Öland, here we come!

Tre dagar med Morganentusiaster - 2019-05-24/26

Glad över att ha fixat nytt batteri till vår Roadster i tid inför resan, så fanns det inga problem i vägen inför vår färd till Morganklubbens årsmöte på Öland.

Tvättad, fulltankad och färdigpackad.

Tillsammans med Anita och Ola från Bjärred, skulle vi spendera en stor del av fredagen på vägarna.
Vi kom överens om att dra iväg vid tiotiden och att första etappen skulle gå via ganska tråkiga E22 fram till Kristianstad. Några mil senare hade vi bestämt att åka på något mindre vägar inne i skogen
vidare mot Kalmar.

Dags för en bensträckare.

Vi gjorde några stopp på vägen för att röra på benen och för att lätta på trycket bakom något träd. Därav valet av skogsvägar. I Karlshamn finns det en golfklubb, som Eva och jag med varierande framgång, besökt ett antal gånger. Eftersom de också har en bra restaurang så gjorde vi en liten detour för att äta lunch där.

Lite bakgrundsinfo.

Efter en händelselös färd i fint vårväder kom vi så fram till Kalmar. Ola, som är kulturellt intresserad, hade upplyst oss om att det fanns en utställning om regalskeppet Kronan någonstans i Kalmar. Då vi inte hade några direkta tider att passa letade vi därför upp det pampiga Kalmar Museeum där denna permanentutställning fanns att beskåda.

Så här såg Kronan ut.

Det var inte många som överlevde.

På museet hade man vänligt nog speciella priser för pensionärer. Och, trots att jag fick visa mitt körkort för att de skulle tro på mig :-), så kom även jag in för 80 kronor. Utställningen påminde mycket om den om Titanic, som visades i Malmö för några år sedan. Utställningen var mycket intressant och personalen fick nästan kasta ut oss klockan 1600 när museet stängde.

Bättre utsikt är svår att hitta.

Nåväl, det var ändå dags för oss att köra över den vackra bron till Öland och sedan till Borgholm, där vi skulle inkvarteras på Strand Hotell. Jag hade bokat ett rum som vette mot havet. När vi kånkat upp vår stora, snygga, men mycket tunga läderväska, som fungerar som koffert på bagageräcket, kunde vi packa upp våra grejer. Det var strax tid för mingel och grillbuffé nere i en av restaurangerna, varför en drink på rummet var på sin plats. Vårt rum låg på fjärde våningen där vi hade bästa utsikten över nästan alla de 107 Morganbilarna som deltog på träffen.

Före.

Efter.

När vi intog kvällens buffé satt vi tillsammans med ett par som var ganska nya medlemmar, Boel och Nils från Uppsala. De var också ägare till en Morgan Roadster MK1 och jag visade Nils vilka förändringar jag hade gjort i sittbrunnen och på instrumentbrädan. Han gillade vad han såg och har, enligt ett mail till mig, redan talat med Mattias Kauffelt som driver MK Holztechnik i Tyskland. Det är nämligen därifrån grejerna till min instrumentpanel kommer ifrån.

Att närmare granska några "möllor" kan vara intressant.

Efter en lång dag på vägarna stannade vi inte uppe speciellt länge. Lördagen är alltid den stora dagen på träffen, då årsmötet nu skulle avhållas. Vid mötets slut delades det ut pick-nickkorg som deltagarna kunde ta med sig på sin utfärder på Öland. Det var fri åkning som gällde, då det skulle vara väldigt tungrott med något gemensamt organiserat rally med så många bilar.
Vi körde rakt över ön till den östra sidan, bland annat för att ett par, som en gång var våra grannar i Löddeköpinge, för si så där fyrtio år sedan, nu bor i en by som heter Gårdby.
På vägen dit tog vi en paus vid några av Ölands många kvarnar. På en skylt stod det berättat att det en gång funnits cirka 2000 kvarnar på ön medan det idag endast återstår 400 stycken. Kan kanske tyckas vara lite redundant information, men att utöka sitt vetande är aldrig fel.

Värt en omväg!

Tillsammans med några andra Morganbilar var det tänkt att vi skulle köra ända ner till Ölands sydspets och titta på Långe Jan. På vägen dit, när vi ändå passerade Gårdby, gjorde vi ett besök hos Ebbe Frankenstein, som driver en chokladbutik i byn. Och, det är inte vilken choklad som helst. Här erbjuds handgjorda chokladpraliner som inte är av denna världen. Ebba har utbildats i detta hantverk  i bland annat Schweiz och kan nu stoltsera med sina leveranser både till hotell Borgholm och Sollidens Slott. Hon kan väl då nästan betraktas som Kunglig Hovleverantör, tycker jag.

Imponerande byggnad, synd att den lutar lite :-)

Efter både provsmakning (choklad är mäktigt så det förslår och jag fick till och med tacka nej till ytterligare smakprov) och inköp fortsatte vi vår färd mot sydspetsen. När vi slutligen kom fram var det blåsigt och ganska kyligt. Men, det finns ett café på platsen, där vi på grund av tidigare besök, vet att det erbjuds väldigt goda räkmackor. Kanske inte till facila priser, men ändå.

Nice line-up.

De cirka åtta milen tillbaka till Borgholm körde vi i avslappnad stil på fina asfalterade vägar.  Den traditionsenliga trerätters galamiddagen skulle serveras vid halvåttatiden, så vi hade god tid att både betitta alla de 107 Morganbilarna, byta om till lite prydligare klädsel, ta en drink och mingla lite.

Roadstersnack med Ola och Lars.

Att gå runt bland bilarna leder ofta till intryck och idéer om hur man kan förbättra eller försköna sin egen bil. Här delas erfarenheter mellan ägarna, till exempel om var man kan hitta tillbehör i Sverige och utomlands, vilka verkstäder som kan serva bilen eller trevliga utflyktsmål. Det senare inte minst bra för mig, som ofta inte vet vart jag ska åka.

Behagligt väder erbjöd till mingel även utomhus.

Före middagen serveras alltid en drink i baren, vilket i regel leder till ökad ljudvolym vid minglandet.
Med 107 bilar handlar det faktiskt om drygt tvåhundra personer, där många av dem aldrig träffats tidigare.

Eva i samspråk med två andra skåningar, Lars och Olli från Eslöv.

När man varit med på dylika möten under flera år så är det klart att man både känner och känner igen många, men vid varje tillfälle gör man också nya bekantskaper, vilket är väldigt kul. Till skillnad från klubbens höstmöte, som arrangeras regionvis, så kommer Morganfolk från hela landet till årsmötena. Den som hade längst väg till Öland kom från Piteå, en sträcka på drygt 130 mil.

Mycket prat med nya och gamla bekantskaper.

Middagen började serveras vid halvniotiden och mellan varje rätt underhölls vi av en ståupp-komiker.
Med så många gäster kan kvaliteten på maten variera. Men, här på Strand Hotell, blev jag faktiskt positivt överraskad, både av maten och servicen. Kul när man får möjlighet att ge beröm, som en av gästerna också gjorde. Han har arbetat i branschen i 35 år och visste hur det kunde vara. Han kallade in all köks- och serveringspersonal till scenen, där alla fick motta gästernas beröm och applåder. Fint!

Klockan närmade sig halv tolv på kvällen och många var trötta efter dagens "vedermödor". De flesta hade också en lång väg framför sig på söndagen, så något ytterligare festande blev det inte för de flesta av oss. Morganägare är ju i regel inte purunga och vet av erfarenhet när det är tid att dra sig
tillbaka för att vara fräsch dagen efter.

Lite stämningsfullt, tycker jag i alla fall.

Väl uppe på vårt rum igen, tog jag ytterligare en titt ut över den av Morganbilar välfyllda gräsmattan och kunde sedan somna efter en liten stund med den senaste bulletin från den engelska Morganklubben.

Så här hade vi det under större delen av resan tillbaka till Skåne.

Väderutsikterna för söndagen var nedslående. Men, när vi drog iväg, efter att först ha tankat bilen, så körde vi naturligtvis nercabbat. Efter någon timme började de regna så smått, men inte värre än att vi kunde fortsätta utan att fälla upp suffletten. Det regnade från och till hela vägen hem, men med värmen igång och vindrutetorkarna aktiverade körde vi faktiskt öppet hela vägen.
Lite kaxigt, eller hur?

Nu återstår åtgärd efter körning!

Förberedelser för Morganmötet på Öland

Bättre strömlös än rådlös - 2019-05-22
Morganklubbens årsmöte skulle avhållas på Öland den 24-26 Maj. Tillsammans med Anita och Ola från Bjärred skulle vi köra iväg tillsammans på fredagen vid tiotiden. Lite åtgärd före körning är det lika bra att göra i god tid, så jag tyckte det var en god idé att tanka upp vår Morgan med Shell 98 Super. Ja, jag brukar skämma bort Mr Brum med högoktanig soppa.

För en gångs skull verkade han lite seg när jag startade. Visserligen hade jag inte haft igång batteriladdaren sedan senaste turen, men det var bara tio dagar sedan. Batteriet är förvisso femton år gammalt, men har fungerat bra under alla år. För att ladda upp batteriet körde jag därför en liten extrarunda innan jag kom till macken. När jag tankat klart och skulle köra därifrån hände ingenting när jag vred om startnyckeln. Öken!

I väntan på assistans.

Där stod jag och visste ingen råd. Men, i nödens stund är hjälpen som närmast, heter det ju. Vem rullar in på parkeringen om inte min namne Kenneth Nilsson, som är en av mekanikerna hos English Car Care, den verkstad som servar Mr Brum. Han skulle äta lunch på Lucys Café och jag frågade om han möjligtvis hade startkablar i sin Rover. Nix, blev svaret. Jag frågade då ödmjukt om han skulle kunna hjälpa mig att få igång min bil om jag fixade startkablar. Jodå, så snart han ätit sin lunch skulle han kunna tänka sig det.
Macken ligger bara ett par hundra meter från vår bostad, så jag knallade hem och hämtade mina startkablar, som finns i garaget. När vi fick igång bilen igen så lovade Kenneth och kolla runt var man skulle kunna få tag i ett batteri som passade i min bil. Under tiden körde jag hem och stallade in Mr Brum i garaget.

Litet och nätt, men tungt.

I vår tidigare Morgan, en +4 från 1959, var batteriet placerat längst bak, under lastutrymmet längst nere på ramen. Om detta berodde på att få bättre viktfördelning vet jag inte, men det var alltid väldigt bökigt att komma åt och plocka bort eller ladda batteriet. Men, i vår nuvarande Roadster från 2004 så sitter, gud ske lov, batteriet fram på höger sida under huven och är väldigt lättåtkomligt. Det konstiga är att på Olas Roadster, som är två år nyare än vår, så sitter batterierna på samma ställe som i min tidigare Morgan.

Någon timme senare ringde jag Kenneth på English Car Care för att höra om han hittat något batteri. Han hade ringt alla sin kontakter, men hade tyvärr inte fått något napp. Nu började jag bli lite nervös, vi skulle ju åka iväg om två dagar. Jag fick börja leta själv. Det finns fyra andra Roadsters  från 2004 i klubbens matrikel, så jag började att ringa runt till ägarna till dessa. Hade någon möjligtvis bytt batteri på sin bil och, i så fall, var hade han fått tag i det. Dessa batterier är lite speciella eftersom de är förhållandevis små och sitter i en hållare, som inte tillåter några större avvikelser på storleken.
Som tur var så hade den siste jag ringde, en kille i Tierp, en bil som hade ett nytt batteri när han köpte den begagnad för några år sedan. Inte nog med det, han hade också kvar fakturan, som den tidigare ägaren hade lämnat med när han sålde bilen. Batteriet hade köpts från ett företag som heter Batteribolaget. Jag googlade på företagsnamnet och kunde konstatera att de hade sitt huvudkontor i Malmö. Snabbt som blixten ringde jag dit och fick tag i en kille som heter Micke. Han var mycket hjälpsam och efter lite utbyte av bilder via mobilen berättade han att han kunde fixa ett passande batteri från Danmark. Klockan var nu halv tre  och han var tvungen att beställa det före klockan tre om han skulle få hem det till dagen efter. Gör då det, sade jag.

Inte samma märke, men precis samma storlek som mitt gamla.

Dagen efter, på torsdagen, ringde jag och fick bekräftelse på att, mitt batteri och många andra, kommit från Danmark på morgonen. Jag körde direkt till Malmö och hämtade batteriet, glad i hågen men tretusen kronor fattigare.

Stötte på patrull igen!

Som framgår av bilden så finns det inga batteripoler monterade. Men eftersom det finns gängor vid polerna så var det nog bara att skruva av polskallarna på det gamla och montera dem på det nya. Men, så lätt var det naturligtvis inte. Den ena polskallen lyckades vi få av (Ola var och hjälpte mig, han är ju elektriker!), men den andra snurrade bara runt. Vi tog båda batterierna och körde ner till English Car Care, som ligger här i byn. Där jobbar en kille, som är en fena på allt som handlar om bilelektronik. Han är amerikan eller kanadensare och tyvärr har jag glömt vad han heter. Han tittade på batteriet och sade direkt att här skulle man köra ner en 5 mm insexnyckel i hålet på polskallen, som då lossade den bult som polskallen var fäst med.
Skönt med människor som vad vad de sysslar med!

Ola monterar det nya batteriet.

Sen var resten hur enkelt som helst. När vi kom tillbaka till garaget satte vi i det nya batteriet, som passade perfekt i hållaren. Nu var helgen räddad, även om det nog funkat med det gamla. Skulle Morganen vägra starta, när vi tagit en paus, så skulle den snart gå igång igen med en liten knuff.

Nu kunde vi se fram mot helgens evenemang med tillförsikt!

Flinckmans café öppnar i Maj

Då brukar vi köra dit - 2019-05-12

Skylten är ute, så då är det öppet!

Ett av våra favoritutflyktsmål, när vi inte riktigt vet var vi ska ta vägen, är Flinckmans Café i Sireköpinge. Denna lilla by hittar man strax utanför Tågarp. Flinckmans är verkligen ett retrocafé som heter duga och som därför också lockar andra med två- eller fyrhjuliga fordon. Plus en hel del vanliga människor också förstås.

Precis som förra året var vi först och prick klockan tolv parkerade vi framför ingången. När Eva skulle öppna dörren var den låst, men snabbt som blixten kom en av de två ägarna och öppnade för oss. Det var nu lunchtid och både Eva och jag började bli hungriga.

Här kan man välja entingen det ena...

...eller det andra.

Sortimentet består både av diverse bakverk och väldigt stora smörgåsar.

Perfekt, när det är sol och varmt.

Efter att ha gjort vår beställning gick vi ut i trädgården, där vi normalt brukar inmundiga våra smörgåsar. Men, Eva tyckte att blåsten bidrog till att det blev ganska kallt varför vi valde att sitta i ett av de små rummen inne i den gamla villan.

Här är det lite bättre utsikt över fälten än inne i villan.

I anslutning till trädgården har man byggt ytterligare ett inomhusutrymme. Det lär nog behövas, för det brukar alltid komma många besökare under sommarmånaderna. Detta trots att ägarna inte annonserar då de förlitar sig på att ryktet om stället sprids med mun-mot-munmetoden. Eller med hjälp av en blog som denna.

Här kan intresserade individer bli kvar länge.

Vägg i vägg med den gamla villan finns också en antik-/kuriosabutik. Jag trodde att den drevs av någon annan, men det visade sig att den ingick i deras koncept. Det är den ene av de två killarna, som är väldigt intresserad av sådana här saker, som får sköta den verksamheten, när han inte behöver göra mackor i köket.

Rejäla mackor de har här.

Vi valde att sitta i "kungarummet". Vi kallar det i alla fall så eftersom det finns massor av fotografier på väggarna av alla svenska regenter sedan lång tid tillbaka. Strax efter det att vi slagit oss ned vid vårt bord dök den pratglade "servitören" upp med var sin kaffelatte och våra smörgåsar.
Nu började flera gäster strömma till. Först kom två damer in och frågade om det var vår Morgan som var parkerad utanför. Vi svarade jakande på frågan och berömde dem för att de såg att det var en Morgan och inte en MG, som en del förväxlar Morgan med. En av dem berättade att hon i unga år haft flera MGB och den andra var minsann dotter till en som varit återförsäljare för Ford, så bilar kände de faktiskt till ganska bra.
När de här två damerna pratat av sig och försvunnit till ett annat rum för att dricka kaffe, stegade en dam och en herre in i "vårt" rum och satte sig vid ett minimalt bord mitt emot oss. Mannen i sällskapet frågade, innan han satt sig ner, om det var vår MG utanför. Jag inledde då en föreläsning om skillnaderna mellan Morgan och MG och förklarade att Morgan kom till många år innan MG ens var påtänkt. Han verkade tycka det var intressant information och lät oss sedan äta i lugn och ro, när hans fru därefter fortsatte samtalet om något helt annat än bilar. Trevligt när folk är spontana och vågar prata med främmande människor, eller hur?

Nybakta bullar, fortfarande varma.

När mackorna var uppätna ville Eva ha rabarberpaj och vaniljsås, medan jag själv begränsade min utsvävning till en kokoskaka. På väg ut för att åka hem köpte vi med oss en påse nybakade bullar, och bad om notan som slutade på 326 väl använda riksdaler.

Landskapet exploderar i färger!

Med fulla magar och solsken i blick embarkerade vi vår Morgan, som någon trodde var en MG, och återvände till Löddeköpinge, på lite andra vägar än de vi kört på till Sireköpinge.

Säsongens första besök hos Flinckmans var inte det sista!

En pundares väg till drogfrihet.

Tack vare katten Bob - 2019-05-04
Att gå till sängs och veta att det finns en bok på nattduksbordet, som ligger och väntar, är ofta en garanti för att jag kommer att sova gott. Men, det krävs också självdisciplin. Om jag inte lägger boken ifrån mig, när det börjar i dra i ögonen, så är risken stor att jag passerar min sömncykel och då är det inte lönt att försöka sova på de närmaste två timmarna.

Läser i sängen gör jag varje kväll. Det handlar om alltifrån deckare, biografier, feelgoodböcker till biltidningar. Att läsa på dagtid har jag svårt för eftersom jag då känner mig inproduktiv, och tycker istället att jg borde göra något nyttigt. Detta trots att jag är pensionär och egentligen inte har några större krav på mig.

Innehållet i de två senaste böckerna betraktar jag som en tragikomisk självbiografi. Det handlar om en yngre manlig individ som heter James Bowen och som är mellan tjugo och trettio år gammal. James har haft en jobbig uppväxt, med skilda föräldrar, där mamman bor i Australien och pappan i London. Under barnaåren fick han bo tidvis hos mamman och tidvis hos pappan. Inte konstigt om man blir rotlös då.

När han blev äldre kom han in i musiksvängen i London och då ligger det närma till hands att man börjar med droger. Först lite lättare varianter, sedan allt tyngre, något som slutade med heroinmissbruk. Han har fått en stödlägenhet av socialen i Londonstadsdelen Tottenham och livnär sig som gatumusiker och genom att sälja gatutidningen Big Issue, en motsvarighet till Faktum här i Sverige.

En kväll, när han var på väg hem från sitt dagliga värv, upptäcker han en skadad katt i sin trappuppgång. Att han, trots sitt heroinmissbruk, har sin empati i förvar bevisas av att han tar med sig katten till lägenheten, ger den mat och vatten där och därefter tar med honom till en lokal veterinär för omvårdnad. Detta trots att han knappt har ekonomiska resurser ens till mat för dagen för sig själv.

För att göra en lång historia kort och utan att avslöja allt för mycket, så blir James och katten, som han döper till Bob, ett oskiljaktig par. Något som gör att hans ansvar för sin nyfunne vän leder till att han successivt kommer att kunna bli fri från sitt drogberoende.

Böckerna kan rekommenderas och visar att det kan faktiskt går att hitta ljuset i tunneln även för den som verkligen befunnit sig lång tid nere i träsket.

Med Morgans på konstrunda

Annandagen bjöd på 18 mils öppetkörande - 2019-04-22
Någon vecka före påsk kom ett gruppmail från Thomas Svensson i Morganklubben. Han och hans fru
föreslog en Morganträff på Söderslätt, där vi kunde kombinera öppetkörande med besök hos lokala konstnärer, som var aktiva i Konstrundan.

Thomas informerar.

Naturligtvis var vi sugna på att hänga på eftersom vädret skulle bli väldigt bra. Ola och Anita, våra Morgankomisar i Bjärred, var inte nödbedda de heller, så vi träffades vid macken i Borgeby klockan 0900 för gemensam färd till träffpunkten på Söderslätt.
Vi samlades vid Naturgården i Bröddarp klockan 1000. Totalt sju Morgans dök upp och fick lyssna på hur Thomas hade planerat resten av dagen.

En luftig utställningshall där alla konstnärerna fanns representerade.

På gränsen till obscen, men ville nog bara visa vägen ut.

På naturgården fanns en utställningshall, där alla konstnärerna som medverkade i konstrundan fick visa upp ett av sina verk. Med utgångspunkt från detta kunde vi välja de konstnärer vi ville besöka, beroende på vilken typ av konst som besökarna på läppen.
Så, efter en stund spreds de sju Morganbilarna åt olika håll. Tillsammans med Anita och Ola styrde vi kosan mot Steglarpsvägen i Östra Grevie. Här tittade vi in i Längan där Hans Johnfors hade sin utställning. Han sysslade både med måleri och grafik. När vi frågade om tidsåtgång för de grafiska bladen berättade han att en etsning kunde ta fyra månader att färdigställa. När etsningen skulle mångfaldigas så tog det cirka en timme att ta fram varje enskilt grafiskt blad. Intressant att veta för att förstå att de måste ta betalt för sina alster.

Man vet inte när man får mat nästa gång.

Utanför utställningslängan fanns två inbjudande bänkar, på vilka solen flödade. Här passade vi på att ta fram termos och de mackor vi hade förberett innan vi åkte hemifrån. Vi började bli hungriga och visste ju inte när en liknande lämplig plats för en fika skulle dyka upp nästa gång.

Pittoreskt så det förslår.

Kerstin berättar om sina tavlor och hur hon arbetar.

Inte långt därifrån, närmare bestämt på Strölandsvägen 8, också det i Östra Grevie, huserade Kerstin Torssell. Hon ägnade sig åt målningar i olja och akvarell och hade sin ateljé och utställning i ett litet hus plus i ett växthus i trädgården. Att få sig berättat hur konstnären får sina idéer till sina tavlor och hur de går tillväga när de gör något fel är spännande. Det går ju inte bara att enkelt sudda ut det som ska göras om. Men de har sina knep om hur de ska göra, utan att behöva skrota duken eller de ganska dyra ark, som används vid akvarellmålningar.

På väg mot nytt mål.

Efter besöket hos Kerstin var det dags för oss att dra iväg vidare ut på Söderslätt. När vi körde längs vägarna upptäckte vi att rapsen redan börjat blomma så smått. Och av erfarenhet vet man att helt plötsligt är fälten knall gula. Det sker bara på några dagar när det väl börjat.
Det fanns omkring fyrtio konstnärer att besöka, men vi märkte att varje enskilt besök tog sin tid, varför vi inte hann med fler än tre.

Lena i sin ateljé.

Vårt nästa stopp var i Anderslöv. På Rödhakevägen 8 i Anderslöv tittade vi in i en ganska stor villa, där Lena Babiker Mattsson både bor och verkar. Hela övervåningen i villan var byggd just för ändamålet att hysa en ateljé och samtidigt ha utrymme för utställning.

Lena målade i akryl och blandteknik akvarell.

Ganska snabbt upptäckte både Ola och jag att det fanns många tavlor med kvinnor, både med och utan kläder. På frågan varför det var så, berättade Lena att hon var mycket intresserad av den mänskliga kroppen. Och, att det var uteslutande kvinnor berodde på att det var lättare att hitta kvinnliga modeller än män, som dessutom tog mer betalt för att sitta modell.
Min Eva, som själv utövar yoga på sitt gym, upptäckte ett antal tavlor på kvinnor i olika yogaställningar. Hon blev väldigt förtjust i dem och även jag, men tyvärr tog jag ingen bild på dem. På vår fortsatta färd i vår Morgan tyckte jag att det vore en bra present till henne när hon fyller år i juli. Så, det är inte omöjligt att vi gör ett nytt besök hos Lena.

Mycket folk vid Smygehuk.

Nu började emellertid klockan bli mycket, med tanke på att vi skulle träffa resten av gänget i Smygehuk, varifrån vi skulle köra vidare klockan två. När vi kom fram och parkerade, tillsammans med de andra Morganbilarna, så kom det folk och ville prata om och titta på våra fordon. Det är nästan alltid så, när man stannar någonstans och det är alltid lika kul att få berätta för bilintresserade om Morgans historia.

Den här bilen hade jag framför mig hela vägen och det tog lång tid
innan jag kom på vitsigheten med registreringsnumret. Gör du?

När alla nu var på plats så var det bestämt att vi skulle köra karavankörning till träffens sista destination den här gången. I en lång rad lämnade vi Smygehuk och körde på smala fina asfaltvägar upp mot trakterna kring Klågerup.

Några av deltagarna som satte i sig både det ena och det andra.

Klockan tre hade Thomas ordnat så att det fanns lediga bord till oss på Bagarstugan i Vismarlöv. Här erbjuds man, om man vill och orkar, en kakbuffé till det facila priset av 110:-. Här fanns inte bara en mängd olika bakverk utan också Princesstårta. Och, du fick äta så mycket du ville. Kakor och framförallt bakelser är något som jag är mycket förtjust i. Men, om jag satte i mig allt detta så skulle jag få jobba tredubbelt på gymet i flera veckor. Så min starka sjävbevarelsedrift ledde till att jag, med sug i blicken, trots allt avstod från frestelsen och nöjde mig med kaffe och en enkel småkaka.

Dags för hemfärd.

När alla hade ätit sig mätta på kakor, soppa eller räkmackor, som också erbjöds, var det åter uppsittning i våra Morgans, som alla skildes som agnar för vinden, på sina vägar mot olika mål.

Så brukar vi göra när vi skiljs.

Vi som skulle till Bjärred och Lödde, d v s Ola, Anita, Eva och Jag, körde naturligtvis tillsammans.
Vid den stora rondellen mellan Bjärred och Lund finns en nybyggd parkeringsplats. Vi svängde dit ner för att kunna ta ett rejält avsked av varandra innan var och en körde hem till sitt.

En trevlig dag i kulturens tecken!

Dags att vakna Mr Brum!

Våren är på G, nu måste vi ut - 2019-04-04
Med en temperatur på 14C och en molnfri himmel så var det inget snack. Nu var det faktiskt dags!
Innan de sista förberedelserna i garaget skulle göras, så fick jag inte glömma att logga in hos Transportstyrelsen och ställa på vår Morgan efter vinteravställningen.

Under vinteröverdraget fanns en skinande ren bil.

Det återstod emellertid några saker innan det var dags att öppna garagedörren. Första åtgärden var att ta av "pyjamasen", som legat på under vintern. Nästa steg var att sänka ner bilen från pallbockarna. Detta måste göras i två steg eftersom bilen blir alltför låg, antingen fram eller bak, om jag sänker ner den helt. Domkraften kommer helt enkelt inte under bilen då.

Här saknas ett halvt kilo!

Oljekoll.

Men, även om jag är körsugen, så får jag inte ha för bråttom och slarva. För precis som i lumpen är det viktigt att göra "åtgärd före körning", i synnerhet när bilen stått oanvänd under en längre tid. Trots att däcken är nya, så har det läckt ut en del luft under vintern, vilket inte är något konstigt. Att kolla oljan, vattennivån i kylaren och lite annat hör också till. Bränslenivån däremot behövde jag inte bekymra mig om eftersom jag alltid fyller upp tanken på hösten innan avställningen. Detta för att undvika kondens och vattenbildning i tanken.

Äntligen!

Sådär, hoppas att jag inte glömt något viktigt! Då så var det dags för årets första outing. Tanken var inte att det skulle bli någon jättelång runda, utan det fick bli den gamla vanliga, som jag brukade köra när jag, som vanligt, inte visste var jag skulle ta vägen.

Scenic view.

Första anhalten blev Barsebäckshamn, där jag stannade till nere vid vattenkanten för att ta en bild. Den lade jag upp på Facebook för att visa alla mina Morgankompisar att åtminstone jag börjat använda bilen igen efter vinteruppehållet och därmed kanske locka ut andra.

Davids tvåbilsgarage.

Efter mitt korta stopp i byn körde jag vidare och tog vägen längs med havet, förbi Barsebäcks golfbana och vidare igenom Häljarp. Här kom jag på att det skulle var kul att hälsa på en annan kompis, med samma intresse för bilar som jag har. Han heter David och bor i Kvärlöv. Någon Morgan har han dock inte, men däremot en Tornado. Det är en sportvagn som är väldigt lik en Lotus Seven, men är lite mulligare och är bestyckad med en V8-motor, som gör bilen till en riktig raket.

David och hans lille hund, en hund med mycket god social kompetens!

Att komma hem till David och hans Gun är alltid lika trevligt. Oftast när det är fint väder, som det var den här torsdagen, sitter vi i deras mysiga trädgård. Här dricker vi kaffe och pratar om både det ena och det andra, men mest det ena, d v s bilar, när den soliga eftermiddagen så sakteliga börjar lida mot kväll och det var dags för mig att återvända hem.

Årets första outing är bara början!