Lite golfträning på hemmaplan

Min golf går på kryckor - 2015-07-25
Under hela våren har jag känt mig väldigt osäker på golfbanan. När jag gått några hål och allt funkat ganska bra, så kan jag spela flera hål i rad där jag endast lyckas slå sockets, toppar och duffar. Sådant tär både på tålamod, motivation och inte minst på det lilla självförtroende som kanske ändå finns där ibland någonstans.

Att ta lektioner är något jag alltid varit dålig på. Visst har det hänt, när precis allt sett hopplöst ut, att som ett sista halmstrå försöka få goda råd från en tränare. I den situationen befinner jag mig nu.
Som guldmedlem på Vasatorp GK har jag förmånen att kunna utnyttja någon av klubbens pros vid två tillfällen. Jag bokade därför in mig hos Therese Larsson, som fått goda vitsord av de medlemmar på klubben som tagit lektioner av henne.
Enligt henne var det i och för sig inga större fel på min uppställning eller swing, men några detaljer påpekade hon. Hon spelade också in swingen och drog en hel del linjer längs armar, ben och klubba i min uppställning, som hon sedan skickade till mig som mail. Den brukar jag titta på och på så sätt försöka memorera vad hon försökte få mig att åstadkomma.

Det fungerade också ganska bra de följande ronderna jag spelade. Mina drivar, som jag tidigare hade tryckt ut till vänster, som en quickhook, gick nu mycket rakare. Eva, som också tagit lektioner av Therese, och jag åkte också upp till klubben några gånger enbart för att träna, vilket jag i och för sig tycker är ganska tråkigt. I mitt guldmedlemskap ingår 2000 bollar på rangen, som jag förmodligen inte kommer hinna utnyttja.
Men så helt plötsligt återkommer jag igen till det gamla, trycker ut många slag till vänster, med förödande konsekvenser, inte minst på tredje hålet på Classic.

Vi kör hit på fem minuter.

Drivingrangen har aldrig varit ett favoritställe för mig. Att stå och slå boll efter boll och ha fokus hela tiden är svårt. Utöver det så blir jag ofta trött i ryggen redan efter ett dussin bollar. Men, skam den som ger sig. Jag har nu bestämt att åka upp till vår lokala drivingrange här i Lödde, helst en gång om dagen. Intill finns också Björkenäs GK, som har en tolvhålsbana med huvudsakligen par trehål men också några par fyror.

Tior är inte så lätta att få tag på nuförtiden.

Egentligen är det bara ren slöhet att inte åka upp och träna här några dagar i veckan. Är det dåligt väder så går det att stå under tak. Men, när jag väl fått ändan ur vagnen och åkt hit så kan det ibland kännas ganska kul.

Lugnt och skönt och ingen trängsel.

Till och med en liten damm finns det.

Utöver drivingrangen så finns det också en bunker och en övningsgreen för träning av kortare inspel och puttning.
Ett litet träningspass här behöver inte ta mer än en halv timme, så några ursäkter för att jag inte hinner, finns inte.
Om jag är riktigt fokuserad, så har det faktiskt kunnat gå över förväntan här på rangen. Men, trots det så tar det i regel minst tre hål på banan innan jag har hittat rätt feeling i kroppen och börja känna confidence i min swing. Det största problemet finns nog mellan öronen, så kanske mental träning eller en brain operation är kanske det enda som kan hjälpa.

Jag är dock inte ensam, då jag vet fler som känner som jag!

Akutbesök hos English Car Care

Det rök under instrumentpanelen - 2015-07-01
På onsdagen, samma vecka som Svenskt Sportvagnsmöte på Knutstorp, körde jag och Mr Brum och hälsade på några gamla kompisar. Det var en fin dag och på båda ställena serverades jag kaffe.
När jag kom hem och backade in bilen i garaget tyckte jag det luktade konstigt och upptäckte då att det kom rök från undersidan av instrumentpanelen. Detta var en traumatisk upplevelse!

Vad skulle jag göra nu? Med min humanistiska bakgrund är naturligtvis allt som handlar om det elektriska fullkomligt obegripligt för mig. Jag ringde till Ola, han som hjälpte mig att montera den nya instrumentpanelen, men han var i sommarstugan och kunde inte komma. Trist, på lördagen hade jag bestämt, med flera andra, att åka till Knutstorp i vår Morgan.

Nu var goda råd dyra. Jag tog bruksbilen och körde ner till Steve och hans grabbar på English Car Care här i Lödde. När jag berättade vad som hänt så fick jag veta att de hade massor med bilar i verkstaden för tillfället och därför hade dåligt med tid att ägna sig åt mina problem. Men när han såg min ledsna min så lovade han att ta en snabb titt på bilen på fredag morgon.
Fredagarna är en av de dagar jag går på gymet, men Morganen var nu självklart prio ett. Att ha ett helt fullgott skäl att utebli från gymet kändes faktiskt ganska skönt även om jag visste att mina gymkompisar skulle påstå att jag bara kom med undanflykter. Jag är ju själv inte sen att fråga om någon kommer och gästspelar, om de varit frånvarande några gånger.

Att köra ner bilen till Steve visste jag inte om jag vågade. En bilbrand ville jag inte vara med om. Vid ett snack med en granne på torsdagen fick jag löfte om att han skulle hjälpa mig att bogsera ner bilen, om det behövdes.

Kom fram utan missöden.

Men, att försöka duger och skulle det börja ryka igen så fick jag i så fall stanna och bli bogserad resten av vägen. Med grannen i följebil körde jag helt problemfritt den korta sträckan ner till English Car Care.

Ganska obekväm arbetsställning.

ECC är sedan ett år tillbaka ackrediterad serviceverkstad för Morganbilar och har därför tillgång till all nödvändig dokumentation för märket. Men, när Steve pluggade i kontakten för att diagnostisera bilen, så visade det sig att han hade uppgifter för alla Morgans modeller, utom för Roadster.
Steve började kolla sladdar, reläer och andra elektriska komponenter under instrumentbrädan och mumlade något om att felet kunde bero på något fel jag och Ola gjort när vi kopplade in instrumentpanelen. Men, det var för mer än ett år sedan och några problem med det elektriska har jag inte haft sedan dess.

En lite mindre släkting till Mr Brum hade något fel på en av de två cylindrarna.

Med tanke på att de hade massor att göra så trodde jag att Steve bara skulle göra en snabb koll för att sedan be mig återkomma nästa vecka. Men, han gick in för det med liv och lust och jag lät honom naturligtvis hållas.
Mats, grannen min, och jag satt ute i solen och diskuterade existentiella frågor under en timme. Sedan gick vi på sight-seeing i Steves verkstad och tittade på bilar.

En tuff och ovanlig liten engelsman.

Nog inte många som kunnat svara rätt på detta märke.

Det är alltid lika kul att gå och titta här. För det första är alla bilar engelska och för det andra så är det nästan aldrig samma bilar i verkstaden som det var vid förra besöket.

Visst är det pampigt.

Min granne är i och för sig också intresserad av bilar, men har en fäbless för tyska märken. OK, jag kör själv Audi till vardags, men trivs nog allra bäst i vår Morgan. Vid rundvandringen i garaget kunde vi inte undvika den Rolls från 30-talet som ägdes av en känd affärsman från Malmö. Tänk när dessa stora skepp framfördes av privatchaufför på Londons gator. Vilka tider det var!

Nu hade Steve bökat med bilen i två timmar. Han tyckte att det var bättre att vi åkte hem för att istället återkomma innan stängningsdags. Än så länge hade inte hittat roten till det onda.
På vägen hem åkte Mats och jag en liten extrarunda i Löddeköpinges utkanter för att jag skulle få ta del av alla de finesser som fanns i hans senaste jaktbil, en Jeep med sexliters V8-motor.

Hur hade det gått?

När klockan närmade sig fem på eftermiddagen hade grannen Mats, än en gång, godheten att forsla mig i sin stora Jeep ner till Steve. Vår Morgan fanns nu inne i verkstaden och jag hade ingen aning om huruvida den skulle behöva vara där länge eller ej.

Lite överblivet som orsakat eller drabbats av problemen.

När Steve kom fram till oss log han och såg nöjd ut. Om det berodde på att de hade löst problemet eller om han nu skulle kunna skicka mig en fet faktura, vet jag inte. Kanske både och eftersom jag fick veta att Steve och hans mannar fått slå sina kloka huvuden ihop innan de, med gemensamma ansträngningar, efter sex timmar hade kunnat åtgärda alla fel som fanns under instrumentpanelen.
Och, det var inte få fel. De hade hittat brända kabelskor och en smält säkringshållare, reparerat dåliga anslutningar och kablar samt monterat en del nya komponenter bakom instrumentpanelen.

Sådana här fel klarar de flesta av oss inte av att åtgärda själv så egentligen är jag lyckligt lottad att English Car Care finns på nära håll här i Lödde. Nu fungerade allt som det skulle och jag kunde tryggt åka till Knutstorp på lördagen tillsammans med ett gäng andra från Morganklubben.

Ett lyckligt slut på något som kunde ha slutat mycket värre!

Bilträff i Vikingabyn

Första tisdagen med bra väder - 2015-06-30
Under hela maj och juni har man haft otur med vädret på bilträffarna i Löddeköpinge. Men, så blev det sol och varmt denna tisdag och rusningen till träffen var enorm. Själv åkte jag dit för första gången denna säsongen och infann mig på plats redan lite efter fem på eftermiddagen.

En del vill bli förevigade tillsammans med en Morgan.

Efter att ha parkerat Mr Brum mellan några brittiska släktingar, Jaguarer, tog jag min kamera och vandrade runt för att titta på de fordon som redan infunnit sig. Än så länge var det inte fullt på parkeringarna, men fler skulle komma ju längre tiden led.

Fint renoverad moppe.

Är man tidigt på plats så är det ganska roligt att stå vid infarten till området och titta på alla de fordon som är på väg in. Bland andra såg jag en riktigt fin Crescent moped som knattrade förbi, varför jag gick upp till parkeringen för mopeder och veteranmotorcyklar för att titta närmare på den. Ägaren berättade att han haft den sedan var ny och helrenoverat den för att tag sedan.

Som Puchägare borde jag kunna modellnamnet.

Liknar en MS50 men är nog en Florida då den har kickstart.

Intresset för gamla mopeder är stort idag, inte minst bland oss som körde sådana när vi fyllt moppe för sisådar 40 till 50 år sedan. För egen del kom mitt återfall när jag fyllde sextio då jag införskaffade en Puch Florida som var något viktkompenserad, ett lite snällare begrepp än trimmat. Några mopeder av just det märket fanns också parkeringen och båda var i ett otroligt fint skick.

En svart Roadster från Staffanstorp.

På sådana här träffar så springer jag alltid på en hel del människor jag känner. Då blir det oftast långa snack, vilket ju egentligen är en av anledningarna till att man åker på dessa träffar. Ser jag till exempel en Morgan så är det naturligt att jag "antastar" ägarna, i synnerhet om jag inte träffat dem tidigare.

Så här såg det ut så länge jag var kvar på träffen.

Bilar och motorcyklar kom i en strid ström, något som ledde till en del trafikstörningar på vägen mellan Löddeköpinge och Kävlinge. Många, som inte skulle till träffen, fick snällt stå i kö innan de kunde passera Vikingabyn.

Många fina Volvo fanns på plats.

Eftertraktade bilar överallt, inte minst i Tyskland.

Jag tror inte jag har sett så många besökare tidigare. Både Europa- och USA-bilsparkeringen fylldes snabbt, så de fordon som kom senare och som egentligen skulle stå bland sina likar fick snällt köra vidare in på baksidan vid mc-parkeringen.

En väl patinerad Packard.

Nu var det ju inte alla fordon som var renoverade. Det verkar vara en trend på gång att ha en riktigt patinerad bil, som förmodligen är tip-top mekaniskt. Ofta får dessa fordon betydligt mer uppmärksamhet än de som är blanka och välpolerade. Kanske inte så konstigt eftersom de trots allt inte är så vanliga än så länge.

En fräck Hot Rod.

Det är kul när det är en stor blandning av fordon på plats. Här kan man se hur människor, med olika intressen, har fått möjlighet att leva ut sina drömmar, oavsett om det gäller bilar eller mc. Och, det är väl egentligen det som livet till stor del går ut på.

Så här såg det ut på europaparkeringen, när jag bestämt mig för att åka vidare.

Vid sjutiden tyckte jag att jag fått nog för den här gången. Att ta sig ut från området visade sig inte vara så lätt. Det var fortfarande massor av folk som var på väg in samtidigt som en del, precis som jag, tyckte det var dags att åka hem.

Dagen efter hittade jag ett antal inlägg på facebook där många besvikna besökare ondgjorde sig över en del saker. Och, med all rätt tycker jag. Bland annat delade någon ut små flyers om framtida fordonsträffar. Några hade tillsaluskyltar på sin bil. Men, si det fick man inte ha om man inte betalade för det. Detta påpekades av en person som sade att han arrenderade marken och hade kostnader för detta. OK, jag kan förstå om en bilhandlare åker dit med en massa bilar för att sälja dem. Då är det hela kommersiellt, men om jag vill sälja min klenod så är det min uppfattning att det bör vara OK att
ha en lapp på min bil på den här typen av träffar. Det är ju vår hobby det handlar om. Detsamma gäller att få informera om andra träffar. Det är väl på sådana här ställen som man informerar andra om liknande träffar. I stort sett alla är helt ideella och kan inte vara något som konkurrerar med tisdagsträffarna i Lödde. En del inlägg på fb manade till bojkott av tisdagsträffarna och föreslog andra samlingspunkter. Så blir nog inte fallet, men det kan kanske vara en varningsklocka för girigheten även hos andra arrangörer.

En kul träff med bitter eftersmak!

Vackra bilar i passande miljö

Besök på Sofiero Classic - 2015-06-28
Min gamle kompis Gunnar ställde ut sin MGBRV8 och som utställare hade han också fått två VIP-biljetter, som han generöst lade i vår brevlåda, när han passerade Löddeköpinge vid sjutiden på lördagsmorgonen.

Vid entrén välkomnades besökarna av denne välklädde positivhalare.

Eva och jag hade inte anmält vår Morgan till utställningen utan tog oss till Helsingborg i "råttsoffan". Det var min födelsedag och efter besöket på Sofiero var vi bjudna till svärfar Olle, som bakat sin berömda jellotårta. Den är min favorit när det gäller tårtor och jag är ganska kräsen när det gäller sådant.

En del USA-bilar i början men längre upp fanns det en bra mix av det mesta.

Vid tidigare tillfällen har utställningen, nästan alltid, haft ett tema när det gäller fordonen som står framför slottsbyggnaden. Men, så verkade det inte vara i år. Här fanns nämligen bilar av alla de slag i en salig blandning. Men, det gjorde ingenting, de flesta bilar är intressanta att titta på antingen av den ena eller andra anledningen.

Här skymtar bakdelen på en MGTD.

Vi sökte oss ganska snabbt upp till den kungliga fotbollsplanen. Det var här många av de europeiska bilarna var utställda. Det var också här som Gunnar fanns och vi ville gärna tacka för våra fribiljetter.

Den närmsta bilen är en MGA Twin Cam som är ganska ovanlig.

MGA började tillverkas 1955 och firade därför 50-årsjubileum i år. Av den anledningen hade den svenska MG-klubben slagit på stort och lockat sextio MG-bilar till Sofiero. Det påstods också att alla modeller av MG skulle vara representerade förutom MGTC, vilket är lite underligt då det är en av de modeller det finns ganska många av både i Skåne och i landet i övrigt.
Även Eva och jag har varit ägare till en MGA. Det var en MKII från 1962 och hade lite större motor än de tidigare modellerna. Den fick vi dock sälja när vårt första barn föddes för 45 år sedan.
Tänk vad tiden går!

MGSA är en ganska stor bil med plats för fyra.

MGCC, eller MG Car Club of Sweden, är en av de största märkesklubbarna i Sverige.
I medlemmarnas ägo finns många modeller som är ganska ovanliga. Bland andra fanns det en MG SA cabriolet från 1936, som även var till salu.

Näpet!

Utrustad för flera behov.

Nu var det inte bara MG-bilar från Sverige. Det var faktiskt en hel del danskar som tagit sig över sundet för att medverka på Sofiero. Precis som det brukar vara. Ett dansk par kom i en MGB med tillkopplad husvagn av tidsenlig modell. På en lapp hade ägaren skrivit att den renoverats från vrak till det fina skick den nu hade.
Det är trevligt när människor lägger ner tid och pengar för att återställa saker till eftervärlden, saker som annars hade hamnat på skroten. Men, det är ju en hobby och då upplever man oftast arbetet som lustfyllt och känner sig stolt över vad man presterat.

Eva dukar fram. Enkelt men funktionellt.

Eva och jag hade nu gått runt och tittat på bilar under ett par timmar och hungern började göra sig påmind. I "ryggan" jag bar på fanns det både kaffe, äggamackor, kanelbullar och till och med två arraksbullar.

Kronborgs Slott ur en lite annorlunda vinkel än man är van att se det.

Vi drog oss till utkanten av kungliga fotbollsplanen där vi intog vår enkla måltid och samtidigt fick möjlighet att kontemplera över dagens intryck, med utsikten över Öresund framför oss. I normala fall, när vi är på utflykt i vår Morgan, brukar vi också packa ner vårt trangiakök. Då har vi med ett gäng wienerkorvar och korvbröd som vi kokar någonstans längs vår färdväg. Ganska mysigt faktiskt. Men, det får vänta till på lördag, då vi ska till Knutstorp och Svenskt Sportvagnsmöte. Där brukar vi bli ganska populära med vårt trangiakök och blir snabbt omgivna av både gamla och nya vänner. För vi brukar ta med korv så det räcker till de behövande.

När man talar om trollen... Ronnie, Eva och Gunnar.

Under de timmar vi vandrat runt bland bilarna så hade vi, konstigt nog, inte träffat på någon vi känner. Mycket märkligt tyckte både jag och Eva, eftersom vi är bekanta med massor av människor inom bilhobbyn. Precis när vi konstaterat detta så dyker Ronnie upp. Han är ägare av en MGBGT sedan tidernas begynnelse och jag hade precis själv sagt till Eva att det var konstigt att han inte var här.

Tomas med prydlig MG-kepa.

Sedan var det precis som om korken gick ur. Några minuter senare stötte vi på Tomas och Maj-Britt från Ljungby, mångåriga MGBGT-ägare även de, även om de idag kört ner till Skåne i sin BMW Z3.
Under tiden vi talade med Ljungbyparet dök även Stjernqvists från Staffanstorp upp. Nils har nu fyra MG i sin ägo. Den senaste, en MG Midget, är snart ready for the road efter en helrenovering.

Mäktiga fenor på dessa Cadillacs.

Svärfar Olle väntade med den nybakade tårtan så Eva och jag började dra oss tillbaka mot bilarna framför slottet. På vägen träffade vi bland andra kända Morganprofiler som Åke och Sonja från Gantofta samt paret Bentinger från Hittarp, så visst fanns här folk vi kände.
Även om jag, nuförtiden, inte får lika mycket förhöjt blodtryck när jag ser amerikanare, som när jag var yngre, så är jag fortfarande inte helt oberörd när jag ser dem.

DeSoto, en av dåtidens dollargrin.

När jag växte upp i Åstorp på 50-talet så brukade jag gå upp till taxistationen uppe vid järnvägsstationen och titta på bilarna där. Min far extraknäckte ibland som taxichaufför på helgerna. Någon gång fick jag då åka en sväng med någon av de mäktiga amerikanarna, som på den tiden var vanliga som taxibilar. Lyckan var fullständig!

En 4/4 fourseater med ny suflett.

Som Morganentusiast vore det ju närmast tjänstefel om jag i en blog om bilar inte hade med några bilder på dessa klassiker. För det fanns även ett antal av detta ädla märke på Sofiero.
En bil som presenterades för första gången var Björn Roxlins fourseater. Den är införskaffad för att kunna tillfredställa barnbarnens krav på att åka Morgan med farfar eller farmor. Den hade dagen före hämtats i Blekinge där den försetts med en ny sufflett i Mohair.

Jan Perssons +8 från 70-talet.

Fotografen Lassons +8 från 2003, tror jag.

En Morgan Aero prydligt uppställd vid klubbens flagga.

Ytterligare några Morgans av olika modeller lyckades jag hitta i vimlet av bilar framför slottet.

Sist men också minst. Fiat 500 Topolino.

Nu var det hög tid för Eva och mig att knalla bort till parkeringsplatsen för att åka vidare till den väntande tårtan. Men, precis vid utgången från slottet upptäckte Eva en söt liten bil, som var av samma årgång som hon själv. Den var jag tvungen att föreviga. Think small!

En bra födelsedag, so far!

Klassresan

Träff med gamla klasskamrater - 2015-06-15
Det var Berne som kontaktade mig på telefon för några veckor sedan. Han tyckte det var på tiden att jag hängde med på den årliga sundsturen, som ett antal, från vår tid på Handelsgymnasiet, nu gjort under en tioårsperiod. Sådana initiativ bör uppmuntras varför jag med andan i halsen infann mig vid Sundsbussarnas terminal någon minut i tolv.

Med Helsingborg i bakgrunden stävar vårt lilla fartyg mot Helsingör.

Det var mer än en person som jag presenterade mig lite blygt för tills de berättade vem de var. Och, vid lite närmare studie upptäckte jag snart att det fanns en välkänd figur bakom namnet. För egen del hade jag inte träffat mer än någon av deltagarna på drygt 25 år så det var kanske inte konstigt att en del hade förändrat sitt utseende, vissa till och med till det bättre.

En tremastad dansk båt, som Berne ville att jag skulle ta en bild på.

Några sittplatser fanns inte nere i salongerna varför en del av oss tillbringade överresan till Helsingör uppe på det blåsiga soldäcket. Här fick jag möjlighet att prata lite gamla minnen med några, som jag brukade ha sällskap med på min dagliga promenad till skolan. Visst, med månadskort till spårvagnar och bussar åkte vi också ibland med "lådan" ner genom stan eftersom denna "låda" också hade intressanta passagerare av det motsatta könet, som gick på Lundbergs Flickskola på Trädgårdsgatan.

Några av oss i ivrigt samspråk med varandra.

Framkomna till Helsingör vandrade karavanen av skolkamrater upp genom den mysiga staden till Axels Torv. Här finns ett stort utbud av krogar med uteservering och på en av dem slog vi oss ned för att inta en dansk platte tillsammans med den typ av drycker som är vanligt förekommande vid sådana tillfällen. Själv fick jag hålla mig till en öl medan andra beställde in ädlare sorter av olika slag.

Rolf Jonasson tar en selfie med K-O Carlberg.

I gruppen förekom också någon som gått redovisningslinjen och som jag inte kände igen alls, men de flesta andra hade gått distributionslinjen, precis som jag hade gjort. Carlberg kände jag inte igen på direkten, men när jag såg hans leende så gick det upp ett ljus. När vi gick på Handels bodde han på Pålsjögatan medan jag bodde på Erik Dahlbergsgatan alldeles intill. Det blev därför naturligt att vi ofta hade sällskap till plugget. Det positiva med Carlberg är att även han har utvecklat ett intresse för engelska fordon och hans garage rymmer nu både Morris Minor och Jaguar. Så, nästa gång jag tar ut min Morgan på en outing så kommer jag med stor sannolikhet att göra ett besök hos honom.

Roland och Berne.

Roland Möller och Berne Jönsson har båda varit aktiva idrottsmän. Roland, om jag inte minns fel, var väldigt duktig i pingis, men har nu, precis som jag och Tomas Bjurland fastnat för golf. Berne däremot var en allätare inom idrott och var framgångsrik bland annat i handboll.

Så där lagom falskt som en studentorkester ska låta efter några öl.

Det var massor med folk på alla uteserveringarna runt torget. Helt plötsligt så hör vi umpabumpamusik i närheten och måste naturligtvis kolla vad det är som låter. Väl ute på torget så frågar Berne vilka de är. Det visade sig vara en studentorkester från Uppsala som var på Skåneturne´ och som självklart också ville göra en tur till grannlandet. De gladde en massa människor runt om i Helsingör när de drog fram på gatorna.

Helsingör är en väldigt trevlig stad med sina gamla hus och sitt rika folkliv.

Efter flera timmars snackande om gamla minnen, lärare och elever var vi redo för återfärden till Helsingborg. Precis vid terminalen finns också någon liten variant av Bordershop, där vi som var hågade kunde inhandla någon butelj av vår favoritdryck till något, men inte mycket, lägre pris än på systemet hemmavid.
Komna till Helsingborg gick några vidare för att fika på något café. Jag hade en tid att passa och erbjöd mig artigt att köra vägen förbi Tomas och Berne, på min väg mot Lödde, så att de slapp att åka kommunalt och därmed riskera att frotteras med vanliga människor.

Intressant att se att alla blivit äldre utom jag!

På planlös utflykt med Mr Brum

Vart ska jag åka idag - 2015-06-10
Det är den ständiga frågan när jag ser att vädret inbjuder till spontankörande. Jag hade dock bestämt mig för samvaro med Mr Brum redan kvällen innan, så direkt efter dagens gymbesök packade jag ryggan med ett hårdkokt ägg, en dubbelmacka samt kaffe. Eventuella bakverk borde jag kunna hitta någonstans på vägen.

Vart är vi på väg?

På onsdagen hade jag tvättat vår Morgan, vilket inte blivit gjort sedan klubbens årsmöte i Ronneby. för några veckor sedan. Den var med andra ord ren och presentabel för en solskenstur någonstans.
Normalt sett brukar jag antingen börja min färd längs med havet och Barsebäcks Golfklubb eller köra inåt landet via småvägarna mot Dösjebro. Denna gången blev det den senare varianten eftersom jag då kunde passera förbi English Car Care och se alla intressanta bilar som brukar finnas parkerade på gården. Jodå, det fanns bland andra en Morgan +8, några Jaggor, en Rolls och en Bentley, som jag dock glömde att plåta.

Luktar engelskt lång väg.

När jag tar till höger vid Hofterup så kör jag på smala, fina, asfalterade vägar förbi rapsfälten innan jag hamnar i Dösjebro. Och, vem huserar här om inte den kände Jaguarmannen Kalle Borg. När jag har vägarna förbi brukar jag titta in till honom för att slänga käft en stund och få en kopp kaffe. Just idag var det emellertid tyst och stilla och ingen hemma, men normalt sett så brukar han hålla på med någonting i sitt garage.

I sådana här omgivningar behöver man egentligen inget mål för färden.

När jag nu ändå bara var några kilometer från en annan kompis, som delar flera av mina intressen, så åkte jag vidare på mysiga vägar till Kvärlöv. Även om jag tycker om att gasa på lite, eftersom vår Roadster har rejäla resurser på den fronten, så gled jag bara fram i 60-70 kilometer i timmen, för att inte komma fram för fort till de etappmål jag kom på under resans gång.

Det är svårt att dölja att någon sysslar med amatörradio.

Jo, David, min kompis sedan minst trettio år tillbaka, har både sportbil och moped samtidigt som han är radioamatör. Vi har med andra ord mycket att dryfta när vi ses. Men, min otur höll i sig. Huset verkade vara tomt förutom att deras lilla hund Bosse stod och skällde ut mig innanför fönstret.

Dösarna och mitt tänkarträd.

Rönneberga backar är ett väldigt trevligt ställe att ta en fika på. Det ligger mellan Asmundtorp och Tågap. Här har min Morgankompis Ola och jag varit vid något tillfälle, en plats han varken kände till eller långt mindre hade besökt. Men, det är en Malmöpåg så han känner kanske inte till vilka fina ställen som finns norrut.

Visst är det fint.

Klockan var nu lite mer än lunchtid och jag hade tänkt att fika under det stora trädet där utsikten över nejden och Öresund är förförande vacker. Men, det blåste ganska mycket där uppe så jag ändrade mina planer och drog vidare på de smala vägarna över backarna.
Nu hade jag att välja på att antingen åka upp mot mina gamla hemtrakter Helsingborg och Viken eller att åka upp i skogarna på Söderåsen. Jag hade ännu inte bestämt mig när jag svängde av vägen mot en liten ort som heter Ottarp.

Vägen mellan Härslöv och Ottarp. Vackert!

Ottarps kyrka.

Där ligger det en vacker liten kyrka i vilken min son Jonas konfirmerades för väldigt många år sedan. Därifrån åkte jag vidare mot Vallåkra och på vägen dit passerade jag det vackra Bälteberga Gods.
Kommen till Vallåkra var jag tvungen att bestämma mig och valet föll på Söderåsen. Här var Eva och jag på picknick på en rastplats för ett år sedan som jag trodde jag skulle hitta igen. Jag körde upp på åsen vid Vrams Gunnarstorps slott för att efter någon mil hamna i Kvidinge! Det var inte meningen!

Underbara vägar. Vilken grönska!

Och, någon rastplats på vägen hade det inte heller funnits. Ute på stora vägen vid Kvidinge åkte jag vidare mot Klippan för att efter en stund kunna svänga höger igen upp på åsen, nu mot Stenestad.

Oj, vad gott det smakade.

Utan att hitta någon rastplats de senaste fem kilometrarna blev jag tvungen att stanna där det fanns möjlighet för att få tillfälle att äta mitt medhavda käk. Och, att sitta i gräset gick bra det också. Än så länge behöver jag inte nödvändigtvis bord och stol utan kan fortfarande veckla ner min kropp i sittande läge på marken. Under mitt stopp hade jag kontakt med flera personer på FB. En annan av mina bilkompisar undrade var jag befann mig och tyckte jag kunde komma och ta en fika med honom på Via 95. Någon aning om var detta etablissemang fanns hade jag inte, men när jag fick veta att det låg ute vi fria bad i Helsingborg så lade jag ner tanken på att åka dit. Jag var ju för sören ända uppe på Söderåsen.

Inte underligt att han trivs här uppe på åsen.

Istället åkte jag genom metropolen Stenestad där, någon kilometer ner mot Norra Vram, min gamle kollega, AD:n och fotografen Bo-Ingvar Svensson, bor på Lilla Lökagården. Han lämnar inte gärna sitt paradis och borde kunna bjuda mig på mer kaffe och kanske någon sötsak efter min lunch.
Men, min otur, när det gällde att oanmäld besöka kompisar, höll i sig. Här var det också tomt.
Jag satte mig en stund i den röda stolen på bilden och slog Bosse en signal. Tänkte kanske att han var på väg hem. När han svarade berättade han att han satt nere i Vikens Hamn i väntan på att överlämna ett släktfotografi till en gammal faster.

Inte helt fel ställa att stanna till en stund vid.

När vi talats vid en stund klagade jag på att det var dåligt med rastplatser här uppe, där det verkligen borde finnas all anledning att ha ett stort utbud av dylika. Han kommenterade detta med att jag förmodligen valt fel vägar och tipsade om att jag på hemvägen, mellan Stenestad och Kågeröd, skulle stanna till vid Finnstorpa Dammar.

Mr Brum väntar otåligt.

Jag mindes platsen när jag kom dit. Vi hade nog haft någon kontroll här i samband med något rally i MG-klubben för länge sedan. Och, visst är här vackert.
Det fanns lite kaffe kvar i termosen så jag parkerad och gick ner till sjön. Där satte jag mig på en bänk, drack mitt kaffe och reflekterade över livet en liten stund.

Innan jag gick upp till bilen för att återvända hem insöp jag lugnet vid sjön. Jag studerade ett äldre par som hade plockat fram var sin campingstol och satt i lugn och ro och läste sina böcker alldeles intill strandkanten.
Om man tänker efter, så är faktiskt mycket av det bästa i livet alldeles gratis, bara vi ger oss tid att upptäcka det.

Ibland är det faktiskt skönt att vara helt ensam!