God Natt Mr Brum

Dags för riktig vintervila - 2019-01-28
Nu fick han visserligen börja sin vila redan den siste oktober, men har ju inte riktigt fått vara i fred ändå. Först skulle han ju njuta av vinterns spabehandling i form av den traditionella poleringen, vaxningen, läderbehandlingen, smörjningen av framvagnen och lite annat.

Rent och fint!

Men nu var det snart dags. Det dryga jobbet med fälgarna, som äntligen var överstökat, har bestått i polering med Meguiars metallpolish och därefter försegling med Sonax Extreme. Detta jobb lönar sig faktiskt eftersom de blir mycket lättare att hålla fälgarna rena under säsongen.

Ny återstod bara några mindre saker, som båda kanske kan betraktas som overkill, men som dock skänker den tillfredställesen att jag inte, på grund av lathet, lämnat något därhän. Att till exempel både polera och vaxa insidorna på huven kan, av vissa betraktare, anses som lite nördigt. Och, det är det säkert också.

Men visst är det fint.

Men att behandla det rostfria avgassystemet på samma sätt, kanske någon annan tycker är på gränsen
till obsession. Det kan säkert ligga lite i detta också, men min salig mor sade alltid att det var viktigt att även vara ren undertill. Och, hon var en klok kvinna.

Fick godkänt av Ola även om han ser lite bister ut.

Ola, min Morgankompis från Bjärred, har en likadan bil som min, fast den har en annan mer iögonfallande färg. När han besökte mig i går kväll ville han gärna ta en titt i garaget och kolla så att allt var gjort på ett ordentligt sätt.

Mission completed.

Så, nu återstod bara ytterligare en sak, nämligen att ta på Mr Brum sin pyjamas.

Nu kan våren komma när den vill!

Hembygdsparken

Promenadvänlig oas i Ängelholm - 2019.01.06
Nu var helgerna till ända och inga obligations låg framför oss. Med all mat och godis, som är förknippade med jul- och nyårshelgerna, finns all anledning göra ett uppehåll med bokläsning och TV-tittande till förmån för lite enkla, men dock kroppsliga aktiviteter. Att spela golf är för närvarande inget alternativ, men för att ändå få lite feeling för den kommande säsongen kör vi ibland upp till Dormy i Ängelholm och införskaffar lite prylar, som vi inte visste att vi behövde. Shoppa kallas det!

Fågeldammen är det första vi ser.

När besöket på Dormy är avklarat har vi vid flera tillfällen haft hembygdsparken i Ängelholm som nästa mål för utflykten. Normalt sett finns här både restaurang och våffelstuga, men dessa är stängda under vintern. Men fika kan vi göra någon annanstans.
Förutom att det är mysigt att promenera i parken och titta på ett och annat, inte alltför exotiskt djur, är att det finns många Pokemonställen. Ja, vi håller faktiskt på lite med detta, egentligen helt meningslösa spel. Men, vitsen är att man måste vara ute för att hitta dessa ställen samt att man blir premierad för hur långt man går under en vecka. Så, nästan precis som med golf, så får man lite förströelse och inte bara en enformig promenad, som man anser att man bör göra för att hålla sig i form. Socialstyrelsen rekommenderar att man ska gå cirka 10000 steg om dagen för att ha en rimlig chans att överleva. Och, 10000 steg är långt, närmare en mil.

Rofyllt!

I anslutning till hembygdsparken rinner också Rönne å fram i sakta mak. Beroende på hur långt man avser att gå, så kan man på flera ställen i parken gå ner till ån och följa den en längre sträcka.

Trivs tydligen bra i både gyttja och kyla.

I parken finns saker för både barn och vuxna. Att titta på djur är väl intressant för båda kategorierna, men vid vårt besök fanns bar grisar, fåglar i dammen och höns, som också är fåglar, i sina burar. Tidigare har vi också sett massor av rådjur och hjortar och undrade också var de tagit vägen.

Entren till Pytteskogen.

Lekplatsen för barn är ofta full av barn och föräldrar under helgerna, där vissa sitter och grillar eller har pick-nick på härför avsedda platser. Och, så finns det naturligtvis Pytteskogen. Det är en ganska lång stig genom skogen där det finns mycket för ungarna att titta på och leka med.

Det var nog inte helt smärtfritt att hamna där!

Den här gillade jag.

Längs stigen finns det spännande saker att titta på både på marken och uppe i träden. Det finns också tänkvärda ord, som barn formulerat och som finns uppspikade på träden längs slingan.

Så kunde det se ut när det begav sig.

Att titta genom fönstret är i alla fall gratis.

När väl promenaden genom Pytteskogen är avklarad och alla de Pokemonstopp som finns längs vägen hade besökts, så återkommer vi tillbaka till själva parken. Här finns flera mindre museer, som säkert kan vara värda ett besök, men som också är stängda vintertid.

Ser väldigt fint ut.

När vi fått nog så drog vi oss mot parkeringsplatsen, för att åka vidare till något ställe där vi kunde fika. Vi passerade då friluftsteatern, som nyligen renoverats och, till skillnad från Fredriksdals motsvarighet i Helsingborg, försetts med tak.

Det var söndag och då brukar det arrangeras tipsrundor i parken, där behållningen från deltagarnas startavgifter brukar gå till välgörenhet. Thomas Pyk, min gamle skolkompis från Handelsgymnasiet, brukar vara en av dem som ställer upp och har hand om det. Han hade varit där tidigt och verkade frysa väldigt. Vi frågade honom om det fanns något annat fikaställe, eftersom vi nu varit på Mormor Olgas cafe ett antal gånger. När vi stod där och pratade kom även Thomas fru Bibbi, som på stående fot bjöd hem oss på kaffe hos dem. Vi ville dock inte komma till dem tomhänta utan letade oss, med hjälp av vår GPS i bilen, fram till Nisses konditori, som tydligen är en institution i Ängelholm. Laddade med både semlor och fyra andra mycket kaloririka skapelser hittade vi slutligen fram till Pyks, där kaffet var klart och en Thomas som slutat frysa. Vi hade varit i Skottland tillsamman i våras och nu blev det snack om vi skulle göra en ny resa med golfklubborna i bagaget.

Det lutar åt Irland!

Fick ett tråkigt besked idag.

Janne, SM5DJZ, har blivit Silent Key - 2018-12-13
Janne, Jan Hallenberg SM5DJZ, lärde jag känna för dryg femtio år sedan, när vi båda gjorde lumpen på P6 i Kristianstad. Vi skulle båda utbildas till signalunderofficerare, vilket innebar att morsetelegrafering ingick som ett ämne under utbildningen.

DJZ till vänster och jag själv längst till höger, på väg till eller ifrån någon övning.

Redan tidigare hade jag ett stort intresse för radio och lyssnade en hel del på kommersiella radiostationer på kortvåg, som till exempel Radio Luxemburg, Radio free Europe, men även Radio China. Till dessa stationer kunde man skicka lyssnarrapporter och som tack för detta fick jag många gånger QSL-kort, tidskrifter om radiostationerna och till och med olika typer av vimplar. Däremot hade jag aldrig hört talas om något som hette amatörradio, men det blev jag verkligen varse vad det var, när Janne invigde mig i denna fantastiska hobbys hemligheter. (Detta kan du läsa mer om i en av mina tidigare bloggar med namnet "Mitt möte med amatörradion").

Janne i sitt välutrustade shack (radiorum) i Knivsta.

Efter lumpen vidtog dock vuxenlivet med studier, jobb och familjebildning, både för Janne och mig. Ett tiotal år senare lyckades jag emellertid klara av alla proven för att erhålla min amatörradiolicens och skaffade både sändare, mottagare, telegrafinyckel samt inledningsvis lite enklare antenner. I samband med detta ringde jag upp Janne, som jag inte talat med på tio år och sade när han svarade "det här vet du nog inte vem det är". "Det låter i alla fall som SM7CQY" (som var min amatörradiosignal), svarade han. Sedan fortsatta vårt samtal precis som om det vore igår vi talades vid senast.

Janne vid sitt "QSL-postkontor" i hemmet i Knivsta. Ett fack för varje land!

Eftersom mitt huvudintresse inom amatörradion var att jaga DXCC-länder, öar, amerikanska counties och annat annat som gick att jaga, i min strävan att få diplom eller plaketter, så fanns det många anledningar för mig att hålla tät kontakt med Janne. För det första var han en av de mest kända DX-arna och mycket duktig och framgångsrik när det gällde att köra s k contests (tävlingar där man t ex skulle försöka ha radiokontakt med så många radioamatörer och/eller radioländer under en begränsad tid, från ett antal timmar upp till två dygn, som möjligt). Han var också utsedd som QSL-kortskontrollör för flera stora diplom som t ex DXCC och IOTA. Utöver detta var han också den, som alla radioamatörer i Sverige skickade sina QSL-kort till, som Janne sedan sorterade upp och skickade vidare till amatörradioorganisationernas QSL-byråer över hela världen.

I bakgrunden ser man en del av Jannes många och tunga trofeer han erhållit under åren.

Under större delen av sitt arbetsliv arbetade Janne på SAS. Som anställd i bolaget fick han flyga till mycket förmånliga priser, i stort sett var som helst i världen, så länge det fanns en ledig flygstol. Det passade herr Hallenberg väldigt bra. Han körde nämligen inte bara radio från hemmet, han var också en flitig DX-expeditionär. För de som inte vet vad detta är så innebär det att, en eller flera radioamatörer åkte till ett land, eller en ö någonstans i världen, där det inte fanns några radioamatörer eller, om det gällde en ö, kanske det inte bodde en levande själ där. För oss, som jagade länder var dessa expeditioner ovärderliga i vår strävan att kunna sätta ytterligare ett X i en ruta i listan över de cirka 340 länder, eller entities, som finns inom vår värld. Vid en del av dessa expeditioner deltog flera av världens mest prominenta och välkända radioamatörer. Och, Janne platsade i högsta grad i detta sällskap och var mycket respekterad i the ham radio community runt om i världen.

En glad Enock, SM7BHH, som några år lyckades snuva Janne på segern.

Som tävlingsmänniska och DX-are deltog Janne också i en årlig tävling, som vi döpt till Årskampen. Här gällde det för alla att försöka få kontakt med så många s k DXCC-länder under ett år. Den självklare segraren var naturligtvis Janne de flesta åren och brukade i samband med den högtidliga utdelningen av diplom till deltagarna, samt överlämnande av det åtråvärda vandringspriset, komma ner till Skåne och oftast hämta sin plakett själv eller i enstaka fall överlämna den till någon annan.

En lite suddig bild på Janne i mitt shack, förmodligen beroende på våra dry martinis.

När han flög ner till Skåne, bland annat för att hälsa på sin syster här nere, så brukade han också stanna hos mig några dagar. Och nätter, för då satt vi upp i mitt shack till sena timmen och körde radio och intog en och annan dry martini, ett annat intresse vi delade.
När han besökte Skåne, så tog vi i radioklubben SK7DX tillfället i akt för att få oss till livs de nyheter som Janne kunde berätta om när det gällde bl a DXCC- och IOTA-diplomen. Som fördragshållare var Janne flitigt anlitad av många klubbar och han kom mer än gärna dit och berättade både om de tidigare nämnda diplomen och inte minst om alla de expeditioner han deltagit i.

Som person var han, trots mycket pondus, en av de vänligaste och mest hjälpsamma personer jag någonsin lärt känna. Och, det är inte bara jag som har den uppfattningen utan jag tror hela amatörradiosverige sörjer denne fantastiske entusiast, som nu lämnat oss.
Inom vår värld finns dock ett talesät som säger att "old hams never die, they just fade away".

Oh, vad jag saknar dig Janne!

Just nu läser jag...

Stormsystern av Lucinda Riley - 2018-12-03
Om jag inte har något att läsa, när jag går och lägger mig, har jag väldigt svårt att falla i sömn. Och, läser gör jag nästan uteslutande i sängen. Oftast är mitt nattduksbord belamrat med bil- och golftidningar samt ett antal böcker. De senaste månaderna har det mest rört sig om deckare, skrivna av de nu aktuella författarna. Men, så häromkvällen hade jag precis avslutat min senaste bok. Det återstod någon timme innan korpgluggarna skulle slå igen och inget fanns kvar för mig att läsa för tillfället. Eva, som läser tre böcker när jag läser en, brukar ha en hög böcker på sitt bord och kanske fanns där någon bok hon tyckte kunde vara något för mig.
Jodå, det fanns det, men det var inte ytterligare en deckare som hon räckte mig utan en tjock tegelsten med titeln Sju systrar i pocketutgåva. Jag föredrar pocketböckeer eftersom de går att vika på mitten vilket gör att de blir lättare att hantera när jag ligger och läser.
Sju systrar hade tydligen varit så bra att Eva dagen före varit nere på Akademibokhandeln och köpt de två, i samma serie, som hittills hade översatts till svenska och fanns i butiken. Pocketversionerna skulle dock inte komma in förrän om några veckor, men så länge kunde Eva emellertid inte vänta utan det fick bli inbundna böcker.

Bok nummer två i serien.

Sju systrar handlar om affärsmannen och miljardären Pa Salt (jo, visst är det ett märkligt namn). Pa Salt, som är ogift, har under alla år rest mycket över hela världen, med anledning av sin affärsverksamhet. I samband med dessa resor har också adopterat sex flickor från olika platser på jordklotet. Han bor i ett slottsliknande jättehus vid stranden av Genevesjön, där alla flickorna växt upp tillsammans med Marina (kallad Ma), som varit som en mor för döttrarna och Claudia, som har hand om matlagning och mycket annat i det stora huset.

Den första boken, alltså Sju systrar, som jag nu läst färdig, börjar med att Pa Salt, som är en hängiven seglare och äger en stor båt som heter Neptunus, avlider och begravs i havet. Fickorna är nu vuxna och alla utom den äldsta, Maia, har flyttat hemifrån. Maia och Ma försöker nu kontakta alla de fem övriga systrarna och framföra det tragiska beskedet. Till slut kan allihop återförenas i sitt tidigare hem och tillsammans hantera sorgen efter sin pappa samt diskutera det testamente och de personliga brev, som varje dotter får och som innehåller kryptisk information om hur de, om de vill, ska kunna leta upp sitt ursprung.

Sju systrar är en riktig "bladvändare" och nu när jag läst ett antal kapitel i efterföljaren Stormsystern, så känns det nästan som om jag får frångå mig regel att endast läsa i sängen.

Lucinda Riley

Författaren då?
Jo, det är en vacker kvinna, som föddes på Irland. Efter en tidig karriär som skådespelare inom film, teater och TV skrev hon sin första bok vid 24 års ålder. Romanerna har översatts till drygt 30 språk och sålts i fler än tio miljoner exemplar.
Hon bor med sin man och fyra barn vid North Norfolkkusten i England och i West Cork på Irland.

Men varför heter första boken SJU systrar?

Novembergolf i höstsol.

Sista rundan innan banorna stängs - 2018-11-15
Jämfört med förra året, har hösten 2018 varit väldigt bra vädermässigt.

Torra vägar och blå himmel.

Vi kunde köra öppet i vår Morgan flera gånger i oktober i år, men inte en enda gång förra hösten.
Säsongen för både Morgankörande och golf är i princip samtidiga, vilket ibland gör att det är svårt att avgöra om det är det ena eller det andra som Eva och jag ska kunna enas om.

Fin backswing av Eva.

Nu handlar det om november och då konkurrerar inte de båda intressena eftersom Morganen nu är avställd fram till början av Mars nästa år. Så när det blev kanonväder en torsdag, när Eva kunde slita sig från ungarna i skolan, blev det 18 hål på Vasatorps Classic Course tillsammans med paret Kvant från Viken.

Pick-nick in the sun.

Solen stod lågt och motljuset var intensivt med följden att jag inte hittade min boll på några av hålen i början, trots att de landade på fairway. Frustrerande, men jag försökte ta det vuxet.
Efter nio hål var det dags för fika. Mackor hade Eva förberett innan vi åkte och kaffet hämtar jag, i kraft av mitt guldmedlemskap, gratis inne i restaurangen.

Kvant gör allt han kan för att vara med på bild, så det är svårt att undvika honom.

Det elfte hålet är ett ganska långt och svårt par femhål. När man står på utslagsplatsen har man vatten ca 150 meter längs hela högersidan. Detta gör att spelare som ofta slicar (typ Kvant) är ganska nervösa inför utslaget. För egen del så är det tvärtom att jag, när jag inte slår rakt som jag självklart i regel gör, att min boll går till vänster, något som kallas hook eller i bästa fall en draw.

Lite oskarpa, men vackra bilder i solen.

Spelet gick väl ganska hyfsat för oss alla fyra, men oavsett vilket så var det viktiga att vi fick tillbringa en halv dag ute i naturen i det fantastiska höstvädret. Lite kyligt var det dock, men tack vare avsaknaden av vind så blev det, när vi väl fått upp värmen, ganska behagligt.

På väg mot sista hålet och med solen mitt i nyllet i utslaget.

Ytterligare en golfrunda, med bara artonde hål kvar, kunde snart läggas till handlingarna. Om vi mot förmodan vill spela fler rundor under vintersäsongen så är vi hänvisade till Allebanan, som är en niohålare och den enda av banorna som är öppen under vintern på Vasatorp. Alternativet är att spela på Öresunds Golfklubb i Häljarp, som brukar hålla öppet året runt och har en mycket trevlig bana.

Vi får väl se hur vintern blir!

Säsongens absolut sista Morganrunda.

Det blev en riktig kortis - 2018-10-31
Men innan det blev ett besök på bensinmacken, så hann jag fixa till några saker, som jag irriterat mig på en längre tid.

Nödlösning.

Luckan till handskfacket har öppnats varje gång vi kört över minsta lilla ojämnhet i vägen. För att undvika detta har jag klämt fast en pappbit mellan luckan och instrumentpanelen.

Jag har försökt att åtgärda detta flera gånger, men aldrig fått det att fungera en längre tid. Nu var jag dock fast besluten att lägga ner den tid som behövdes för att få till stånd en mer permanent lösning. Det krävs tålamod för att gång efter gång plocka av och, efter lite filande eller bockande, sätta tillbaka låset igen för att testa om det fungerar. Till slut så fick jag till en lutning på distansen, där den lilla bulten sitter, som gjorde att låset kändes stabilt i den position jag skapat.
Genom att stänga och öppna luckan ett stort antal gånger, så verkar det nu fungera som det ska. Det återstår att se hur länge det varar denna gången.

En annan irriterande sak är det tjocka gummi, som sitter under instrumentpanelen och täcker ett antal säkringar. På samma sätt som handskfacksluckan har denna fallit ner när det blivit lite skumpigt på vägen. Tidigare försök med kardborrband, både på gummit och på insidan av instrumentpanelen, har fungerat en tid, men sedan som om kardborrbanden slitits så har problemet fortsatt.
Jag tog bort de gamla kardborrbanden och slipade både gummit och träet på instumentpanelens insida rent från gammalt lim. Därefter började jag om, visserligen med samma metod, men med krafitgare kardborrband och annat lim, vilket efter ett flertal mil på mer eller mindre gropiga vägar verkar fungera bra. Det är alltid kul när jag kan lösa, visserligen enkla, men med tanke på min humanistiska och otekniska bakgrund, dock problem helt själv.

Full tank...

...med bästa soppan.

Nu återstod bara en sak innan jag kan ställa in Mr Brum i garaget inför vintervilan. Det påstås nämligen att när bilen ställs in för en längre periods overksamhet, så ska bensintanken vara fylld. Detta för att motverka kondens och därmed kommande problem med rost. Nu finns det visserligen en rostfri tank i vår Morgan, men man kan aldrig vara nog försiktig med sin ögonsten.

I väntan på vidare behandling.

Att suffletten var uppe (vilket några läsare hånfullt brukar ifrågasätta) beror på att jag bara skulle köra en mycket koret tur på någon mil innan jag var tillbaka i garaget samt att taket, när bilen står i garaget, alltid ska vara uppfällt för att hålla materialet i suffletten sträckt.
Nu väntar en "spa-behandling" för Mr Brum. Den inleds som alltid med en tvätt, vilket innebär den sista vistelsen utomhus för vår Morgan på fem månader. Sedan följer, i vanlig ordning, polering, vaxning, läderbehandling, putsning av allt krom och sist men inte minst, det jobbiga arbetet med rengöring, polering och försegling av ekerfälgarna.

Sedan är han redo för nästa säsong!

Vita villan i Åstorp.

En lunch med hustrun - 2018-10-25
För en gångs skull var Eva ledig en hel dag. För trots att hon, precis som jag, är heltidspensionär, så säger hon aldrig nej när de ringer från skolan och undrar om han kan rycka in. Men denna torsdag hade hon redan tidigt berättat för rektorn på skolan att hon inte kunde ställa upp. Det var nämligen tid för hennes Mini att få byta ut sommardäcken till vinterdäck. Bilen levererades redan 0900 så vi hade hela dagen till förfogande för andra aktiviteter.

Vita villan får en extern uppfräschning.

För några månade sedan hade vi blivit varse att de tidigare krögarna på Spången och sedermera Tunneberga Gästis nu huserade på ett ställe i Åstorp, något som garanterar bra mat. Krogen går under namnet Vita villan och omfattar idag även hotell. Under min uppväxt i Åstorp på 60-talet var det kommunen som hade sina huvudkvarter i huset, men det finns nu sedan länge, i det forna stationshuset.

Himmelskt gott!

Vid ett tidigare besök på denna restaurang hade jag upptäckt att de ibland serverade kalvlever anglais och det var just det de gjorde denna torsdag. Även Eva gillar lever, så vi bestämde oss för att köra dit och inta vår lunch. Lever är inte så vanligt förekommande på menyerna nuförtiden och gillar men lever så gäller det att passa på när tillfälle bjuds.

Inte precis närmaste ingången till Pressbyrån.

Vi var på plats redan vid halv tolv, vilket var lite tursamt, för en halv timme senare vällde folk in i lokalerna. Antingen för att äta lever eller den egentliga dagens rätt, som var ärtsoppa med tillbehör. Det var ju torsdag! En eftermiddag utan några måsten låg alltså framför oss och Eva kom på att hon var ute efter en tidning som hon ofta köpte när vi besökte Väla i Helsingborg. OK, det ligger ju på hemvägen, tänkte jag, så låt gå för det.

"Jag väntar utanför så länge"

Jag vet inte exakta antalet butiker som ryms under taket på Väla Centrum, men det är stort. De flesta män, som tillsammans med sin äkta hälft besöker dylika ställen, vet hur det brukar gå till. Vid de flesta skyltfönster brukar det ofta vara något som fångar den äkta hälftens intresse, varför hon, nästan alltid i sådana situationer, bara måste ta en snabb titt inne i i butiken.

Eva kom faktiskt tillbaka ut tomhänt denna gången också.

Det är därför det ofta finns massor med soffor och bänkar längs med gångarna, som oftast är ockuperade av män i väntan på sin kvinnor. För egen del blir jag ofta väldigt trött i ryggen när jag går och står längre tider, vilket ju är fallet på sådana här ställen. Men, som man biter man ihop och låter sin älskling få sitt lystmäte.

Här verkar det vara skarpt läge.

Det är ganska långt till Pressbyrån samtidigt som det är lätt att gå fel i de många affärsgatorna. Medvetet eller omedvetet? När jag själv ska handla något vet jag i princip alltid exakt vad jag ska köpa. Kvinnor däremot verkar vara lite mer flexibla och hittar, utan att egentligen ha för avsikt att införskaffa något, helt plötsligt, till exempel kläder till gymet, som hon absolut inte visste att hon behövde när hon gick in för att "bara titta".

På Väla finns det skyltfönster till och med i golvet.

Jodå, det blev affär och eftersom hon fick två plagg till priset av ett och ett halvt, så hade hon naturligtvis "tjänat" 150 kronor. Hon är inte dum min kvinna! När vi så äntligen nådde fram till Pressbyrån så visade det sig att just den tidning Eva var ute efter var slutsåld. Men Eva hade gjort fynd och det finns ju fler tillfällen att åka dit och se om tidningen kommit in igen.

Eva var nöjd och då är i regel jag också hyfsat nöjd!