Mr Brums bianually besök hos ECC

Pigg och fräsch inför den nya säsongen - 2020-04-28
Grabbarna på English Car Care har bråda dagar vid den här årstiden. När jag bokade tid för besök någon gång i början av april, så var första lediga tid som i förrgår, den 28:e. Så det här med Covid 19 verkar inte ha påverkat verksamheten hos Steve och hans vapendragare, vilket ju är positivt.

Nytankad och nercabbad, redo för färd.

För att komma i tid till mitt besök och samtidigt hinna varmköra några mil dessförinnan, så blev det en tidig start i garaget. En längre tid hade vädret, även om det varit kyligt, utmärkts av sol och blå himmel, vilket Eva och jag naturligtvis utnyttjat med några turer i vår Morgan. Därför var det så typiskt att det skulle småregna när jag på morgonen drog iväg en sväng ner till havet, för att värma upp oljan innan besöket hos Steve.

Jag har tur som har en auktoriserad Morganverkstad på så nära håll.

Prick halv nio körde jag in på gården till ECC. Som vanligt fanns det fullt av bilar överallt, främst Jaguarer men framför Mr Brum i "kön" stod en släkting, en Roadster 110. Beteckningen indikerar att den är en jubileumsmodell för firandet av Morgans 110-årsjubileum. Jag frågade Steve vad en sådan gick lös på idag och fick svaret att det nog inte räckte med 800 000:-. Otäckt dyrt i mina ögon!

Servicen av Morganen finns i två varianter, A- och B-service. Jag betonade vid ankomsten att, trots att Mr Brum är min ögonsten, så var det fullt tillräckligt med en B-service den här gången. Och, när man granskar serviceprotokollet, så är skillnaden inte så stor, samtidigt som de flesta av de punkter som ingår i A-servicen kan åtgärdas på egen hand.

Kenneth ska sätta igång.

I Steves verkstad finns det två liftar, en större, där det brukar stå RR, Bentleys och stora Jaguarer och en lite mindre tvåpelarlift, snett fram till höger. Den nye Morganen fick honnörsplatsen, medan min namne Kenneth Nilsson körde fram Mr Brum till den mindre, där den vanligtvis också blir behandlad.

Bentley 1972, m a o 48 år gammal.

Jag kan aldrig se mig mätt på sådana här instrumentpaneler.

Vid servicetillfällena brukar jag alltid vara med själv, inte för att kontrollera att allt som ska göras också görs, för det tvivlar jag inte på, utan mer för att kanske lära mig något eller kolla på saker, som jag inte gör lika lätt i mitt eget garage. Men, under tiden som Kenneth förberedde servicen genom att hissa upp bilen, tömma de olika vätskorna och sätta på sig operationshandskarna, så tog jag mig tid att titta runt på alla bilar i verkstaden.

Mycket som ska kollas, men ofta lite att åtgärda. Och, detta är bara första sidan.

Helt och rent och Kenneth i full verksamhet.

Med jämna mellanrum så slänger jag lite käft med Kenneth och de andra i verkstaden och då och då kollar jag i serviceprotokollet hur långt servicen har framskridit. Nu när bilen är upphissad tar jag också tillfället i akt att kolla undertill, något som inte är så lätt i hemmagaraget.

Kenneth backar ut i solen efter fullgjort arbete.

Nä, det hittades inte några fel den här gången, förutom att bromsvätskan behövde bytas. Det kollar man genom att mäta kokpunkten (?), men oavsett vilket så ska bromsvätskan ändå bytas minst vartannat år. Förra gången blev det däremot ett lite dyrare besök eftersom jag behövde byta båda bromscylindrarna bak. Kanske inte så konstigt då Mr Brum är 16 år gammal nu.

Tillbaka i ett stycke!

Kenneth kunde nog inte motstå frestelsen att köra en "testrunda" för att kolla att han inte tappade några glömda verktyg eller för att se att Mr Brum fortfarande verkade vara i full vigör efter hans behandling i verkstaden. Det verkade vara OK då Kenneth såg nöjd ut när han kom tillbaka.

Och, vem skulle inte se nöjd ut i en Morgan?

Spritan i Ödåkra

En liten biltur annandag påsk - 2020-04-13
Den golfrunda vi hade planerat att spela på Vasatorp, med Kirsten och Bertil, kom vi alla överens om att ställa in. Att spela TC-banan i 20 sekundmeters vind är faktiskt inte kul.
Istället körde Eva och jag i vår Hyundai upp till Allerums kyrka och satte blommor i minneslunden med anledning av salig svärmors födelsedag. När detta var gjort konstaterade vi båda två att vi inte bara kunde köra tillbaka hem på direkten. Att hitta någonstans att fika hade varit trevligt varför vi körde ner till hamnen i Domsten, där vi varit för några dagar sedan i vår Morgan. Jodå, det fanns både parkeringsplats och öppet i kiosken, men den starka vinden rakt in från Öresund gjorde att hamnen idag inte verkade så inbjudande.

Vi körde vidare mot Viken, då jag i mitt stilla sinne tänkte föreslå en vidare färd mot Mölle. När vi körde ner mot hamnen i Viken upptäckte vi en Morgan, som körde framför oss åt samma håll. Som ganska aktiva i Morganklubben känner vi de flesta medlemmar i närområdet, men denna bilen kände vi inte igen. Vi följde efter den genom smågatorna i Viken i väntan på att de skulle stanna någonstans. Det är ju alltid kul att kunna snacka lite med gamla eller nya bekantskaper, som delar intresset för Morganbilar. Men, det blev ingen möjlighet till detta. När vi kom hem tittade jag i matrikeln, men bilnumret fanns inte med, så han var nog inte med i klubben.

Ett antal gånger har vi varit på Maison Francaise, en kombinerad krog och café som ligger i en gård, mitt ute på landet, i riktning mot Ingelsträde om man kommer från Viken. Deras specialitet är confiterad anka, som vi inmundigat där några gånger och som är väldigt god. Idag var vi emellertid bara intresserade av en fika. När vi kom fram och körde in på gården för att parkera upptäckte vi att det var massor av bilar där redan. Eftersom utrymmena inomhus inte är jättestora tyckte vi att det var onödigt att riskera att blanda oss med många människor.

Kan vara värt en omväg.

Vi beslöt oss för att köra hem, men isstället för att ta snabbaste vägen ut på motorvägen, så körde vi via Ödåkra. Vi har passerat byn flera gånger när vi varit ute och kört i vår Morgan och noterat att det tydligen pågår någon verksamhet i den gamla spritfabriken.

Här var det visst aktivitet.

Idag tyckte jag att vi kunde göra ett besök där, även om det utifrån vägen såg tomt ut och inga bilar syntes någonstans. Vi körde in på grusvägen upp längs fabriken och där öppnade sig ett stort område med parkeringsplatser och bilar.

Butiker av olika slag är alltid något som intresserar Eva.

Flera av de gamla lokalerna har rustats upp och inhyser nu en mängd olika verksamheter. Under skylten "butiker" går det en lång gång, eller inomhusgata upp mot ett antal butiker och ateljéer.

Casa Comos klädbutik.

Kuriosa, mindre möbler och en massa av allting.

Den långa gången utmynnade i flera lokaler där det fanns en klädbutik, med lite speciella saker för damer, Vi tittade också in i en atelje där en fotograf mångfaldigade och sålde kopior av riktigt vackra foton.

Ett eget sortiment och inte bara standardkakor.

Det fanns också mackor av olika slag samt hembakat bröd att köpa.

Av någon mycket underlig anledning hittade inte Eva någonting som hon var tvungen att köpa. Jag tyckte inte jag hade någon anledning att nämna denna iakttagelse för henne just nu, jag skulle vänta tills vi kom hem. Det kan kanske bero på att hon var fikasugen och därmed betraktade butiksbesöken mer som en flyktig scanning inför framtida besök. Och, jo det finns också både glassförsäljning och café på området.

Utanför caféet fanns det skylt med restriktioner om hur många som fick vistas samtidigt i lokalen. Det lät tryggt tyckte vi och bestämde oss för att förära etablissemanget med vårt besök. Stort utrymme mellan borden och endast ett tiotal gäster när vi var där.
Så, vi fick möjlighet till vår fika till slut och kunde köra hem till Lödde utan sug i våra magar.

Kul att hitta nya ställen!

Karantänflykt i Morganen

Dagens färd hade för en gångs skull ett mål - 2020-04-05

Det säkraste stället att befinna sig på, utöver i hemmet, i dessa coronatider, lär vara utomhus i minimala sällskap. Och, utomhus är man verkligen när man åker Morgan med suffletten nerfälld.

Det var ju söndag, så ett sakralt inslag på färden kändes rätt.

Så gjorde Eva och jag igår, när vi kom överens om att åka upp till Viken för att hälsa på dotter, svärson och barnbarn. I vanlig ordning så valde vi definitivt inte den kortaste vägen, som skulle innebära fyra mil på motorväg. Istället valde vi de små och mindre trafikerande vägarna.

Fin miljö, men ganska gropig väg för en Morgan.

Efter att ha passerat flera mindre orter, på vår stora omväg mot Viken, kom vi så småningom till Allerum varifrån vi fortsatte ner genom skogen i riktning mot den lilla byn Döshult.

I det gröna huset på höger sida fanns lanthandeln.

Eva, som själv delvis växte upp i Domsten, inte långt från Döshult, har tillbringat en hel tid i den lilla byn. Hennes morfar och mormor drev många år den lilla lanthandeln, ända fram till någon gång på 60-talet. Den låg mitt i byn, mitt emot kvarnen och bildade den lila byns centrum. Så, när vi kör till Viken i vår Morgan brukar vi, av nostalgiska skäl, åka vägen genom Döshult.

Platsen kallas numera för finbilsparkering.

När vi en kort stund senare var framme i Viken, visade det sig att svärsonen och ena barnbarnet inte var hemma. De var i Helsingborg för att inhandla en studentkostym till Max, som tar studenten i vår.
Vi lade därför rabarber på den lediga platsen i carporten och tyckte att de kunde parkera sin vanliga bil utanför.

Jessika och Eva trivs i solen.

Väl medvetna om att hålla distans till andra levande varelser, så tillbringade vi vår tid med familjen utomhus. Både vi och våra barn kan ju teoretiskt sett bära på smitta utan att veta om det. Det blev därför inte det vanliga kramkalaset som vi annars brukar skämma bort varandra med. Men, var sin kopp kaffe och några av Jessikas hemgjorda fantastiskt goda chokladpraliner blev vi bjudna på.

Så glada såg Jessika och Olof ut när vi gav oss av :-)

Olof och Max anlände hem efter en stund och vi hann även att träffa Malva, som skulle till kompisar i Helsingborg. Inte klokt att de har blivit 18 resp 16 år, det känns ju inte längesedan Eva åkte med familjen för att hämta Malva i Korea. När vi socialiserat med familjen några timmar, var det åter dags för oss att köra den lååånga vägen tillbaka till Lödde. Men precis när vi satt oss i bilen och kört en kort stund påpekade Eva att hon helt plötsligt kände sig hungrig.

Vi kunde parkera på den sista lediga platsen.

Men sådant finns det bot för så vi körde ner till Domsten, där det var fullt fart i den lilla hamnen. Här kan man nämligen dels köpa färsk fisk, inte minst ål, dels finns här en kiosk som serverar både mackor och kaffe.

Här är alltid mycket folk.

För egen del valde jag mellan en ålbaguette och en sillamacka medan Eva ville ha en med ost och skinka. Jag valde sillamackan då jag trodde att sillen skulle vara varm, vilket den tyvärr inte var. Men, ner gick den. Vi hade nog tur att vi kom relativt sent på dagen för annars hade det absolut inte gått att parkera nere i hamnen. Och då hade vi nog bara skippat fikat och kört vidare.
Hem kom vi framåt 1700-tiden och Mr Brum hade uppfört sig på bästa sätt hela resan.

Nästa utomhusaktivitet blir på golfbanan, trevligt det också!

Påställning och besiktning

Efter fem månader i dvala är säsongen här - 2020-04-01

Yrvaken?

Dan före dan, d v s den 31:a mars gick jag ut i garaget, tog av "pyjamasen", satte på hjulen och hissade ner bilen från pallbockarna. Dagen efter var det nämligen dags för den årliga kontrollen hos bilbesiktningen. Tid var beställd hos Carspect här i Löddeköpinge, ett ställe jag anlitat tidigare och som jag då var väldigt nöjd med.

Det behövdes två personer för den här konstiga bilen.

En dryg halvtimme före besöket drog jag iväg några mil för att värma upp motorn och kolla att alla lampor och sådant fungerade. Flera dagar, tidigare i veckan, hade vädret varit fint med blå himmel och sol, även om det varit kyligt. Men, när jag körde ut ur garaget, så möttes jag av ett tätt duggregn. Sidorutorna hade jag inte monterat så det blev en lite kylig biltur innan jag parkerade i väntan på att bli insläppt för besiktning.

I en låg bil är det svårt att se var hjulen befinner sig.

Ansvarig på Carspect den här dagen var en trevlig kvinna. Till sin hjälp, eller om det var någon nyanställd som skulle läras upp, var också delaktig i kontrollen. Besiktningen började med att de båda skulle ta en kortare tur med Morganen. Men innan de körde iväg ville man göra vissa kontroller, som t ex att kolla upp chassinumret. Det finns på en plåt under huven, men hur huven skulle öppnas gick men bet på, det fanns ju ingen spak under instrumentpanelen, som det gör i vanliga bilar. Jag fick då förklara och hjälpa dem med att ta bort "livremmen" och öppna ena huvsidan, under vilken chassiplåten finns. Nu vet dom det till nästa gång de får besök av en Morgan. När allt var klart och de skulle köra iväg hoppade kvinnan käckt och glatt in på vänstersidan innan hon upptäckte att där inte fanns någon ratt. Hon gjorde snabbt ett "lappkast" och hamnade slutligen på the right side i bilen.
De körde iväg, inte långt för det var kallt och blåsigt, för att slutligen smyga in bilen på liften.

Hög servicegrad då jag bjöds på en cappuccini medan jag väntade.

Under tiden besiktningen utfördes, kom jag i samspråk med en annan person som skulle boka tid. Det blir ju alltid frågor om bilen när man pratar med en, som det visade sig vara, likasinnad. Han hade visserligen en jänkebil, en Crown Victoria, men trots det så var jag artig och trevlig mot honom. Han hade också, precis som jag har, en moped och vi kom överens om att träffas på bilträffen i Vikingabyn någon tisdag framöver.

De brukar ha fullt upp vid den här årstiden.

Resultatet vid besiktningen blev som förväntat, blankt papper. Fattas bara annat, med ett fordon som blir omhuldat som ett litet barn. När jag nu ändå var ute i byn tog jag tillfället i akt att besöka English Car Care, för att där beställa tid för min biannually service av Mr Brum. Det är min namne, Kenneth Nilsson, som brukar ombesörja detta under bevakning av mina falkögon.

En släkting, som också ska servas.

En ganska kaxig nummerskylt!

Det visade sig att jag kom precis när de hade lunchrast. Det skulle dröja dryg en halv timme innan de var tillbaka och så länge orkade jag inte vänta. Däremot tog jag en sväng på gården, där det alltid brukar finnas lite spännande bilar, alla engelska. Och, som vanligt fanns det några stycken som väckte mitt intresse, av en eller anledning.

Tillbaka hemma i värmen.

Jag körde därifrån och tog ytterligare en liten tur på någon mil innan jag vände tillbaka hem och ställde in Mr Brum i garaget igen. En längre tur får vänta tills vädret blir lite behagligare.

Säsongen har härmed startat!

Efter regn kommer solsken!

Och, då är det dags för golf - 2020-03-18
Kirsten och Bertil hade kommit hem efter fem veckors vistelse i Spanien. Golfen hade gått bra för dem där nere och de var sugna på att fortsätta framgångarna på hemmaplan. När de bokat tid på Allébanan på Vasatorp så var vi inte nödbedda att följa med.

Tulpaner var min fars favoritblommor.

Eftersom starttiden inte var förrän efter lunch, så hade Eva och jag god tid att, innan golfen, köra upp till minneslunden på Krematoriet och sätta lite blommor där. Min far skulle snart fyllt 99 år, om han fått leva, så det var det vi hade i tankarna. Jag fick tidigt lära mig att man ska hedra sin fader och sin moder och det tänker jag göra även fortsättningsvis.

Innan golfen hade vi tänkt att köpa korv med mos på Olympiagrillen, som är vårt favoritställe, men där var det lång kö och ingenstans att parkera. Det fick bli var sin korv på Biltema istället, nöden har ingen lag!

Spelsuget gäng, väl påklädda.

Då Alle´banan är den enda som är öppen på Vasatorp vid den här tiden och vädret var vackert, så var det fullt med folk, både före och efter oss hela rundan. Ja, hela och hela, vi gick bara ett varv och nio hål.

Eva lyckades med sin röda boll få till ett bra inspel på det femte hålet.

Vi hade dagen innan fått höra att det var väldigt vått på banan och rekommenderades av den anledningen att ikläda oss stövlar. Några dylika fotbeklädnader äger jag inte längre, varför det fick bli vanliga golfskor. Men, med hjälp av sol och vind så hade banan torkat upp så mycket, under natten och förmiddagen, att banarbetarna till och med hade klippt greenerna.

Den röda flaggan är den provisoriska greenen,
men den flagga vis spelade mot står till vänster på greenen.

Det femte hålet är ett korthål på omkring 125 meter. Det är vatten hela vägen mellan utslagsplatsen och greenen. Till yttermera visso blåste det rak motvind vilket inte skulle göra det lättare att hålla nerverna i styr. När det finns vatten mellan där jag står och greenen upplever jag alltid att avståndet är betydligt längre än det egentligen är. Jag tog därför en lite längre klubba, träffade perfekt och såg bollen, inte bara landa på green, utan nästan fortsätta ner i vattnet på andra sidan. Tyvärr puttade jag tre gånger och fick alltså inte par.

Eva sopar iväg en spoon på andraslaget.

Sista hålet, det nionde, är ett s k par femhål som är 450 meter långt. Vatten finns längs hela vänstersidan, men är inte i spel från tee om man inte slår väldigt långt. Och, det gör inte jag.
Det hände dock inga incidenter på vägen mot green utan alla klarade sig från vattenbesök även vid inspelen. Några superresultat blev det inte för någon av oss, vilket vi inte förväntat oss heller, men slagen satt ganska bra så vi ser fram mot den lite varmare säsongen med tillförsikt.

Hemlagat,

Restaurangen har i nuläget endast öppen under lunch, så vi hade förberett fika genom att ta med oss kaffe och mackor hemifrån. Vi hade sett fram mot att kunna sitta och fick vid något av borden, som brukar finnas ute även på vintern, men vi hittade inga. Det blev därför att vi fick sitta i det varma klubbhuset istället, vilket var mysigt det också.

Nästa runda inom kort!

Fyra rundor golf i Portugal

En veckas frist från ruskvädret - 2020-02-29 / 03-07
Att lämna sängvärmen klockan 0200 för att hinna med flyget från Kastrup klockan 0600 är kanske ingen höjdare. Men, när man vet att lite bättre väder och några golfrundor ligger framför en så går det dock att stå ut med det mesta.
De senaste gångerna vi rest från Kastrup har vi utnyttjat "you fly we park" på P6. Visst, det kostar lite extra, men det är bekvämt att bara lämna bilden, ta sina grejer och ta sig den korta biten till hissen och terminal tre. Resdagarna är jobbiga nog, så vi har beslutat att bekvämligheten får kosta lite extra.

Hotellet låg bara några gator upp från marinan, varför vi inledde utforskandet där.

Fördelen med att komma iväg tidigt är att vi får nästan hela första dagen till förfogande. Planet landade på Faros flygplats varifrån vi transporterades med bil till Lagos, en resa som tog cirka en timme. Då vi hade "ledigt" både på lördagen och söndagen tog vi oss ut och började utforska staden Lagos.

Här blev utslagen lååånga!

Förutom vi fyra från Skåne anlände också åtta personer från Göteborg. Golfen skulle spelas på två olika banor. Den ena heter Palmeras och bestod av tre niohålsslingor och den andra heter Espiche. Båda banorna var enormt kuperade, vilket framgår av bilden ovan. Trots att vi fick veta detta redan första dagen, så var det bara vi skåningar som valde golfbil alla fyra rundorna. De andra stackars pensionärerna envisades att slita med sin vagnar alla rundorna. Obegripligt! Även om vi alltid går när vi spelar här hemma, så är jag av den uppfattningen att fyra rundor golf på kort tid nästan kräver golfbil. I annat fall blir golfen lidande med anledning av både fysisk och psykisk trötthet.

Eva slår ut på ett korthål och lyckades träffa greenen.

Båda banorna hade mycket fina och snabba greener, där det var svårt att se lutningarna. Däremot var fairways torra och stenhårda, vilket ledde till ett antal toppade wedgar som resulterade i att bollarna hamnade på icke avsedda ställen.

Kostar nog en slant.

Precis som vid många golfbanor, både här i Portugal och i Spanien, byggs det stora flotta villor. Ute på stan fanns det många mäklarfirmor, som i sina skyltfönster hade bilder på lägenheter och villor i prisklasser mellan 150000 euro upp till tre miljoner euro.

Olika påsar med bollar till varierande priser.

En hel del bollar gick åt för de flesta av oss, dels beroende på att, trots raka utslag, så försvann vissa bollar, förmodligen ut i ruffen eller in i buskar, eftersom fairways lutade åt alla håll och rullen också blev jättelång i nedförsbackarna. Men, på nästan varje utslagsplats låg det bollar i plastpåsar till salu. Några meter in bland buskarna fanns alltid den person som lagt ut bollar och en liten låda för pengarna, och bevakade att allt gick rätt till.

En mycket artig och engagerad försäljare.

Fyra av veckans dagar var reserverade för golf, de resterande ägnade vi åt att turista i olika former. Vid vårt flanerande nere vid marinan i Lagos, fanns det en hel radda med små tält, där representanter för olika begivenheter på havet försökte fånga kunder. Vi "antastades" av flera av dem som ville att vi skulle åka på hajfiske, eller paddla kajak och en massa andra aktiviteter. Men vi fastnade för en tur i en liten båt, med plats för tio personer, som skulle ta med oss ut på grottforskning till havs.

Detta är tydligen gammal havsbotten.

Just det här företaget heter Happy Times och vi kan verkligen rekommendera både företaget och den här båtturen. Eftersom turistsäsongen inte hade börjat riktigt än så erbjöds vi ett specialpris á 15 euro per person (typiskt försäljningsknep). Normalt tog utflykten 45 minuter, men vi lovades en förlängd tur som faktiskt blev 75 minuter.

Här fick han luta båten på sidan och invänta rätt våg, för att ta sig igenom

Vi fick komma in i och se ett stort antal grottor.

Den relativt unge "skepparen" hanterade den 55 hk utombordsmotorn med bravur. Ut och in i grottor och ibland igenom så trånga passager att vi inte trodde det var möjligt, gjorde att några i sällskapet faktiskt blev lite rädda. Allt slutade dock lyckligt och gav oss ett litet minne från resan.

Tre av kvällarna serverades det gemensam middag för alla oss tolv resenärer på hotellet. Ett bra sätt att lära känna de övriga, då det ibland kan bli lite stelt innan folk börjat prata med varandra. Yvonne, vår reseledare, skriver också en blog, som man hittar om man söker på EastonGolf blog. Vi fick därför alla skriva på ett papper, där vi godkände att vi kanske skulle förekomma på någon bild i bloggen. Konstigt nog var det ett par från Göteborg, som inte ville godkänna detta. De har väl sina randiga skäl och jag tror lagen föreskriver att de som är med på bild måste tillfrågas innan publicering.

Här åt jag både chicken piri-piri, lammlever och spare ribs.

De övriga kvällarna fick var och en bestämma var de ville inta sin middag. Jörgens Eva, som faktiskt går och väntar på att få ett nytt knä, hade svårt att gå och kunde tyvärr inte delta i golfspelet. Hon ställde däremot upp, på ett käckt och trevligt sätt, som chaufför i deras golfbil och uppmuntrade oss andra med glada tillrop.
Av den anledningen försökte vi hitta restauranger, som låg så nära hotellet som möjligt. I gatan precis nedanför vårt hotell, som heter Tivoli, hade vi upptäckt entèerna till en tre - fyra krogar, som alla såg lite tveksamma ut. Men, lite risker får man ju ta och en kväll knallade vi in på ett ställe som heter O Artista. Det visade sig att bakom den lite sjaskiga entredörren fanns ett väldigt trevligt ställe, typ en lite bättre brittisk pub, som serverade mycket god mat.

När vi kom ut från restaurangen behövde vi bara gå den korta backen upp tillbaka till hotellet.

Efter vårt först besök på O Artista, berättade vi för de övriga resenärerna om hur bra mat restaurangen serverade.Tillsammans med dem var vi där sedan och åt middag ytterligare två gånger och blev nästan behandlade som stamkunder.

Eva jagar sevärdheter.

En morgon, efter frukost, tog Eva och jag en promenad längs med marinan. Vi hade nämligen, i bussen från flygplatsen till hotellet, sett en skymt av en del grejer, som vi gärna ville kolla upp lite närmare.

Den här är inte dålig.

Trots total avsaknad av skräp, i form av papper, fimpar, tuggummi och annat, på de helt rena gatorna, så finns det märkligt nog en hel del graffiti, nästan överallt. En del är mycket fina och de muralmålningar vi såg, måste ju förmodligen vara godkända av byggherren eller kommunen.

Två storkar i varje bo.

Något annat, som vi också fått en skymt av, var två höga skorstenar där det fanns storkbon högst upp på toppen. Båda skorstenarna var belägna mitt i staden, men det verkade inte störa de både storkparen.

En vecka går alltför fort. Egentligen tycker jag att det är för kort tid att vara borta, med tanke på hur jobbiga de båda resdagarna är, men min Eva har svårt att vara borta från barnbarnen under längre tid och tycker att upp till tio dagar får vara tillräckligt.

Tidig morgon blev det när vi åkte hemifrån och tidig morgon blev det också i samband med hemresan. Väckning 0530 och sedan frukost i restaurangen som öppnade så tidigt, bara för oss fyra skåningar.

Faros flygplats omfattar en futuristisk terminalbyggnad.

Bilfärden till Faros flygplats tog en timme varefter vi hade god tid på oss innan planet skulle lyfta. Det visade sig emellertid att avgångstiden blev en timme senare än vad som angetts p g a en trafikledarstrejk i Frankrike. Inte nog med det, när vi väl tagit plats i flygplanet så fick det stå på plattan och vänta en hel timme innan vi kunde lyfta. Lite seg väntan, men det är sådant som händer.
Å andra sidan gick hemresan för övrigt helt friktionsfritt.

En fin vecka var till ända och snart är det dags att lufta Morganen!