På upptäcktsfärd med Morganen

Nytt fikaställe och loppis i Stenestad - 2020-05-31
Avsikten med dagens Morgantur var egentligen att göra resan tillsammans med två av de närboende medlemmarna i Morganklubben. Men, det var ju Mors dag, vilket förmodligen var det som lade hinder i vägen den här dagen, varför en gemensam utflykt får göras en annan gång.

Mot okända mål

Eva och jag körde däremot iväg i det perfekta öppetkörandevädret. Något mål hade vi som vanligt inte, men den första etappen av resan villa jag köra på vägar vi nyss upptäckt. Ett flertal gånger har vi åkt och fikat på Flinckmans cafe´i Sireköpinge. För att ta oss dit har vi varje gång kört ner längs havet och Barsebäck, vidare genom Häljarp och till Asmundtorp. Därifrån har vi kört över Rönneberga Backar till Tågarp och slutligen till Sireköpinge, som ligger strax intill.
Idag var inte tanken att fika i Sireköpinge, men trots allt köra de "nya" smala vägarna som vi hittat när vi körde dit med vår Hyundai, en dag när vädret var dåligt. Denna rutt gick istället till höger om den större vägen till Tågarp. Orterna vi passerade var Kvärlöv, Annelöv, Billeberga och några byar till som jag glömt namnet på. I en korsning med Sireköpinge till vänster och Kågeröd rakt fram, valde vi den senare. I Kågeröd tog vi av mot höger och körde upp till Knutstorp Ring, i förhoppningen om att Lucy´s Cafe var öppet. Vi såg emellertid inte en levande själ på hela området, trots att det var söndag och det då brukar finnas bilklubbar som hyr banan för träningskörning.

Mer pittoreskt ställe lär vara svårt att hitta,

Vi vände tillbaka och körde istället upp för Söderåsen, passerade raststället Finnstorpa dammar, där en hel del folk hade pick-nick nere vid vattnet, för att så småningom komma fram till Stenestad. Denna by är en riktig liten idyll och till vår förvåning upptäckte vi en skylt med en GB-glassgubbe och förstod att det här också fanns ett ställe att fika på.

Ganska mysigt eller hur.

Det lilla etablissemanget heter Mormors Bod och förutom utbudet av kaffe, smörgåsar och diverse bakverk, så fanns det också keramik och lite textilier att köpa inne i butiken. Av någon underlig anledning verkade inte Eva hitta något, som hon inte visste hon behövde. Förmodligen berodde det på att suget efter fika distraherade henne för tillfället.

Perfekt så här i Coronatider.

På baksidan av det lilla huset fanns en stor trädgård, där bord och stolar var utplacerade med stort avstånd från varandra. Det fanns ett tiotal andra gäster i trädgården, som alla verkade ha åldern inne för ett sådant här ställe, d v s 70+. Vi beställde var sin smörgås och en termos kaffe till det facila priset av 50:- per person. Tack vare det låga priset kunde vi kosta på oss var sin glass efter fikat.
Det här stället är nog inte öppet alla dagar, jag glömde att kolla öppettiderna, men det lär gå och ringa och beställa för öppning om man kan samla ihop några bilar eller mc för att åka dit.

Plats för fynd?

När Eva gått tillbaka med korgen, som kaffe och mackor serverats i, så gjorde hon oss skuldfria genom att swisha över beloppet till den äldre damen, som hade hand om det.
När vi lämnade cafeét och skulle gå ut till vår Morgan och fortsätta vår färd, upptäckte Eva en loppisskylt som stod utanför ett likadant rött hus, som cafeét, längre upp på vägen.

Undrar vad hon behöver här?

Det fanns ingen personal i den lilla butiken och några priser på det som salufördes fanns inte heller. I stället så framgick det på en handskriven skylt, som satt på väggen, att man fick betala vad man ville och att alla pengar gick till det lilla biblioteket i byn. Efter en närmare granskning av utbudet så upptäckte Eva mycket riktigt en sak hon tydligen behövde. Hon pyntade ner trettio kronor i sparbössan och sedan gick vi därifrån.

Bosses egenhändigt ritade hus.

Vi embarkerade åter vår Morgan och körde genom den lilla byn för att i sakta mak köra ner för Söderåsen i riktning mor Norra Vram. Men, så plötsligt så kom jag på att bara någon kilometer ner i skogen bor ju faktiskt min gamla vapendragare Bo-Ingvar Svensson och hans hustru Lena.

Bosse framför deras "conservatory".

Bosse, AD, illustratör, fotograf, författare, huskreatör och faktiskt också kulturpristagare i Svalövs Kommun, bor sedan många år på Lilla Lökagården i Stenestad. Vi jobbade tillsammans under tätt många år med reklam och kommunikation för ett stort antal kunder. Från början av vårt samarbete bodde inte Bosse här, men hade under hela sitt liv drömt om att någon gång kunna bosätta sig i Stenestad, där han tillbringat många somrar under sin uppväxt.

Lena är "expert" på pelargoner och har drivit upp massor i sitt växthus.
Eva förärades faktiskt en stickling, eller vad det heter, av någon speciell sort.

Den gode Bosse har alltid älskat landsbygden och det gamla. Så är t ex deras hus försett med vägguttag och belysningskontakter av samma modell som fanns på 40-talet. Vi hade många duster när vi jobbade tillsammans. Om jag förklarade min grundfilosofi i ett visst sammanhang med att det ska "lukta" rostfritt och glas så snöade han nästan alltid in på ardennerhästar och halmbalar. Men i de flesta fall kom vi fram till koncensus och var eniga när vi presenterade våra förslag från kunden.

Grymt mysigt.

När vi lämnade Lena och Bosse underbara oas, fortsatte vi ner för Såderåsen på vindlande vägar med grönskan som tak. Att färdas i sakta mak på sådana här vägar gör att man egentligen inte vill att det ska ta slut.

Ganska fint tycker jag.

I Norra Vram fortsatte vi mot Billesholm, där vi passerade Söderåsens Golfklubb, där vi spelade golf innan vi blev medlemmar i Vasatorp. I närheten ligger också Gedsholms gods, som ägs av familjen Tornerhielm. Jag stannade vår Morgan framför den pampiga mangårdsbyggnaden, då jag tyckte att jag där kunde få en ståndsmässig bild på vår bil.

Här är den, hennes fynd från Stenestad.

Nej, nu fick det vara nog för idag. Vi, eller framförallt Eva, hade lite att pyssla med när vi kom hem.
Dagen innan hade Eva köpt en massa blommor, som skulle planteras i krukor plus att hon skulle så de där morötterna, som hon först köpt och blev av med och därför fick köpa en omgång till.
Men, det viktigaste för dagen, för hennes del, var nog att hitta en plats för den porslinskatt, som hon fyndat på loppisen i Stenestad. Den fick sin plats på det ställe där vår katt Lucas begravdes för 14 år sedan och fortfarande är saknad.

Nu är det mesta klart i trädgården och jag väntar bara på att våra potatis ska bli klara!

MG och Morgan på spontanträff

Pick-nick vid sjökanten - 2020-05-21
De flesta av oss, som har bilar och mc som hobby, har nog abstinensbesvär i dessa dagar. Alla planerade träffar är inställda p g a coronapandemin. Men det går ju naturligtvis att träffas i mindre grupper, om man nu kan kalla en träff med två bilar för en grupp.

På vår väg passerade vi den pittoreska lilla byn Östra Hoby.

Våra kompisar, Catarina och Gunnar, bor i Beddingestrand. De tyckte att vi kunde träffas någonstans mitt emellan deras och vårt boende, för att sedan köra vidare och ha en liten pick-nick tillsammans. Vi skulle sammanstråla i Veberöd och mycket riktigt fanns paret i sin MGBRV8 på plats vid St 1-macken i byn.

Sämre ställe finns att tillbringa någon timme på.

Vi drog iväg och Gunnar tog täten. Vi var på väg till Sövdesjön, där avsikten var att vi skulle hitta en ledig gräsplätt där vi kunde "slå läger". Nu handlade det inte om någon storslagen måltid, som vi brukade ha förr. På den tiden det begav sig var vi i regel utrustade med trangiakök, som vi använde antingen för att koka korv eller i mer sällsynta fall kanske steka upp någonting på det lilla järnet, som ingår i utrustningen.

Förberedelserna klara.

Catarina och Gunnar är riktiga MG-nördar och var ett antal år ägare till inte mindre än tre stycken MG-bilar. Idag är det antalet reducerat till två och förutom dagens bil så är de också innehavare av en MGTD från 1950. 

Eva och jag hade bara med oss var sin uppfällbar stol, men Gunnar packade kvickt och lätt upp även ett bord. Och, inte vilket bord som helst utan naturligtvis ett åttakantigt, precis samma form som MG har i sin logotype.

Troligen köpt i samband med ett evenemang på Goodwood i UK.

Som om det inte vore nog med bordet, de hade också en termos, som införskaffats i England, som självklart var försedd med logotype den också.

Ja, så satt vi här och filosoferade och pratade om gamla fordonsrelaterade minnen. Av olika skäl träffas vi inte så ofta nu, som vi gjorde förr i tiden, då både Catarina och Gunnar spelade golf. Gunnar har sedan dess övergått till att i stället spela trombone och trummor i ett flertal orkestrar.

När intagandet av mackor och kaffe var avslutat var det dags för uppsittning igen. Återigen tog Gunnar  täten, bäst så kanske för annars hade han hunnit med vår Morgan. I vilket fall som helst körde vi vidare till Snogeholmssjön, för att stanna till där och kanske ta en promenad. Men när vi kom fram var det massor av bilar överallt och ingen plats för oss att parkera. Det får nog bli en vardag istället, då det säkert är mycket lugnare där då.

Svenstorps Gods.

Östra Hoby igen, men nu från andra hållet.

Vi tyckte allihop att det var nog för idag och valde att skiljas, så att var och en kunde köra hem till sitt. Vi hade nog omkring tio mil till Löddeköpinge och förutom att träffa Catarina och Gunnar var ju det viktigaste och köra Morgan.

Att ta sig fram på de här smala, nästan helt bilfria asfalterade vägarna är en ren njutning. Vi passerar en hel mängd underbara platser och små byar, som här Svenstorps Gods, som tydligen tillhör de större markägarna i Skåne och lär få många EU-miljoner i stöd varje år.

En fin dag och trevlig utflykt var till ända, men förhoppningsvis kommer fler sådana framöver.

Nästa aktivitet blir däremot golf.

Lite lek och lite allvar.

Varianter av karantänterapi - 2020-05-11
De har nog stått där i garaget sedan i höstas, de där pallkragarna. Eva tyckte att hon gjorde några fynd när dylika sådana såldes ut, till starkt reducerade, priser på Bauhaus. Jag har gått förbi och tittat på dem flera gånger, när jag en dag tyckte att det var dags att sätta igång och måla dem.

Eftersom det här med Covid-19 innebär en hel del tid i bostaden så gäller det att sysselsätta sig med saker, som till viss del kan klassificeras som terapi. Fyra pallkragar, bestående av fyra delar var och en, innebär totalt sexton delar, som i sin tur ska målas på båda sidor, bortsett från kanterna, resulterar i summa summarum 32 olika moment. Så, det tog sin lilla tid.

Trots att gräsmattan består mest av mossa och ogräs, så visst ser det prydligt ut, eller hur?

När jag nu ändå har tiden och samtidigt känner mig lite uttråkad så kan jag passa på att göra de här sakerna i trädgården, som annars inte brukar prioriteras. Mitt årliga paradnummer är att skära kanterna på gräsmattan. Det är inget stort eller betungande jobb och det tar heller inte speciellt lång tid, men när det är gjort är resultatet väldigt påtagligt.

Här ligger de, allt enligt regelboken.

En annan lite förberedande uppgift, under den senaste månaden, har varit att inhandla bland annat sättpotatis. Det finns nämligen inte mycket som slår att kunna gå ut i sin egen täppa och gräva upp några stånd nypotatis. Min mentor, när det gäller detta, är en 92 år gammal radioamatörkompis, som är en fena på det här med trädgård och odling av olika slag. Sedan flera år tillbaka har jag därför köpt den potatissort, som han rekommenderar. Den heter Rocket och är en tidig sort som ger fasta och fina potatisar. För att få så bra resultat som möjligt rådde Enock, som han heter, mig att lägga potatisen på ett bord i garaget och låte dem förgro, som han kallar det. Så det gjorde jag.

Det här lär inte räcka till fyra nya pallkragar.

Första raden, bara fyra kvar.

För några dagar sedan, när Eva inte jobbade, så ansåg hon att vi skulle tillbringa dagen i trädgården. Dels skulle vi montera en eller flera av de nu färdigmålade pallkragarna och dels så skulle vi sätta våra nu färdigförgrodda sättpotatisar. Men, en tom pallkrage har vi ingen större glädje av, varför vi fick göra ett besök hos den närliggande Granngården. Här inhandlade vi sju säckar planteringsjord och en säck gödsel, av något slag. Utöver detta försåg sig Eva också med ett antal fröer och annat för att vi ska kunna egenodlade morötter, sallad, lök, bönor och dill. Så till sommaren kan vi nog bjuda in till en veganfest.

Ett ganska olämpligt ställe att föda upp sina ungar på, tycker i alla fall jag.

Andra sysselsättningar, som vi kan ägna oss åt, trots att vi tydligen tillhör den så kallade riskgruppen, är att vara ute och promenera. Detta är också något vi ägnar oss åt dagligen, Eva och jag. Detta har dock också medfört en utgift. Efter att vid promenaderna ha iklätt mig i mina älskade boots, som är lätta för en äldre man att ikläda sig eftersom jag endast behöver dra upp en dragkedja på varje sko, så tog jag ett beslut om att införskaffa alternativa skodon, mer lämpade för det här med promenader. Så, vid en av våra promenader blev det ett besök hos Team Sportia på Center Syd, där jag under skylten Walking, på en hel väg fylld med skor för olika ändamål, försåg mig med ett par svarta walkingskor till det facila priset av 999:-. De är bekväma att gå i och enda nackdelen är att de är försedda med skosnöre och därför behöver knytas.
Under de här dagliga promenaderna kan jag ibland upptäcka lite märkliga saker. Så till exempel har vi sett en strandskata, med snabba steg, komma springande på samma ställe varje gång vi passerat. Vi undrade vad den gjorde där varje dag, tills vi upptäckte att den lagt sina ägg alldeles intill en husvägg mitt i ett shoppingcenterområde.

Eva är outtröttlig när det gäller golf.

Under de här svåra tiderna är risken att bli associal överhängande. Att träffa kompisar utomhus går dock i regel bra och därför tillbringar vi också en hel del tid på golfbanan. Det är vi tydligen inte ensamma om då banorna snabbt blir fulltecknade varje dag.

Mysiga vägar bär till och från Flinckmans.

Här hittade vi en skyddad plats för vinden med våra golfkompisar paret Kvant.

Om vi inte träffar våra vänner på golfbanan, går det alltid att hitta andra lämpliga ställen att mötas. Ett av dem är Flinckmans Café i Sireköpinge. Det ligger helt ute på landet och har en trädgård där vi kan sitta med, väldigt stora avstånd från andra eventuella gäster. Det är ett trevligt och nostalgiskt ställe med goda mackor och bakverk. Men, det är inte det enda positiva, för även på resan dit och därifrån kan vi färdas på mysiga vägar, som går att uppskatta oavsett om vi kör Morgan eller med "råttsoffan".

Mina tre senast mycket läsvärda böcker, spännande var och en på sitt sätt.

Att vara i karantän kan lätt leda till att man hamnar i soffan framför TV:n och tittar på den ena filmen efter den andra. Men med lite självdisciplin låter jag inte det hända. Däremot har jag under den här tiden grottat ner mig i att läsa böcker som aldrig förr. När man föredrar en god bok istället för en spännande film på TV, så tycker jag att man kommit ganska långt från slentrianen.

Det finns med andra ord ganska mycket man kan sysselsätta sig med även om förutsättningarna för närvarande är lite begränsade. Det gäller bara att ha lite fantasi.

Nästa steg blir kanske att röja i någon garderob!

Mr Brums bianually besök hos ECC

Pigg och fräsch inför den nya säsongen - 2020-04-28
Grabbarna på English Car Care har bråda dagar vid den här årstiden. När jag bokade tid för besök någon gång i början av april, så var första lediga tid som i förrgår, den 28:e. Så det här med Covid 19 verkar inte ha påverkat verksamheten hos Steve och hans vapendragare, vilket ju är positivt.

Nytankad och nercabbad, redo för färd.

För att komma i tid till mitt besök och samtidigt hinna varmköra några mil dessförinnan, så blev det en tidig start i garaget. En längre tid hade vädret, även om det varit kyligt, utmärkts av sol och blå himmel, vilket Eva och jag naturligtvis utnyttjat med några turer i vår Morgan. Därför var det så typiskt att det skulle småregna när jag på morgonen drog iväg en sväng ner till havet, för att värma upp oljan innan besöket hos Steve.

Jag har tur som har en auktoriserad Morganverkstad på så nära håll.

Prick halv nio körde jag in på gården till ECC. Som vanligt fanns det fullt av bilar överallt, främst Jaguarer men framför Mr Brum i "kön" stod en släkting, en Roadster 110. Beteckningen indikerar att den är en jubileumsmodell för firandet av Morgans 110-årsjubileum. Jag frågade Steve vad en sådan gick lös på idag och fick svaret att det nog inte räckte med 800 000:-. Otäckt dyrt i mina ögon!

Servicen av Morganen finns i två varianter, A- och B-service. Jag betonade vid ankomsten att, trots att Mr Brum är min ögonsten, så var det fullt tillräckligt med en B-service den här gången. Och, när man granskar serviceprotokollet, så är skillnaden inte så stor, samtidigt som de flesta av de punkter som ingår i A-servicen kan åtgärdas på egen hand.

Kenneth ska sätta igång.

I Steves verkstad finns det två liftar, en större, där det brukar stå RR, Bentleys och stora Jaguarer och en lite mindre tvåpelarlift, snett fram till höger. Den nye Morganen fick honnörsplatsen, medan min namne Kenneth Nilsson körde fram Mr Brum till den mindre, där den vanligtvis också blir behandlad.

Bentley 1972, m a o 48 år gammal.

Jag kan aldrig se mig mätt på sådana här instrumentpaneler.

Vid servicetillfällena brukar jag alltid vara med själv, inte för att kontrollera att allt som ska göras också görs, för det tvivlar jag inte på, utan mer för att kanske lära mig något eller kolla på saker, som jag inte gör lika lätt i mitt eget garage. Men, under tiden som Kenneth förberedde servicen genom att hissa upp bilen, tömma de olika vätskorna och sätta på sig operationshandskarna, så tog jag mig tid att titta runt på alla bilar i verkstaden.

Mycket som ska kollas, men ofta lite att åtgärda. Och, detta är bara första sidan.

Helt och rent och Kenneth i full verksamhet.

Med jämna mellanrum så slänger jag lite käft med Kenneth och de andra i verkstaden och då och då kollar jag i serviceprotokollet hur långt servicen har framskridit. Nu när bilen är upphissad tar jag också tillfället i akt att kolla undertill, något som inte är så lätt i hemmagaraget.

Kenneth backar ut i solen efter fullgjort arbete.

Nä, det hittades inte några fel den här gången, förutom att bromsvätskan behövde bytas. Det kollar man genom att mäta kokpunkten (?), men oavsett vilket så ska bromsvätskan ändå bytas minst vartannat år. Förra gången blev det däremot ett lite dyrare besök eftersom jag behövde byta båda bromscylindrarna bak. Kanske inte så konstigt då Mr Brum är 16 år gammal nu.

Tillbaka i ett stycke!

Kenneth kunde nog inte motstå frestelsen att köra en "testrunda" för att kolla att han inte tappade några glömda verktyg eller för att se att Mr Brum fortfarande verkade vara i full vigör efter hans behandling i verkstaden. Det verkade vara OK då Kenneth såg nöjd ut när han kom tillbaka.

Och, vem skulle inte se nöjd ut i en Morgan?

Spritan i Ödåkra

En liten biltur annandag påsk - 2020-04-13
Den golfrunda vi hade planerat att spela på Vasatorp, med Kirsten och Bertil, kom vi alla överens om att ställa in. Att spela TC-banan i 20 sekundmeters vind är faktiskt inte kul.
Istället körde Eva och jag i vår Hyundai upp till Allerums kyrka och satte blommor i minneslunden med anledning av salig svärmors födelsedag. När detta var gjort konstaterade vi båda två att vi inte bara kunde köra tillbaka hem på direkten. Att hitta någonstans att fika hade varit trevligt varför vi körde ner till hamnen i Domsten, där vi varit för några dagar sedan i vår Morgan. Jodå, det fanns både parkeringsplats och öppet i kiosken, men den starka vinden rakt in från Öresund gjorde att hamnen idag inte verkade så inbjudande.

Vi körde vidare mot Viken, då jag i mitt stilla sinne tänkte föreslå en vidare färd mot Mölle. När vi körde ner mot hamnen i Viken upptäckte vi en Morgan, som körde framför oss åt samma håll. Som ganska aktiva i Morganklubben känner vi de flesta medlemmar i närområdet, men denna bilen kände vi inte igen. Vi följde efter den genom smågatorna i Viken i väntan på att de skulle stanna någonstans. Det är ju alltid kul att kunna snacka lite med gamla eller nya bekantskaper, som delar intresset för Morganbilar. Men, det blev ingen möjlighet till detta. När vi kom hem tittade jag i matrikeln, men bilnumret fanns inte med, så han var nog inte med i klubben.

Ett antal gånger har vi varit på Maison Francaise, en kombinerad krog och café som ligger i en gård, mitt ute på landet, i riktning mot Ingelsträde om man kommer från Viken. Deras specialitet är confiterad anka, som vi inmundigat där några gånger och som är väldigt god. Idag var vi emellertid bara intresserade av en fika. När vi kom fram och körde in på gården för att parkera upptäckte vi att det var massor av bilar där redan. Eftersom utrymmena inomhus inte är jättestora tyckte vi att det var onödigt att riskera att blanda oss med många människor.

Kan vara värt en omväg.

Vi beslöt oss för att köra hem, men isstället för att ta snabbaste vägen ut på motorvägen, så körde vi via Ödåkra. Vi har passerat byn flera gånger när vi varit ute och kört i vår Morgan och noterat att det tydligen pågår någon verksamhet i den gamla spritfabriken.

Här var det visst aktivitet.

Idag tyckte jag att vi kunde göra ett besök där, även om det utifrån vägen såg tomt ut och inga bilar syntes någonstans. Vi körde in på grusvägen upp längs fabriken och där öppnade sig ett stort område med parkeringsplatser och bilar.

Butiker av olika slag är alltid något som intresserar Eva.

Flera av de gamla lokalerna har rustats upp och inhyser nu en mängd olika verksamheter. Under skylten "butiker" går det en lång gång, eller inomhusgata upp mot ett antal butiker och ateljéer.

Casa Comos klädbutik.

Kuriosa, mindre möbler och en massa av allting.

Den långa gången utmynnade i flera lokaler där det fanns en klädbutik, med lite speciella saker för damer, Vi tittade också in i en atelje där en fotograf mångfaldigade och sålde kopior av riktigt vackra foton.

Ett eget sortiment och inte bara standardkakor.

Det fanns också mackor av olika slag samt hembakat bröd att köpa.

Av någon mycket underlig anledning hittade inte Eva någonting som hon var tvungen att köpa. Jag tyckte inte jag hade någon anledning att nämna denna iakttagelse för henne just nu, jag skulle vänta tills vi kom hem. Det kan kanske bero på att hon var fikasugen och därmed betraktade butiksbesöken mer som en flyktig scanning inför framtida besök. Och, jo det finns också både glassförsäljning och café på området.

Utanför caféet fanns det skylt med restriktioner om hur många som fick vistas samtidigt i lokalen. Det lät tryggt tyckte vi och bestämde oss för att förära etablissemanget med vårt besök. Stort utrymme mellan borden och endast ett tiotal gäster när vi var där.
Så, vi fick möjlighet till vår fika till slut och kunde köra hem till Lödde utan sug i våra magar.

Kul att hitta nya ställen!

Karantänflykt i Morganen

Dagens färd hade för en gångs skull ett mål - 2020-04-05

Det säkraste stället att befinna sig på, utöver i hemmet, i dessa coronatider, lär vara utomhus i minimala sällskap. Och, utomhus är man verkligen när man åker Morgan med suffletten nerfälld.

Det var ju söndag, så ett sakralt inslag på färden kändes rätt.

Så gjorde Eva och jag igår, när vi kom överens om att åka upp till Viken för att hälsa på dotter, svärson och barnbarn. I vanlig ordning så valde vi definitivt inte den kortaste vägen, som skulle innebära fyra mil på motorväg. Istället valde vi de små och mindre trafikerande vägarna.

Fin miljö, men ganska gropig väg för en Morgan.

Efter att ha passerat flera mindre orter, på vår stora omväg mot Viken, kom vi så småningom till Allerum varifrån vi fortsatte ner genom skogen i riktning mot den lilla byn Döshult.

I det gröna huset på höger sida fanns lanthandeln.

Eva, som själv delvis växte upp i Domsten, inte långt från Döshult, har tillbringat en hel tid i den lilla byn. Hennes morfar och mormor drev många år den lilla lanthandeln, ända fram till någon gång på 60-talet. Den låg mitt i byn, mitt emot kvarnen och bildade den lila byns centrum. Så, när vi kör till Viken i vår Morgan brukar vi, av nostalgiska skäl, åka vägen genom Döshult.

Platsen kallas numera för finbilsparkering.

När vi en kort stund senare var framme i Viken, visade det sig att svärsonen och ena barnbarnet inte var hemma. De var i Helsingborg för att inhandla en studentkostym till Max, som tar studenten i vår.
Vi lade därför rabarber på den lediga platsen i carporten och tyckte att de kunde parkera sin vanliga bil utanför.

Jessika och Eva trivs i solen.

Väl medvetna om att hålla distans till andra levande varelser, så tillbringade vi vår tid med familjen utomhus. Både vi och våra barn kan ju teoretiskt sett bära på smitta utan att veta om det. Det blev därför inte det vanliga kramkalaset som vi annars brukar skämma bort varandra med. Men, var sin kopp kaffe och några av Jessikas hemgjorda fantastiskt goda chokladpraliner blev vi bjudna på.

Så glada såg Jessika och Olof ut när vi gav oss av :-)

Olof och Max anlände hem efter en stund och vi hann även att träffa Malva, som skulle till kompisar i Helsingborg. Inte klokt att de har blivit 18 resp 16 år, det känns ju inte längesedan Eva åkte med familjen för att hämta Malva i Korea. När vi socialiserat med familjen några timmar, var det åter dags för oss att köra den lååånga vägen tillbaka till Lödde. Men precis när vi satt oss i bilen och kört en kort stund påpekade Eva att hon helt plötsligt kände sig hungrig.

Vi kunde parkera på den sista lediga platsen.

Men sådant finns det bot för så vi körde ner till Domsten, där det var fullt fart i den lilla hamnen. Här kan man nämligen dels köpa färsk fisk, inte minst ål, dels finns här en kiosk som serverar både mackor och kaffe.

Här är alltid mycket folk.

För egen del valde jag mellan en ålbaguette och en sillamacka medan Eva ville ha en med ost och skinka. Jag valde sillamackan då jag trodde att sillen skulle vara varm, vilket den tyvärr inte var. Men, ner gick den. Vi hade nog tur att vi kom relativt sent på dagen för annars hade det absolut inte gått att parkera nere i hamnen. Och då hade vi nog bara skippat fikat och kört vidare.
Hem kom vi framåt 1700-tiden och Mr Brum hade uppfört sig på bästa sätt hela resan.

Nästa utomhusaktivitet blir på golfbanan, trevligt det också!

Påställning och besiktning

Efter fem månader i dvala är säsongen här - 2020-04-01

Yrvaken?

Dan före dan, d v s den 31:a mars gick jag ut i garaget, tog av "pyjamasen", satte på hjulen och hissade ner bilen från pallbockarna. Dagen efter var det nämligen dags för den årliga kontrollen hos bilbesiktningen. Tid var beställd hos Carspect här i Löddeköpinge, ett ställe jag anlitat tidigare och som jag då var väldigt nöjd med.

Det behövdes två personer för den här konstiga bilen.

En dryg halvtimme före besöket drog jag iväg några mil för att värma upp motorn och kolla att alla lampor och sådant fungerade. Flera dagar, tidigare i veckan, hade vädret varit fint med blå himmel och sol, även om det varit kyligt. Men, när jag körde ut ur garaget, så möttes jag av ett tätt duggregn. Sidorutorna hade jag inte monterat så det blev en lite kylig biltur innan jag parkerade i väntan på att bli insläppt för besiktning.

I en låg bil är det svårt att se var hjulen befinner sig.

Ansvarig på Carspect den här dagen var en trevlig kvinna. Till sin hjälp, eller om det var någon nyanställd som skulle läras upp, var också delaktig i kontrollen. Besiktningen började med att de båda skulle ta en kortare tur med Morganen. Men innan de körde iväg ville man göra vissa kontroller, som t ex att kolla upp chassinumret. Det finns på en plåt under huven, men hur huven skulle öppnas gick men bet på, det fanns ju ingen spak under instrumentpanelen, som det gör i vanliga bilar. Jag fick då förklara och hjälpa dem med att ta bort "livremmen" och öppna ena huvsidan, under vilken chassiplåten finns. Nu vet dom det till nästa gång de får besök av en Morgan. När allt var klart och de skulle köra iväg hoppade kvinnan käckt och glatt in på vänstersidan innan hon upptäckte att där inte fanns någon ratt. Hon gjorde snabbt ett "lappkast" och hamnade slutligen på the right side i bilen.
De körde iväg, inte långt för det var kallt och blåsigt, för att slutligen smyga in bilen på liften.

Hög servicegrad då jag bjöds på en cappuccini medan jag väntade.

Under tiden besiktningen utfördes, kom jag i samspråk med en annan person som skulle boka tid. Det blir ju alltid frågor om bilen när man pratar med en, som det visade sig vara, likasinnad. Han hade visserligen en jänkebil, en Crown Victoria, men trots det så var jag artig och trevlig mot honom. Han hade också, precis som jag har, en moped och vi kom överens om att träffas på bilträffen i Vikingabyn någon tisdag framöver.

De brukar ha fullt upp vid den här årstiden.

Resultatet vid besiktningen blev som förväntat, blankt papper. Fattas bara annat, med ett fordon som blir omhuldat som ett litet barn. När jag nu ändå var ute i byn tog jag tillfället i akt att besöka English Car Care, för att där beställa tid för min biannually service av Mr Brum. Det är min namne, Kenneth Nilsson, som brukar ombesörja detta under bevakning av mina falkögon.

En släkting, som också ska servas.

En ganska kaxig nummerskylt!

Det visade sig att jag kom precis när de hade lunchrast. Det skulle dröja dryg en halv timme innan de var tillbaka och så länge orkade jag inte vänta. Däremot tog jag en sväng på gården, där det alltid brukar finnas lite spännande bilar, alla engelska. Och, som vanligt fanns det några stycken som väckte mitt intresse, av en eller anledning.

Tillbaka hemma i värmen.

Jag körde därifrån och tog ytterligare en liten tur på någon mil innan jag vände tillbaka hem och ställde in Mr Brum i garaget igen. En längre tur får vänta tills vädret blir lite behagligare.

Säsongen har härmed startat!