Ärtsoppa och golf på Vasatorp

Bekymmersam säsongspremiär - 2015-02-19
Idag hade Jörgen och jag bestämt att äta lunch på vår golfklubb, som är Vasatorps GK i Helsingborg. Jag var också intresserad av att få beskåda hur Jörgen skulle se ut efter att ha utnyttjat sina döttrars födelsedagspresent, nämligen en totalrenovering av ansikten hos en frisör som gjorde allt på gammeldags vis.

Inget hår någonstans utom det lilla på huvudet.

Förutom klippning, inte bara av håret på huvudet, utan även i öron, näsa och ögonbryn, så skulle han få rakat bort sitt skägg med rakkniv. I mina ögon var inte förändringen så stor, Jörgen har alltid haft ett så kallat "tredagars skägg", men enligt honom själv kändes det väldigt naket i ansiktet.

Grått och ruggigt när vi kom till klubben.

Enligt DMI så skulle det bli risk för sol framåt lunchtid varför vi också tagit våra klubbor med oss denna dag. Någon tillstymmelse till sol fanns det dock inte när vi kom dit, så vi hoppades att det skulle klarna upp efter det att vi hade ätit vår lunch.

Både TC och Classic är stängda för säsongen och på Allébanan gäller provisoriska tees och greener, vilket är rätt så trist att spela på. Däremot var Västra 9:a öppen med sommergreener. Denna banan har nio hål varav två par fyrahål och resten par trehål. Den kallas ibland lite nedsättande för "Antikrundan" eftersom många äldre medlemmar, det finns flera som är 90 år och äldre, tycker det är en lagom utmaning för deras del.

Jörgen ger sig i kast med första hålet.

För egen del har jag endast spelat den en gång och Jörgen hade aldrig gått runt dessa nio hål. Någon sol hade inte visat sig efter lunch heller, så det kändes inte alls inbjudande att knalla ner till den första utslagsplatsen. Själv hade jag inte hållit i en golfklubba sedan den sista oktober förra året, då vi spelade vår sista runda i Spanien innan vi flög hem till Sverige. Jag hade därför en mycket kravlös och ödmjuk inställning när jag skulle slå mitt första slag för säsongen. Både förvånad och upprymd blev jag därför när jag slog en perfekt järnsju som hamnade precis i greenkanten.

Det är alltid roligare att spela på sommargreener.

Men, ett uppehåll på mer än tre månader är förödande för din golfswing, eftersom muskelminnet helt försvunnit. Det skulle också visa sig med besked väldigt snabbt. Efter att ha hålat ut på ettan så slog jag inte ett enda riktigt golfslag de nästföljande sex hålen. Toppar, duffar, sockets och andra slag som det inte finns namn på, ingick till hundra procent i min arsenal.
När vi skulle slå ut på det åttonde hålet tänkte jag "detta är ju inte första gången du råkar ut för sådant här, vad var det som oftast var felet?" Då kom jag på det! Jag vred inte upp mina axlar utan slog bara med armarna och en sådan swing känns nästan likadant i kroppen som när jag swingar riktigt.
Det åttonde hålet är en kort par fyra och jag peggade upp för att slå ut med en liten hybridklubba. Nu använde jag axlarna och slaget blev hur bra som helst. Även vid nästa slag in mot green fick jag fin bollträff, vilket gjorde att min panik inför resten av säsongen försvann.

Jörgen spelade, som vanligt nästan felfritt, men han har å andra sidan alltid en väldig tur!

K1N - Navassa, ett måste för en DX-jägare

För mig gäller det DXCC-entity No 340 - 2015-02-08
När jag gjorde lumpen på P6 i Kristianstad, i mitten av 60-talet, blev jag uttagen till signalist. Som underofficersaspirant fick jag då också förmånen att lära mig telegrafi, vilket skulle visa sig bli inledningen på min "karriär" som radioamatör.

Min mentor under alla år, den två år yngre Jan Hallenberg, SM5DJZ.

Även om jag redan i min ungdom varit intresserad av att lyssna på utländska stationer på en gammal radio, som hade kortvågsband, så visste jag inte vad amatörradio var förrän jag hamnade på P6. Här träffade jag nämligen Janne, då SM7DJZ, som redan var licensierad radioamatör och som tog mig med till en helt ny värld när han tog upp mig till amatörradiostationen på P6. Den låg på högsta våningen på 2:a kompaniet och innehöll en hel mängd spännande apparater med lampor, rattar och skalor. När han körde en kontakt med Japan på SSB, så var det nog just då som jag blev fångad av hobbyn.

Mycket övningar, här med telefoni.

Detta ledde till att jag lade ner all min kraft på att lära mig morsealfabetet på telegrafi, för när jag avlagt och klarat provet för 60-takt, så fick jag också låna nyckel till och ta amatörradiostationen på regementet i besittning.

Många sådana här QSL-kort skickades ut i världen av mig under tiden på P6.

Det skulle emellertid dröja ganska många år innan jag fick möjlighet att ta licens. Studier, jobb och familjebildning kom att ta all min tid de närmaste tio åren. Men så kom då rätt tillfälle, i mitten på 70-talet. Jag arbetade då som managementkonsult på ett företag i Malmö och jag fick jobba med företag över hela Sverige. Ett av de här konsultjobben var på Södra Skogsägarna i Växjö, där jag tillbringade tretton månader i följd. Även om jag bodde på det bästa hotellet i staden, så blev tiden, mellan sex på kvällen fram till läggdags, enormt enahanda och tråkig i längden.
Då kom jag på att jag kunde utnyttja dödtiden på ett vettigt sätt, genom att återuppta mina studier till radioamatör. Telegrafikunskaperna hade jag redan från lumpartiden, men teorin var för mig, som humanist, den svåra biten. Ohms lag och andra konstigheter hade jag ju aldrig haft kontakt med eftersom jag läst ekonomi både på gymnasiet och på universitetet.

En dåtida bild på SM7BUR, Göran Almemo.

Jag behövde definitivt hjälp med hur jag borde gå tillväga, ta reda på vilken litteratur jag skulle skaffa och annat som hade med en framtida licens att göra. Min första åtgärd var att ta kontakt med min gamle lumparkompis Janne, SM7DJZ. Han berättade att det fanns en amatörradioklubb i Växjö, som hade signalen SK7HW och gav mig telefonnumret till klubbens ordförande. Han hette Göran Almemo, var ogift och drev ett eget företag. Han bjöd upp mig till SK7HW:s fina klubbstuga och vi fick genast en väldigt bra kontakt. Från och med nu tillbringade jag mina kvällar i veckan, antingen i klubbstugan eller hemma i Görans radioshack.
När jag inte tillbringade kvällarna på radioklubben eller hos Göran, pluggade jag Q-förkortningar och radioteknik på hotellet på kvällarna och efter ett stort antal månader var det dags att avlägga prov. Detta fick jag göra på P6 i Kristianstad och provförrättare var mitt gamla befäl på signalkompaniet, SM7VG, Hugo, som själv var en entusiastisk radioamatör. Det blev också så att jag köpte min första amatörradiostation av honom, en begagnad Drake TR4C.

Most wanted country No 1 in the world.

Sedan jag fått klarat av provet och fått min licens 1977, har mitt huvudsakliga intresse inom radiohobbyn varit att försöka få kontakt med så många länder som möjligt. I vår värld finns det  för närvarande 340 s k DXCC-entities och redan för några år sedan hade jag fått konfirmerat 339 st med QSL-kort. Det enda "land" jag saknade var Navassa. Denna ö har inte aktiverats av någon radioamatör på 25 år, vilket är förklaringen till att det varit omöjligt för mig att få någon kontakt.
De senaste åren har min radioaktivitet varit ganska låg, men när jag upptäckte på Facebook att en radioexpedition till ön skulle komma igång under februari, så väcktes intresset, i allra högsta grad, till liv igen.

På ett DX-cluster på datorn kan jag se på vilka frekvenser de sänder.

Men, jag var helt medveten om att det inte skulle bli lätt att få kontakt med dem. I stort sett alla DX-jägare i världen behövde också få dem i sin log och då vet jag av erfarenhet hur det det brukar bli. För det första så kommer operatörerna på Navassa att köra split (sänder på en frekvens och lyssnar på någon annan, som man inte vet) med ett spektrum upp till 15 - 20 Kc och med smala filter.
En del som kanske har försökt att få tag i dem under flera timmar eller andra som tycker att DX-jagande är idiotiskt, försöker förstöra för andra genom DQRM, d v s deliberate QRM eller störande, genom att sända en massa oanständigheter just på den frekvens som Navassakillen kör på. Detta gör att INGEN kan höra Navassa, vilket i sin tur ofta leder till totalt kaos på bandet. Att vuxna och någorlunda normalbegåvade människor uppför sig på det här sättet har aldrig upphört att förvåna mig. Men, i sådana situationer gäller det att ha tålamod och inte bli förbannad själv också. Lämpligt kan då vara att gå och hämta en ny kopp kaffe eller att bara ta en paus.

Under de tre första dagarna när expeditionen var igång, satt jag timme ut och timme in och försökte på alla tänkbara sätt få till en kontakt, men inte. Expeditionen lade också ut en log på nätet, där man kunde söka på en callsign och se om man hamnat i loggen om man var osäker. För mig var det just då ingen idé eftersom jag inte hade kört dem, men jag kollade några av mina likasinnade radiokompisar.
När jag då upptäckte att några av dem lyckats få kontakt, inte bara en gång utan flera, så blev jag lite stressad. Inte heller verkade det som de stora "pile-upsen" mattades av efterhand, utan det var samma intensitet på banden varje dag.
Men så en förmiddag, framåt lunchtid, så upptäckte jag att de var aktiva på 20-metersbandet. Jag lade mottagaren på deras frekvens, men signalstyrkan var väldig svag, cirka 51-52, så jag misstänkte att jag inte skulle ha någon chans. Men, jag satt och malde med mitt SM7CQY, gång efter gång, samtidigt som jag kollade mina mail på datorn. Och, helt plötsligt hör jag att han svarar mig. Jag fick visserligen rätta honom lite genom att slå min signal ytterligare två gånger och fick sedan bekräftat att han hade fått mitt callsign rätt. Stor lycka naturligtvis varför jag snabbt gick ner till min hustru och berättade den glada nyhet. "Det var ju kul för dig" sade hon lite förstrött och förstod nog inte digniteten av att jag hade kört det sista landet jag behövde för att kunna ansöka om plaketten Honor Roll No 1, alla DX-jägares våta dröm.

Först när jag hittar mitt callsign i loggen blir jag helt säker.

Nu hade jag mitt på det torra, men när man väl kört dem en gång vill man gärna köra dem på andra frekvenser också. Så blev det också för mig, åtminstone en gång, när jag någon dag senare lyckades få kontakt med dem även på 15-metersbandet.

"Så vad ska du göra nu, när du kört alla länder", frågar kanske någon. Det är det som är det roliga med amatörradio, nämligen att det finns så många andra utmärkelser som man kan sträva efter.
IOTA (islands of the air) är ett exempel, 5 bands WAZ är ett annat som definitivt inte är lätt att få ihop. Och sist men inte minst kan jag också ägna mig åt rent sociala kontakter med likasinnade världen över. Något som kan vara mycket givande och resultera i livslång vänskap.

Amatörradio är verkligen kul!

En timme på gymet

Kraftverket Lödde - 2015-02-04
Varje gång väckarklockan ringer 0600, vilket den gör måndag, onsdag och fredag, frågar jag mig själv: "Varför gör du det här?" Det handlar förmodligen delvis om att försöka bibehålla det lilla mått av självdisciplin som fortfarande finns inom mig. Många som börjar gå på gym, inte minst de som avgett något nyårslöfte angående detta, brukar gå en eller några veckor innan de droppar av efter hand. Jag förstår dem. Själv har jag haft massor av ursäkter för att inte gå dit, i synnerhet när golfsäsongen är i full gång. Under flera år så gick jag heller inte till gymet under golfsäsongen, vilket resulterade i att det tog väldigt lång tid för mig att komma igång fram på hösten. Det blev ingen kontinuitet och det är precis vad som behövs.
Nu går jag på gymet, helst tre gånger i veckan, året om. Jag vågar inte hålla upp under sommaren längre för då vet jag att jag inte kommer igång på gymet förrän i november. Nu har jag kommit så långt att gymbesöken har blivit som vilken daglig rutin som helst och när man nått dit så är det ganska lätt att ta sig dit och köra sitt pass.

Mjukstart på morgonen.

Att stiga upp och därefter gå till gymet med en gång, funkar inte för mig. Jag måste vakna ordentligt först och ha en liten stund med en macka, kaffe och dagens tidning. Därför går jag upp klockan 0600 och kan i lugn och ro förbereda min kropp inför dagens övningar.

Mörkt och kallt så här års på morgonen.

På Kraftverket öppnar man 0700 på måndagarna och 0800 på onsdagar och fredagar. Förr, när jag jobbade, så brukade jag alltid vara där kl 0700 när det gick, men nu brukar jag komma vid halv åttatiden. Även om de inte öppnar förrän 0800 vissa dagar brukar alltid Thomas vara där i god tid och släppa in oss som brukar komma lite tidigare.

Thomas. alltid på plats i god tid.

Thomas, det är han som har hand om det de flesta dagar i veckan. Checkar in gör man med en liten platta som registrerar mig elektroniskt. Det är nästan alltid samma gäng på omkring tio personer som kommer vid denna tid på morgonen. Och, när någon av dessa inte kommer så undrar alla om det har hänt något. Eller, om möjligen personen i fråga tänkt, precis som vi alla gör ibland, "idag struntar jag i det och ligger kvar i sängen".

Uppvärmningsapparater.

Displayen visar värden på sträcka, avstånd, hastighet, kaloriåtgång mm

Första aktiviteten för mig varje gång är att tillbringa fem till tio minuter på gångbrädan. Springer gör jag inte, men går ganska snabbt, ca 7,5 km i timmen. På fem minuter blir jag hyfsat varm och gör av med cirka 50 kalorier. Från gångbrädan kan jag också följa nyheterna på TV, även om det inte finns något ljud jag kan höra.

Åke, en av de tio, gillar roddmaskinen.

Uppvärmning kan göras med olika typer av maskiner, inte minst roddmaskiner, som jag dock inte har testat hittills. Många, som är lite överviktiga och vill bränna fett kan tillbringa en hel timme på gångbräda, roddmaskin eller step-up maskin, men sådant tycker jag blir för enformigt och långtråkigt.
Och, jag behöver faktiskt inte bränna speciellt mycket fett heller. Mina 75 kg är ganska lagom tycker jag själv.

Tunga puckar.

Efter gångbrädan brukar jag köra sju, åtta övningar vid varje tillfälle. Det är inte samma övningar varje gång utan jag brukar växla mellan totalt ett tjugotal, dels för att det inte ska bli enformig och dels för att träna olika muskler på kroppen. Jag försöker träna en hel del med fria vikter, som hantlar och skivstänger, eller också bara med kroppen typ sit-ups, armhävningar och chins. Det sistnämnda är inte lätt och jag är glad om jag klara två eller tre.
Att påstå att det är speciell roligt att gå på gym är enligt min uppfattning en stark överdrift, men när jag väl kommer dit så gör jag nästan mina övningar i trance och helt plötsligt har det gått en hel timme.

Lars är framme och plockar till sig.

Kö vid frukostbuffén.

Några bidragande orsaker till mina gymbesök är dels den framdukade andrafrukosten efter passet och dels den sociala samvaron i samband med denna. Här bjuds det på youghurt, kaffe och mackor med nyttigt bröd, vilket är mycket populärt bland besökarna. Eftersom flera av oss är väldigt tidiga på gymet så brukar vi oftast slippa köa vid kaffet, som alla de som deltagit i något spinningpass måste göra. En av fördelarna med att vara tidig.

Lars och Åke, nöjda efter väl uträttat värv.

När vi sitter och fikar och diskuterar dagens världshändelser vid kvart i niotiden, så brukar det komma ganska mycket folk till gymet. Då sitter vi och tycker att det är skönt att vi gjort det ännu en gång och ser fram mot den avslutande duschen.

Så svaret på min egen fråga "Varför gör du det här?" är att känslan, när man kommer tillbaka hem efter ett pass på gymet, är väldigt skön och uppväger i högsta grad den mindre sköna känslan när väckarklockan ringer 0600.

Och, så är det bra träning inför golfsäsongen!

Vad finns bakom garagedörren?

Ett garage i vintervila - 2015-01-31

Varje gång jag råkar passera en stängd garagedörr så undrar jag alltid vad som finns där bakom. Oftast är det förmodligen, som i de flesta garage, att det finns en massa grejer som egentligen inte borde finnas i ett sådant utrymme,. Men det kan också finnas spännande innehåll.

Någon enstaka dörr berättar om innehållet redan på utsidan.

De allra flesta garageportar är väldigt anonyma, men ibland kan det finnas en liten skylt som berättar att det finns gastuber eller annat där inne och då blir garaget helt plötsligt mer intressant. Nu på vintern är de flesta dörrar stängda så det är svårt att få en glimt om vad som döljs bakom dem.

Jo, det finns något där inne.

Men vid hembesök så går det att få en titt även på vintern. Även om garaget är i vinterdvala så berättar innehållet en hel del om ägaren och hans intressen.

En bild säger mer än tusen ord.

Genom att betrakta miljön på hyllor och väggar kan man få en rätt god uppfattning om vilka böjelser innehavaren har när det gäller fordon. Detta även om fordonen är iklädda sin vinterpyjamas. Ser du till exempel vad det är för bilemblem som sitter på affischen på dörren?
På väggen hänger en brandsläckare, som kan tyda på att personen i fråga är en händig man, som själv skruvar och vid behov svetsar på sina fordon. Vidare finns det några rallyskyltar som innebär att ägaren gillar social samvaro tillsammans med likasinnade. Batteriladdaren på motorhuven visar att bilen i fråga kanske nyligen fått lite motion, men nu istället kommer att få batteriet motionerat med hjälp av en underhållsladdare tills vårens ankomst gör att det finns anledning till att ta av pyjamasen för den här vintern.

Här finns mycket info.

Vad det är för fordon som döljer sig under överdragen kan man ta reda på genom att ytterligare studera vad som finns i garaget. Bilen med det blå överdraget verkar vara tvåsitsig och är förmodligen någon typ av sportbil. Den som söker hittar också en lampa i form av en oktagon med initialerna MG. Den som inte förstår något nu heller är förmodligen inte intresserad av garage eller dess innehåll överhuvudtaget. Vad finns mer att berätta? Jo uppe i taket ser vi ett antal registreringsskyltar där två av dem inte är svenska. Detta talar för att en eller flera av bilarna har engelsk härkomst, vilket i sin tur, med stor sannolikhet innebär att en eller flera är högerstyrda. Mitt i bilden skymtar ett trumset som avslöjar att denna bilentusiast också har andra strängar på sin lyra.

Vid en närmare granskning så förstår även den oinvigde, icke bilentusiasten, att det handlar om MG-bilar. MG är egentligen en förkortning av Morris Garages (med s på slutet!) som företaget, som tillverkade bilarna hette. Grillen ovan kommer förmodligen från en MG 1100 eller MG 1300. Dessa var inte sportvagnar utan en något större version av dåtidens hundkojor. Men grillen är fin och har fått bilda ram till ett antal car badges, som nog varit för många för att få plats på sportvagnsgrillen.

Som entusiast brukar det också innebära att man flitigt studerar litteratur i ämnet och naturligtvis också är medlem i och prenumererar på alla de klubbtidningar som förekommer för märket i fråga.
Ett exempel är Safety Fast som är namnet på den klubbtidning som ingick i medlemskapet för en av de MG-klubbar som finns i UK.

Bilden, som tecknats av Gustav Ruberg, fick garageägaren som julkort förra året.

Att besöka andras garage är både trevligt, intressant och lärorikt. Håller man som jag på med bilhobbyn och har mycket begränsade kunskaper om det mesta, så får jag i regel en massa goda tips och idéer vid sådana besök. Plus naturligtvis den ack så viktiga sociala samvaron.
Att det är fler än jag som är intresserade av garage framgår av bilden ovan.

Får nog ta en sväng ut i garaget!

Dags att jaga DX igen!

KP1 - Navassa är på gång - 2015-01-23
Av flera olika anledningar har mitt intresse för amatörradio varit väldigt lågt de senast åren. Även nu, under den tid jag i princip varit tyst på banden, så har jag dock riggen igång och lyssnar lite förstrött, nästan varje dag. Men, som med precis allting annat så går intresset upp och ner och de senaste åren har det mest handlat om golf och Morganåkande.

QSL-kort ligger också inom mitt samlarintresse.

Mitt huvudintresse inom radion är att samla, på DX-entities, på öar, på counties i USA, you name it. Skälet till detta är att just KÖRA radio är det enda jag är ganska bra på. Det tekniska, som att bygga slutsteg och annat, har alltid varit ett helt obegripligt område för mig.

Mitt Versatower i trädgården.

På väggen hänger redan en hel del diplom och plaketter, bland andra 5Bands DXCC och den fina IOTA-plaketten. När det gäller 5 Bands WAZ så saknar jag en hel del länder både på 40 och 80 meter och för att köra dem så hade jag kanske behövt tillgång till "bävrar" vilket det inte finns utrymme för där jag bor. På de lite högre banden är jag emellertid ganska väl rustad med en treelementare för 10, 15 och 20 meter och en vridbar dipol för WARC-banden i mitt Versatower.

Åtråvärd för alla DX-are.

Och, när jag häromdagen konstaterade att KP1, Navassa Island, ska aktiveras så väcktes intresset för radio till liv igen. Navassa är nämligen det sista landet jag behöver för att kunna ansöka om ett av alla DX-ares mål, plaketten DXCC Honor Roll No 1. När man har den på väggen kan man nog anses tillhöra gruppen Big Guns. Några av mina radiokompisar har redan lyckats med detta och jag är naturligtvis angelägen att hänga på dessa.
Att jag inte lyckats få kontakt med Navvasa tidigare beror inte så mycket på mig som på att denna ö inte varit aktiverad på 20 till 30 år. Finns de inte igång är det ju omöjligt att köra dem.
Enligt uppgift skulle de komma igång på banden under andra halvan av januari, men än så länge har de inte dykt upp.

Men jag är laddad när det händer !

Pensionärsterapi i garaget

Jag fick ta till blyklubban - 2014-01-08
Visst, det är några månader kvar, minst, innan det börjar likna vår. Men redan lär dagen ha blivit en dryg kvart längre, så vi går åtminstone mot ljusare tider.
När det varit så enormt trist väder den sista tiden så har jag fått utlopp för mitt prestationsbehov i garaget. Här trivs jag bra och kan umgås med vår Morgan i princip hur länge som helst.

Ganska mysigt tycker jag.

Under de tre åren vi har ägt Mr Brum så har jag varje vinter pysslat om bilen på i stort sett samma sätt. Att det tar lång tid spelar definitivt ingen roll så länge det är varmt, radion är på, det finns tillgång till kaffe och jag kan njuta av en och annan cigarill.

Efter höstens sista outing så har bilen tvättats för att några dagar senare poleras och vaxas.  Medan bilen står på marken är det också viktigt att komma ihåg att lossa på vingmuttrarna så att hjulen går att ta av senare.

Lätt som en plätt med rejäla prylar.

Som jag skrivit tidigare har jag tidigare endast använt en lite tyngre gummiklubba både för att lossa och spänna vingmuttrarna, men att detta inte lyckas i år. Egentligen ville jag inte använda tyngre grejer, för att inte skada de fina vingarna, men efter lite eftertanke så fick det ändå bli blyklubban som fick göra jobbet.
När detta är klart är det dags att placera Morganen på pallbockar så att jag kan komma åt under bilen.
En årlig inspektion av att alla muttrar och bultar sitter fast är viktigt. En mångårig Morganägare berättade, för många år sedan, att alla Morgans borde vara försedda med en uppsamlare då bilen har en viss benägenhet att bli av med saker under färd. Detta stämmer faktiskt till viss del, åtminstone hände det mig några gånger, när jag hade min tidigare Morgan, en +4 från 1959, att en och annan liten del fallit av under bilturen.

Ekerfälgar har egentligen bara en fördel och det är att de är snygga. Priset jag får betala för att behålla dem i detta skick, så länge som möjligt är, om inte högt, så i alla fall lite arbetsamt. Nu är de visserligen rostfria och tål därför en hel del stryk, men de ska trots allt fixas till varje vinter. Åtminstone tycker jag det.

Så det första jag gör när en fälg är avtagen är att torka bort all den kopparpasta, som jag använt på splinesen och vingmuttrarna när jag monterat hjulen igen. Att använda kopparpasta är ett råd jag fått av någon, men när jag bytte till vinterdäck på bruksbilen berättade killen där att kopparpasta, av någon anledning, inte var bra, och rekommenderad mig istället att använda zinkpasta. Man lär så länge man lever, men förmodligen fungerar det lika bra med vanligt molybdenfett.

Ny produkt i år.

Nästa steg är att ta ut hjulet ur garaget och spraya den torra fälgen med ett fälgtvättmedel. Tidigare har jag använt ett medel från Meguiars, men det råkade vara slut hos Mekonomen när jag behövde köpa nytt. Istället blev det Sonax Extreme Fälgrengöring, som också verkar bra. Efter att man sprayat på den torra fälgen på båda sidor ska man, om man har tålamod, vänta cirka fem minuter. Under den här tiden ska ytorna på fälgen börjat bli lila och det är klart för vidare behandling. I mitt fall handlar det om att borsta runt på fälgen med en gammal diskborste och sedan spola av med högt tryck på trädgårdsslangen. Resultatet brukar bli enormt bra.

Tacksamt med ett rostfritt system från Librands i England.

Fälgen rullas sedan in i garaget där jag först torkar av den och sedan låter den stå och bli riktigt torr innan det är dags för vidare behandling. Under tiden så tog jag mig tid att torka rent, polera och till och med vaxa den vänstra delen av avgassystemet. Jovisst är det att överarbeta saker och ting ganska mycket, men det kan ju inte göra någon skada och samtidigt ser det rent och snyggt ut.

Fungerar bra för mig.

Nästa steg är polering. Här behandlar jag fälgarna med ett medel som heter Meguiars Metal Polish och som funkar på allt krom och rostfritt. Jag lägger på krämen med trasor från gamla bomullslakan och polerar sedan upp med en fiberduk. Dessa kan köpas i tvåpack till hyfsat pris på ICA Maxi.
Här får pek- och långfinger jobba lite extra mycket för att komma åt mellan och bakom ekrarna längs fälgen. Respektive eker polerar jag inte. Det får finnas gränser!
När båda sidor på fälgen är polerade tar jag ut den i trädgården där jag sprayar båda sidor med Sonax Extreme Fälgförsegling. Det bildas små, små droppar på fälgen som sedan ska smetas ut jämnt med en fiberduk.

Efter en hel säsongs körande.

Allt detta arbete kan tyckas vara en omständlig procedur. Och, det är det kanske också, men som jag skrev i rubriken så handlar det här en hel del om pensionärsterapi för att tillgodose mitt prestations-
behov. Men att det lönar sig bevisas av bilden ovan. Den visar insidan på vänster framhjul, innan jag tvättade av den. Och, framhjulen brukar alltid att bli mest skitiga!

Det kan löna sig att överarbeta saker!

Julklappsboken

Jag gillar biografier - 2014-12-25
Under den här perioden av året läser jag ganska mycket, framförallt i sängen när jag gått och lagt mig. Hittills så har jag läst omkring fyrtio böcker på min iPad, e-böcker som jag lånat gratis på biblioteket. Några av de senaste är:

De tysta av Björn Hellberg.
Svart skugga av Ida Axelsson.
Detta är en deckare som utspelar sig i Helsingborg och var väldigt kul att läsa eftersom jag känner igen alla platser som förekommer i boken. Rekommenderas, inte minst för Helsingborgare.
Sista paret ut av Arne Dahl.
Spännande, men måste nästan sträckläsas eftersom risken annars är stor att man glömmer eller blandar ihop alla de mångtaliga personerna.
Dödslistan av Frederick Forsyth.
VIP-rummet av Jens Lapidus. Mycket bra!
Den man älskar av Marie Ljungstedt.
Zack av Jens Kallentoft.
En mycket spännande bok som utspelar sig i svensk gangstermiljö.
Snabba Cash av Jens Lapidus. Mycket bra!
Att inte vilja se av Jan Guillou.
Denna bok är den fjärde i raden som handlar om de tre fiskarbröderna, som alla utbildade sig till ingenjörer i Tyskland. Rekommenderas verkligen.

En av mina stora idoler.

Det har alltså blivit mycket läst på min iPad, men en jul utan någon riktig bok i julklapp är ingen bra jul. Så det blev två stycken i år. Av min dotter fick jag boken Skelettkusten av Clive Cussler, en bok som jag precis börjat läsa efter att ha läst slut på min sons julklapp en självbiografi av Eric Clapton.
Detta är den tredje biografin av gamla rockstjärnor som jag läst, de andra två har skrivits av Ozzi Ozbourne och Keith Richard.

Vårt band, The Madison.

Eric Clapton är ett år äldre än vad jag är och vi började nog spela ungefär samtidigt. Han nådde dock lite längre i sin karriär än vad jag gjorde.
Eric var och är enormt hängiven blues och när jag läser boken framgår det att det i första hand var musiken, inte pengarna, som var det viktiga. Han till och med hoppade av framgångsrika band som The Yardbirds, när han tyckte att musiken inte levde upp till hans ideal. Att han under sin karriär har tjänat massor med pengar, dels i olika band som till exempel Cream och dels som soloartist, är en annan sak. Han är en dedikerad samlare av olika saker bland annat av gitarrer, bilar, klockor och på senare år även jaktvapen. Fram till fyrtioårsåldern präglades hans liv, utöver av musiken, av alkohol och droger, men i slutet av boken, när han är 62 år gammal, har han varit nykter alkoholist i femton, tjugo år.
För oss som växte upp med rockn´roll på sextiotalet och kanske inte minst för de av oss som själv spelade i någon rockgrupp, så känner vi igen alla de namn från den tiden och framåt vilket gör boken värd värd att läsa.

Ångrar ibland att jag sålde min Fenderbas!