Karantänflykt i Morganen

Dagens färd hade för en gångs skull ett mål - 2020-04-05

Det säkraste stället att befinna sig på, utöver i hemmet, i dessa coronatider, lär vara utomhus i minimala sällskap. Och, utomhus är man verkligen när man åker Morgan med suffletten nerfälld.

Det var ju söndag, så ett sakralt inslag på färden kändes rätt.

Så gjorde Eva och jag igår, när vi kom överens om att åka upp till Viken för att hälsa på dotter, svärson och barnbarn. I vanlig ordning så valde vi definitivt inte den kortaste vägen, som skulle innebära fyra mil på motorväg. Istället valde vi de små och mindre trafikerande vägarna.

Fin miljö, men ganska gropig väg för en Morgan.

Efter att ha passerat flera mindre orter, på vår stora omväg mot Viken, kom vi så småningom till Allerum varifrån vi fortsatte ner genom skogen i riktning mot den lilla byn Döshult.

I det gröna huset på höger sida fanns lanthandeln.

Eva, som själv delvis växte upp i Domsten, inte långt från Döshult, har tillbringat en hel tid i den lilla byn. Hennes morfar och mormor drev många år den lilla lanthandeln, ända fram till någon gång på 60-talet. Den låg mitt i byn, mitt emot kvarnen och bildade den lila byns centrum. Så, när vi kör till Viken i vår Morgan brukar vi, av nostalgiska skäl, åka vägen genom Döshult.

Platsen kallas numera för finbilsparkering.

När vi en kort stund senare var framme i Viken, visade det sig att svärsonen och ena barnbarnet inte var hemma. De var i Helsingborg för att inhandla en studentkostym till Max, som tar studenten i vår.
Vi lade därför rabarber på den lediga platsen i carporten och tyckte att de kunde parkera sin vanliga bil utanför.

Jessika och Eva trivs i solen.

Väl medvetna om att hålla distans till andra levande varelser, så tillbringade vi vår tid med familjen utomhus. Både vi och våra barn kan ju teoretiskt sett bära på smitta utan att veta om det. Det blev därför inte det vanliga kramkalaset som vi annars brukar skämma bort varandra med. Men, var sin kopp kaffe och några av Jessikas hemgjorda fantastiskt goda chokladpraliner blev vi bjudna på.

Så glada såg Jessika och Olof ut när vi gav oss av :-)

Olof och Max anlände hem efter en stund och vi hann även att träffa Malva, som skulle till kompisar i Helsingborg. Inte klokt att de har blivit 18 resp 16 år, det känns ju inte längesedan Eva åkte med familjen för att hämta Malva i Korea. När vi socialiserat med familjen några timmar, var det åter dags för oss att köra den lååånga vägen tillbaka till Lödde. Men precis när vi satt oss i bilen och kört en kort stund påpekade Eva att hon helt plötsligt kände sig hungrig.

Vi kunde parkera på den sista lediga platsen.

Men sådant finns det bot för så vi körde ner till Domsten, där det var fullt fart i den lilla hamnen. Här kan man nämligen dels köpa färsk fisk, inte minst ål, dels finns här en kiosk som serverar både mackor och kaffe.

Här är alltid mycket folk.

För egen del valde jag mellan en ålbaguette och en sillamacka medan Eva ville ha en med ost och skinka. Jag valde sillamackan då jag trodde att sillen skulle vara varm, vilket den tyvärr inte var. Men, ner gick den. Vi hade nog tur att vi kom relativt sent på dagen för annars hade det absolut inte gått att parkera nere i hamnen. Och då hade vi nog bara skippat fikat och kört vidare.
Hem kom vi framåt 1700-tiden och Mr Brum hade uppfört sig på bästa sätt hela resan.

Nästa utomhusaktivitet blir på golfbanan, trevligt det också!

Påställning och besiktning

Efter fem månader i dvala är säsongen här - 2020-04-01

Yrvaken?

Dan före dan, d v s den 31:a mars gick jag ut i garaget, tog av "pyjamasen", satte på hjulen och hissade ner bilen från pallbockarna. Dagen efter var det nämligen dags för den årliga kontrollen hos bilbesiktningen. Tid var beställd hos Carspect här i Löddeköpinge, ett ställe jag anlitat tidigare och som jag då var väldigt nöjd med.

Det behövdes två personer för den här konstiga bilen.

En dryg halvtimme före besöket drog jag iväg några mil för att värma upp motorn och kolla att alla lampor och sådant fungerade. Flera dagar, tidigare i veckan, hade vädret varit fint med blå himmel och sol, även om det varit kyligt. Men, när jag körde ut ur garaget, så möttes jag av ett tätt duggregn. Sidorutorna hade jag inte monterat så det blev en lite kylig biltur innan jag parkerade i väntan på att bli insläppt för besiktning.

I en låg bil är det svårt att se var hjulen befinner sig.

Ansvarig på Carspect den här dagen var en trevlig kvinna. Till sin hjälp, eller om det var någon nyanställd som skulle läras upp, var också delaktig i kontrollen. Besiktningen började med att de båda skulle ta en kortare tur med Morganen. Men innan de körde iväg ville man göra vissa kontroller, som t ex att kolla upp chassinumret. Det finns på en plåt under huven, men hur huven skulle öppnas gick men bet på, det fanns ju ingen spak under instrumentpanelen, som det gör i vanliga bilar. Jag fick då förklara och hjälpa dem med att ta bort "livremmen" och öppna ena huvsidan, under vilken chassiplåten finns. Nu vet dom det till nästa gång de får besök av en Morgan. När allt var klart och de skulle köra iväg hoppade kvinnan käckt och glatt in på vänstersidan innan hon upptäckte att där inte fanns någon ratt. Hon gjorde snabbt ett "lappkast" och hamnade slutligen på the right side i bilen.
De körde iväg, inte långt för det var kallt och blåsigt, för att slutligen smyga in bilen på liften.

Hög servicegrad då jag bjöds på en cappuccini medan jag väntade.

Under tiden besiktningen utfördes, kom jag i samspråk med en annan person som skulle boka tid. Det blir ju alltid frågor om bilen när man pratar med en, som det visade sig vara, likasinnad. Han hade visserligen en jänkebil, en Crown Victoria, men trots det så var jag artig och trevlig mot honom. Han hade också, precis som jag har, en moped och vi kom överens om att träffas på bilträffen i Vikingabyn någon tisdag framöver.

De brukar ha fullt upp vid den här årstiden.

Resultatet vid besiktningen blev som förväntat, blankt papper. Fattas bara annat, med ett fordon som blir omhuldat som ett litet barn. När jag nu ändå var ute i byn tog jag tillfället i akt att besöka English Car Care, för att där beställa tid för min biannually service av Mr Brum. Det är min namne, Kenneth Nilsson, som brukar ombesörja detta under bevakning av mina falkögon.

En släkting, som också ska servas.

En ganska kaxig nummerskylt!

Det visade sig att jag kom precis när de hade lunchrast. Det skulle dröja dryg en halv timme innan de var tillbaka och så länge orkade jag inte vänta. Däremot tog jag en sväng på gården, där det alltid brukar finnas lite spännande bilar, alla engelska. Och, som vanligt fanns det några stycken som väckte mitt intresse, av en eller anledning.

Tillbaka hemma i värmen.

Jag körde därifrån och tog ytterligare en liten tur på någon mil innan jag vände tillbaka hem och ställde in Mr Brum i garaget igen. En längre tur får vänta tills vädret blir lite behagligare.

Säsongen har härmed startat!

Efter regn kommer solsken!

Och, då är det dags för golf - 2020-03-18
Kirsten och Bertil hade kommit hem efter fem veckors vistelse i Spanien. Golfen hade gått bra för dem där nere och de var sugna på att fortsätta framgångarna på hemmaplan. När de bokat tid på Allébanan på Vasatorp så var vi inte nödbedda att följa med.

Tulpaner var min fars favoritblommor.

Eftersom starttiden inte var förrän efter lunch, så hade Eva och jag god tid att, innan golfen, köra upp till minneslunden på Krematoriet och sätta lite blommor där. Min far skulle snart fyllt 99 år, om han fått leva, så det var det vi hade i tankarna. Jag fick tidigt lära mig att man ska hedra sin fader och sin moder och det tänker jag göra även fortsättningsvis.

Innan golfen hade vi tänkt att köpa korv med mos på Olympiagrillen, som är vårt favoritställe, men där var det lång kö och ingenstans att parkera. Det fick bli var sin korv på Biltema istället, nöden har ingen lag!

Spelsuget gäng, väl påklädda.

Då Alle´banan är den enda som är öppen på Vasatorp vid den här tiden och vädret var vackert, så var det fullt med folk, både före och efter oss hela rundan. Ja, hela och hela, vi gick bara ett varv och nio hål.

Eva lyckades med sin röda boll få till ett bra inspel på det femte hålet.

Vi hade dagen innan fått höra att det var väldigt vått på banan och rekommenderades av den anledningen att ikläda oss stövlar. Några dylika fotbeklädnader äger jag inte längre, varför det fick bli vanliga golfskor. Men, med hjälp av sol och vind så hade banan torkat upp så mycket, under natten och förmiddagen, att banarbetarna till och med hade klippt greenerna.

Den röda flaggan är den provisoriska greenen,
men den flagga vis spelade mot står till vänster på greenen.

Det femte hålet är ett korthål på omkring 125 meter. Det är vatten hela vägen mellan utslagsplatsen och greenen. Till yttermera visso blåste det rak motvind vilket inte skulle göra det lättare att hålla nerverna i styr. När det finns vatten mellan där jag står och greenen upplever jag alltid att avståndet är betydligt längre än det egentligen är. Jag tog därför en lite längre klubba, träffade perfekt och såg bollen, inte bara landa på green, utan nästan fortsätta ner i vattnet på andra sidan. Tyvärr puttade jag tre gånger och fick alltså inte par.

Eva sopar iväg en spoon på andraslaget.

Sista hålet, det nionde, är ett s k par femhål som är 450 meter långt. Vatten finns längs hela vänstersidan, men är inte i spel från tee om man inte slår väldigt långt. Och, det gör inte jag.
Det hände dock inga incidenter på vägen mot green utan alla klarade sig från vattenbesök även vid inspelen. Några superresultat blev det inte för någon av oss, vilket vi inte förväntat oss heller, men slagen satt ganska bra så vi ser fram mot den lite varmare säsongen med tillförsikt.

Hemlagat,

Restaurangen har i nuläget endast öppen under lunch, så vi hade förberett fika genom att ta med oss kaffe och mackor hemifrån. Vi hade sett fram mot att kunna sitta och fick vid något av borden, som brukar finnas ute även på vintern, men vi hittade inga. Det blev därför att vi fick sitta i det varma klubbhuset istället, vilket var mysigt det också.

Nästa runda inom kort!

Fyra rundor golf i Portugal

En veckas frist från ruskvädret - 2020-02-29 / 03-07
Att lämna sängvärmen klockan 0200 för att hinna med flyget från Kastrup klockan 0600 är kanske ingen höjdare. Men, när man vet att lite bättre väder och några golfrundor ligger framför en så går det dock att stå ut med det mesta.
De senaste gångerna vi rest från Kastrup har vi utnyttjat "you fly we park" på P6. Visst, det kostar lite extra, men det är bekvämt att bara lämna bilden, ta sina grejer och ta sig den korta biten till hissen och terminal tre. Resdagarna är jobbiga nog, så vi har beslutat att bekvämligheten får kosta lite extra.

Hotellet låg bara några gator upp från marinan, varför vi inledde utforskandet där.

Fördelen med att komma iväg tidigt är att vi får nästan hela första dagen till förfogande. Planet landade på Faros flygplats varifrån vi transporterades med bil till Lagos, en resa som tog cirka en timme. Då vi hade "ledigt" både på lördagen och söndagen tog vi oss ut och började utforska staden Lagos.

Här blev utslagen lååånga!

Förutom vi fyra från Skåne anlände också åtta personer från Göteborg. Golfen skulle spelas på två olika banor. Den ena heter Palmeras och bestod av tre niohålsslingor och den andra heter Espiche. Båda banorna var enormt kuperade, vilket framgår av bilden ovan. Trots att vi fick veta detta redan första dagen, så var det bara vi skåningar som valde golfbil alla fyra rundorna. De andra stackars pensionärerna envisades att slita med sin vagnar alla rundorna. Obegripligt! Även om vi alltid går när vi spelar här hemma, så är jag av den uppfattningen att fyra rundor golf på kort tid nästan kräver golfbil. I annat fall blir golfen lidande med anledning av både fysisk och psykisk trötthet.

Eva slår ut på ett korthål och lyckades träffa greenen.

Båda banorna hade mycket fina och snabba greener, där det var svårt att se lutningarna. Däremot var fairways torra och stenhårda, vilket ledde till ett antal toppade wedgar som resulterade i att bollarna hamnade på icke avsedda ställen.

Kostar nog en slant.

Precis som vid många golfbanor, både här i Portugal och i Spanien, byggs det stora flotta villor. Ute på stan fanns det många mäklarfirmor, som i sina skyltfönster hade bilder på lägenheter och villor i prisklasser mellan 150000 euro upp till tre miljoner euro.

Olika påsar med bollar till varierande priser.

En hel del bollar gick åt för de flesta av oss, dels beroende på att, trots raka utslag, så försvann vissa bollar, förmodligen ut i ruffen eller in i buskar, eftersom fairways lutade åt alla håll och rullen också blev jättelång i nedförsbackarna. Men, på nästan varje utslagsplats låg det bollar i plastpåsar till salu. Några meter in bland buskarna fanns alltid den person som lagt ut bollar och en liten låda för pengarna, och bevakade att allt gick rätt till.

En mycket artig och engagerad försäljare.

Fyra av veckans dagar var reserverade för golf, de resterande ägnade vi åt att turista i olika former. Vid vårt flanerande nere vid marinan i Lagos, fanns det en hel radda med små tält, där representanter för olika begivenheter på havet försökte fånga kunder. Vi "antastades" av flera av dem som ville att vi skulle åka på hajfiske, eller paddla kajak och en massa andra aktiviteter. Men vi fastnade för en tur i en liten båt, med plats för tio personer, som skulle ta med oss ut på grottforskning till havs.

Detta är tydligen gammal havsbotten.

Just det här företaget heter Happy Times och vi kan verkligen rekommendera både företaget och den här båtturen. Eftersom turistsäsongen inte hade börjat riktigt än så erbjöds vi ett specialpris á 15 euro per person (typiskt försäljningsknep). Normalt tog utflykten 45 minuter, men vi lovades en förlängd tur som faktiskt blev 75 minuter.

Här fick han luta båten på sidan och invänta rätt våg, för att ta sig igenom

Vi fick komma in i och se ett stort antal grottor.

Den relativt unge "skepparen" hanterade den 55 hk utombordsmotorn med bravur. Ut och in i grottor och ibland igenom så trånga passager att vi inte trodde det var möjligt, gjorde att några i sällskapet faktiskt blev lite rädda. Allt slutade dock lyckligt och gav oss ett litet minne från resan.

Tre av kvällarna serverades det gemensam middag för alla oss tolv resenärer på hotellet. Ett bra sätt att lära känna de övriga, då det ibland kan bli lite stelt innan folk börjat prata med varandra. Yvonne, vår reseledare, skriver också en blog, som man hittar om man söker på EastonGolf blog. Vi fick därför alla skriva på ett papper, där vi godkände att vi kanske skulle förekomma på någon bild i bloggen. Konstigt nog var det ett par från Göteborg, som inte ville godkänna detta. De har väl sina randiga skäl och jag tror lagen föreskriver att de som är med på bild måste tillfrågas innan publicering.

Här åt jag både chicken piri-piri, lammlever och spare ribs.

De övriga kvällarna fick var och en bestämma var de ville inta sin middag. Jörgens Eva, som faktiskt går och väntar på att få ett nytt knä, hade svårt att gå och kunde tyvärr inte delta i golfspelet. Hon ställde däremot upp, på ett käckt och trevligt sätt, som chaufför i deras golfbil och uppmuntrade oss andra med glada tillrop.
Av den anledningen försökte vi hitta restauranger, som låg så nära hotellet som möjligt. I gatan precis nedanför vårt hotell, som heter Tivoli, hade vi upptäckt entèerna till en tre - fyra krogar, som alla såg lite tveksamma ut. Men, lite risker får man ju ta och en kväll knallade vi in på ett ställe som heter O Artista. Det visade sig att bakom den lite sjaskiga entredörren fanns ett väldigt trevligt ställe, typ en lite bättre brittisk pub, som serverade mycket god mat.

När vi kom ut från restaurangen behövde vi bara gå den korta backen upp tillbaka till hotellet.

Efter vårt först besök på O Artista, berättade vi för de övriga resenärerna om hur bra mat restaurangen serverade.Tillsammans med dem var vi där sedan och åt middag ytterligare två gånger och blev nästan behandlade som stamkunder.

Eva jagar sevärdheter.

En morgon, efter frukost, tog Eva och jag en promenad längs med marinan. Vi hade nämligen, i bussen från flygplatsen till hotellet, sett en skymt av en del grejer, som vi gärna ville kolla upp lite närmare.

Den här är inte dålig.

Trots total avsaknad av skräp, i form av papper, fimpar, tuggummi och annat, på de helt rena gatorna, så finns det märkligt nog en hel del graffiti, nästan överallt. En del är mycket fina och de muralmålningar vi såg, måste ju förmodligen vara godkända av byggherren eller kommunen.

Två storkar i varje bo.

Något annat, som vi också fått en skymt av, var två höga skorstenar där det fanns storkbon högst upp på toppen. Båda skorstenarna var belägna mitt i staden, men det verkade inte störa de både storkparen.

En vecka går alltför fort. Egentligen tycker jag att det är för kort tid att vara borta, med tanke på hur jobbiga de båda resdagarna är, men min Eva har svårt att vara borta från barnbarnen under längre tid och tycker att upp till tio dagar får vara tillräckligt.

Tidig morgon blev det när vi åkte hemifrån och tidig morgon blev det också i samband med hemresan. Väckning 0530 och sedan frukost i restaurangen som öppnade så tidigt, bara för oss fyra skåningar.

Faros flygplats omfattar en futuristisk terminalbyggnad.

Bilfärden till Faros flygplats tog en timme varefter vi hade god tid på oss innan planet skulle lyfta. Det visade sig emellertid att avgångstiden blev en timme senare än vad som angetts p g a en trafikledarstrejk i Frankrike. Inte nog med det, när vi väl tagit plats i flygplanet så fick det stå på plattan och vänta en hel timme innan vi kunde lyfta. Lite seg väntan, men det är sådant som händer.
Å andra sidan gick hemresan för övrigt helt friktionsfritt.

En fin vecka var till ända och snart är det dags att lufta Morganen!

När man har en Morgan...

...finns det alltid något småfel att fixa till - 2020-02-18

Det mesta gjort, återstår bara lite småfix.

Det årliga vinterunderhållet av vår Morgan brukar jag i sakta mak inleda i början av november. De olika momenten består av tvätt, polering, vaxning, rengöring och infettning av läderinredningen samt, det som är jobbigast, tvättning, polering och försegling av ekerfälgarna.

När man håller på att pyssla om sin klenod vid så många tillfällen, som jag gör, så upptäcker jag alltid
lite smågrejer som måste fixas till. Nu i vinter upptäckte jag till exempel att den kraftiga gummilisten, som finns på suffletten och som ska ligga an mot bakdelen på bilen, hade lossnat i båda hörnen.
Problemet är ju egentligen inte speciellt stort, men för en opraktiskt individ som jag är fordrar det trots allt en del eftertanke beträffande förfaringssättet. Att det skulle limmas, behöver jag dock inte vara Einstein för att begripa. Genom att använda kontaktlim, som blev mitt val, måste lim appliceras på både gummilisten och sufflettramen. När jag började vända på gummilisten märkte jag att det fanns en tendens att den skulle kunna lossna ännu mer från suffletten, varför jag måste komma på något som jag kunde fästa listen på båda sidor om där den lossnat innan jag började pensla på lim.

Cirka 25:- styck för skruvtvingarna samt 50:- för limmet på Clas Ohlson.

Trots att mitt garage och min intilliggande lilla "verkstad" är full med prylar så hittade jag inte något lämpligt verktyg för detta ändamål. Men vid ett besök på Biltema i Helsingborg upptäckte jag att de hade lite mindre och lättare skruvtvingar, som jag ansåg borde vara lämpliga för ändamålet.

Perfekt lösning på mitt lilla problem.

Utrustad med dessa nyinköpta prylar skred jag till verket. Nu kunde jag spänna fast gummilisten och med en liten pensel lägga på lim både på gummit och på suffletten utan att riskera att gummilisten skulle fortsätt att lossna på en ännu längre sträcka.

Nu sitter listen perfekt på båda sidor.

En annan sak, som jag först upplevde skulle kunna bli svårt, (jag ser många gånger problem i stället för lösningar), var att få gummilisten att bli kvar på rätt plats efter limningen eftersom jag var tvungen att töja den för att få den på rätt ställe. Det hade jag emellertid inte behövt bekymra mig för, eftersom när jag låtit limmet torka i femton minuter (visste faktiskt inte att det skulle torka så länge, men det stod så på förpackningen), så behövde jag bara trycka fast listen ett antal sekunder så satt den som ett smäck.

Som humanist är jag ganska hopplös att hitta kreativa lösningar när det handlar om praktiska saker, så därför blir jag glad och kanske till och med lite stolt när jag kan fixa till saker på ett bra sätt utan att förstöra någotistället, vilket inte är ovanligt när det gäller mig.

Snart dags att ta av pyjamasen.

Nu är i princip allting av det årliga underhållet på vår Morgan klart, förutom att jag måste montera på hjulen innan jag, i början på april, ska köra till bilbesiktningen samt till English Car Care för den vartannanårsservice jag brukar göra där.

Nu får det bli vår när som helst!

Ytterligare en bostad till våra bevingade vänner.

Färglös holk gjordes lite gladare - 2020-01- 29

Nu kommer är det snart dags för våra småfåglar att leta både partner och någonstans att bo.

Båda dessa var upptagna under förra året.

Vi har visserligen redan två fågelholkar, men Eva tyckte att vi borde ha minst en till, så att alla hugade hyresgäster skulle kunna erbjudas plats. Och, när hon tycker något så brukar det bli så under förutsättning att jag inte lägger in mitt veto. Det gjorde jag inte i det här fallet, då jag tycker det är kul att kolla på fåglarna när de föder upp sina ungar. Förmodligen är detta intresse i någon mån åldersbetingat, för vem, förutom ornitologer, ägnade sig åt dylika saker när man var yngre?

Ser lite trist och färglös ut, eller hur?

Allt nog, häromdagen kom Eva hem efter ett besök på Granngården och visade nöjd upp sitt senaste fynd, en fågelholk som krävde vissa åtgärder för att bli lite mer attraktiv för hugade hyresgäster.
Nu överlämnades holken till mig för att jag skulle sätta lite färg på tillvaron. Men, innan dess gjorde jag lite research. Ska man egentligen måla fågelholkar? Vilka kulörer ska man i så fall prioritera respektive undvika? Genom att använda Google Crome kan man få svar på nästan alla frågor man kan tänkas ha. Som vanligt gick åsikterna isär och erfarenheterna från fågelholksintresserade var i högsta grad blandade. Dock fick jag i alla fall ett tips och det var att inte måla holken gul. Någon som gjort så berättade nämligen att istället för fåglar så hade holken fyllts med bin.

Ganska fin, om jag får säga det själv.

Handlingskraftig som jag kan vara ibland satte jag igång och lät kreativiteten flöda. Med en massa färgburkar, som Eva inhandlat på Panduro till sina egna projekt, när hon målar stenar, hade jag ett överflöd av färger att välja mellan. Och, så efter några timmar, där de olika kulörerna fick torka innan jag började på ny färg, så hade jag fullbordat fasadmålningen.

Snart ett helt litet villasamhälle!

Efter godkännande från Eva var det dags att sätta upp holken på en plats, som anvisats av Eva. Själva uppsättningen är ju något som mannen i huset bör göra för att säkerställa att rätt utrustning d v s verktyg används. Har nämligen, vid flera tillfällen kunnat notera att min kära hustru ofta använder det som ligger närmast till hands, istället för att använda ett relevant verktyg.

Nu väntar vi på bara på hyresgäster!

Datorstrul

Utan dator är vardagslivet svårare - 2020-01-22

Det började med att det dök upp en icon längst upp till höger på skärmen. I den stod det ungefär "rensa din hårddisk". Och, eftersom det var evigheter sedan jag gjorde en rensning så öppnade jag programmet.  Jodå, en rensning genomfördes vilken visade att det fanns en hel del skräp som kunde tas bort. Och det var ju bra. Det kom även upp en hel del rader text med obegripligt innehåll, som jag struntade i. Nåväl, när rensningen väl var gjord så stängde jag ner programmet.

När inte ens dator funkar så är man nästan utestängd från världen.

När jag satte mig vid datorn dagen efter började problemen. Den tidigare nämnda iconen, följd av ytterligare några andra, dök upp på skärmen och innehöll en uppmaning om att jag skulle prenumerera på det aktuella "städningsprogrammet", vilket jag ignorerade.
Den här, min vägran, att köpa prenumerationen tror jag var anledningen till de problem som sedan följde. Min Mac blev helt plötsligt seg vid uppstart och när jag väl fick igång den så kunde jag arbeta fem till tio minuter innan en rund symbol började rotera, något som betyder på att den väntar på att få access till något. Visst, det gick fortfarande hjälpligt att utföra vissa saker, som t ex att betala räkningar. Men om det då handlade om en hel hög (vilket ju tyvärr ofta är alltför vanligt när det gäller räkningar) så kunde den här roterande symbolen dyka upp mitt under pågående betalningar. Då var det bara för mig att göra den segdragna omstarten på datorn igen och börja om på nytt.
Även om jag med åren, åtminstone i mina egna ögon, anser att jag fått ett bättre tålamod än tidigare, så finns det dock en gräns även för mig. Så här kunde jag inte fortsätta att ha det! Under jul- och nyårshelgerna blev det därför två vändor upp till Janssondata i Helsingborg, som till slut kunde hjälpa mig med att få min iMac att fungera lika felfritt som den alltid gjort ända sedan jag köpte den 2007.
Jo, den är gammal, men så länge den fungerar som den gör, så är det helt tillräckligt för mina behov.

Tack för all hjälp Janssondata!