Madeiraresa med diverse trassel.

Vi nådde inte ända fram - 2019-02-14
En behaglig, men i mina ögon lite för lång flygtur på cirka fem timmar, skulle äntligen nå vår destination, Madeira. Här skulle vi i första hand spela fem golfrundor, men kanske också försöka turista och se lite av ön.

En liten ö med lång start- och landningsbana.

En halv timme föra landning meddelar emellertid flygkaptenen i högtalarna att det är landningsförbud på Madeira, på grund av hårda vindar. Som alternativ nämner han först Teneriffa, men återkommer strax efter och meddelar att han fått klartecken att landa på en liten ö som heter Porto Santos.
Det var inte bara vårt plan som tvingats landa här utan även ytterligare fyra stycken. Då vårt plan landade sist fick vi sitta i vårt plan, ytterligare en och en halv timme, för att den lilla flygplatsen skulle klara av att ta emot närmare sju, åtta hundra resenärer, som invaderade den lilla terminalbyggnaden.

Alla ska fram först!

På Porto Santos lever och verkar endast 5000 individer. Trots detta, så lyckades man där fixa fram ett stort antal bussar och även hotellrum till alla resenärerna. Detta måste ha skett inom loppet av endast någon timme. Imponerande!

Rörigt är inte ordet.

Det blev dock lite kaosartat, både vid embarkeringen av bussarna och sedan också när alla människor, med väskor, golfbagar och ryggsäckar, skulle koma in i receptionen på hotellet för att checka in.
I sådana situationer är det lätt att bli irriterad. Och, det blev, inte bara jag, utan flera andra, på de som trängde sig förbi kön på mer eller mindre brutala sätt.

En av hotellets elbilar.
På dekalen stod det att man strävade efter att få en fossilfri ö.

Någon hade pyntat sin trädgård med en röd cykel. Kreativt!

När vi slutligen, efter någon timme, kommit in på våra rum kändes det snabbt mycket bättre. Det återstod bara någon timme innan vi skulle äta middag i matsalen, så det enda vi hann med var att ta en kort promenad i närområdet. Efter middagen vid 21-tiden var alla dästa och trötta efter dagens vedermödor, så det blev tidigt sänggående för de flesta.

Hamnen, där färjan går till Madeira.

Landningsbanan, som delar ön i två halvor. Den är mellan tre och fyra kilometer lång,
vilket beror på att det tidigare varit en militär flygförläggning på ön.

För att fördriva tiden dagen efter beslöt vi att åka på en guidad busstur, för att ta del av sevärdheterna på den lilla ön. Den kvinnliga guiden talade begriplig engelska, även om hon med all säkerhet inte doktorerat i ämnet. Under åkturen passerade vi bl a en golfbana, som designats av Seve Ballesteros och där europatouren spelade en tävling år 2009. Vid ett antal stopp, på de högsta punkterna på ön hade man en vidunderlig utsikt.

Under dagen skulle alla åka färja till Madeira. Den fylldes snabbt med folk, varför den avgång vi skulle följa med på inte gick förrän vid 22-tiden på kvällen. Avståndet till Madeira var 75 km och överfarten beräknades till 2,5 timmar. Timmarna på färjan var nog något de flesta kunnat betala massor av pengar för att slippa. Det var blåsigt och hög sjö och en stor del av passagerarna blev sjösjuka och fick kasta upp var som helst, i papperskorgar, tvättställ och på toaletterna.

Väl framme vid ettiden på natten var det nog jobbigt för många att försöka hitta sina väskor och golfbagar i mörkret, på de vagnar där allt bagage hade lastats. Vid framkomsten till hotellet var det bara en sak att göra, att kasta sig direkt i sängen.

Äntligen dags för golf.

Eva och Evelyn från Kalmar ser laddade ut.

Golf Plaisirs golfvärd på Madeira heter Frank. Han hade fått jobba hårt för att att hitta nya starttider på golfbanan, som normalt är vid 9:30-tiden på förmiddagen. Att vi skulle spela så tidigt var inte att tänka på, så Frank hade fixat nya tider strax efter lunch.

Mats verkade inte gilla sin öl :-)

Klubben vi spelade på heter Clube de Golf Santo de Serra och har tre niohålsslingor. Vårt första varv på banan var dock ingen höjdare. Det var hård vind och ganska kyligt, så mitt val att bära shorts var inte så begåvat. Det blir heller inte varmare av att åka golfbil, vilket nästan är ett måste när vi ska spela flera dager i följd på kuperade banor. Efter halva rundan är det OK att ta en fikapaus, vilket var skönt när vi hittade en plats i lä, där solen kunde värma upp våra stela kroppar.

Eva myser med en bok och ett glas vin på balkongen...

...medan vårt resesällskap, paret Kvant, sitter nere vid poolen.

Efter golfen kom det shuttelbussar och hämtade oss för vidare färd till hotellet, som låg någon mil från golfbanan. Efter en dusch och ombyte till mer representabla kläder var det skönt att kunna ta det lugnt en stund före middagen vid 20-tiden.

Det första vi stötte på i Funchal, var en staty av öns store hjälte Cristiano Ronaldo.

Med anledning av vår sena ankomst till Madeira var vi tvungna att välja bort en golfdag, för att hinna se något annat än bara golfbanan. Vi valde att åka med hotellets shuttelbuss till Madeiras huvudstad Funchal på söndagen. Öns invånareantal uppgår till cirka 500000 personer varav dryg 100000 bor i Funchal.

Madeira hade också besök av detta enorma kryssningsfartyg.

Bussen släppte av oss i hamnen varifrån vi sedan gick längs strandpromenaden vidare in mot centrum. Det är vinter på Madeira nu och även där tar man tydligen upp sina fritidsbåtar på vintern. Precis som i den lilla stad vi bodde, Santa Cruz, fanns det uteserveringar överallt.

Biskopen verkade vara en folklig typ...

..som såg väldigt glad och trevlig ut.

När vi kom närmare centrum kom vi fram till en stor kyrka. Runt helgedomen fanns det massor av folk, TV-kameror och musikorkestrar som spelade i "munnen" på varandra. Efter att ha frågat vad det var som hände, fick vi berättat att en ny biskop skulle installeras. Här är alla katoliker och många ville ta den nye biskopen i hand eller kyssa hans händer.

Det var lite molnigt och dimmigt den här dagen, så vi valde att inte åka upp i den berömda linbanan,
som annars är en stor attraktion.
Efter lite flanerande i staden och en fika på en uteservering, var det tid för oss att gå tillbaka till busshållplatsen för att återvända med den till hotellet.

I stort sett alla trottoarer är belagd med dessa små svarta stenar, t o m i mönster ibland.
Vi undrade hur man gör, man kan ju inte lägga sten för sten, men fick aldrig veta det.

Efter ytterligare några dagar på golfbanan, nu i bättre väder, så kom dagen då vi skulle flyga tillbaka till Köpen hamn. Planet skulle inte lyfta förrän på eftermiddagen så Eva och jag knallade runt i gränderna i Santa Cruz.

Denna fuling heter Espada och är Madeiras nationalrätt.
Men, som alla vet finns det också en Lamborghini med samma namn.

Nere vid stranden fanns stadens lilla saluhall, som var ganska primitiv, men ändå lite mysig. Här fanns bland annat en fiskhandlare som sålde olika sorters fisk och där espadan tydligen var favoriten.

Bröllop? Nej, de är nog redan gifta.

Jesus och hans lärjungar.

Ett besök i stadens kyrka, som vi passerat flera gånger under våra promenader, var ju ett måste. När man går in i en dylik byggnad så sprider sig ett visst lugn i kroppen.
Efter detta sakrala inslag, i vår alltför korta tillvaro på Madeira, gick vi upp på vårt hotellrum för att slutföra packningen inför hemresan. Min huvudkudde följer mig på alla resor och en gång glömde jag den på en färja från England, så den packar jag nu alltid först i golfbagen så fort jag vaknar sista dagen på hotellet.

Frank blev snabbt omtyckt av både damer och herrar.

Frank, vår golfvärld denna veckan, är 62 år och upplever sitt jobb som en behaglig och annorlunda avslutning på arbetslivet innan pensionen. Han är social och välkomnas spela med i de bollar som saknar en spelare. Han ville gärna ta avsked av oss innan han skulle hämta nya golfare från både Sverige och Danmark, som skulle anlända med samma plan som vi skulle åka hem med.

Till slut kom dom, men 50 minuter försenade.

För många år sedan hade flygplatsen på Madeira ett tvivelaktigt rykte. Den ansågs vara kort, vilket jag funderade över kanske var anledningen till att vi tvingades landa på Porto Santos. Men, den lär ha byggts ut och anses väl idag vara helt riskfri att landa på.
För att övertyga mig själv om detta, så gick vi ut på terassen när vi kom till flygplatsen. Här ville jag kontrollera att det ankommande planet kunde landa utan att utnyttja landningsbanan till bristningsgränsen.
Det visade sig att min ev oro var helt obefogad då vårt flygplan endast behövde halva banan för att stanna.

Nästa resa blir en veckoslutsresa till London med barn och barnbarn!

En natt jag aldrig glömmer.

Nödanrop från Paraguay - 1978-09-06
Det var första året jag som radioamatör hade tillstånd att köra SSB (single side band). Detta innebar att jag, istället för att under ett helt år tidigare varit hänvisad till enbart telegrafi, nu äntligen kunde konversera med radioamatörer över hela världen genom att faktiskt prata med dem i min mikrofon.

En senare version av den transciever jag använde 1978.

Det var mitt i natten här i Sverige, men i andra delar av världen var det mitt på dagen, eller tidig kväll. Jag hade riktat min yagi beamantenn mot USA och Sydamerika och vred sakta på frekvensratten för att se om jag kunde hitta något spännande DX (avlägsen station) någonstans att få kontakt med.
Plötsligt uppfattar jag någon som ropar CQ (betyder på vårt språk "söker dig".) suedois en massa gånger i följd. Varför han använde franska för ordet svensk vet jag inte, för i Paraguay lär de tala spanska. Men artig, som jag blivit uppfostrad till att vara, så svarade jag med min amatörradiosignal på spanska, SM7CQY blir då santa maria siete canad quito yucatan, mest för att han skulle återkomma till mig. Det gjorde han och trodde naturligtvis att jag hade god insikt i det spanska språket och litteraturen. Så var dock inte fallet även om jag kunde förstå enstaka ord. Han verkade desperat och rabblade på i snabb takt och det enda vettiga jag fick ut ur vår konversation, var ordet medical. Jag insåg då att det handlade om allvarliga saker. Under en lång stund fortsatte vår kontakt, men jag förstod inte mycket av det han sade. Men, så fick vi hjälp. En annan radioamatör, också han från Paraguay och som behärskade engelska någorlunda, breakade in och började tala med både Juan (som amatören hette som anropat mig) och mig.

Artikel ur tidningen Min Värld från den 24:e oktober 1978.

Jag fick då reda på att Juans dotter, femåriga Carolina låg för döden  på ett sjukhus i Asuncion, efter ha blivit opererad för en hjärntumör. Vid operationen hade man skadat den livsviktiga hypofysen, som bland många andra funktioner styr njurarnas verksamhet och nu kunde Carolina inte behålla någon vätska i kroppen. Livet bokstavligen rann ifrån henne. Hon utsöndrade omkring 20 liter urin varje dygn och för att klara hennes liv hade läkarna varit tvungna att hela tiden ge henne mängder av vätska så att kroppen inte skulle torka ut.
Med hjälp av den engelsktalande amatören fick jag reda på att flickan behövde en medicin, som enligt dem hette Minirin och som tillverkades av företaget Ferring i Malmö. Detta preparat verkade enligt deras utsago inte finnas på den amerikanska kontinenten, varför de i panik försökt hitta hjälp i Sverige.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag fick en ide´. Även om det var mitt i natten, så är ofta radioamatörer med intresse för DX-körande, forfarande vakna. Min kompis i Malmö, SM7CRL Sixten, nu salig avsomnad sedan många år, var gift med en kvinna som var sjuksköterska och som kanske kunde få fram fler uppgifter genom att titta i FASS, som är en bok som omfattar alla läkemedel.
Jodå, Sixten var vaken och efter att väckt sin fru kunde de i FASS konstatera att Minirin också hette Ddapv och mycket riktig tillverkades av Ferring i Malmö.
Kvällstidningarna är, som ju är allmänt känt, inte blyga när det gäller en het nyhet, varför Sixten ringde upp Kvällsposten och berättade vad som utspelat sig i radion. Där blev det fart på journalisterna på nattredaktionen. De ringde upp VD:n på Ferring. Hans fru svarade yrvaket och berättade att hela företagsledningen var på konferens i Tyskland.

Fakturan från Ferring som bilades kollit på Kastrup.

Efter ytterligare telefonsamtal lyckades man komma i kontakt med ansvariga chefer och sedan gick det snabbt. Redan dagen efter fanns läkemedlet på plats på Kastrups flygplats, för vidarebefordran till Asunsion via Frankfurt. Naturligtvis fanns Kvällsposten på plats även där för att följa dramatiken.
När planet landade i Frankfurt stod där redan en specialbil och väntade. Det var flygbolagets egen "life-and-death-car", som överförde den dyrbara lasten till Sydamerikaplanet.

En av löpsedlarna under veckan.

Under den här tiden fanns det något som hette 1000-tipset, ett försök från Kvällsposten att få in tips från allmänheten om aktuella händelser, som man inte själv snappat upp. Naturligtvis blev det Sixten som vann veckans tusenlapp, men som han broderligt delade med mig.
Som framgår fick han också "äran" av att ha räddat flickan. Detta eftersom journalisten hellre intervjuade någon i Malmö än körde till Löddeköpinge mitt i natten. För min del spelade detta självklart ingen som helst roll, det viktiga var att vi radioamatörer kunnat bidra till att hjälpa en människa i nöd.
Den dramatiska kapplöpningen med tiden fick ett lyckligt slut. Det var inte för sent! Carolina fick sin första injektion och efter en stund stod det klart att hon skulle överleva. Två veckor senare kunde hon lämna sjukhuset för att åka hem.

Brev från tacksamma föräldrar.

Föräldrarna var naturligtvis oerhört tacksamma och via radion fick jag också frågan hur de kunde ersätta oss för vår insats. Som radioamatörer var det självklart för oss att någon betalning överhuvudtaget inte var aktuellt. Vi hade bara gjort vad vilken normalt funtad människa också skulle ha gjort i samma situation.

Efter detta har jag fått flera brev, både från Carolinas föräldrar och den hjälpande amatören i Paraguay, där de berättat om hur det gått för flickan. Föräldrarnas brev var på spanska, men som tur var hade vi då en granne, som flera år bott i Argentina, som kunde översätta breven till mig.

Idag bör Carolina vara runt 45 år, ungefär i samma ålder som min egen dotter och jag hoppas att hon mår bra och har fått ett bra liv.

Att med sin hobby kunna göra något sådant här känns riktigt bra!

God Natt Mr Brum

Dags för riktig vintervila - 2019-01-28
Nu fick han visserligen börja sin vila redan den siste oktober, men har ju inte riktigt fått vara i fred ändå. Först skulle han ju njuta av vinterns spabehandling i form av den traditionella poleringen, vaxningen, läderbehandlingen, smörjningen av framvagnen och lite annat.

Rent och fint!

Men nu var det snart dags. Det dryga jobbet med fälgarna, som äntligen var överstökat, har bestått i polering med Meguiars metallpolish och därefter försegling med Sonax Extreme. Detta jobb lönar sig faktiskt eftersom de blir mycket lättare att hålla fälgarna rena under säsongen.

Ny återstod bara några mindre saker, som båda kanske kan betraktas som overkill, men som dock skänker den tillfredställesen att jag inte, på grund av lathet, lämnat något därhän. Att till exempel både polera och vaxa insidorna på huven kan, av vissa betraktare, anses som lite nördigt. Och, det är det säkert också.

Men visst är det fint.

Men att behandla det rostfria avgassystemet på samma sätt, kanske någon annan tycker är på gränsen
till obsession. Det kan säkert ligga lite i detta också, men min salig mor sade alltid att det var viktigt att även vara ren undertill. Och, hon var en klok kvinna.

Fick godkänt av Ola även om han ser lite bister ut.

Ola, min Morgankompis från Bjärred, har en likadan bil som min, fast den har en annan mer iögonfallande färg. När han besökte mig i går kväll ville han gärna ta en titt i garaget och kolla så att allt var gjort på ett ordentligt sätt.

Mission completed.

Så, nu återstod bara ytterligare en sak, nämligen att ta på Mr Brum sin pyjamas.

Nu kan våren komma när den vill!

Hembygdsparken

Promenadvänlig oas i Ängelholm - 2019.01.06
Nu var helgerna till ända och inga obligations låg framför oss. Med all mat och godis, som är förknippade med jul- och nyårshelgerna, finns all anledning göra ett uppehåll med bokläsning och TV-tittande till förmån för lite enkla, men dock kroppsliga aktiviteter. Att spela golf är för närvarande inget alternativ, men för att ändå få lite feeling för den kommande säsongen kör vi ibland upp till Dormy i Ängelholm och införskaffar lite prylar, som vi inte visste att vi behövde. Shoppa kallas det!

Fågeldammen är det första vi ser.

När besöket på Dormy är avklarat har vi vid flera tillfällen haft hembygdsparken i Ängelholm som nästa mål för utflykten. Normalt sett finns här både restaurang och våffelstuga, men dessa är stängda under vintern. Men fika kan vi göra någon annanstans.
Förutom att det är mysigt att promenera i parken och titta på ett och annat, inte alltför exotiskt djur, är att det finns många Pokemonställen. Ja, vi håller faktiskt på lite med detta, egentligen helt meningslösa spel. Men, vitsen är att man måste vara ute för att hitta dessa ställen samt att man blir premierad för hur långt man går under en vecka. Så, nästan precis som med golf, så får man lite förströelse och inte bara en enformig promenad, som man anser att man bör göra för att hålla sig i form. Socialstyrelsen rekommenderar att man ska gå cirka 10000 steg om dagen för att ha en rimlig chans att överleva. Och, 10000 steg är långt, närmare en mil.

Rofyllt!

I anslutning till hembygdsparken rinner också Rönne å fram i sakta mak. Beroende på hur långt man avser att gå, så kan man på flera ställen i parken gå ner till ån och följa den en längre sträcka.

Trivs tydligen bra i både gyttja och kyla.

I parken finns saker för både barn och vuxna. Att titta på djur är väl intressant för båda kategorierna, men vid vårt besök fanns bar grisar, fåglar i dammen och höns, som också är fåglar, i sina burar. Tidigare har vi också sett massor av rådjur och hjortar och undrade också var de tagit vägen.

Entren till Pytteskogen.

Lekplatsen för barn är ofta full av barn och föräldrar under helgerna, där vissa sitter och grillar eller har pick-nick på härför avsedda platser. Och, så finns det naturligtvis Pytteskogen. Det är en ganska lång stig genom skogen där det finns mycket för ungarna att titta på och leka med.

Det var nog inte helt smärtfritt att hamna där!

Den här gillade jag.

Längs stigen finns det spännande saker att titta på både på marken och uppe i träden. Det finns också tänkvärda ord, som barn formulerat och som finns uppspikade på träden längs slingan.

Så kunde det se ut när det begav sig.

Att titta genom fönstret är i alla fall gratis.

När väl promenaden genom Pytteskogen är avklarad och alla de Pokemonstopp som finns längs vägen hade besökts, så återkommer vi tillbaka till själva parken. Här finns flera mindre museer, som säkert kan vara värda ett besök, men som också är stängda vintertid.

Ser väldigt fint ut.

När vi fått nog så drog vi oss mot parkeringsplatsen, för att åka vidare till något ställe där vi kunde fika. Vi passerade då friluftsteatern, som nyligen renoverats och, till skillnad från Fredriksdals motsvarighet i Helsingborg, försetts med tak.

Det var söndag och då brukar det arrangeras tipsrundor i parken, där behållningen från deltagarnas startavgifter brukar gå till välgörenhet. Thomas Pyk, min gamle skolkompis från Handelsgymnasiet, brukar vara en av dem som ställer upp och har hand om det. Han hade varit där tidigt och verkade frysa väldigt. Vi frågade honom om det fanns något annat fikaställe, eftersom vi nu varit på Mormor Olgas cafe ett antal gånger. När vi stod där och pratade kom även Thomas fru Bibbi, som på stående fot bjöd hem oss på kaffe hos dem. Vi ville dock inte komma till dem tomhänta utan letade oss, med hjälp av vår GPS i bilen, fram till Nisses konditori, som tydligen är en institution i Ängelholm. Laddade med både semlor och fyra andra mycket kaloririka skapelser hittade vi slutligen fram till Pyks, där kaffet var klart och en Thomas som slutat frysa. Vi hade varit i Skottland tillsamman i våras och nu blev det snack om vi skulle göra en ny resa med golfklubborna i bagaget.

Det lutar åt Irland!

Fick ett tråkigt besked idag.

Janne, SM5DJZ, har blivit Silent Key - 2018-12-13
Janne, Jan Hallenberg SM5DJZ, lärde jag känna för dryg femtio år sedan, när vi båda gjorde lumpen på P6 i Kristianstad. Vi skulle båda utbildas till signalunderofficerare, vilket innebar att morsetelegrafering ingick som ett ämne under utbildningen.

DJZ till vänster och jag själv längst till höger, på väg till eller ifrån någon övning.

Redan tidigare hade jag ett stort intresse för radio och lyssnade en hel del på kommersiella radiostationer på kortvåg, som till exempel Radio Luxemburg, Radio free Europe, men även Radio China. Till dessa stationer kunde man skicka lyssnarrapporter och som tack för detta fick jag många gånger QSL-kort, tidskrifter om radiostationerna och till och med olika typer av vimplar. Däremot hade jag aldrig hört talas om något som hette amatörradio, men det blev jag verkligen varse vad det var, när Janne invigde mig i denna fantastiska hobbys hemligheter. (Detta kan du läsa mer om i en av mina tidigare bloggar med namnet "Mitt möte med amatörradion").

Janne i sitt välutrustade shack (radiorum) i Knivsta.

Efter lumpen vidtog dock vuxenlivet med studier, jobb och familjebildning, både för Janne och mig. Ett tiotal år senare lyckades jag emellertid klara av alla proven för att erhålla min amatörradiolicens och skaffade både sändare, mottagare, telegrafinyckel samt inledningsvis lite enklare antenner. I samband med detta ringde jag upp Janne, som jag inte talat med på tio år och sade när han svarade "det här vet du nog inte vem det är". "Det låter i alla fall som SM7CQY" (som var min amatörradiosignal), svarade han. Sedan fortsatta vårt samtal precis som om det vore igår vi talades vid senast.

Janne vid sitt "QSL-postkontor" i hemmet i Knivsta. Ett fack för varje land!

Eftersom mitt huvudintresse inom amatörradion var att jaga DXCC-länder, öar, amerikanska counties och annat annat som gick att jaga, i min strävan att få diplom eller plaketter, så fanns det många anledningar för mig att hålla tät kontakt med Janne. För det första var han en av de mest kända DX-arna och mycket duktig och framgångsrik när det gällde att köra s k contests (tävlingar där man t ex skulle försöka ha radiokontakt med så många radioamatörer och/eller radioländer under en begränsad tid, från ett antal timmar upp till två dygn, som möjligt). Han var också utsedd som QSL-kortskontrollör för flera stora diplom som t ex DXCC och IOTA. Utöver detta var han också den, som alla radioamatörer i Sverige skickade sina QSL-kort till, som Janne sedan sorterade upp och skickade vidare till amatörradioorganisationernas QSL-byråer över hela världen.

I bakgrunden ser man en del av Jannes många och tunga trofeer han erhållit under åren.

Under större delen av sitt arbetsliv arbetade Janne på SAS. Som anställd i bolaget fick han flyga till mycket förmånliga priser, i stort sett var som helst i världen, så länge det fanns en ledig flygstol. Det passade herr Hallenberg väldigt bra. Han körde nämligen inte bara radio från hemmet, han var också en flitig DX-expeditionär. För de som inte vet vad detta är så innebär det att, en eller flera radioamatörer åkte till ett land, eller en ö någonstans i världen, där det inte fanns några radioamatörer eller, om det gällde en ö, kanske det inte bodde en levande själ där. För oss, som jagade länder var dessa expeditioner ovärderliga i vår strävan att kunna sätta ytterligare ett X i en ruta i listan över de cirka 340 länder, eller entities, som finns inom vår värld. Vid en del av dessa expeditioner deltog flera av världens mest prominenta och välkända radioamatörer. Och, Janne platsade i högsta grad i detta sällskap och var mycket respekterad i the ham radio community runt om i världen.

En glad Enock, SM7BHH, som några år lyckades snuva Janne på segern.

Som tävlingsmänniska och DX-are deltog Janne också i en årlig tävling, som vi döpt till Årskampen. Här gällde det för alla att försöka få kontakt med så många s k DXCC-länder under ett år. Den självklare segraren var naturligtvis Janne de flesta åren och brukade i samband med den högtidliga utdelningen av diplom till deltagarna, samt överlämnande av det åtråvärda vandringspriset, komma ner till Skåne och oftast hämta sin plakett själv eller i enstaka fall överlämna den till någon annan.

En lite suddig bild på Janne i mitt shack, förmodligen beroende på våra dry martinis.

När han flög ner till Skåne, bland annat för att hälsa på sin syster här nere, så brukade han också stanna hos mig några dagar. Och nätter, för då satt vi upp i mitt shack till sena timmen och körde radio och intog en och annan dry martini, ett annat intresse vi delade.
När han besökte Skåne, så tog vi i radioklubben SK7DX tillfället i akt för att få oss till livs de nyheter som Janne kunde berätta om när det gällde bl a DXCC- och IOTA-diplomen. Som fördragshållare var Janne flitigt anlitad av många klubbar och han kom mer än gärna dit och berättade både om de tidigare nämnda diplomen och inte minst om alla de expeditioner han deltagit i.

Som person var han, trots mycket pondus, en av de vänligaste och mest hjälpsamma personer jag någonsin lärt känna. Och, det är inte bara jag som har den uppfattningen utan jag tror hela amatörradiosverige sörjer denne fantastiske entusiast, som nu lämnat oss.
Inom vår värld finns dock ett talesät som säger att "old hams never die, they just fade away".

Oh, vad jag saknar dig Janne!

Just nu läser jag...

Stormsystern av Lucinda Riley - 2018-12-03
Om jag inte har något att läsa, när jag går och lägger mig, har jag väldigt svårt att falla i sömn. Och, läser gör jag nästan uteslutande i sängen. Oftast är mitt nattduksbord belamrat med bil- och golftidningar samt ett antal böcker. De senaste månaderna har det mest rört sig om deckare, skrivna av de nu aktuella författarna. Men, så häromkvällen hade jag precis avslutat min senaste bok. Det återstod någon timme innan korpgluggarna skulle slå igen och inget fanns kvar för mig att läsa för tillfället. Eva, som läser tre böcker när jag läser en, brukar ha en hög böcker på sitt bord och kanske fanns där någon bok hon tyckte kunde vara något för mig.
Jodå, det fanns det, men det var inte ytterligare en deckare som hon räckte mig utan en tjock tegelsten med titeln Sju systrar i pocketutgåva. Jag föredrar pocketböckeer eftersom de går att vika på mitten vilket gör att de blir lättare att hantera när jag ligger och läser.
Sju systrar hade tydligen varit så bra att Eva dagen före varit nere på Akademibokhandeln och köpt de två, i samma serie, som hittills hade översatts till svenska och fanns i butiken. Pocketversionerna skulle dock inte komma in förrän om några veckor, men så länge kunde Eva emellertid inte vänta utan det fick bli inbundna böcker.

Bok nummer två i serien.

Sju systrar handlar om affärsmannen och miljardären Pa Salt (jo, visst är det ett märkligt namn). Pa Salt, som är ogift, har under alla år rest mycket över hela världen, med anledning av sin affärsverksamhet. I samband med dessa resor har också adopterat sex flickor från olika platser på jordklotet. Han bor i ett slottsliknande jättehus vid stranden av Genevesjön, där alla flickorna växt upp tillsammans med Marina (kallad Ma), som varit som en mor för döttrarna och Claudia, som har hand om matlagning och mycket annat i det stora huset.

Den första boken, alltså Sju systrar, som jag nu läst färdig, börjar med att Pa Salt, som är en hängiven seglare och äger en stor båt som heter Neptunus, avlider och begravs i havet. Fickorna är nu vuxna och alla utom den äldsta, Maia, har flyttat hemifrån. Maia och Ma försöker nu kontakta alla de fem övriga systrarna och framföra det tragiska beskedet. Till slut kan allihop återförenas i sitt tidigare hem och tillsammans hantera sorgen efter sin pappa samt diskutera det testamente och de personliga brev, som varje dotter får och som innehåller kryptisk information om hur de, om de vill, ska kunna leta upp sitt ursprung.

Sju systrar är en riktig "bladvändare" och nu när jag läst ett antal kapitel i efterföljaren Stormsystern, så känns det nästan som om jag får frångå mig regel att endast läsa i sängen.

Lucinda Riley

Författaren då?
Jo, det är en vacker kvinna, som föddes på Irland. Efter en tidig karriär som skådespelare inom film, teater och TV skrev hon sin första bok vid 24 års ålder. Romanerna har översatts till drygt 30 språk och sålts i fler än tio miljoner exemplar.
Hon bor med sin man och fyra barn vid North Norfolkkusten i England och i West Cork på Irland.

Men varför heter första boken SJU systrar?

Novembergolf i höstsol.

Sista rundan innan banorna stängs - 2018-11-15
Jämfört med förra året, har hösten 2018 varit väldigt bra vädermässigt.

Torra vägar och blå himmel.

Vi kunde köra öppet i vår Morgan flera gånger i oktober i år, men inte en enda gång förra hösten.
Säsongen för både Morgankörande och golf är i princip samtidiga, vilket ibland gör att det är svårt att avgöra om det är det ena eller det andra som Eva och jag ska kunna enas om.

Fin backswing av Eva.

Nu handlar det om november och då konkurrerar inte de båda intressena eftersom Morganen nu är avställd fram till början av Mars nästa år. Så när det blev kanonväder en torsdag, när Eva kunde slita sig från ungarna i skolan, blev det 18 hål på Vasatorps Classic Course tillsammans med paret Kvant från Viken.

Pick-nick in the sun.

Solen stod lågt och motljuset var intensivt med följden att jag inte hittade min boll på några av hålen i början, trots att de landade på fairway. Frustrerande, men jag försökte ta det vuxet.
Efter nio hål var det dags för fika. Mackor hade Eva förberett innan vi åkte och kaffet hämtar jag, i kraft av mitt guldmedlemskap, gratis inne i restaurangen.

Kvant gör allt han kan för att vara med på bild, så det är svårt att undvika honom.

Det elfte hålet är ett ganska långt och svårt par femhål. När man står på utslagsplatsen har man vatten ca 150 meter längs hela högersidan. Detta gör att spelare som ofta slicar (typ Kvant) är ganska nervösa inför utslaget. För egen del så är det tvärtom att jag, när jag inte slår rakt som jag självklart i regel gör, att min boll går till vänster, något som kallas hook eller i bästa fall en draw.

Lite oskarpa, men vackra bilder i solen.

Spelet gick väl ganska hyfsat för oss alla fyra, men oavsett vilket så var det viktiga att vi fick tillbringa en halv dag ute i naturen i det fantastiska höstvädret. Lite kyligt var det dock, men tack vare avsaknaden av vind så blev det, när vi väl fått upp värmen, ganska behagligt.

På väg mot sista hålet och med solen mitt i nyllet i utslaget.

Ytterligare en golfrunda, med bara artonde hål kvar, kunde snart läggas till handlingarna. Om vi mot förmodan vill spela fler rundor under vintersäsongen så är vi hänvisade till Allebanan, som är en niohålare och den enda av banorna som är öppen under vintern på Vasatorp. Alternativet är att spela på Öresunds Golfklubb i Häljarp, som brukar hålla öppet året runt och har en mycket trevlig bana.

Vi får väl se hur vintern blir!