Gamla hus måste underhållas

Lite då och lite då - 2015-10-23
Den hade legat där drygt trettio år, mattan i trappan till övervåningen. Jag hade påtalat detta för min hustru Eva vid ett antal tillfällen, i syfte att vi skulle komma överens om att vidta åtgärder. Men, som så ofta har vi haft lite olika uppfattningar om vilka åtgärder som vore lämpliga att göra. Eva kom med den goda idén att vi (dvs jag) skulle riva bort mattan och att vi (dvs jag) sedan skulle slipa bort allt gammalt lim, så att trappan blev helt ren. Därefter skulle vi antingen kunna fernissa alternativt måla trappan och DÅ skulle den se ut som ny.

Att jag skulle tillbringa en hel höst med att slippa trappstegen fanns definitivt inte på min karta, varför det under flera år har varit någon form av ställningskrig mellan Eva och mig. Men, så för några månader sedan så kom det åter hantverkare till en av grannarna. På hantverkarbilen stod det "Formtrappan" och jag blev självklart intresserad. Två dagar senare hade de gjort sitt jobb och grannan bjöd stolt in Eva och mig på visning. Jag behövde inte säga så mycket själv, både grannen och hans hustru "sålde in" trappan med hull och hår på Eva.

Bara att t bort mattan verkade vara jobbigt. Tänk då att också slipa bort limmet.

Med koncensus i beslutsfrågan så var det bara att beställa tid för åtgärdande av vår egen trappa.
Så för någon vecka sedan dök två personer, som visade sig vara far och son, upp för att förvandla vår trappa, med sin sunkiga gamla nålfiltmatta, till något vi nu inte behöver skämmas för.

Sättstegen kläddes in med färdiga skivor.

Det var ganska jobbigt att bara få bort mattan, som tydligen var klistrad med ett lim som skulle hålla i en livstid. Och, Bosse, som pappan hette, förklarade också för mig och inte minst för Eva, att om vi skulle slipa bort lim från alla stegen så skulle det ta evigheters evigheter, något jag redan visste.

Här kan jag spilla mitt kaffe, som jag i så fall lätt kan torka upp. 

Bosse och hans son arbetade idogt och efter två dagar var jobbet klart. Då hade de limmat på nya steg av ekparkett och samtidigt bytt ut vårt gamla trappräcke i, naturligtvis, matchande ek där också.

När man, som vi, bott i ett hus under fyrtio år, så finns det alltid något som behöver åtgärdas. För fyra år sedan bytte vi kök, några år senare renoverades toaletten (nästan lika dyrt som köket - konstigt!) och nu är trappan åtgärdad. Nästa steg i husunderhållet blir när de gör vårt yttertak lika fint som grannens.

Men man måste pausa mellan varven, allting kostar!

Sista höstturen i vår Morgan?

Det gäller att passa på när himlen är blå - 2015-10-11
Eftersom Eva fått sitt golfbegär tillgodosett redan på lördagen, så var det fritt fram för mig att föreslå en tur, med the top down, i vår Morgan under söndagen.

Man kan riktigt se hur gärna han vill komma ut.

Visserligen var Mr Brum nytvättad och redo för hösten och vinterns ompysslande i garaget, men med klart och kyligt väder förelåg ingen större risk för att insekter och annat skulle göra att jag behövde tvätta ytterligare en gång.
I vanlig ordning inledde vi vår planlösa färd med att köra längs med havet, förbi Barsebäcks Golf-klubb och vidare mot Häljarp. I T-korsningen i byn valde Eva vänster (hon fick ensam bestämma rutten idag) och därefter direkt till höger mot Asmundtorp. Här brukar vi normalt köra upp på Rönneberga backar, men idag fortsatte vi förbi Råga Hörstad och körde mot Säby.
Vi kom snart fram till gamla vägen mellan Landskrona och Helsingborg. Där var trafiken lite intensivare så vi fick gasa på lite tills vi kom fram till Glumslöv.

På Glumslövs backar är utsikten fin.

Vägen ner mot Ålabodarna.

Precis i början på samhället går det en väg ner till vänster när man kört en bit på denna så går det en smal fin väg ner till det gamla pittoreska fiskesamhället Ålabodarna. Här hade vi inte varit på många år och beslöt därför att köra ner och titta.

Fin vy.

En så fin höstsöndag som det var idag så fanns det många som promenerade längs bygatan eller satt på bänkarna nere vid hamnen. Jag trodde kanske att vi skulle kunna parkera någonstans, men det var fullt på alla de plättar där det fanns plats för bilar.

Inte en alltför vanlig bil.

I hamnen var det också fullt på parkeringen och många höll på att fixa med sina båtar inför upptagningen av dem på land. När vi passerade hamnen så upptäckte jag en relativt ovanlig bil på parkeringsplatsen, en Citroen (Padda) kombi.

Vi parkerade för att kolla om det fanns fikamöjlighet...

...och det fanns det.

Vi fortsatte genom byn och uppför den långa backen mot Glumslöv igen. På andra sidan motorvägen ligger Glumslöv Golf. Vi ser bananan varje gång vi kör upp till Vasatorp, men har aldrig gjort något besök där. Här finns det en artonhåls korthålsbana och en niohåls fullängdsbana, där vem som helst får spela, utan att vara med i någon golfklubb. I det lilla klubbhuset fanns en trevlig dam som erbjöd både kaffe och hembakta kanelsnäckor och toscakakor. Det serverades också varm mat av olika slag.

Nu kör vi hem!

Vi gick en sväng för att titta lite närmare på banan, men efter en stund tyckte Eva att det började bli kallt och ansåg att vi kanske borde åka tillbaka hem. Och som en förstående make gjorde jag henne naturligtvis till viljes.

Kanske ingen långtur, men bättre än inget!

Linksgolf i Viken

Idag var banan försvarslös - 2015-10-03
Zacke har någon gång sagt att Helsingborg GK:s bana i Viken är landets bästa niohålare. Nu är ju han mer eller mindre fundamentalist när det gäller golf och anser därför att golfspel på linksbanor är det närmaste himlen man kan komma.
Precis som Göran Z gillar jag också linksbanor, inte minst då det sällan eller aldrig förekommer några vattenhinder. En annan sak vi, med vår anglofilistiska inställning, har gemensamt Zacke och jag är engelska sportbilar då jag vet att han är stolt ägare till en Austin Healey.
Även till vardags lär han köra engelskt men då i en mer ombonad Jaguar S-Type.

Fridfullt.

Nog om det, Eva hade pratat länge om att hon ville spela Viken igen, så utan att behöva övertala mig gick jag gärna med på detta. I och för sig var vädret också helt perfekt för en runda i vår Morgan, då det var kav lugnt, solsken och runt femton grader varmt, men idag fick Eva bestämma.

Vi åkte hemifrån lite före lunch, då vi räknade med att de som spelar förmiddagsgolf i stort sett var färdiga med sin rond när vi kom fram. Och, mycket riktig så fanns det parkeringsplats längs med muren alldeles intill det lilla klubbhuset.

Eva på väg mot första tee med det gamla klubbhuset i bakgrunden.

Banan är förvisso inte lång, bara 4542 meter, men med bunkrar på alla de nio hålen i kombination med att ruffarna utgörs av ljung, så är den inte helt lätt ändå. Nu var det i princip vindstilla idag och skillnaden att spela här när det blåser är väldigt stor. Precis som på St Andrews i Skottland.

Från utslagsplatsen på första hålet.

De första fyra hålen kan vara lite röriga att spela eftersom man på ettan möter folk som spelar fyran samtidigt som fairway delas av båda hålen.
På ettan började vi bra både Eva och jag och gick från green med var sitt par. Kul med en bra start, något jag inte varit van vid på hela säsongen, som varit en stor besvikelse för mig resultatmässigt.
Nu fortsatte det emellertid att gå bra och efter nio hål hade jag gjort fyra par och trots ett löst hål skrapat ihop 19 poäng. När första halvan var avklarad satt vi på klubbhusets veranda och fikade. Där satt också två andra par, det ena från Barsebäck och det andra från Falsterbo. Ingen hade spelat Viken tidigare och alla tyckte banan var helt underbar.

Vid fikat betraktade vi Svinbådans Fyr.

Fyrbollen vi hade haft före oss de först nio erbjöd oss att gå ut före dem på sista halvan. Det flyter alltid lite bättre när man slipper vänta och även sista nio inleddes med ett par. Eva hade väl inte riktigt samma flyt som jag hade och blev besviken när ett fint utslag hamnade i någon håla på fairway. Men det är ju sådant som händer i golf.

Gul tee på det sjunde hålet Till höger syns fairway på sexan.

Sedan några veckor tillbaka har jag slutat att använda min driver. Vi kommer inte riktigt överens. Istället slår jag ut med en spoon, som egentligen är en träfemma enligt han som gjort den. När varje utslag hamnade på fairway tänkte jag att det här inte kunde fortgå hela tiden.

Åttonde hålet, 97 meter. Idag wedge eller nia, men i hård motvind helt andra klubbor.

Men det gjorde det och med tre slag över par på de sista nio, inte minst tack vare bra puttning, kom jag i mål på 79 slag brutto. Mycket berodde som sagt på min puttning, då mina 29 puttar var något mycket ovanligt och brukar istället vara 36 till 40. Med 42 p så blev det en rejäl sänkning av min hcp, från 20,4 till 18,1. Det är visserligen kul att göra åtminstone EN riktigt bra rond, vilket jag gör varje år, men denna säsongen tog det ovanligt lång tid.

En bra dag, som ökade suget efter mer golf, åtminstone tillfälligt!

Underbar dag på Vasatorps Classic Course

Håkan var sugen på bakelse - 2015-09-29
Varje gång jag spelar med Håkan så är regeln att förloraren får bjuda på kaffe och, vår specialare i restaurangen, en rulltårta med vispgrädde ovanpå.
Håkan hade bokat in mig och Jörgen Kvant på Classic Course med start 11:45 och med sin nuvarande form skulle en gratis fika till honom vara en piece of cake. Att jag har haft en usel säsong när det gäller golf är Håkan mycket medveten om. Samtidigt har han själv haft sin bästa säsong någonsin med flera sänkningar under året.

Kiosken öppen och lugnt och skönt.

Det var en fantastiskt fin höstdag med klarblå himmel, lagom temperatur och inte heller speciellt mycket folk på banan. Så, även om det skulle kosta mig en fika, tyckte jag att det skulle bli skönt att tillbringa eftermiddagen, med kompisar, på golfbanan.

Medan mina utslag från tee, med träklubborna, har haft en tendens att bli tryckta ut till vänster, nästan varje gång, så har istället Håkan lyckats med spikraka utslag hela säsongen. Men, idag hade jag beslutat mig för att låta drivern vila. Istället använde jag mig av min spoon, som egentligen är en trä-femma, och försökte samtidigt swinga i ett lugnare tempo. Det visade sig vara ett vinnande koncept och resulterade i att jag hade 82% fairwayträffar under ronden.

Det hjälpte dock inte på de två första hålen, som resulterade i en åtta och en sjua. Noll poäng efter två hål och nu skulle vi spela det tredje. Det är en kort par fyra, där man kan ligga väldigt nära green med en hyfsad drive. Här är dock en liten sjö till vänster, där jag väldigt ofta hamnar, hur jag än försöker sikta till höger. Men med en lugn swing, med min lille träklubba, hamnade bollen nu på fairway. En wedge och två puttar senare gick jag stolt därifrån med ett par.

Hål fem, en svår par femma.

Håkan och även Jörgen spelade bra och jag låg rätt långt efter redan efter fyra hål. På femte hålet har både jag och Jörgen dubbelslag, så här hade vi chans att ta igen någon poäng på Håkan. Trots ett lite duffat utslag lyckades jag få sex slag i och därmed tre poäng. Håkan fick sju, utan att jag behövde onda, så nu kändes det lite bättre för min del.
Vi fortsatte lira bra golf alla tre och när vi spelade det åttonde hålet kom dagens första höjdpunkt för min del. Trots ett utslag till höger i ruffen lyckades jag slå andraslaget upp på green till en halvmeter från hål - BIRDIE! Efter de första nio hålen hade både jag och Håkan 17 poäng medan Jörgen ledde stort på 21.

Hål 18, här skulle det avgöras.

Det var en jämn kamp hela tiden och vi var alla förvånade att hela gänget kunde spela så bra golf allihop. Det brukar alltid vara någon som tappar spelet, oftast jag, men inte idag.
Efter mitt par på det 17:e så hade jag honnören på sista hålet. Bara det anses som en stor merit i vårat gäng. Nu var det så att Håkan var tvungen att göra par för att dela med mig, under förutsättning att jag streckade hålet. Jag hade bra bollträff på utslaget, men bollen lyckades precis ta sig in i tjockruffen till höger. De båda andra slog perfekta drivar mitt i fairway. Jag lyckades hitta bollen, slå ut den på fairway och sedan slå två duffar med min hybrid. När jag sedan lade femteslaget i bunkern, så var loppet kört för mig. Håkan spelade in tredjeslaget på green, men lyckades inte göra par.
Nu skulle han vara tvungen att, väldigt förödmjukad, behöva beställa två bakelser i restaurangen, där all personal vet vad detta innebär. Det var för mig dagens andra höjdpunkt.

Han är inte glad när han måste bjuda mig på bakelse.

Vinnare blev dock Jörgen med sina 37 poäng, andraplatsen blev min på 35 poäng medan Håkan, trots väldigt bra spel, endast blev trea, eller sist, på 34 poäng.

Jörgen, lite nonchalant tillbakalutad, tycker golf är ganska enkelt.

För egen del var jag jättenöjd då jag inte varit i närheten av mitt handicap på hela året. Nu återstår att se om jag kan behålla det lite lägre tempot i swingen även nästa gång jag spelar.

Tack för bakelsen Håkan!

Scenic run på Kullahalvön

Elva Morgans trotsade regnet - 2015-09-22
Ola följde inte med idag. Påstod att han skulle hjälpa någon med något. Men jag vet nog var skon klämde. Hans Morgan var nytvättad och enligt väderutsikterna kom det med största sannolikhet att regna en stor del av dagen. Och, nederbörd gillar inte Ola. Inte heller hustru Eva kunde följa med idag. Hon håller fortfarande och envist på att slita i "saltgruvan".

Återigen på smala vägar, men idag mot ett angivet mål.

När mailet kom från Björn Roxlin, i vilket han föreslog en hösttur på Kullahalvön, fanns det ingen tvekan för min del. Mr Brum hade jag ännu inte hunnit tvätta, efter de senaste tre utflykterna, så det bekymrade mig inte ett dugg om han skulle bli ännu smutsigare efter tisdagen runda.

Regnet hängde i luften så alla cabbade upp innan vi gick in och åt lunch.

Vi skulle träffas klockan 11:45 för att hinna äta lunch innan starten klockan 13:00. Jag körde hemifrån i väldigt god tid för att kunna ta mig fram på längsta möjliga omvägar. Hela vägen upp till Hotell Erikslust, utanför Ängelhom, körde jag öppet och njöt av naturens ljud och dofter.

Vid framkomsten till målet hade nästan alla redan kommit, varför minglandet var i full gång. Vid sådana här tillfällen brukar man oftast träffa på någon man inte mött tidigare, eller se en ny bil för första gången. När jag träffar någon ny Morganägare så brukar jag alltid fråga henne/eller honom (gillar inte ordet hen även om det hade varit bekvämt just här) hur man kom på idén att skaffa en Morgan. Svaren jag får är alltid lika intressanta och inspirerande och bakom svaren finns alltid en person som varit en entusiast redan innan förvärvet av Morganen.

Mycket riktigt, under tiden vi åt lunch så hade det börjat regna.

Aldrig tidigare har jag varit gäst på Hotell Erikslust. Blev förvånad över att det var så pass stort och inte minst storleken på deras meny. För mig blev det stekt strömming och potatismos, det var ju tisdag.
Alla hade vi fått var sin karta av Björn, som visade var vi skulle köra. Det handlade visserligen om karavankörning, men ibland händer det ändå att man kommer ifrån varande när man kör ut på mer trafikerade vägar.

De gånger jag kört med suffletten uppe kan räknas på ena hälften av ena handens fingrar. När jag nu kröp in (inte helt enkelt med suffletten uppe) kändes det hur ombonat som helst. Regnet öste nu ner, jag hade tagit av mig min skinnjacka och kände mig väldigt komfortabel i lädersätet, med värmeled-ningen på fullt järn.

Okänd väg för mig.

Kullahalvön är ett välbekant område för Eva och mig, vi bodde faktiskt några år i Viken innan vi flyttade till Löddeköpinge. De flesta vägarna kände jag därför igen och brukar själv köra ungefär samma sträckning när jag ensam är ute och myskör.

När vi kom på kustvägen förbi, Farhult, Jonstorp och Svanshall dök strax skylten "Flickorna Lundgren" upp på höger sida. Karavanen svängde ner på vägen mot caféet och jag trodde att vi skulle stanna där för en fika. Men nej, vi fortsatta framåt på en liten smal väg, som jag aldrig visst att den funnits. Vi kunde köra längs med havet och de fina villorna ganska lång sträcka, ja det gick ju inte fort förstås, ända tills vi kom upp på den större vägen igen, precis när vi skulle svänga till höger mot Mölle. Nästa gång Eva och jag är ute och kör på detta hållet ska jag visa henne denna väldigt trevliga omväg förbi Arild.

De flesta gick inte ens ur bilarna.

Numera är det gratis att köra upp på Kullaberg. Förr fanns det alltid en uniformerad person som, vänligt men bestämt, stoppade alla bilar för att ta ut en smärre avgift innan färden upp på berget kunde fortsätta. Det var alltså inte alltid bättre förr. När vi kom upp till "spissen", som vi sa när vi var där och fiskade förr i tiden, så var avsikten att vi alla skulle gå upp till fyren och titta på utsikten. Vi stannade i en lång rad vid parkeringsplatsen och gladde åtminstone alla de som satt i turistbussen på andra sidan. I alla fall tog de en hel del foton på våra märkliga farkoster.

Nej, vi kom överens om att det inte var lönt att gå upp till fyren, då sikten förmodligen var väldigt dålig. Att det regnade hade i och för sig inte betytt så mycket eftersom det absolut inte finns en Morganbil där inte ett paraply ingår i standardutrustningen.

Tänk dig själv hur fint här är när vädret är fint.

Utsikten mot havet fick vi istället passa på att studera på vägen ner mot Mölle igen. Det finns nämligen en parkeringsplats, som är anlagd just för att turisterna ska kunna betrakta både Mölle och Öresund lite från ovan. Molnen låg visserligen tunga över oss, men Mölle  och sundet syns åtminstone lite grann.

Färggrannt!

Någon fikapaus blev det inte i Mölle heller utan karavanen fortsatte på slingriga omvägar fram till Viken. Här skulle det fikas och det på Tomatens hus, som både har enkel caféverksamhet och butik med en hel del godsaker. Föutom tomaterna förstås.

Intresserade lyssnare, flera av dem hemmaodlare.

Innan vi kunde sätta oss ner och avnjuta kaffe och kladdkaka med vispgrädde, så var det planerat en guidad tur i tomatodlingarna. Här fick vi veta att det i odlingen fanns 83000 tomatplanter, fördelade på 38 olika sorter, som pysslade om som små barn av ett antal engagerade och kunniga människor.

Inte något jag gillar.

Det här hade nog Eva tyckt vara trevligt och jag tyckte synd om henne för att hon inte kunde vara med idag. Hon har också några tomatplaner i trädgården, som brukar länsas på tomater när barnbarnet Sarah är hos oss och hälsar på. Som ett litet bevis på min uppskattning av att hon drar hem stålar till hushållet köpte jag en burk med salta lakritsgrejer. Hon gillar sådana Eva, men inte jag, så hon får behålla allihopa själv.
En hel del inköp gjordes också av de andra Morganisterna innan vi alla tog avsked av varandra tills nästa gång vi träffas. Ett par från Slöinge guidade jag ut till motorvägen vid Helsingborg så att de kunde köra norrut och jag söder ut.

En fin dag trots regnet!

På smala vägar mot okända mål.

Ola ville köra Morgan igen - 2015-09-15
Hösten är i antågande med stormsteg. Det gäller därför att utnyttja alla tillfällen att köra vår Morgan. Det var vardag, Eva jobbade och solen sken så nu skulle vi, än en gång, köra mot okända mål.

Ola i nytvättad bil.

Ola, som inte är den mest morgonpigga individ i min bekantskapskrets, överraskade genom att komma till mig en kvart tidigare än planerat. Ett tecken, så gott som något, på att han var sugen på en utflykt. Jag har i en tidigare blog berättat att Ola inte är så bekant med trakterna kring nordvästra Skåne varför jag ansåg det berättigat att hjälpa Ola utforska dessa vackra omgivningar.

Mot okända mål, där spontaniteten får råda.

Vår resa startade vi med att köra ner mot Barsebäck, för att sedan köra längs med havet, förbi Barsebäcks Golfklubb upp till Häljarp. Härifrån fortsatte vi ut på småvägar och passerade över Rönneberga Backar. På slingriga vägar passerade vi efter en stund Tomatens Hus och hamnade efter ytterligare någon mil i Gantofta.

ICA i Gantofta.

I den här byn bor en av våra Morgankompisar och efter att ha frågat en i lokalbefolkningen om var den aktuella gatan låg, så hittade vi slutligen dit. Vi hade två anledningar att göra ett besök hos Åke. Dels brukar spontanbesök oftast uppskattas av oss Morganvänner, med ett erbjudande om fika som följd. Den andra anledningen var att Ola var i ett stort behov av tillgång till en toalett.
Men, naturligtvis var det ingen hemma hos Åkes. De kör en hel del med sin fina +8 och förmodligen tog de också tillfället i akt och utnyttjade dagen för en tur i det fina vädret. För att lösa Olas predikament föreslog jag att vi skulle åka tillbaka in i byn, till ICA-butiken, där det i regel finns en toalett.
Så var också fallet och efter besöket blev Ola lugn och fin igen.

Vår färd fortsatte genom Bårslöv och via Kropp kom vi lite senare fram till Fleninge. Här finns, på en gård i utkanten av byn, en Jakt- och friluftsbutik, med ett stort sortiment inte minst av Barbourplagg.
Då Ola aldrig varit här gjorde vi ett kort besök i butiken innan vi fortsatte vidare.

Tomt och stängt i Domstens hamn.

Nästa ort på vägen var Ödåkra, som snart följdes av Allerum varifrån vi fortsatte förbi åkrar och genom skog fram till vägen mellan Hittarp och Viken. Framme i T-korsningen beslöt vi att köra ner i Domsten. Det är en mysig liten ort, där det i hamnen finns en kiosk med ett ganska hyfsat utbud av baquetter med ål och andra godsaker. Jag har varit där själv tidigare och kiosken har då alltid varit öppen. Men, tydligen hade man ändrat sina öppettider till att endast gälla torsdag - söndag och idag var det tisdag.

Inga parkeringsproblem i Vikens hamn.

Både Ola och jag var hungriga och fortsatte därför vår färd till Viken. Här i hamnen finns flera restauranger. Vid vår korta promenad i hamnen såg det ut som om alla var stängda för säsongen, tills vi upptäckte att Hamnkrogen var öppen. Här intog vi i saktmod en enkel lunch, men hoppade över kaffet då min plan var att spara detta tillsammans med en bakelse i byns café.

Pittoreskt!

Viken är ett trevligt ställe att flanera i. Det finns många smala gränder och pittoreska hus överallt. Vi lät våra bilar står kvar i hamnen och tog oss till fots upp till caféet på den smala huvudgatan. Det var tydligen inte vår dag idag då det visade sig att caféet hade två veckors semesterstängt.
Uppe i korset, med den omtvistade rondellpelaren, hittade vi dock en glasskiosk. Den drevs av en ung, söt, serviceinriktad tjej, som erbjöd både glass och kaffe av italienskt ursprung.
Inte dåligt det heller!

Nostalgimacken i Mörarp.

Det började torna upp en del mörka moln på himlen och då blir Ola alltid nervös. Tänk om det blir regn! Vi diskuterade faktiskt att köra motorvägen tillbaka söderut och en regnskur som kom precis när vi lämnade Viken motiverade detta. Skuren var, som tur var, väldigt kort och snart sken solen igen. Vi skippade därför motorvägen och körde mindre vägar, som bland annat förde oss till Mörarp.

Idag finns endast en moped i skylten.

När vi nu ändå var där så var ett besök på den gamla Caltexmacket självklart. Den har nyligen fått nya ägare. Ett ungt par har köpt den och ska utveckla konseptet efter hand. För att hålla den vid liv har man också öppnat en blomsteraffär i lokalerna.

Vad tycks om det gamla kontoret?

Tidigare ägdes macken av Puchverkstán och på den tiden fanns det ett trettiotal helrenoverade Puch-mopeder, av alla modeller, i skyltfönstren. Nostalgikänslan finns emellertid kvar i lika hög grad idag.
Efter lite snack med den unge ägaren fick vi reda på att de kan ordna lite fika till eventuella träffar för motorintresserade om man kommer i mindre grupper och ringer och bokar innan. Om någon känner för en dylik utflykt går det bra att kontakta Tobias Bager på 0727-310051. De finns också med på Facebook under facebook.com/caltexmacken.
På hemvägen, fortfarande i bra öppetköraväder, passerade vi bland annat Tågarp. Det var tidigare en ort med liv och rörelse, men sedan Systembolaget stängde så är det numera tyvärr ganska öde.

Tror sidorutorna behöver tvättas.

Innan Ola och jag skiljdes åt så tog jag en bild på hans racing-face.

Nu behöver Mr Brum tvättas innan nästa utflykt!

En fin dag på flygfältet

Fly n Drive i Ljungbyhed - 2015-09-12
Det har blivit en hel del Morgankörande sista tiden. Förra helgen var det till exempel MOG South:s höstmöte på Bjärsjölagård i tre dagar och den här lördagen drog jag och min Morgankompis Ola till evenemanget i Ljungbyhed.

Pastellfärgad trio.

Av någon anledning har jag inte varit där på någon tidigare träff, förmodligen beroende på att hustru Eva propsat på att spela golf istället. Men, nu var vi här, utan damer, och upptäckte direkt att Fly n Drive var ett stort evenemang. Här fanns det mycket godis att titta på både när det gällde bilar, MC och flygplan.

Mycket jänkare, som vanligt på träffarna.

Här var det hur många människor som helst och utöver fordonsfolket fanns det många familjer med barn på plats. Tror nog att här var något kul att titta på för de flesta. Flygplan är nog lite spännande för många av oss och sådana fanns det gott om här på Ljungbyhed. Redan på långt håll, innan vi kom fram, kunde vi se segelflygplan glida fram i sakta mak i luften. Det måste vara en alldeles speciell känsla att sitta och begrunda livet på marken i fullständig tystnad.

Mustang.

Det flygplan som drog mest uppmärksamhet till sig var Mustangen. Den gjorde ett antal uppvisnings-flygningar precis över publiken, som nästan alla uppskattade det enorma ljudet från motorn. Detta flygplan har ibland också tagit sig till Löddeköpinge i samband med motorträffarna i Vikingabyn, som avhålls varje tisdag under säsongen.

Lars-Erik med sin fina MGB från 1969.

Det finns fler golfnördar än jag som även är bilintresserade. Lars- Erik och hans fru Lena råkade Eva och jag spela tillsammans med en gång på Vasatorp och under en golfrunda hinner man prata om ganska mycket utöver de dåliga slagen. De blev varken den första eller sista golfrundan tillsammans och vi upptäckte snart att det här med engelska sportbilar var ett intresse som vi delade.

Triumph TR3 i toppskick.

En sagolikt fin Ford Prefekt.

Trots att det fanns ett stort antal USA-bilar på plats så hittade vi också en del engelska ädlingar. Blir alltid lite till mig när jag ser TR-bilar eftersom jag själv renoverade samt ägde en TR2 från 1954 under drygt trettio år. Prefekten gör mig nästan ännu mer nostalgisk. På gatan vi bodde, när jag levde mina första tretton år i Åstorp, så var det två hyresgäster som hade Ford, den ene hade en Prefekt och den andre en Anlia, och båda av "fyraståplatsmodellen".

Jan Sten, Ola och Sven Andersson

På motorträffar, där det finns engelska bilar, så brukar man också träffa på en hel del personer som man känner. Det gjorde vi idag också. Vi sprang på Jan Sten, broder till en annan Morgankompis vi har. Han är i full färd med att renovera en TR3A och med en sådan bil är det svårt att inte bli bekant med Sven Andersson. Han betraktas nämligen lite som en guru i TR-kretsar då han har renoverat ganska många sådana bilar. Inte minst var han den jag vände mig till för att få hjälp med de svetsningsjobb som var nödvändiga på min TR2:a. Om detta finns mer att läsa i en tidigare av mina bloggar som heter "Min andra sportbil...".

Så här kunde det nog se ut.

När man nu befinner sig på ett flygfält vad är då mer lämpligt än att ha några inslag om hur det kunde se ut på en flottilj i England på 40-talet. Här sitter unga, modiga flygaress och kopplar av innan det är dags för nästa larm om angripande tyska bombplan. Det är säkert piloten som sitter där, lite nonchalant, med sin pipa och ser sträng ut.

Anders och Ola.

Efter att intagit lite medhavd fika i form av kaffe, macka och två hårdkokta ägg, fick lite ny energi till fortsatt utforskning av området. Då stöter vi på Anders Weidow, även han en Morgankompis. Anders är en extrem motornörd med en hel del bilar och MC i sin ägo. Han såg lite väl påpälsad ut för att köra Morgan och det visade sig mycket riktigt att han kört från Skillinge till Ljungbyhed på en av sina MC. Själv trodde jag att han fått tillräckligt av MC-åkande efter förra veckans tur till Isle of Man, men Anders kommenterade detta med "onej tvärtom".

Citroen CV2 Pick-up.

Nästan alla fordon vi gick och tittade på var i väldigt fint skick. När det är på det viset så sticker därför en bil, som är rejält patinerad, ut väldigt mycket. Det är kul när folk använder sina gamla fordon och en Cittra, som den på bilden, hade nog inte haft samma charm om den vore blankpolerad.

Buick, sen fyrtiotalare eller tidig femtiotalare.

Hudson "limpa".

Som sagt, jänkebilar var det gott om och några jag fastnade för var en Buick och en Hudson. När jag gick i folkskolan i Åstorp, passerade jag alltid en sådan Buick som på bilden, på min väg till skolan.
Den var ljusgrön, ägdes av en välbärgad byggmästare och var utöver Kaiser, en av de vackraste bilar som fanns, enligt min dåvarande uppfattning. Jag brukade titta in på förarplatsen och kolla hur högt upp hastighetsmätaren gick. Det var nog lite grann då som mitt bilintresse föddes.
Den andra bilden, Hudson, har jag ingen relation till, men den ser ganska mäktig ut och om jag inte minns fel så kallas den också ibland för "limpa".

Kul med entusiaster i alla de former.

Vad är en bred motorträff utan en stationär motor? Naturligtvis finns det entusiaster och samlare även för den här typen av motorer. Det är dock tur att jag inte fått intresse för sådana tingestar för då hade jag nog varit tvingad att bo på en gård. Sådana saker tar nämligen plats.

När vi sett oss mätta på det hela och tagit adjö av våra vänner så beslöt Ola och jag oss för att börja köra hemåt. Precis när vi svängde ut från området så kom det självklart en regnskur och jag blev lite bekymrad för Ola. Han gillar inte regn, då han tror att hans fina Morgan inte riktigt tål nederbörd. Men jag fick ingen blinkning i backspegeln om att vi skulle stanna och efter en stund så slutade det regna.

Fullt på parkeringen varför vi fick stanna vid vägkanten.

När vi hade passerat Röstånga, på vägen mot Kävlinge, kom jag på att på den vägen ligger Bialitt Café, ett ställe jag ibland frekventerar på mina ensamma utflykter i Mr Brum. Jag stannade vid vägkanten och frågade Ola om vi skulle titta in och käka var sin våffla. En alldeles utmärkt idé tyckte han.

Ola Frågvis är vetgirig.

Bialitt var namnet på ett TV-program, med bland andra Lasse Holmqvist, på 60-talet. Vissa scener spelades in här, medan resten spelades in i en studio i Malmö. Det fick Ola veta när han nyfiken frågade caféinnehavaren.
Efter en väldigt god och ovanligt stor våffla var det så dags med de sista milen hem till Löddeköpinge och Bjärred. Det är alltid lite synd när man kommer fram eftersom det är själva färden och inte målet som är det viktiga när man kör en Morgan.

Nästa tur blir till Sven i Vinslöv!