Första golfrundan under nådens år 2017

Kallt och gråmulet, men lugnt - 2017-01-25
På DMI visade man att vädret under ett antal dagar, mitt i veckan, skulle bjuda på plusgrader.
Kvant och jag hade inte spelat golf sedan den 9:e december och båda två ansåg vi att vi fick ta tillfället i akt att testa hur kropp och golfswing kändes efter det långa uppehållet.

Vi inledde båda med var sin tallrik sparrissoppa.

Men, innan vi anträdde första hålet så åt vi lunch. Golfkrogen bjöd dels på sauterad lever och dels på raggmunk med stekt fläsk. Eftersom lever är en av mina favoriträtter så ville jag naturligtvis inte missa denna sällsynt serverade rätt. Som jag nämnt tidigare så bjuder krogen, The Clubhouse, dagligen på buffé med två varianter av husmanskost av hög kvalitet.
The Cluhouse är ett populärt ställe som verkligen är värt en omväg.

Jörgen har gjort det bekvämt för sig genom sitt köp av elvagn.

Så var det då dags att lämna den varma, sköna restaurangen för att ta oss an utmaningarna på banan. Med iskalla bollar, stela kroppar och avsaknaden av välbehövlig rull på våra utslag samt att banan spelades minst 200 meter längre än vanligt, så var våra ambitioner på vettiga resultat inte så höga.
Det började också med att vi gjorde enkla missar både vid utslagen och inspelen, men i takt med att vi gått några hål och kroppen började bli varm så började det kännas lite mer som vanligt.

Jörgen slår en hookad drive på det tionde hålet.

Efter de första nio hålen ledde Kvant med tre poäng. Han hade tolv och jag nio, vilket jag egentligen skäms att berätta. Men man ska vara ärlig, även om det kan vara pinsamt, förmanade mig alltid min salig mor. Att han ledde med tre poäng berodde också mest på att han gjorde ett turpar på det åttonde hålet. Så fick jag det sagt.

Jörgen spelar in på det sista hålet. 

Det var alltså cirka sex veckor sedan vi spelade golf senast och redan efter så pass kort tid märktes det att jag glömt en del av mina rutiner inför slagen. Det fick naturligtvis också negativa konsekvenser, som bidrog till våra dåliga resultat.
På sista hålet fick Jörgen ett telefonsamtal, som drog ut på tiden, varför jag spelade in och gick fram till greenen för att vänta in honom. Egentligen borde han bestraffas med ett eller flera pliktslag för detta osedvanligt grova etikettsbrott, men mina empatiska egenskaper gjorde att jag bjöd på detta.

Rondanalys, kaffe och kexchoklad efter ronden, som seden bjuder.

Väl tillbaka i klubbhuset kändes det verkligen i hela kroppen att vi gått en mil och slagit alldeles för många slag. Det berodde nog till stor del på kylan, men förmodligen också på att all träning är färskvara och att vi inte använt våra golfmuskler på länge.
Vid fikat efter rundan kom vi överens om att det varit, om än kallt och lite ruggigt, en nyttig genomkörare som en första start på säsongen. Trots sin ledning efter de första nio så blev det, som vanligt, jag som drog längsta strået. Jörgen slutade på 21 poäng och jag på 22.

Det gäller att visa var skåpet ska stå!

Det har varit roligt att samla...

...men nu tänker jag sälja mina mynt - 2017-01-11
Redan som liden påg har jag varit road av att samla på saker. Det började med bilder på fotbollsspelare, som på den tiden fanns i den tidens tablettaskar vid namn Alfa. Ungefär samtidigt, eller kanske något senare blev det filmisar, d v s filmstjärnebilder, som kunde köpas i små paket innehållande tio fina, blanka färgbilder på mestadels kända skådespelare. Alla hade sina favoriter, men problemet när jag skulle välja ytterligare en paket med tio, var att jag bara kunde se den som låg överst. Roy Roger, Tony Curtis, Clark Gable med flera var hett eftertraktade och när jag ibland kunde konstatera att mitt nyinköpta paket även innehöll, för mig helt ointressanta, bilder på typ Ester Williams eller Judy Garland, så var besvikelsen stor. Men, det gick alltid att byta med någon, ofta en tjej, som beundrade dessa skådespelare. Det kanske ska tilläggas att jag, när detta begav sig, var så pass ung att jag inte hunnit börja uppskatta bilder på vackra kvinnor. Tyvärr så är nu både bilderna på fotbollspelare och mina filmisar försvunna sedan länge.
Nästa samlarvurm handlade om frimärken. Om jag inte minns fel så fick jag ett frimärksalbum som julklapp någon gång tillsammans med flera hundra stämplade och från kuvert utklippta frimärken. Intresset falnade emellertid ganska snabbt, i takt med andra intressen, som mopedåkande och intresset för det täcka könet växte allt mer.

Ulf Werner på P6 skjutbana i trist väder.

Men jag hittade tillbaka till mina frimärken. Det hände när jag låg i lumpen, som befälselev på plutonchefsskolan på P6 i Kristianstad. På den "luckan" jag bodde fanns det plats för sju andra ynglingar, som kom från de mest skiftande förhållanden och platser. Efter dagens tjänstgöring hade vi massor av dötid att göra av med och bland annat så avhandlades på kvällarna vilka intressen de olika gossarna pysslade med. Och, då visade det sig att det var flera på mitt logement som faktiskt samlade frimärken. Den som hållit på längst och som också inspirerade oss andra var en rolig kille som heter Ulf Werner. Han var bland annat väldigt svag för nobelfrimärkena och naturligtvis skulle jag också börja samla på dem.

Ordning och reda.

För att sätta igång mitt samlande så började jag med att prenumerera på alla nya frimärken som kom ut. Utöver detta kompletterade jag även med ett förstadagsbrev, som var frankerade med de nya frimärkena. Men, det gick också att köpa frimärken på olika auktioner, vilket dock var lite besvärligare då på grund av avsaknaden av internet. Jag var endast intresserad av ostämplat material, medan andra bara samlade på stämplat. Bredden på hobbyn är väldigt stor där vissa samlar på s k helsaker, d v s kuvert med stämplade frimärken, andra samlar frimärken med ett visst motiv etc.
Idag finns det därför ett stort antal pärmar med frimärken och förstadagsbrev insatta i en undanskymd bokhylla i gästrummet. Visserligen är alla frimärken ostämplade, men värdet lär inte ha stigit på de här drygt 45 åren sedan de köptes. Dock bör de väl kunna användas som porto på brev. Men, vem skickar egentligen brev nuförtiden?

Nästa samlarintresse blev mynt och sedlar. Det var på 70-talet och både min far, jag min morbror och min kusin började samla samtidigt. En gång i månaden körde vi från Helsingborg till Klippan där en myntförening anordnade myntauktion. Här kunde de som ville lämna in sina mynt till försäljning. Veckan innan auktionen skickades en auktionslista ut till klubbens alla medlemmar, innehållande mynttyp, kvalitet och jag tror även ev minimipris. En timme före auktionens början fick vi möjlighet att studera mynten närmare, då de låg utlagda längs kanten på några långa smala bord.
Även denna hobby har stor bredd. En del samlar alla mynt som någonsin förekommit i Sverige, vissa samlar på utländska mynt och några samlar bara på jubileumsmynt eller mynt med felpräglingar.

Jubileumsmynt från 1966 till minne av tvåkammarriksdagens tillkomst.

Min salig far och jag valde att samla på svenska mynt från Oscar II och framåt. Målet för min far var att samla alla mynt för alla år i kvaliteter han ansåg sig ha råd att köpa. Det var visserligen mer en vision än ett mål då vissa mynt kunde kosta flera tusen kronor. Och, det visste han också. För mig var inte målet att få en komplett samling utan istället bara försöka få tag i mynt av riktigt hög kvalitet. Dessa kostade naturligtvis mycket mer och därför kunde min far köpa många mynt, vilket han var nöjd med, med jag bara kunde köpa ett och annat.
Fördelen med mynt i förhållande till frimärken är att de för det första inte är så ömtåliga och för det andra är vackra, nästan som smärre konstverk.
Nu är det så att intressen kommer och intressen går. Efter att inte ha ägnat mina och min salig fars mynt någon större uppmärksamhet de senast 25 åren, så har jag beslutat mig för att sälja av dem. Om barn eller barnbarn visat något intresse för dem så hade de självklart fått överta dem. Men jag är mycket tveksam om yngre människor sysslar med den här typen av hobbies idag. Nej, då är det bättre att jag avyttrar dem och gör något kul för de pengar jag lyckas få in. Det tråkiga är bara att priserna på mynt idag ligger på samma, om inte lägre, nivå som när vi inhandlade dem på 70-talet. Med andra ord var vår satsning på mynt inte den goda investering som vi kanske trodde vi gjorde vid den tiden. Men oavsett vilket så hade vi väldigt roligt under de åren vi höll på, och att ha roligt får också kosta lite pengar, eller hur?

Vår TR2, som nu framlever sitt liv i Italien.

I början på 80-talet, när jag var helt uppe i min "karriär", skaffade jag min andra sportbil, en Triumph TR2 från 1954. Renoveringen av den tog all min lediga tid under flera år. I samband med detta och med mynten glömda i bankfacket, var det ganska nära till hands att börja samla lite modellbilar. Som veteranbilsägare vill man ju gärna ha en modell av den bil som finns i garaget. Men också allt med engelskt ursprung eller andra klassiska bilar fanns med på önskelistan. Nu är ju modellbilar inte lika lätta att "hysa" som mynt och frimärken, så nyinköpen är ganska sällsynta.

Några engelska ädlingar.

Som prenumerant på tidningen Nostalgia får jag ibland erbjudande från Atlas Collection om att köpa en modellbil i skala 1:43 för en blygsam summa och då brukar jag att ta tillfället i akt.
Just nu står alla mina modellbilar i en Billybokhylla i mitt arbetsrum. De står ganska högt upp då mitt biltokiga barnbarn Elias är väldigt intresserad av dem. Han har fått lära sig att han får titta på dem, men att de inte är avsedda att leka med. Det nöjer han sig med.
Att ha dem i bokhyllan är egentligen väldigt trist, då det är svårt att se dem. Något speciellt vitrinskåp att ha dem i blir det inte tal om. Däremot har jag funderat på att placera ut dem lite här och var i huset, t ex i bokhyllor, fönsterkarmar, sideboards etc, som en liten påminnelse till besökare att de befinner sig i ett hem där en anglofil med bilintresse bor.

Min kära hustru samlar på får!

Garagetillvaro.

Nu är det bara resten kvar - 2016-12-31
Gråväder och bistra vindar inbjuder till aktiviteter inomhus. Men, med en Morgan i garaget kan därför hur mycket tid som helst tillbringas där. Om inte annat, enbart för att få umgås lite.

Blank, fin och bortskämd.

En hel del av det årliga och ibland överdrivna underhållet är emellertid redan avklarat. Här står han nu, Mr Brum, som blivit både polerad och vaxad med olika medel från Meguiars. Suffletten, som jag dock inte behandlar varje år på grund av mycket begränsad användning, har tvättats och impregnerats. Även läderinredningen har rengjorts och därefter behandlats med Autoglym Leather Balm.

Min pall från Biltema har jag stor nytta av i garaget.

Så vad återstår egentligen innan det är dags att dra på honom sin vinterpyjamas? Ja, det beror på hur mycket tid jag vill lägga, samt graden av åtgärder som ibland kanske kan betraktas som overkill. Ett av de jobbigaste momenten är definitivt att polera ekerfälgarna. Detta arbete brukar jag normalt inleda med, men i år så har jag skjutit på det. Alla fyra fälgarna har jag dock tagit av, torkat av allt fett och därefter tvättat dem. Det gör att de nu är redo för polering och därefter fälgförsegling med en typ av flytande färglös vax som sprayas på fälgarna.

Men innan jag ger mig på detta tidsödande och ganska tråkiga arbete så har jag stuckit emellan med en annan åtgärd, som jag också bara gör en gång vartannat år. När jag, för några år sedan hade alla mattor ute, även den som ligger längst bak ovanpå bagagehyllan, upptäckte jag att skivan som täcker verktygslådan var helt obehandlad. Eftersom jag hade en burk Cuprinol i ett av mina skåp så passade jag på att pensla skivan med detta. Övrigt trä i bilen har ju fått en behandling redan i fabriken. Vilken typ av produkt som använts där vet jag inte, men det lär säkert funka bra med Cuprinol också.

Skadar inte med lite Cuprinol här!

I år skippade jag dock den här skivan utan ägnade mig istället åt hjulhusen och golven. Hjulhusen borstade jag rena med en hård rotborste och sedan öste jag på med Cuprinol.
Förutom fälgarna så är det nu inte mycket kvar, utöver att spraya bladfjädrarna med Castrol Chain Spray samt polera allt krom och rostfritt som finns på bilen.

Nu längtar jag efter detta.

Därför kan våren få komma precis när som helst. Men vi lär nog få genomlida de trista månaderna januari och februari först. Och, måtte inte mars nästa år bli en sådan månad när vintern kommer tillbaka med en sista snö- och köldknäpp

Den som lever får se!

Ett besök i Mammons tempel

Lunch på Väla Centrum med Kvant - 2016.12.01
Det händer under den mörka årstiden, ganska ofta, att känslan av tristess tränger sig på. Min hustru Eva, som egentligen slutade arbeta för gott i augusti, arbetar fortfarande n'stan lika mycket. Det innebär att jag i stor utsträckning får umgås mesta tiden med mig själv. Och, det går väl bra, men kan bli lite långtråkigt i längden.

Stopp på motorvägen. Ett fenomen som inträffar dagligen.

När det känns på det viset så gäller det att ha ett nätverk där någon, precis som jag,  också känner det så ibland. Jag hade därför kommit överens med en av mina golfkompisar, jo, jag har mer än en, Jörgen Kvant att vi skulle träffas på Väla i Helsingborg. Här skulle vi äta lunch, diskutera aktuella ämnen och betrakta alla de människor, som med panik i blicken, far runt i butikerna efter julklappar.
Då jag, halvvägs till Helsingborg, fastnade i en bilkö, som stod i princip helt stilla under tjugo minuter, fick jag ringa Kvant och berätta att jag blev sen. Men, eftersom vi båda är fritidsforskare på heltid, så har vi inga tider att passa och har därför ingen anledning att bli varken frustrerade eller irriterade. Skönt!

Strålande tider för restaurangägarna.

När jag väl slutligen anlände till Väla kunde vi snabbt konstatera att det var lunchdags. Hela foodcourten var full med folk och köerna till de olika restaurangerna långa. Efter lite letande lyckades vi hitta ett bord där vi funderade på vad vi skulle äta. Utbudet är stort, åtminstone för Jörgen. Han gillar indiskt, thaimat, mexikanskt, pasta och en hel del andra märkliga rätter. Han är ju gud bevars bokhandlareson och alltså av lite finare börd och har därmed andra vanor än jag.

Äggakaka med stekt fläsk.

Det mest utländska jag kan tänka mig att äta är pizza, men med min enkla bakgrund föredrar jag rejäl husmanskost, som stekt potatis, falukorv, kålpudding, isterband, ärtsoppa, kalvlever (kanske lite udda för det gillar inte Jörgen) samt all annan mat som jag känner igen och vet vad jag kommer att stoppa i mig. Trots de stora valmöjligheter som fanns för Jörgen blev det ändå så att vi båda föll för skånsk äggakaka med stekt fläsk och lingon.

Intressant skyltfönster.

Väla är väldigt stort vilket gör det svårt att hitta för den som inte springer omkring här flera gånger i veckan. Varken Jörgen eller jag hade för avsikt att göra några inköp, så var vi hamnade i köpcentret spelade ingen större roll. Syftet, om vi nu hade något egentligt syfte med besöket på Väla, var istället att studera individer och skeenden ur ett lite mer beteendevetenskapligt perspektiv. Så upptäckte vi till exempel ett skyltfönster där alla skyltdockorna var försedda med djurhuvud. Man kan undra varför? Men helt klart är denna betraktelse någon som kan leda till en fördjupad diskussion, som förmodligen inte gör någon av oss klokare. Ett konstaterande vi dock kunde göra var att varken Jörgen eller jag ingick i den målgrupp som butiken prioriterade.

Mycket folk att studera överallt.

Vi vandrade vidare, dock inte med händerna på ryggen som ofta pensionärer gör, och studerade och kommenterade var och varannan person vi mötte. Ja, det hände till och med att vi tilltalade någon okänd person, men då naturligtvis med en uppskattande eller smickrande kommentar. Det är ganska lätt att få folk att le om man lägger manken till. Kul och spännande det också!

Lite förvrängt perspektiv, men ändå.

En sak man måste säga om Väla, som är positiv, är att dekorationer och en del skyltningar är väldigt fräcka. Jag upptäckte till exempel en stor svartvit bild på en vägg, med två sportvagnar, en Ferrari och en Porsche. Den bara fanns där och hade inte någon koppling till någon butik. Åtminstone inte som jag uppfattade det.

Har aldrig besökt en dylik inrättning.

På andra sidan gången fanns det ett stort rum som, vid första anblicken, verkade inrett med ett antal sängar. Efter att ha granskat verksamheten i rummet lite närmare kom vi fram till att det handlade om någon form att skönhetsbehandling. Här låg kvinnor, jag såg inga män, nästan nerbäddade under en filt på en brits medan asiatiska män och kvinnor var inbegripna med att, tror jag åtminstone, plocka bort generande hårväxt på ögonbryn, i öron och näsa, strå för strå med en pincett. Intressant och något att begrunda, att fåfängans makt är väldigt stor.

Ett rejält och lockande sortiment.

Efter vår lilla rundvandring och diverse smärre hyss var det nu dags för dagens andra höjdpunkt. Vi ämnade inta en rejäl fika på ett av norra europas dyraste caféer, nämligen Café Schiller. Är det något jag är svag för så är det bakelser och kakor. Beträffande kakorna handlar det dock inte om sådana som smular, typ bondkakor, finska pinnar eller dylikt, utan kakor med lite substans. Mitt val föll därför på en arraksstrut á 29:- och en princessbakelse á 35:-. Inklusive kaffe blev därför fikan nästan lika dyr som lunchen. För mig alltså, Jörgen nöjde sig med en arraksstrut och kaffe.

När man sitter på Café Schillers servering har man också utmärkta möjligheter att studera olika människor - vackra, mindre vackra, smala, mindre smala, unga, gamla, märkliga, udda, prydliga och ibland en och annan riktigt oprydlig.
Människor är intressanta då alla har en historia, alla är på väg till eller från någonting, de har eller har haft olika yrken, de kan vara glada eller ledsna även om det inte syns på dem. Just det här med yrke brukar Jörgen och jag fantisera över när vi ser någon som skiljer sig lite från mängden. Och, det intressanta är att om vi till exempel gissar personen i fråga arbetar som lastbilschaufför, så kan det i verkligheten vara så att han är professor i konsthistoria. Visst är det spännande med människor!

Clas Ohlson.

När vi fått nog av dessa filosofiska utvecklingar och kände oss ganska dästa, så beslöt vi att ta vår Mats ur skolan och återvända till våra hem. Jörgen hade några ärenden gällande elektriska attiraljer till någon belysning. Han verkar besatt av ledlampor och annat som har med ljus att göra, vilket förmodligen beror på att han saluförde denna typ av produkter när han arbetade på Ahlsell.
Clas Ohlson kallas i folkmun för männens dagis, då man kan gå runt i deras butiker och titta och nästan aldrig, precis som min fru i andra typer av butiker, komma ut tomhänt. På Väla har Clas Ohlson bytt lokaler. Alla deras butiker, som jag känner till, har en rulltrappa upp en våning, men på Väla är det nu tvärtom. Här går rulltrappan ner en våning. Bortsett från detta, så ville Jörgen, nästan tvångsmässigt, ta rulltrappan ner i butiken. För egen del var jag nöjd med besöket så här långt och bestämde mig därför att lämna Jörgen och åka tillbaka till Lödde.
Förhoppningsvis utan köer denna gången.

Vi har kul på våra möten, Jörgen och jag!

Det gäller att ha rätt kläder...

...när det är bistert på golfbanan - 2016-11-26
Det var en gråmulen, blåsig och ganska sval dag, lördagen den 26:e november. Men, istället för att ta en vanlig lördagspromenad, som egentligen bara har ett syfte, nämligen att få lite luft och motion, så föll valet på golfbanan. För några veckor sedan köpte jag ett klippkort som berättigar mig att spela tio rundor golf på Öresunds GK för 1200:- fram till den 28:e februari. Även om risken är liten, så kan det faktiskt bli en vargavinter med snö och frost även i våra trakter, varför det gäller att utnyttja sina tillåtna golfrundor så långt som möjligt.

Blåser det runt bostaden hemma, så blåser det rejält på Öresunds GK.

Eva hade inte spelat någon golf på drygt en månad och för att inte tappa allt i muskelminnet är det viktigt att komma ut och slå lite golfslag med jämna mellanrum. Visst kändes det lite småkallt när vi slog ut på första hålet, men då vi går ganska raskt och slår en helvetes massa slag, så dröjer det inte länge innan kroppsvärmen går upp.
Det visade sig dock att Eva inte verkade speciellt ringrostig, för hon fick iväg sina förhållandevis långa drives precis som vanligt. När vi gick där i blåsten var vi ganska stolta över att vi gav oss ut i det rätt tuffa vädret istället för att sitta hemma vid brasan och softa. Att vara ute är faktiskt skönt, även när det är lite kärvt väder, bara man är rätt klädd. Problemet är bara att komma över bekvämlighetströskeln, som ofta är otroligt hög.

Inte nog med att jag hamnade i bunker. Bollen ligger ospelbar.

Golfspel i blåst anses vara fostrande. Jämför bara spelare från Irland och Skottland med amerikan-arna, som oftast spelar i sommarvärme och vindstilla. Så det är alltså inte fel att ibland ge sig ut i sådant väder, som vi hade. Klubbvalet kan bli extra svårt framförallt vid inspel och på korthålen.
Det senare märkte jag på hål nummer fem, ett korthål på 112 meter. Bollträffen var perfekt med min järnåtta, men var en halv meter för kort. Bollen låg pluggad under läppen i bunkerns framkant och jag var tvungen att droppa bollen. I bunkern förstås!
Men sådana tillfälligheter och några alltför höga utslag, som vinden förde all världens väg, är smällar man får ta. Oavsett hur man spelar, så lyckas man varje runda slå ett antal perfekta slag som man minns och som leder till att man fortsätter att spela det här grymma spelet.

Siste man på plan.

Vår golfrunda inleddes inte förrän efter lunch. Vid den här årstiden mörknar det ganska snabbt och är det dessutom helmulet, så märker man detta redan vid tretiden på eftermiddagen. De avslutande hålen var det ddärför svårt att se var bollarna slog ner. Men då vi oftast ligger mitt i fairway, så fann vi dem snabbt när vi gick framåt :-) Att påstå att det var massor av folk på golfbanan vore att ljuga, men det finns vissa nördar som spelar i alla väder, så länge det inte är snö på marken. Men, när vi hade spelat sista hålet och gick mot parkeringen, så fanns det bara en bil kvar. Vår!

Söndagen veckan efter så spelade vi igen!

Novembergolf på sommargreener.

Öresunds GK - 2016-11-17
DMI hade utlovat en dag med uppehållsväder och till och med varnat för solrisk under onsdagen. En sådan möjlighet får man inte missa när abstinensen efter golf funnits under flera dagar.

Öresunds GK har under höst och vinter ett antal erbjudande. Antingen kan du köpa ett greenfeehäfte, omfattande tio rundor golf för 1200 kronor, eller så kan du betala den dagliga vintergreenfeen som uppgår till 260 kronor. Båda alternativen tycker jag är prisvärda då banan oftast är i mycket bra skick, för att vara vid den här årstiden.

Solen börjar ge sig till känna.

Jörgen och jag bestämde redan på tisdagen att vi skulle träffas på golfklubben vid tiotiden på onsdagen. Det var nu närmare tre veckor sedan vi spelat golf senast och att göra långa uppehåll är inte något att rekommendera om man vill att muskelminnet ska finnas kvar.

Kaffe och fralla är en lagom mjukstart inför rundan.

Det kommer golfspelare från många klubbar och spelar höst- och vintergolf på banan. Jörgen och jag som är medlemmar på Vasatorp är nu endast hänvisade till Allébanan, med provisoriska greener och matta på fairway, då både TC och Classic Course är stängda för säsongen. Andra klubbar, förutom Vasatorp, vars medlemmar också brukar spela på Öresunds GK är t ex Söderåsen, Rya och Ljungbyhed.

Jörgen laddar på tvåan.

På ettan fick Jörgen på en riktig rökare till drive, medan jag klackade ut min 70 meter till vänster. Nu är det emellertid på det viset att vi p g a avsaknaden av uppvärmning alltid tillåter en så kallad Mulligan på första hålet. Denna förmån utnyttjades därför av mig och så var spelet igång.
Efter några hål så började det kännas lite mer som vanligt igen och vi gjorde våra bogeys, dubbelbogeys samt faktiskt också ett och annat par.

En korv efter nio hör till.

Vi hade en ensamspelare hack i häl på oss och vi passade därför på att ta en liten paus efter de första nio hålen. Ensamspelaren passerade och även en tvåboll damer, som visade sig spela ganska snabbt.
Vädret var riktigt bra med sol och omkring åtta grader varmt. Vi fick till och med ta av oss en av våra tröjor redan efter fyra hål.

Han är lite skakis, Jörgen.

Efter korv och kaffe fortsatte vi att spela de sista nio, som vi båda två tycker är lite tuffare. Nu skulle vi slå ut på det trettonde, ö-hålet. Det är inte långt, bra drygt 100 meter, men med vatten hela vägen fram till greenen, så är utslaget alltid nervöst. Slår du för lite klubba, hamnar den i vattnet framför, med för mycket klubba rullar den av green och ner i vattnet på baksidan. På detta hålet blir det antingen ett par eller i bästa fall en femma efter att, vid vattenbesök, ha slagit ett nytt slag från dropprutan lite längre fram. Ett svårt slag även därifrån eftersom man bara kan slå ett kvarts slag med någon wedge. Här lyckades vi båda två slå vår första boll i vattnet, men lyckas chippa in på green från dropprutan för femmor båda två.

Gäss, som överlevt mårtensfirandet.

Ibland handlar golfen mer om att komma ut och röra på sig än att tänka på ett bra resultat. Att vara ute i naturen, även om banan ligger nära motorvägen, är skönt också när vädret ibland är lite kärvt.

Sedvanligt kaffe och analys av dagens runda.

Men, vi kom in båda två med hyfsade resultat och upplevde att vi inte var så ringrostiga som vi trott.
Även nästa vecka lovar väderutsikterna några dagar med risk för sol och temperaturer över fem grader, så vi har redan beslutat oss för att fortsätta med höstgolfen.

Fem par och 33 p tycker jag är godkänt.

En stilla fika på landsbygden

Pensionärsaktivitet - 2016-11-03
Även om Eva arbetar nästan mer nu, sedan hon officiellt slutat arbeta i augusti, så händer det att hon har någon dag ledig. Att bara gå hemma och drälla blir i längden ganska trist, så det gäller att hitta på något ibland. Det finns många smultronställen att besöka och ett av dem, som är nytt för Eva och mig, tyckte Eva och Jörgen i Viken att vi kunde åka med dem till.

Ser inte mycket ut för världen.

Eva och Jörgen är ofta ute och botaniserar i närområdet på Kullahalvön och verkar känna till varje liten "bonnaväg" som finns i trakten. Idag ville de att vi skulle följa med dem till ett mysigt ställe, som de råkat hitta. Det heter La Maison Francaise och ligger mitt ute på "bystan" någonstans i trakterna av Ingelsträde.

De ser belåtna ut.

Här kan besökarna beställa antingen varm mat eller kaffe och kakor. Stället var fullt med folk, trots att det var mitt i veckan. Kanske berodde det på att det var höstlov i skolorna och många föräldrar tagit ledigt från arbetet. Eva och jag beställde var sin croissant och var sin hemmagjord minibakelseaktig skapelse samt kaffe latte. Sortimentet av bakverk var inte dåligt. Så fanns det till exempel inte bara "vanliga" croissanter utan också sådan som var fyllda med mandelmassa och glaserade utanpå.

Något för nästan alla.

Stället är mycket pittoreskt och miljön är intim. Det drivs av ett par som flyttat till Skåne norrifrån. Mannen i huset är, om jag förstod det rätt, fransman och allt som säljs i lokalerna verkar komma från Frankrike eller åtminstone ha franska rötter.
I hyllorna, runt om i lokalerna, finns mycket franskt alltifrån gåslever och nötter i honung till olivolja, sniglar och senap.

Utöver de ätbara produkterna ingick också lite hårdvara i sortimentet, som korgar och kakfat av ståltråd. Förhoppningsvis kommer verksamheten att blomstra i takt med att stället blir mer känt. Idéer saknas inte hos ägarna, som verkar vara väldigt kreativa och anordnar också träffar för ostprovning och annat vissa kvällar. Det är roligt med entreprenrörer som vågar satsa på lite udda saker och sedan även lyckas.
Mer information går att hitta på deras hemsida http://www.lamaisonfrancaise.se/.

Panschislivet är ibland en dans på rosor!