Söderåsrallyt för andra gången.

 Två Morgans och en tysk - 2024-06-08

När vi träffade paret Schilt från Åstorp på Morganklubbens årsmöte i Älmhult förra året, berättade de om Söderåsrallyt. Vi kände inte till det sedan tidigare och det visade sig att det skulle gå av stapeln några veckor efter vårt årsmöte. Det var förvisso redan fulltecknat, men eftersom Schilts var arrangörer fixade de in oss så vi kunde vara med.

                                                           Alla tänkbara märke fanns med.

                                                En marimbaorkester underhöll under starten.

Förra årets rally gav mersmak så därför anmälde vi oss också till årets rally. I god tid! Tillsammans med Anita och Ola i sin Morgan och Olas kompis Kent med hustru i deras Mercedes 300 SL, drog vi därför iväg redan vid åttatiden för att kunna vara framme i Perslund i Åstorp lagom till den första starten kl 0900.

                                            Vi hamnade i en kö med flera andra Morgans.

Alla bilar startade med en halv minuts mellanrum, så det tog lite tid innan alla de 200 fordonen kommit iväg. Någon brådska hade vi inte så vi rättade snällt in oss i ledet och kom väl iväg som en av de sista femtio bilarna.

                                                                        Morganvägar!

Rallyslingan var omkring tio mil lång och gick på underbart väl anpassade vägar för våra Morgans - smala, kurviga och asfalterade. Avsikten var också att vi skulle passera ett antal samhällen, för att folk där skulle få tillfälle att se en massa fina bilar. I Bjuv fanns det folk längs vägen hela färden genom byn, där vi också fick frukt av funktionärer som delade ut sådant till alla deltagare. Trots att jag bodde i Åstorp tills jag blev tonåring och trodde mig känna till alla vägar i trakten, så upptäckte vi flera gånger att "här har vi aldrig kört förut".

                               Innan vi gick in och åt lunch passade vi på att sätta upp suffletten.

På vägen till lunchstoppet på Lucy´s i Ljungbyhed, så gjorde vi också ett besök på Ring Knutstorp, där vi fick göra ett enklare manöverprov. Precis när vi kom fram till flygfältet i Ljungbyhed så började det regna. Vi valde därför att äta lunch innan vi gjorde det manöverprov som skulle göras där, men kunde sedan konstatera att den kontrollen var stängd efter det att vi ätit. Lite synd eftersom vi hade rätt på de flesta av de övriga frågorna och manöverproven.

Tur suffletten var på, att stanna i regn utan tak är inte kul.

Efter lunchuppehållet fortsatte det att regna varför vi behöll taket uppe. Även om jag inte gillar att köra nercabbat eftersom sikten är väldigt dålig med suffletten uppe, så är det faktiskt ganska mysigt och ombonat i cupén med värmen på.

                        Ford Prefect I perfekt skick. Kul att någon ägnar sig åt dessa fina bruksbilar.

                                    Denna "feta" Mercan är verkligen en kontrast till ovan.

Tillbaka i Perslund efter rallyslingan hade regnet slutat. I väntan på prisutdelningen kunde vi därför gå runt och titta på de bilar som varit med i rallyt.

                                                            Tysk bil med bekvämligheter.

Efter prisutdelningen så var det slut på begivenheterna och det var dags för våra tre bilar att åter dra sig söderut. Men till skillnad från våra Morgans, där allting där sker med handkraft, lät vi Kent briljera med sin elstyrda sufflett.

Det jag imponerades mest av under rallyt var den mängd funktionärer som var verksamma på olika ställen under rundan. Jag förmodar att de flesta var "Rotarianer" eftersom de var med som arrangörer och där överskottet av startavgifterna gick till välgörande ändamål.

Vi hänger på även 2025!

Europatourgolf på Vasatorp

 Några timmar som åskådare - 2024-06-06

Ett sådant här arrangemang på hemmaklubben fick vi inte missa. Inte minst med tanke på att vi som är medlemmar i klubben fick gratis tillträde till tävlingen. På det viset sparade Eva och jag tillsammans 900 kronor, som vi nu kan spendera på något annat, t ex en god lunch på ett bättre etablissemang.

                                                        Vi startade med var sin fish n´chips.

Parkeringen fick vi dock betala för, men 100 kronor och fri transport med shuttlebuss till och från golfbanan är faktiskt väldigt prisvärt även för en pensionär. Vädret var fint när vi anlände till parkeringen och shuttlebussen fylldes snabbt med åskåskådare, varav en del kom iklädda endast pikétröja och shorts. Men väl uppe i sponsorbyn var det minsann inte så varmt i snålblåsten. Innan vi gav oss ut på banan tyckte vi det var lika bra att äta en tidig lunch, för annars hade det blivit en lång promenad tillbaka till sponsorbyn.

                                                    Nog smart att ha paraply med sig!

Väderutsikterna för torsdagens spel var mycket tveksamma, så vi var båda utrustade med var sin paraply. I sponsorbyn var flera researrangörer representerade och ett av deras montertält fick besök av oss. Det var Golf Ireland, där vi blev vänligt bemötta, speciellt när vi berättade att vi besökt landet ett antal gånger och spelat en del av dras fina golfbanor, till exempel Mount Juliet.

                                                                    17:e hålet, partyhålet.

Det är utan tvekan så att man följer tävlingen mycket bättre när man ser den på TV, men genom att tillbringa en längre tid, vid greenen på några få hål, så finns emellertid chansen att få se så många av deltagarna som möjligt. Runt en del greener fanns det läktare, där vi kunde sitta och se på inspelen från fairway. Så var det t ex på det 17:e hålet som är ett par tre hål. På tävlingen kallades det för "partyhålet", eftersom det spelades hög musik hela tiden. Här fanns det tre läktare, varav en var tillgänglig för oss vanliga dödliga medan de andra endast var för dem som hade "premiumbiljett", vad nu det var för något.

                    Sebastian går av tvåans green efter sin birdie, framför går hans bror och caddie.

Vi var på plats när en av de svenska favoriterna, Sebastian Söderberg, startade sin runda. Han började direkt med att göra en birdie på första hålet och fortsatte direkt med att göra samma sak på det andra. Så två under par efter två hål är en start som alla skulle vara lyckliga över.

                                    Spanjoren Jorge Campillo på tredje hålet, en par femma.

En annan sak som är kul, när man är på banan och ser spelet live, är att man t ex kan stå precis intill teeboxen och höra spelarnas konversation med sina caddies och sedan se när de slår sina enormt långa drives. Imponerande är det men samtidigt pinsamt när man jämför med vad man själv presterar.

                                Linn Grant, med hästsvansen, studerar medspelarens puttlinje.

En anna spelare som också imponerade var naturligtvis Linn Grant, som också till slut stod som segrare av hela tävlingen efter det att Sebastian tappade sin åttaslagsledning på avslutningsdagen.

                                                                    Eva är tokig i glass!

När vi knallat runt omkring på banan ett antal timmar så blev vi aningen trötta. Vi fick också fälla upp våra paraplyer några gånger samtidigt som blåsten gjorde sig påmind. Så, vi tyckte att vi fått nog för idag och drog oss tillbaka till sponsorbyn, där vi avslutade dagen med var sin glass i var sin solstol, innan vi tog bussen tillbaka till parkeringsplatsen.

Resten av tävlingen såg vi på TV!

Två Morgans och en MG

Kors och tvärs på Österlen - 2024-05-23/24

För någon vecka sedan fick jag ett mail från Gunnar, en sedan många år god vän och bilkompis i Beddingestrand. Han undrade om vi var intresserade av att tillsamman med honom och Catarina köra runt på Österlen några dagar innan turistsäsongen gjorde det svårare att ta sig fram på vägarna.

                                Vi som kom längst ifrån kom naturligtvis först till mötesplatsen.

En mycket god idé tyckte både Eva och jag, som själv pratat om detta med våra Morganvänner i Bjärred Ola och Anita. Jag frågade Gunnar om det var OK att ta med ytterligare en bil, vilken han bara tyckte var trevligt. Det visade sig att Ola skulle vara gräsänkling de här dagarna, så han fick komma med utan sin Anita. Det bestämdes att vi skulle träffas på Ystad Saltsjöbads parkering klockan 1000 på torsdagen.

                                        Under högsäsongen hade vi fått parkera uppe i byn.

                                         Vi fick vänta en kvart, men sedan kunde vi ta en fika.

Gunnar hade en plan för var vi skulle åka och vad vi skulle titta på. Han hade dessutom fixat ett boende på Kaptenshuset i Kivik där vi skulle övernatta till fredagen. Planen var inte något absolut utan kunde ändras och varieras allt efter önskemål. Första anhalten blev hamnen i Kåseberga. Eftersom det var en vanlig arbetsdag, för alla som inte är pensionärer, var det gott om plats på parkeringen nere i hamnen. Vi anlände dit redan en kvart i elva och konstaterade snabbt att ingenting var öppet förrän klockan elva. Fikasugna var vi allihop och en stund senare satt alla och njöt av en kopp kaffe och nybakad saffransbulle. Nystekt sill fick vänta till en annan gång.

                                                                        Lugnt och tyst.

                              I hamnen låg också några båtar som verkade behöva omvårdnad.

Tillbaka i bilarna körde vi vidare österut. Vi parkerade i hamnen i Skillinge, som om möjligt var ännu mer folktom än den i Kåseberga. Efter allt bilsittande tyckte vi att vi behövde ta en promenad och rör på dödköttet. I småbåtshamnen låg det förvånansvärt få båtar, förmodligen beroende på att de sommarboende i byn ännu inte anlänt.

                                                                Här bodde Anders tidigare.

Vi knallade fram genom den pittoreska byn och letade efter ett café inne bland smågatorna, där vi fikat för något år sedan. Vi gick också upp på höjden i byn där vi såg det hus som tidigare bebodde av Anders Weidow, ytterligare en bilnörd i bekantskapskretsen. Efter en halv timmes promenad ansåg vi att motionspasset var slut. För att ersätta den stora mängd av kalorier som åtgått ville vi så snabbt som möjligt kompensera oss för detta genom att inta en närande lunch på Skillinge Hamnkrog. För att fortsätta nyttighetsambitionen valde alla att äta fisk och/eller skaldjur.

                                        Här på Ottoverken bedriver Anders sin verksamhet.

                                        En ny ömsesidig bekantskap för Anders och Gunnar.

Dagen innan vi påbörjade våra irrfärder på Österlen talade jag med Anders Weidow i telefon. När vi nu skulle köra omkring i området skulle det vara trevligt att träffa Anders, som numera bor i Hammenhög och arbetar i Borrby. Anders skulle. finnas på företaget nu på eftermiddagen, men när vi kom dit verkade det tomt på kontoret. Ola nog på sig att utforska resten av de stora lokalerna och kom till slut ut igen tillsammans med Anders. Han var ute i maskinhallarna och tog emot ännu en lastbil som levererade någon stor och tung maskin till dem.

                                                            Anders berättar lite för Ola.

Det är alltid intressant att hälsa på Anders på Ottoverken. Hans företag bedriver köp och försäljning av alla sorts maskiner som har med metallbearbetning att göra. Och, det handlar inte om några små svarvar eller fräsar för hobbybruk utan enorma pjäser som kan väga uppemot femtio ton eller mer. Vi fick därför en rundvandring i lokalerna där han berättade vad allting kunde användas till och att marknaden fanns, inte bara i Sverige, utan både i Europa och Sydamerika.

                    Morgan 4/4, Mini Clubman Cooper S med 250 hk, Oldsmobile, Jaguar, m fl.

            En fin HD, men jag har glömt vad modellen heter. Den är i alla fall bekväm enligt Anders.

                                                En hyresgästs Railton, ingen dussinvara precis.

Men det mest intressanta med Ottoverken och något som jag begriper mig lite mer på är att Anders brukar ha en hel del både bilar och motorcyklar i lokalerna. Alla är inte hans då han även hyr ut garageplatser till andra fordonsentusiaster. Förra gången jag var här fanns det både Rolls Royse, Bentley, Jaguar E-type, Lotus 7 och en mängd motorcyklar, men att ha för många grejer blir till slut för jobbigt och han har nu reducerat sitt fordonsinnehav en hel del. 

                 Hotell Svea, ett anrikt ställe där Eva och jag firade milleniumskiftet på en stor fest.

Det försvinner ganska lätt några timmar när meningsfränder träffas och pratar bilar. Men till slut fick vi bege oss vidare så att Anders kunde fortsätta att jobba och betala skatt. Innan vi skulle inkvartera oss på Kaptenshuset i Kivik han vi med en tur till Simrishamn där vi passade på att äta glass i hamnen.

                                    Ola och Eva diskuterar menyn, och det blev fisk än en gång.

                                                        Färgrik miljö på hemvägen.

Nu for vi tillbaka till Kivik och checkade in på Kaptenshuset. Här erbjuds endast B&B, så kvällens middag fick vi inmundiga på Restaurang Buhre, som låg någon kilometers gångväg från vårt nattläger. Naturligtvis regnade det lite på ditvägen, men som tur var hade det slutat när vi gick samma väg till baka. Fast nu hade vi uppförsbacke.

                                                            Gunnar verkar tagen av vyn.

                                                                   Eva uppe på toppen...

                                                            ...där utsikten var fantastisk.

På morgonen dagen efter tog vi för oss av den rikliga frukostbuffén som fanns på Kaptenshuset. På dagens agenda fanns det tre stopp varav det första var ett besök på Kiviks Musteri. Någon större tillströmning av folk var det inte så här tidigt på förmiddagen, så vårt shoppande klarades av ganska snabbt. Nästa anhalt var Stenshuvud. Här, vid parkeringen fanns ett Naturum, men också stigen som gick upp till toppen av Stenshuvud. Catarina, som nyligen bytt höft valde att stanna kvar, tillsammans med Gunnar medan Eva, Ola och jag bestämde oss för att gå upp. Det var 800 meter till toppen och uppför hela vägen. 

                                                        Det här lär vara ett välkänt ställe.

Efter den riktigt påfrestande vildmarkspromenaden, tyckte vi att vi kunna unna oss något onyttigt. Bara 300 meter på tillbakavägen från parkeringen låg nämligen Café annorlunda. Här fanns det möjlighet att ta för sig av en kakbuffé för 90 kronor, men den bestod av smulkakor typ finska pinnar och drömmar och inte av bakelser, som har varit en helt annan femma. Vi valde istället att nöja oss med kaffe och rabarberpaj med vaniljsås, som ligger i närheten av en bakelse. Ja, här spenderade vi en stund under skuggan av ett träd tills någon upptäckte att det fanns en hel del mygg runt om oss, något som alla ogillade.

                                           Autoseum är en stor turistattraktion i Simrishamn.

Vi embarkerade åter våra fordon och körde än en gång till Simrishamn. Här finns nämligen sveriges förnämsta bil- och motormuseum, något vi alla, ja faktiskt tjejerna också, sett fram emot att få besöka.

                                          Morris 8, en sådan var mina föräldrars första bil.

                                        En hel rad RR bl a en som ägts av Zsa Zsa Gabor.

                                                                            Koenigsegg?

Här hade vi nog kunnat stanna hur länge som helst, för var man än vände sig så fanns det något ytterligare att titta på. Vi hittade också en Koenigsegg, som jag blev lite fundersam över. Dels verkade det vara en tidig modell och dels tyckte jag det var konstigt att en så pass ovanlig och inte minst dyr bil fanns på muséet. Jag kontaktade därför Peter Arvell som bekräftade att det förmodligen bara vara skalet till en modell som kanske inte blev tillverkad över huvud taget.

                                                                        Märklintåg.

                                                                    Volvo modellbilar.

Det fanns också mycket annat än bilar att beskåda, som modelljärnväg, leksaker, motorcyklar, cykelbilar och sådant som man också hitta på Johannamuseet i Skurup.

                                                                Tack för denna gången!

Till slut gav vi upp och återvände till parkeringsplatsen och våra bilar. Det var nu långt fram på eftermiddagen så det var dags för oss alla att åka hem. Vi tackade Catarina och Gunnar för deras initiativ till den här tvådagarsutflykten och ser fram mot att kanske göra något liknande en annan gång.

Fina dagar med himlen som tak!

.

Spontanutflykt med våra Morgans.

Först till kvarn - 2024-05-11

Nu verkade våren ha kommit på allvar. Eftersom det, trots perfekt väder, inte fanns något golfspel på agendan denna dag så ägnade Eva och jag, mest Eva, lite tid med att försöka få trädgården i någorlunda skick inför utesäsongen.

                                                                "ja, jag är redo att dra!"

Strax efter lunch hade vi, i stort sett, hunnit med det vi föresatt oss att klara av och Eva tyckte nu vi skulle ta en tur med Morganen. Ett snabbt samtal till Ola i Bjärred, som också slet i sin trädgård på order av Anita, med en fråga om de ville hänga på. Det var inga tveksamheter hos någon av dem, så en dryg halvtimme senare dök de upp utanför vårt garage.

                                                    En mörk bil passar bättre bland rapsfält.

Normalt sett brukar vi inte ha några bestämda mål vid våra utflykter utan vi hittar vägar som är lämpade för våra bilar, det vill säga smala, kurviga och asfalterade. Och, på sådana kan man ju köra hur långt som helst. Nu var det inte meningen att det skulle bli någon längre tur, då någon hade en tid att passa senare på eftermiddagen. Men ett fikastopp hade vi liksom tänkt skulle ingå i programmet.

                                                Jag fick nästan med hela möllan på fotot.

Eftersom vi just då befann oss i närheten av Marieholm slog det oss att det i närheten fanns ett ställe som vi tidigare besökt. I närheten av en by som heter Reslöv finns nämligen ett fikaställe som är beläget i en kvarn. Detta är inte en gammal mölla som legat här under lång tid. Den är tvärtom nybyggd, sedan ett antal år tillbaka av ägaren själv, som uppfört den från grunden. Vingarna ligger färdiga vid sidan om kvarnen och ska snart monteras med hjälp av en kranbil. Strax intill kvarnen finns också en stor gård där det finns ett hembygdsmuseum, som drivs av samma person som byggt möllan.

                                    Damerna är redo att äta och Ola letar efter sina solglasögon.

Utbudet i caféet är väl inte översvallande, men kaffe, varm korv, våfflor och mjukglass är emellertid alldeles tillräckligt i våra ögon. Vid kaffet berättade jag att en annan av våra bilkompisar föreslagit Eva och mig en tur på Österlen, med övernattning i Kivik och att Ola och Anita också var välkomna att föla med. Den här lilla minisemester kommer att ske inom någon vecka innan alla turister invaderar hela trakten. När vi ändå är i området är det troligt att det också blir ett besök på bilmuseet i Simrishamn. Det har hänt mycket där de senaste åren.

                                                              En ny väg för Eva och mig.

När vi hade pratat färdigt och kaffet var uppsprucket var det dags att lämna den fina kvarnen och återvända till respektive hem. På hemvägen var det Anita och Olas tur att välja väg och mot alla odds så fungerade det faktiskt riktigt bra.

Nu ser vi fram mot Österlen.

En sen Morganpremiär i år.

 En kylig tiomilarunda under bar himmel - 2024-04-21

Termometern visade plus tre grader! Men, solen och den blå himlen fick Eva att föreslå en runda i Moggen.  Inte nog med att den besiktigades bara några dagar tidigare, en dag när det naturligtvis regnade, den hade också genomgått en s k A-service hos Steve och grabbarna på English Car Care. Det fanns med andra ord inga ursäkter för att inte acceptera Evas förslag. Och, jag var inte nödbedd!

                                                                    Redo för nya äventyr.

Vintern har varit ovanligt seg och kall. Garaget har känts väldigt ogästvänlig och att värma upp ett sjuttio kvadratmeter stort garage med tanke på vinterns elpriser lät sig inte göras. När temperaturen ibland gick upp till tio, elva grader, så var jag dock igång och gav Mr Brum den sedvanliga behandlingen, som jag skämmer bort bilen med varje höst eller vår.

                                                                    Full kräm på värmen.

Både Eva och jag har var sin flying jacket. Eva använder sin ganska frekvent, men jag tycker egentligen att den är väldigt klumpig och obekväm och brukar istället använda en tunnare variant. Men idag gjorde jag som Eva, för nu kunde jag vika upp den stora kragen bakom nacken, vilket verkligen var befogat idag. Till skillnad från vår tidigare Morgan, en +4 från 1959, är vår Roadster utrustad med den lyxiga detaljen värmepaket. Det är effektivt och värmer bra på benen när vi är ute i kyligt väder.

Sådana här vägar är roliga att hitta.

De flesta gånger vi belastar vägnätet med vår Morgan så har vi ingen aning om vart vi är på väg. Snacka om nöjeskörning! Det är rätt kul, när man kört några mil hemifrån, att bara svänga in på första bästa väg som dyker upp och se var man hamnar. Det enda krav på dessa avvikelser är att vägen är asfalterad. Det lär inte finnas någon Morganägare av kvinna född, som gillar att framföra sin bil på grusväg.

                                            Eva kom på att vi behövde visp grädde till våfflorna.

Vår första tur för säsongen brukar nästan alltid gå till Flinckmans cafe i Sireköpinge. Men just en oväntad sväng in på en okänd väg ledde oss idag i en ny riktning. Vart den ledde vet jag inte, för strax hittade vi ytterligare en ny okänd väg som verkade spännande, som vi vek in på. Vi började bli kaffesugna och i en lite by såg vi en skylt där det stod bageri med en pil till vänster. Vi körde naturligtvis åt det hållet, men inte fan hittade vi något bageri. Jag kände mig kränkt för att jag blev offer för falsk marknadsföring. Vi hade nog missat flera fik på våra irrfärder, för de fanns säkert där ute någonstans. Men till slut tröttnade vi och bestämde oss för att baka våfflor när vi kom hem, så vi sparade kanske några hundra kronor som vi annars kunde spenderat på ett cafe om det bara hade visat sig.

Tio trevliga mil utan fika!

Lejde bort ett trist jobb.

 Rengöring av uteplatsen - 2024-04-12

Några gånger har jag gjort det själv, tagit fram högtryckstvätten, klätt mig i "dykardräkt" och satt igång. Uppfräschning av vår marktegel på trädgårdssidan är definitivt ingen lek utan ett skitigt och tålamodsprövande arbete, som kräver sin man. Och den mannen, alltså jag, vägrar numera att påta mig den uppgiften.

                                                            Skulle ra en evighet att fixa till.

                                                                    Total yta är ca 70 kvm.

Jag har sedan en tid tillbaka uppmärksammat massor av inlägg från olika företag på Facebook, som erbjuder sina tjänster när det gäller spolning och behandling av trädäck och stenplattor. Ett av företagen heter Nanostone. För att kolla lite om företaget gick jag in på deras hemsida, där det också finns en del referenser från tidigare kunder, som till övervägande delen verkar vara nöjda. 

                                                                    Några dagar senare...

Sagt och gjort, jag skickade in en intresseanmälan med uppgift om storlek på ytan som skulle åtgärdas. En kort tid senare fick jag ett telefonsamtal från en trevlig kille, Elias på Nanostone, som berättade att de hade använt Google Earth för att få en uppfattning om tomten. Offerten omfattade Tvätt, skumbehandling, impregnering och sandning till ett pris jag accepterade. Och, i fredags ringde det på dörren och där stod Melker.

                                                                    Massor av vatten.

Det var nämligen han som skulle göra jobbet. Han kopplade in sin långa slang på vår vattenutkastare, startade någon form av kompressor bilen och satte igång. Han hade inte arbetat mer än några veckor på Nanostone, så jag undrade hur han skulle lyckas utan att skita ner både sig själv, huset och resten av trädgården. Precis som när jag gav mig på det här själv, så bildades det i princip små sjöar på flera ställen på plattorna. Vattnet har ju ingenstans att a vägen och fullt av mossa och grus är det också. Men vad Melker hade, som inte jag hade tillgång till när jag gjorde jobbet själv, var en form av sug som med hjälp av en grov slang skickade ut allt vattnet på gräsmattan. Han fick visserligen hålla på ganska länge med att växelvis spola och suga innan allt vatten och smuts var borta.

                                Skumbehandling, där skummet försvann efter någon timme.

När han och även jag var nöjda med resultatet, så var det dags och spola ut ett skum över plattorna. Vilken verkan skummet har, vet jag inte riktigt, men det är säkert bra -:)

                                                            Rent, snyggt och prydligt.

Efteråt såg vår marktegel ut nästan som den dag, för många år sedan, den först satte ut. Jag hade alltså inte behövt att bekymra mig för hur Melker skulle klara av jobbet, för det gjorde han med äran och lämnade inget skräp efter sig.

Så idag, 0700 ringde det på dörren igen. Jag sov sött och fick kasta på mig min morgonrock. Denna gången var det en tjej, som jag glömt namnet på, som skulle göra steg två i processen,impregneringen. Det gick tydligen snabbt för när jag tittade ut en kvart senare så var både hon och bilen borta. Nu återstår bara det sist steget, sandningen, sedan kan vi ta fram trädgårdsmöblerna på en fint uteplats.

Det gäller att se om sitt hus!