Strapatsrik promenad på Kullaberg

Jakten på Nimis - 2019-03-17
Vädret såg ganska trist ut när jag vaknade på morgonen. Men, på natten hade jag, av någon anledning, drömt om Lars Vilks skapelse  Nimis. Jag berättade det för Eva, som tyckte att vi trots vädret, skulle göra oss en utflykt till Mölle. För säkerhets skull valde vi att ta med oss våra regnkläder, som vi använder när vi är på golfbanan i dåligt väder. Men, när vi passerat Helsingborg och närmade oss Viken så var molnen försvunna och hela himlen var blå.

När vi kommer upp till T-korset till vägen, som går mellan Jonstorp och Mölle, trodde jag att vi skulle svänga vänster mot Mölle, vilket vi också gjorde. Men, det visade sig vara fel, så istället fick vi köra ett hundratal meter mot Jonstorp och sedan till vänster igen upp i skogen.

Mycket info, men ingenting om Nimis.

Själv har jag aldrig varit och tittat på Nimis, men Eva berättade att hon hade varit där med Lärareförbundet för flera år sedan, så hon skulle nog hitta dit. Vägen upp på serpentinvägar i skogen slutade vid en parkeringsplats där det också fanns en informationstavla. Här fick vi veta mycket om olika vandringsleder samt platser runt hela Kullahalvön, som var utmärkta på kartorna. Dock fanns det inte en enda uppgift om Nimis, eller Arx, som ligger strax intill.

Här var det lätt att ta sig fram, men vänta bara.

I alla fall så lämnade vi bilen, utan regnkläder, och började följa en grusväg upp genom skogen. Eva med ryggsäck och jag utan. Efter några hundra meter upptäckte vi flera stigar som gick åt olika håll
och naturligtvis, visade det sig senare, hade vi valt fel väg.

Stättor fick vi klättra över flera stycken under vår vandring.

Helt plötsligt kom vi ut på ett stort öppet fält, som vi passerade rakt över. Marken var fuktig efter allt regnande och värre skulle de bli, när vi återigen klev över en stätta för att åter komma in i skogen. På marken låg drivor av löv och det var mycket halt och lätt att halka.

Uppåt, uppåt, uppåt! Tar det aldrig slut?
(Det var faktiskt mycket brantare än vad som framgår av bilden, så det så.)

Det var väl inte så farligt för två vältränade individer, som är flitiga på gymet, men för att komma till Nimis måste vi dock först ta oss över hela berget. Nimis ligger nämligen ända nere vid vattnet på andra sidan från där vi parkerat. Det blev med andra ord väldigt mycket vandrande uppåt. Och, det var jobbigare än minst fyra gympass!

Ett litet grönt fartyg låg för ankar en bit ut i vattnet.

När vi nått så högt vi kunde komma, så fanns det ingen stig att följa vidare. Vi konstaterade saktmodigt att vi hade gått fel. Den enda ljusningen var att vi nu kunde se vattnet på den sida av berget där Nimis fanns och att resten av vägen borde gå nerför.

Här började framkomligheten bli sämre.

Efter lite irrande hit och dit, på olika stigar, i en allt oländigare terräng, fick vi dock en liten fingervisning om att vi, med all säkerhet, nu var på rätt väg. Ett N och en pil, var målat på en sten.

Där nere, till vänster i bild - Nimis.

Efter ytterligare en halvtimmes klättrande, nu neråt på hala, mossbelagda stenat och massor av löv, så kom vi äntligen fram, eller nästan i alla fall.

"Trappan" ser ganska osäker ut, eller hur?

Vi var nästan där, men att gå ända ner till stranden, kände jag inte för just då. Det fanns visserligen en form av trappa, som förmodligen Lars Vilks gått upp och nedför hundratals gånger, men med tanke på de hala så kallade trappstegen, så beslöt jag mig för att låta bli.
Nu var vi värda en paus. Eva tog av sin ryggsäck och plockade fram var sin flaska juice och ett kexchoklad, som vi båda avnjöt i tysthet.

Så här såg det ut en ganska lång stund.

Efter lite vila och återhämtning var det dags att gå tillbaka igen, eller närmare bestämt klättra. Nu gällde samma sak, som i början på vår vandring, nämligen uppåt, uppåt och uppåt. Men, vi kunde emellertid konstatera, Eva och jag, att det faktiskt var lättare att ta sig upp igen än det varit att ta sig nerför tidigare.
Men, jag undrar verkligen hur Lars Vilks har kunnat ta med sig verktyg och grenar till bygget, till denna remote plats, under den tid han byggde upp Nimis. Även om det mesta av bygget tydligen är gjort av drivved, så har han ju varit tvungen att ta sig dit, dag ut och dag in under lång tid.
Vilks har också utropat området, som Nimix och även Arx står på, som den självständiga staten Ladonien.

Intressant är att Nimis 1984 såldes till den tyske konstnären Joseph Beuys. Det står dock inget om köpeskillingen :-). Efter Beuys död såldes det vidare till konstnärsparet Jeanne-Claude och Christo 1986.

Scenic view!

När Eva och jag slutligen, trötta och med mjölksyra i benen, kom tillbaka till vår bil på parkeringsplatsen, ansåg vi det vara befogat med en fika inne i Mölle. Det finns ett cafe nere i byn, men det verkade vara fullt. Vi fortsatte upp mot Grand Hotell, som brukar erbjuda afternoon tea på söndagarna. Att det var så förstod vi då parkeringsplatsen var full och det stod bilar på alla de närliggande gatorna.
Vi körde istället lite längre upp mot fyren för att ta del av den betagande utsikten över Mölle och hamnen, innan vi körde vidare mot Höganäs.

Lön för mödan!

För fika skulle vi ha. På outletområdet, vid Keramik Center, finns det ett café, som vi tidigare besökt och då inmundigat våfflor. Det var öppet, men några våfflor fanns inte på menyn idag. Det var två år sedan man slutade med detta, upplystes vi om. Men det fanns ju annat, både frallor och kakor, vilket vi tryckte i oss med välbehag, till det facila priset av 204 kronor. Tänk vad allt blivit dyrt!

När vi gick därifrån, för att åka hem, förelåg en stor risk att Eva ville "ta en titt" i en eller flera av outletbutikerna. Det kunde ju finnas något i någon av dem, som hon inte visste att hon behövde.
Men nej, jag lyckades på olika sätt distrahera henne till den grad att hon inte ens skänkte butikerna
en blick.

En intressant och nyttig dag, både för kropp och själ!

Madeiraresa med diverse trassel.

Vi nådde inte ända fram - 2019-02-14
En behaglig, men i mina ögon lite för lång flygtur på cirka fem timmar, skulle äntligen nå vår destination, Madeira. Här skulle vi i första hand spela fem golfrundor, men kanske också försöka turista och se lite av ön.

En liten ö med lång start- och landningsbana.

En halv timme föra landning meddelar emellertid flygkaptenen i högtalarna att det är landningsförbud på Madeira, på grund av hårda vindar. Som alternativ nämner han först Teneriffa, men återkommer strax efter och meddelar att han fått klartecken att landa på en liten ö som heter Porto Santos.
Det var inte bara vårt plan som tvingats landa här utan även ytterligare fyra stycken. Då vårt plan landade sist fick vi sitta i vårt plan, ytterligare en och en halv timme, för att den lilla flygplatsen skulle klara av att ta emot närmare sju, åtta hundra resenärer, som invaderade den lilla terminalbyggnaden.

Alla ska fram först!

På Porto Santos lever och verkar endast 5000 individer. Trots detta, så lyckades man där fixa fram ett stort antal bussar och även hotellrum till alla resenärerna. Detta måste ha skett inom loppet av endast någon timme. Imponerande!

Rörigt är inte ordet.

Det blev dock lite kaosartat, både vid embarkeringen av bussarna och sedan också när alla människor, med väskor, golfbagar och ryggsäckar, skulle koma in i receptionen på hotellet för att checka in.
I sådana situationer är det lätt att bli irriterad. Och, det blev, inte bara jag, utan flera andra, på de som trängde sig förbi kön på mer eller mindre brutala sätt.

En av hotellets elbilar.
På dekalen stod det att man strävade efter att få en fossilfri ö.

Någon hade pyntat sin trädgård med en röd cykel. Kreativt!

När vi slutligen, efter någon timme, kommit in på våra rum kändes det snabbt mycket bättre. Det återstod bara någon timme innan vi skulle äta middag i matsalen, så det enda vi hann med var att ta en kort promenad i närområdet. Efter middagen vid 21-tiden var alla dästa och trötta efter dagens vedermödor, så det blev tidigt sänggående för de flesta.

Hamnen, där färjan går till Madeira.

Landningsbanan, som delar ön i två halvor. Den är mellan tre och fyra kilometer lång,
vilket beror på att det tidigare varit en militär flygförläggning på ön.

För att fördriva tiden dagen efter beslöt vi att åka på en guidad busstur, för att ta del av sevärdheterna på den lilla ön. Den kvinnliga guiden talade begriplig engelska, även om hon med all säkerhet inte doktorerat i ämnet. Under åkturen passerade vi bl a en golfbana, som designats av Seve Ballesteros och där europatouren spelade en tävling år 2009. Vid ett antal stopp, på de högsta punkterna på ön hade man en vidunderlig utsikt.

Under dagen skulle alla åka färja till Madeira. Den fylldes snabbt med folk, varför den avgång vi skulle följa med på inte gick förrän vid 22-tiden på kvällen. Avståndet till Madeira var 75 km och överfarten beräknades till 2,5 timmar. Timmarna på färjan var nog något de flesta kunnat betala massor av pengar för att slippa. Det var blåsigt och hög sjö och en stor del av passagerarna blev sjösjuka och fick kasta upp var som helst, i papperskorgar, tvättställ och på toaletterna.

Väl framme vid ettiden på natten var det nog jobbigt för många att försöka hitta sina väskor och golfbagar i mörkret, på de vagnar där allt bagage hade lastats. Vid framkomsten till hotellet var det bara en sak att göra, att kasta sig direkt i sängen.

Äntligen dags för golf.

Eva och Evelyn från Kalmar ser laddade ut.

Golf Plaisirs golfvärd på Madeira heter Frank. Han hade fått jobba hårt för att att hitta nya starttider på golfbanan, som normalt är vid 9:30-tiden på förmiddagen. Att vi skulle spela så tidigt var inte att tänka på, så Frank hade fixat nya tider strax efter lunch.

Mats verkade inte gilla sin öl :-)

Klubben vi spelade på heter Clube de Golf Santo de Serra och har tre niohålsslingor. Vårt första varv på banan var dock ingen höjdare. Det var hård vind och ganska kyligt, så mitt val att bära shorts var inte så begåvat. Det blir heller inte varmare av att åka golfbil, vilket nästan är ett måste när vi ska spela flera dager i följd på kuperade banor. Efter halva rundan är det OK att ta en fikapaus, vilket var skönt när vi hittade en plats i lä, där solen kunde värma upp våra stela kroppar.

Eva myser med en bok och ett glas vin på balkongen...

...medan vårt resesällskap, paret Kvant, sitter nere vid poolen.

Efter golfen kom det shuttelbussar och hämtade oss för vidare färd till hotellet, som låg någon mil från golfbanan. Efter en dusch och ombyte till mer representabla kläder var det skönt att kunna ta det lugnt en stund före middagen vid 20-tiden.

Det första vi stötte på i Funchal, var en staty av öns store hjälte Cristiano Ronaldo.

Med anledning av vår sena ankomst till Madeira var vi tvungna att välja bort en golfdag, för att hinna se något annat än bara golfbanan. Vi valde att åka med hotellets shuttelbuss till Madeiras huvudstad Funchal på söndagen. Öns invånareantal uppgår till cirka 500000 personer varav dryg 100000 bor i Funchal.

Madeira hade också besök av detta enorma kryssningsfartyg.

Bussen släppte av oss i hamnen varifrån vi sedan gick längs strandpromenaden vidare in mot centrum. Det är vinter på Madeira nu och även där tar man tydligen upp sina fritidsbåtar på vintern. Precis som i den lilla stad vi bodde, Santa Cruz, fanns det uteserveringar överallt.

Biskopen verkade vara en folklig typ...

..som såg väldigt glad och trevlig ut.

När vi kom närmare centrum kom vi fram till en stor kyrka. Runt helgedomen fanns det massor av folk, TV-kameror och musikorkestrar som spelade i "munnen" på varandra. Efter att ha frågat vad det var som hände, fick vi berättat att en ny biskop skulle installeras. Här är alla katoliker och många ville ta den nye biskopen i hand eller kyssa hans händer.

Det var lite molnigt och dimmigt den här dagen, så vi valde att inte åka upp i den berömda linbanan,
som annars är en stor attraktion.
Efter lite flanerande i staden och en fika på en uteservering, var det tid för oss att gå tillbaka till busshållplatsen för att återvända med den till hotellet.

I stort sett alla trottoarer är belagd med dessa små svarta stenar, t o m i mönster ibland.
Vi undrade hur man gör, man kan ju inte lägga sten för sten, men fick aldrig veta det.

Efter ytterligare några dagar på golfbanan, nu i bättre väder, så kom dagen då vi skulle flyga tillbaka till Köpen hamn. Planet skulle inte lyfta förrän på eftermiddagen så Eva och jag knallade runt i gränderna i Santa Cruz.

Denna fuling heter Espada och är Madeiras nationalrätt.
Men, som alla vet finns det också en Lamborghini med samma namn.

Nere vid stranden fanns stadens lilla saluhall, som var ganska primitiv, men ändå lite mysig. Här fanns bland annat en fiskhandlare som sålde olika sorters fisk och där espadan tydligen var favoriten.

Bröllop? Nej, de är nog redan gifta.

Jesus och hans lärjungar.

Ett besök i stadens kyrka, som vi passerat flera gånger under våra promenader, var ju ett måste. När man går in i en dylik byggnad så sprider sig ett visst lugn i kroppen.
Efter detta sakrala inslag, i vår alltför korta tillvaro på Madeira, gick vi upp på vårt hotellrum för att slutföra packningen inför hemresan. Min huvudkudde följer mig på alla resor och en gång glömde jag den på en färja från England, så den packar jag nu alltid först i golfbagen så fort jag vaknar sista dagen på hotellet.

Frank blev snabbt omtyckt av både damer och herrar.

Frank, vår golfvärld denna veckan, är 62 år och upplever sitt jobb som en behaglig och annorlunda avslutning på arbetslivet innan pensionen. Han är social och välkomnas spela med i de bollar som saknar en spelare. Han ville gärna ta avsked av oss innan han skulle hämta nya golfare från både Sverige och Danmark, som skulle anlända med samma plan som vi skulle åka hem med.

Till slut kom dom, men 50 minuter försenade.

För många år sedan hade flygplatsen på Madeira ett tvivelaktigt rykte. Den ansågs vara kort, vilket jag funderade över kanske var anledningen till att vi tvingades landa på Porto Santos. Men, den lär ha byggts ut och anses väl idag vara helt riskfri att landa på.
För att övertyga mig själv om detta, så gick vi ut på terassen när vi kom till flygplatsen. Här ville jag kontrollera att det ankommande planet kunde landa utan att utnyttja landningsbanan till bristningsgränsen.
Det visade sig att min ev oro var helt obefogad då vårt flygplan endast behövde halva banan för att stanna.

Nästa resa blir en veckoslutsresa till London med barn och barnbarn!

En natt jag aldrig glömmer.

Nödanrop från Paraguay - 1978-09-06
Det var första året jag som radioamatör hade tillstånd att köra SSB (single side band). Detta innebar att jag, istället för att under ett helt år tidigare varit hänvisad till enbart telegrafi, nu äntligen kunde konversera med radioamatörer över hela världen genom att faktiskt prata med dem i min mikrofon.

En senare version av den transciever jag använde 1978.

Det var mitt i natten här i Sverige, men i andra delar av världen var det mitt på dagen, eller tidig kväll. Jag hade riktat min yagi beamantenn mot USA och Sydamerika och vred sakta på frekvensratten för att se om jag kunde hitta något spännande DX (avlägsen station) någonstans att få kontakt med.
Plötsligt uppfattar jag någon som ropar CQ (betyder på vårt språk "söker dig".) suedois en massa gånger i följd. Varför han använde franska för ordet svensk vet jag inte, för i Paraguay lär de tala spanska. Men artig, som jag blivit uppfostrad till att vara, så svarade jag med min amatörradiosignal på spanska, SM7CQY blir då santa maria siete canad quito yucatan, mest för att han skulle återkomma till mig. Det gjorde han och trodde naturligtvis att jag hade god insikt i det spanska språket och litteraturen. Så var dock inte fallet även om jag kunde förstå enstaka ord. Han verkade desperat och rabblade på i snabb takt och det enda vettiga jag fick ut ur vår konversation, var ordet medical. Jag insåg då att det handlade om allvarliga saker. Under en lång stund fortsatte vår kontakt, men jag förstod inte mycket av det han sade. Men, så fick vi hjälp. En annan radioamatör, också han från Paraguay och som behärskade engelska någorlunda, breakade in och började tala med både Juan (som amatören hette som anropat mig) och mig.

Artikel ur tidningen Min Värld från den 24:e oktober 1978.

Jag fick då reda på att Juans dotter, femåriga Carolina låg för döden  på ett sjukhus i Asuncion, efter ha blivit opererad för en hjärntumör. Vid operationen hade man skadat den livsviktiga hypofysen, som bland många andra funktioner styr njurarnas verksamhet och nu kunde Carolina inte behålla någon vätska i kroppen. Livet bokstavligen rann ifrån henne. Hon utsöndrade omkring 20 liter urin varje dygn och för att klara hennes liv hade läkarna varit tvungna att hela tiden ge henne mängder av vätska så att kroppen inte skulle torka ut.
Med hjälp av den engelsktalande amatören fick jag reda på att flickan behövde en medicin, som enligt dem hette Minirin och som tillverkades av företaget Ferring i Malmö. Detta preparat verkade enligt deras utsago inte finnas på den amerikanska kontinenten, varför de i panik försökt hitta hjälp i Sverige.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag fick en ide´. Även om det var mitt i natten, så är ofta radioamatörer med intresse för DX-körande, forfarande vakna. Min kompis i Malmö, SM7CRL Sixten, nu salig avsomnad sedan många år, var gift med en kvinna som var sjuksköterska och som kanske kunde få fram fler uppgifter genom att titta i FASS, som är en bok som omfattar alla läkemedel.
Jodå, Sixten var vaken och efter att väckt sin fru kunde de i FASS konstatera att Minirin också hette Ddapv och mycket riktig tillverkades av Ferring i Malmö.
Kvällstidningarna är, som ju är allmänt känt, inte blyga när det gäller en het nyhet, varför Sixten ringde upp Kvällsposten och berättade vad som utspelat sig i radion. Där blev det fart på journalisterna på nattredaktionen. De ringde upp VD:n på Ferring. Hans fru svarade yrvaket och berättade att hela företagsledningen var på konferens i Tyskland.

Fakturan från Ferring som bilades kollit på Kastrup.

Efter ytterligare telefonsamtal lyckades man komma i kontakt med ansvariga chefer och sedan gick det snabbt. Redan dagen efter fanns läkemedlet på plats på Kastrups flygplats, för vidarebefordran till Asunsion via Frankfurt. Naturligtvis fanns Kvällsposten på plats även där för att följa dramatiken.
När planet landade i Frankfurt stod där redan en specialbil och väntade. Det var flygbolagets egen "life-and-death-car", som överförde den dyrbara lasten till Sydamerikaplanet.

En av löpsedlarna under veckan.

Under den här tiden fanns det något som hette 1000-tipset, ett försök från Kvällsposten att få in tips från allmänheten om aktuella händelser, som man inte själv snappat upp. Naturligtvis blev det Sixten som vann veckans tusenlapp, men som han broderligt delade med mig.
Som framgår fick han också "äran" av att ha räddat flickan. Detta eftersom journalisten hellre intervjuade någon i Malmö än körde till Löddeköpinge mitt i natten. För min del spelade detta självklart ingen som helst roll, det viktiga var att vi radioamatörer kunnat bidra till att hjälpa en människa i nöd.
Den dramatiska kapplöpningen med tiden fick ett lyckligt slut. Det var inte för sent! Carolina fick sin första injektion och efter en stund stod det klart att hon skulle överleva. Två veckor senare kunde hon lämna sjukhuset för att åka hem.

Brev från tacksamma föräldrar.

Föräldrarna var naturligtvis oerhört tacksamma och via radion fick jag också frågan hur de kunde ersätta oss för vår insats. Som radioamatörer var det självklart för oss att någon betalning överhuvudtaget inte var aktuellt. Vi hade bara gjort vad vilken normalt funtad människa också skulle ha gjort i samma situation.

Efter detta har jag fått flera brev, både från Carolinas föräldrar och den hjälpande amatören i Paraguay, där de berättat om hur det gått för flickan. Föräldrarnas brev var på spanska, men som tur var hade vi då en granne, som flera år bott i Argentina, som kunde översätta breven till mig.

Idag bör Carolina vara runt 45 år, ungefär i samma ålder som min egen dotter och jag hoppas att hon mår bra och har fått ett bra liv.

Att med sin hobby kunna göra något sådant här känns riktigt bra!

God Natt Mr Brum

Dags för riktig vintervila - 2019-01-28
Nu fick han visserligen börja sin vila redan den siste oktober, men har ju inte riktigt fått vara i fred ändå. Först skulle han ju njuta av vinterns spabehandling i form av den traditionella poleringen, vaxningen, läderbehandlingen, smörjningen av framvagnen och lite annat.

Rent och fint!

Men nu var det snart dags. Det dryga jobbet med fälgarna, som äntligen var överstökat, har bestått i polering med Meguiars metallpolish och därefter försegling med Sonax Extreme. Detta jobb lönar sig faktiskt eftersom de blir mycket lättare att hålla fälgarna rena under säsongen.

Ny återstod bara några mindre saker, som båda kanske kan betraktas som overkill, men som dock skänker den tillfredställesen att jag inte, på grund av lathet, lämnat något därhän. Att till exempel både polera och vaxa insidorna på huven kan, av vissa betraktare, anses som lite nördigt. Och, det är det säkert också.

Men visst är det fint.

Men att behandla det rostfria avgassystemet på samma sätt, kanske någon annan tycker är på gränsen
till obsession. Det kan säkert ligga lite i detta också, men min salig mor sade alltid att det var viktigt att även vara ren undertill. Och, hon var en klok kvinna.

Fick godkänt av Ola även om han ser lite bister ut.

Ola, min Morgankompis från Bjärred, har en likadan bil som min, fast den har en annan mer iögonfallande färg. När han besökte mig i går kväll ville han gärna ta en titt i garaget och kolla så att allt var gjort på ett ordentligt sätt.

Mission completed.

Så, nu återstod bara ytterligare en sak, nämligen att ta på Mr Brum sin pyjamas.

Nu kan våren komma när den vill!

Hembygdsparken

Promenadvänlig oas i Ängelholm - 2019.01.06
Nu var helgerna till ända och inga obligations låg framför oss. Med all mat och godis, som är förknippade med jul- och nyårshelgerna, finns all anledning göra ett uppehåll med bokläsning och TV-tittande till förmån för lite enkla, men dock kroppsliga aktiviteter. Att spela golf är för närvarande inget alternativ, men för att ändå få lite feeling för den kommande säsongen kör vi ibland upp till Dormy i Ängelholm och införskaffar lite prylar, som vi inte visste att vi behövde. Shoppa kallas det!

Fågeldammen är det första vi ser.

När besöket på Dormy är avklarat har vi vid flera tillfällen haft hembygdsparken i Ängelholm som nästa mål för utflykten. Normalt sett finns här både restaurang och våffelstuga, men dessa är stängda under vintern. Men fika kan vi göra någon annanstans.
Förutom att det är mysigt att promenera i parken och titta på ett och annat, inte alltför exotiskt djur, är att det finns många Pokemonställen. Ja, vi håller faktiskt på lite med detta, egentligen helt meningslösa spel. Men, vitsen är att man måste vara ute för att hitta dessa ställen samt att man blir premierad för hur långt man går under en vecka. Så, nästan precis som med golf, så får man lite förströelse och inte bara en enformig promenad, som man anser att man bör göra för att hålla sig i form. Socialstyrelsen rekommenderar att man ska gå cirka 10000 steg om dagen för att ha en rimlig chans att överleva. Och, 10000 steg är långt, närmare en mil.

Rofyllt!

I anslutning till hembygdsparken rinner också Rönne å fram i sakta mak. Beroende på hur långt man avser att gå, så kan man på flera ställen i parken gå ner till ån och följa den en längre sträcka.

Trivs tydligen bra i både gyttja och kyla.

I parken finns saker för både barn och vuxna. Att titta på djur är väl intressant för båda kategorierna, men vid vårt besök fanns bar grisar, fåglar i dammen och höns, som också är fåglar, i sina burar. Tidigare har vi också sett massor av rådjur och hjortar och undrade också var de tagit vägen.

Entren till Pytteskogen.

Lekplatsen för barn är ofta full av barn och föräldrar under helgerna, där vissa sitter och grillar eller har pick-nick på härför avsedda platser. Och, så finns det naturligtvis Pytteskogen. Det är en ganska lång stig genom skogen där det finns mycket för ungarna att titta på och leka med.

Det var nog inte helt smärtfritt att hamna där!

Den här gillade jag.

Längs stigen finns det spännande saker att titta på både på marken och uppe i träden. Det finns också tänkvärda ord, som barn formulerat och som finns uppspikade på träden längs slingan.

Så kunde det se ut när det begav sig.

Att titta genom fönstret är i alla fall gratis.

När väl promenaden genom Pytteskogen är avklarad och alla de Pokemonstopp som finns längs vägen hade besökts, så återkommer vi tillbaka till själva parken. Här finns flera mindre museer, som säkert kan vara värda ett besök, men som också är stängda vintertid.

Ser väldigt fint ut.

När vi fått nog så drog vi oss mot parkeringsplatsen, för att åka vidare till något ställe där vi kunde fika. Vi passerade då friluftsteatern, som nyligen renoverats och, till skillnad från Fredriksdals motsvarighet i Helsingborg, försetts med tak.

Det var söndag och då brukar det arrangeras tipsrundor i parken, där behållningen från deltagarnas startavgifter brukar gå till välgörenhet. Thomas Pyk, min gamle skolkompis från Handelsgymnasiet, brukar vara en av dem som ställer upp och har hand om det. Han hade varit där tidigt och verkade frysa väldigt. Vi frågade honom om det fanns något annat fikaställe, eftersom vi nu varit på Mormor Olgas cafe ett antal gånger. När vi stod där och pratade kom även Thomas fru Bibbi, som på stående fot bjöd hem oss på kaffe hos dem. Vi ville dock inte komma till dem tomhänta utan letade oss, med hjälp av vår GPS i bilen, fram till Nisses konditori, som tydligen är en institution i Ängelholm. Laddade med både semlor och fyra andra mycket kaloririka skapelser hittade vi slutligen fram till Pyks, där kaffet var klart och en Thomas som slutat frysa. Vi hade varit i Skottland tillsamman i våras och nu blev det snack om vi skulle göra en ny resa med golfklubborna i bagaget.

Det lutar åt Irland!