade Eva på att bekanta sig med familjens franska bulldog Putte. En vänlig själ mot människor, men lär avsky allt som finns inom hundsläktet.

Anders Lambo är förmodligen den nuvarande juvelen i kronan.

Tre av Anders MC som används för tillfället.

Snart hördes ett muller på gatan och Anders gled in i sin relativt nyinförskaffade gula Lambourghini. Anders är nog den mest motorintresserade person jag känner och har under årens lopp byggt upp ett stall med en hel del europeiska bilar och en mängd motorcyklar.

Trevlig liten grupp av fordon.

Nu är Anders inte den ende i Skillinge som är lycklig ägare till en Morgan. Här bor också Jonas Martin och hans fru Lena. Så fort Anders kom tillbaka  från sin köprunda ringde han till Jonas och berättade att Eva och jag hade anlänt. Och, det dröjde inte många minuter innan även Jonas rullade in på uppfarten en röd 4/4:a från 70-talet. Jonas och Lena ingår också i den grupp av Morganägare som under de tre senaste åren gjort en tredagars Morganutflykt varje år.

Perfekt utsmyckning i vardagsrummet.

Det var inte så längesedan vi träffades senast, då det bara var cirka tre veckor sedan vi alla deltog vid den svenska Morganklubbens 50-årsjubileum i Tylösand. Men, trots det hade vi mycket att avhandla.
Vi fortsatte snacket inne hos Weidows, där vi bjöds på kaffe och wienerfläta.
I vardagsrummet stod en glänsande mortorcykel av märket Velocette uppsställd, som ett smycke, vid sidan av den öppna spisen. Det är nog inte många som tillåts av sin äkta hälft, att släpa in ett motorfordon i möblerade rum. Men Gloria verkar faktiskt vara nästan lika fascinerad av bilar och mc, som Anders.

Att bo så här hade jag inte haft något emot.

När vi nu ändå var i Skillinge så propsade Jonas på att vi skulle åka vidare hem till honom och Lena för att gå husesyn och inte minst titta in i hans garage. Paret Martin bor i en alldeles underbar gammal gård med halmtak. Den har renoverats under många år och är i ett fantastiskt skick. Köket, med bjälkar i taket andades brittiskt lång väg och jag kom direkt att tänka på TV-programmet "Ett hus på landet".

Denna målning är underligt nog helt platt.

På en vägg, i anslutning till köket, hängde en tavla, som mer såg ut som en liten installation. I mina ögon ser det nästan ut som om man skulle kunna greppa glaset och ta ut det från den hylla den verkar stå på. Den påminner mig om när vi hade perspektivritning, när jag gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Vi hade en teckningslärare, som kallades för Masken, som bad oss rita en trappa. Hur jag än gjorde fick jag aldrig till det, medan några andra skolkamrater fixade det ganska lätt. En traumatisk upplevelse för mig på den tiden. Jag ville ju så gärna kunna, jag också.

Ett trevligt par.

Nä, nu var det dags för en kort garagerunda innan vi skulle bjudas på flädersaft och skorpor på altanen.
Jonas har ett fint garage, som är mycket större än vad som framgår av bilden. Här finns också kompisen till hans 4/4 nämligen en +4 av mycket senare datum. Det skymtar också en golfbag med klubbar mellan bilarna, vilket tyder på att Jonas understundom och med blandat resultat, precis som jag själv, plågar sig fram över 18 hål på golfbanan.

Eva gör sig klar för fortsatt färd.

Paret Martin skulle inom kort få gäster, varför Eva, jag och Weidows tyckte det var dags att tacka för oss och dra vidare. Innan vi åkte kunde jag emellertid inte låta bli att ta en bild på vår bil framför den pittoreska byggnad som även innehöll garaget.

I väntan på något att äta.

Konst, i detta fallet i form av fotografier.

Det var egentligen tid för oss att åka hem. När mörkret fallet är risken för att stöta på ett rådjur eller ännu värre ett vildsvin nämligen överhängande. Men, vi var också lite hungriga. Anders och Gloria föreslog därför att de följde oss en bit på vägen hem, för att tillsammans med oss ta något lätt att äta på ett ställe som heter Backagården. Det är verkligen en riktig oas, mitt ute på landet. Vi satt i ett inglasat jätterum där vinrankorna växte ända upp i taket och det fanns konst längs väggarna.

Dags för hemfärd åt var sitt håll.

Allt trevligt har ju som alla vet ett slut, så efter en halv timmes ytterligare bilsnack och lite planer för nästa års vårutflykt, tog vi avsked av varandra. Efter att ha embarkerat våra fordon vände vi nosarna åt var sitt håll och drog iväg.
På vägen hem mötte vi en Morgan i samma färg som vår. Vi vinkade naturligtvis och de i den mötande bilen vinkade ännu livligare. Registreringsnumret började på ENP, men när Eva kollade i matrikeln, som alltid finns i bilen, så fanns det ingen bil som började med dessa bokstäver. Då finns det två förklaringar. Den ena är att ägarna inte var medlemmar i klubben, vilket verkar på gränsen till osannolikt. Den andra, att ägarna nyligen köpt bilen, som då kanske dyker upp i den nya matrikeln.
Kul är det i alla fall att möta en Morgan på vägen, vilket verkligen inte händer ofta när vi är ute och spontankör i ensamt majestät.

Fler Morganturer väntar då väderprognoserna ser positiva ut!

Tvåhundrasjuttio Morganbilar i Tylösand

Svenska Morganklubbens 50-årsjubileum 2016-08-18/21
Morgan Owners Group of Sweden är en av de äldsta Morganklubbarna i världen. Att fira 50 år är en stor händelse som lockade Morganeers från hela Europa till Tylösand utanför Halmstad för att delta i firandet.

Morgans från tolv europeiska länder började anlända redan på onsdagen. Största antalet, förutom oss svenskar, kom från England och Tyskland, men längst ifrån borde Roberto Tondelli och Lucia Riccucci från Florens i Italien vara, då enkel resa uppskattades till 220 mil. Häftigt!

Tre Morgans - tre färger.

För egen del startade vi inte vår resa förrän på fredagen den 20:e. Vi körde tillsammans med Ola och Anita i deras Roadster samt Orlando och Catarina i sin +4. Vi drog iväg vid lunchtid men redan innan vi lämnat Löddeköpinge så började Ola prata om mat. Vårt första stopp gjorde vi därför redan efter 40 kilometer, då vi svängde in till Vasatorps GK utanför Helsingborg för att äta lunch.

Morgans everywhere.

När vi anlände till Tylösand var alla ytor omkring hotellet belamrade med Morganbilar. Under hela kvällen rullade det in en ständig ström av bilar från när och fjärran.
Efter incheckning och uppackning blev det tid för mingel med alla gamla bekanta, som naturligtvis också var där, men också med en och annan vi inte träffat tidigare. Det tog sin tid att gå runt och titta på alla bilar och ibland slänga käft med deras ägare. Sånt är alltid kul!

Åttio års åldersskillnad mellan de här båda bilarna.

Nere i hotellobbyn fanns tre bilar uppställda, dels Björn Roxlins 4/4 från 1936, som är den äldsta bilen av den modellen i Sverige, dels en 4/4 jubileumsmodell från 2016 (det var 80 år sedan den första 4/4:an tillverkades). Jag vet inte vad en 4/4 kostade ny 1936, men på årets modell fanns uppgift om att en köpare måste vara beredd att punga ut med omkring 560 tusenlappar för att köra hem med den. De har börjat bli i dyraste laget de nya modellerna. Den tredje bilen var en Aero och prislappen på en sådan var nog dubbelt så stor som på 4/4:an.

Ola verkade hungrig igen.

Hotellet, som ägs av Per Gessle, är väldigt fint och innehåller massor av konst, både i form av måleri, skulpturer och fotografi. På kvällen ingick en buffé, som en del inte tyckte gjorde skäl för namnet eftersom den bara innehöll en rätt nämligen lax. För min del var det OK då jag gillar lax, men det finns dock folk som inte äter sådant.

Ingen gick hungrig från frukosten.

Då var frukosten betydligt bättre. i Frukostmatsalen fanns det bl a en man som stod och gjorde omeletter på beställning, vilket jag naturligtvis utnyttjade. Massor av pålägg, ägg, lax och annat gott och inte minst bacon, äggstanning och prinskorvar. Till kaffet bjöds det också på wienerfläta och någon annan torr kaka. Den senare kunde jag avvara. Som framgår så intogs frukosten i hyfsad tid på morgonen. Och, det var inga problem att komma upp på morgonen då de flesta var ganska trötta efter allt körande i värmen kvällen innan och därför knoppade in i hyfsat tid.
Mycket stod på programmet den här dagen, så det gällde att vara utvilad.

Jag fick fotografera Eva för att skicka bilden till barnbarnen.

Något bilrally, som brukar vara nästan legio vid sådana här evenemang, var inte att tänka på med den mängd bilar som fanns på plats. Istället fanns det en hel del aktiviteter att förlusta sig med som Ladies Drive, besök på Koeniksegg i Ängelholm, stadsvandring i Halmstad, konstvandring på hotellet och sist men inte minst älgsafari i Markaryd. Vi hade bokat älgsafarin och lämnade Tylösand prick nio för att under en dryg timme förflytta oss i våra Morgans till Markaryd.
Här fanns det naturligtvis en shop där allehanda saker, med anknytning till älgar, fanns att köpa. Hur många tyska bilar har du till exempel sett, som inte har en älgdekal på bakluckan?

En älgko med sina kalvar vilar i gräset.

Under safarin fick vi åka i ett litet tåg som tog oss runt i safariparken. Innan vi steg på fick alla en liten lövruska att locka älgarna med under färden. De stora djuren var vana vid människor och kom gärna fram till vagnarna för att mumsa i sig godsakerna.
De tre tågvagnarna var utrustade med högtalare för att alla skulle kunna höra föraren, som berättade väldigt informativt om alla älgarna, både på svenska och engelska.

Gloria och Anders väntar på sina våfflor.

Utöver shopen i anslutning till safariparken fanns det naturligtvis också ett café. En sådan inrättning lämnar jag sällan därhän, varför Eva och jag tillsammans med paret Weidow gick in och beställde kaffe och våfflor. På cafeét råkade vi också ut för den enda malör, som inträffade under hela resan.
Jag råkade glömma ett paraply, som jag ställt i något hörn. Upptäckten gjorde cirka sju mil därifrån, så att vända för att hämta upp det var det inte tal om. Ingen större förlust dock, då vi har åtminstone ytterligare tio golfparaplyer hemma i garaget.

Blev ni inte varma i flygarjackorna?

Eftersom klockan bara var omkring ett på eftermiddagen var det inte aktuellt att åka tillbaka till hotellet. Vi ville köra med våra Morgans. Anders, som är extremt intresserad av allt vad fortskaffningsmedel heter, föreslog att vi skulle åka till Svedinos bil- och flygmuseeum, som ligger i Ugglarp. En god idé tyckte jag och när vi inte fick mothugg från våra äkta hälfter så körde vi dit.
Hela färden gjordes på krokiga, asfalterade vägar i skogsmiljö. Skönt var det att köra i skuggan eftersom det var väldigt varmt i solen.

Till skillnad från många bilmuseer, inte minst utomlands, är nästan all fordon på museet orenoverade.
Här finns massor av bilar av olika årgångar samt några hemmakonstruerade skapelser, som såg väldigt märkliga ut.

En tysk Junker.

Svedino var på sin tid en väldigt känd trollkarl, vilket de flesta känner till. Men att han också var väldigt flygintresserad och flög både egna och andras flygplan visste åtminstone inte jag. I några av hallarna i museet fanns därför en hel mängd flygplan av olika slag. Här fanns plan från flygets barndom såväl som exemplar av nästan alla jetdrivna plan som funnits i flygvapnet. Lansen, Tunnan, Draken och Viggen fanns alla representerade i museet.

Tillbaka på hotellet, med någon timme till godo, var det så dags att duscha och byta om till lite mer representativ klädsel inför kvällens galamiddag, som skulle inledas med mingel klockan 1900. Inför kvällens begivenheter hade arrangörerna valt att göra en bordsplacering. En strålande idé i mångas ögon eftersom det annars är lätt att man sätter sig tillsammans med folk man redan känner. Att träffa nya entusiaster är en viktig ingrediens vid sådana här träffar, tycker jag.

Min trevliga och pratglada bordsdam Fiona Cowley från Morpeth i England.

Under eftermiddagen blev jag också uppringd av den som skulle vara värd för bordet, där Eva och jag skulle sitta. Han undrade om vi kände oss bekväma med det engelska språket och litteraturen. Jag svarade då, på ett käckt och trevligt sätt, att det säkert skulle gå bra efter en och annan "stänkare" innanför västen. De verkade ha tänkt på allt, de duktiga arrangörerna. Min bordsdam, Fiona, hade kört sin Morgan 4/4 till Sverige tillsammans med sin codriver och väninna Catherine McNally.

Christer Wahlgren.

Under tiden, samt innan och efter, vi avåt vår trerättersmiddag hölls det en hel del lagom långa tal. Först ut var klubbens ordförande Christer Wahlgren som tackade alla gästerna, inte minst de utländska, för att så många valt att uppmärksamma klubbens högtidsdag. Även arrangörskåren fick en stor eloge för sitt arbete under två år, med att planera och skapa ett väl fungerande arrangemang för ett så stort antal besökande.

Roberto Tondelli.

Många andra prominenta personer tog till orda, bland andra en av klubbens grundare, den välkände och populäre Arne Holmström. Flera representanter för de utländska Morganklubbarna valde också att framföra sina gratulationer till Morgan Owners Group of Sweden. En av dem var Roberto Tondelli från Florens, som tillsamman med sin kvinna Lucia, var de enda representanterna från Italien.

The Legends.

Kvällens underhållning, som höll på nästan fram till midnatt, var helt i min smak. Och, förmodligen gillade de drygt 500 gästerna det lika mycket som jag. The Legends är tre medelålders gossar, som ska föreställa Jerry Lee Lewis, Roy Orbison och Elvis Presley. Jerry Lee Lewis, som egentligen heter Jerry Carlson är son till en av mina radioamatörkompisar. När den här gossen var liten fick han ett litet, litet piano, som han lärde sig att spela en barnvisa på. När han stolt förklarade för sin pappa att han NU kunde spela piano så svarade pappan: "När du kan spela som Jerry Lee Lewis, DÅ kan du spela piano!" Och på den vägen är det.
Under framträdandet trodde många i publiken att det var play-back, men inget kunde vara mer fel. Visserligen fanns bas, och trummor och annat komp inspelat, men både sångröster och pianospel var i högsta grad äkta. Det var sådant ös att några inte kunde hålla sig utan började spontandansa i ett hörn av lokalen. Till och med Eva drog med mig dig där vi buggade av glatta livet.

Dags för hemfärd.

Allt roligt har ett slut och mätta och trötta drog Eva och jag oss tillbaka till vårt rum vid halvettiden på natten. Vi kom ner i frukostmatsalen vid halvniotiden dagen efter och satte i oss en rejäl måltid, som skulle hålla oss flytande några timmar framåt. Sedan var det dags för avsked av dem vi lyckades träffa på väg till bilen med väskorna.

Räkmackan smakade gott i Båstad Hamn.

Men, det låg fortfarande mycket Morganåkande framför oss. Vädret var ännu perfekt och tillsammans med tre andra Morgans, som skulle åt ungefär samma håll som vi, bestämde vi att vi skulle åka via Båstad och sedan vidare längskusten söderut. I Båstad körde vi ner i hamnen, där det trots att säsongen var slut, fanns massor av folk. Både Anders och Ola var hungriga igen, så vi hittade ett ställe där det var plats för oss alla åtta och beställde in räkmackor och öl eller mineralvatten.

Lite trötta och avslagna efter dagens vedermödor.

Efter någon timmes ätande och flanerande i hamnen körde vi vidare förbi Bjäre och vidare mot Ängelholm. Här beslöt Ola, Anita, Orlando och Catarina att fortsätta ut på motorvägen, då de hade tider att passa. Men, vi andra fyra valde att fortsätta kustvägen förbi Farhult, Svanshall och Arild och vidare till Mölle. Här finns också en hamn och precis som i Båstad vad det fullt av bilar och folk överallt. Vi lyckades dock hitta en parkeringsplats en bit bort för att sedan gå och sätta oss med den kopp kaffe och mjukglass vi varit sugna på så länge.
Stora, svarta moln tornade upp sig när vi tittade söderut. Det var åt det hållet vi skulle. Bensinen i vår Morgan var på upphällningen och efter att ha passerat Nyhamnsläge och Strandbaden visste jag om en St1-mack som fanns i Höganäs.

Hemma igen. Nu fick taket bli upp för nu skulle Mr Brum in i garaget.

Precis när jag fyllt tanken så började det regna kraftigt, ett riktigt åskregn, varför både vi och Anders och Gloria beslöt att sätta upp suffletterna. Detta är något vi egentligen inte gillar och mycket riktigt, tjugo minuter senare slutade regnet och det blev åter strålande solsken. Men, då var vi redan ute på motorvägen på väg mot Löddeköpinge och Malmö, så taket fick bli uppe. Många vi mötte undrade nog varför vi hade cabben uppe i det fina vädret.
Det hade jag i alla fall gjort.

Tre härliga dagar i trevligt sällskap var till ända!