Morgan maintenance 3

Vinterjobbet på Morganen snart klart - 2016-02-17
Mitt pyssel med Mr Brum i garaget har jag dragit på så länge det har varit möjligt. Mörka, regniga, blåsiga dagar, när det inte inbjuder till utomhusaktiviteter, är det nämligen skönt att ha en tillflyktsort. Men nu är jobbet i stort sett klart. Och, det är bra eftersom jag förmodligen ställer på bilen igen i Mars, då det ibland kan bli en och annan dag med sol och vårkänsla.

Oöppnad burk som jag hittade i garaget.

En liten kladd på varje bulthuvud.

Det jag pysslat med i vinter, utöver de vanliga åtgärderna, är att plocka av running boards på båda sidor. Vid återmonteringen av aluminiumlisterna sprutade jag på ett rostskyddsmedel, dels på bulthuvudena i listen och dels på muttrarna på undersidan.

När alla fyra listerna var monterade så var det dags att försöka peta ner gummilisterna. Om jag inte läst om det i den engelska klubbtidningen Miscellany, hade jag förmodligen inte kommit på idén med att använda ett gammalt kreditkort för uppgiften. Det visade sig vara ett helt perfekt verktyg.

Så där! Inte längre några upphöjningar på listerna efter korroderade bulthuvud.

Som framfår av bilden så är gummilisten lite längre än den var från början. Även här lydde jag ett råd från tidningen och började montera listen från båda hållen och det var inga problem med att få dit den snyggt och prydligt. Det är ganska kul att konstatera att allt blev bra och som jag hade tänkt. Det är tyvärr inte ofta att det blir så när jag gör någonting.

När jag ändå höll på i garaget, iklädd min garage outfit så tog jag också tillfället i akt att spraya bladfjädrarna bak med Castrols kedjeolja. Det är visserligen avsett för motorcyklar och mopeder, men efter råd från andra, som kan och vet mycket mer än vad jag gör, så följde jag deras råd.

Ola i min tänkarstol.

Ola, en av medlemmarna i Morganklubben, bor i Bjärred och kommer ibland på besök i garaget. Då blir det i regel inte mycket gjort, men mycket bilsnack och kaffedrickande är trevligt det också. Han har också en Morgan Roadster som är två år nyare än vår, men har ett för litet garage för att kunna hålla på på samma sätt som jag med sin bil.

Han har däremot alltid några synpunkter eller förslag till ytterligare åtgärder som skulle förgylla eller förbättra vår Morgan ytterligare. Dagens kommentar från honom var att han tyckte bromsoken såg lite "tradiga" ut. "Varför målar du dem inte?" frågade han. Ja, det var ju en tanke. Själv hade jag inte funderat på saken förrän Ola nämnde det.

De var ju både rena och torra så det borde vara rätt tillfälle att måla dem nu, om jag kände för det. Sagt och gjort, vid ett besök på Biltema i Lund hittade jag färger, speciellt framtagna för målning av bromsok.

Om inte annat så matchar den i alla fall någorlunda stötdämparen.

Nu återstod frågan om vilken kulör jag skulle välja. Egentligen skulle jag vilja ha grön färg, som jag tycker matchar färgen på bilen väl, samtidigt som "racing green" är en klassik färg på engelska bilar.
Nej, någon grön fanns inte, men däremot silver, svart, blå, röd och gul. Gul är ganska fräckt, men passar, i mitt tycke, inte så bra på vår royal ivoryfärgade Morgan. Tänkte först ta svart, som alltid fungerar, men ändrade mig sedan till rött. Jag målade oken två gånger och är nöjd med resultatet.

Nu återstår endast att smörja framvagnen och sätta på ekerhjulen, sedan är Mr Brum färdig för våren.

Hoppas den kommer snart!

Tre grabbar i Lund

Lunch, kultur, fika och bio - 2016-02-09
Det är inte bara jag som ibland blir lite uttråkad under den mörka årstiden. Flera av mina golfkompisar känner likadant. För att muntra upp tillvaron så händer det, med jämna mellanrum, att någon hör av sig och föreslår att vi ska göra någonting.

Glada till sinnes eftersom det snart blir käk.

I tisdags beslöt Peter, Jörgen och jag att vi skulle köra in till Lund. Dylika sammankomster brukar inledas med lunch och så även denna gång. Det finns förvisso ganska många matställen i Lund, men ofta hamnar vi i Saluhallen. Här är alltid ett pulserande folkliv och ett flertal restauranger att välja mellan.

Inte alls dumt.

Efter att ha ätit fisk vid ett flertal tillfällen valde vi idag att äta kött på Grill & Meze Lounge, som serverade ryggbiff med bearneaisesås som dagens lunch. Tydligen ska denna krog servera mat från det libanesiska köket, men det fick jag inte veta förrän efteråt. I annat fall hade jag, som är uppfödd på falukorv och stekt potatis, förmodligen inte valt det stället, då jag inte gillar konstig mat.
Om ryggbiff är en libanesisk specialitet är jag dock mycket tveksam till, för god var den i alla fall.
Lite dästa efter maten ansåg vi att det inte var mer än rätt att, genom ett kort strövtåg i staden, förbruka en del av de kalorier vi fått i oss under lunchen.
När vi flanerade runt torget blev vi tilltalade av en kvinna i vår egen ålder. Jo, vi är väl ganska vana att bli antastade av kvinnor när vi finns tillgängliga bland allmänheten, och naturligtvis stannade vi till för att höra vad hon hade på hjärtat. Hon undrade förtvivlad om vi kunde hjälpa henne att få upp låset på hennes cykel. Man skulle bara dra i en liten svart spak så skulle låset gå upp. Jag drog och slet, så mycket jag orkade, men ingenting hände. Men, även om jag är en teknisk obegåvning så tänkte jag till. Om man nu kunde låsa upp cykeln bara genom att dra i spaken, så var det ju inte mycket till lås, för då skulle ju vem som helst kunna låsa upp den och cykla iväg. På andra sidan låset hittade vi tre gossar gemensamt också ett nyckelhål. När vi berättade detta för damen ifråga, blev hon faktiskt lite röd om kinderna, letade fram en nyckel ur handväskan (bara det är en prestation, då det i damers handväskor ofta kan innebära svårigheter att hitta betydligt större saker). När vi med nyckelns hjälp, med den enkelhet som män ofta löser problem, snabbt och lätt låste upp hennes cykel, uttryckte hon sin tacksamhet på ett vänligt, men också käckt och trevligt sätt.

Kanske värd ett besök.

Nöjda och stolta att ha gjort dagens goda gärning fortsatte vi vårt avbrutna flanerande utan att fler damer antastade oss under resten av dagen.
På andra sidan torget hände det plötsligt. Molnen delade på sig och solen tittade fram. Vi upplevde nästan vårkänslor när vi stod vända mot solen och kunde riktigt känna hur den värmde. Under februari månad är ju dock sådana här himlafenomen både sällsynta och ofta korta och snart blev det lite kyligare igen. Vi upptäckte i detta ögonblick Lunds Konsthall. Kanske skulle vi göra ett besök där, om det var gratis eller åtminstone erbjöds pensionärsrabatt. Vi öppnade och steg in i receptionen, tittade oss lite förstrött omkring och när vi inte blev stoppade drog vi oss allt längre in i lokalerna. Den aktuella utställningen hette "Vårt arbete".

Vet inte vad ni får ut av detta? Det är kanske jag som är dum i huvudet.

Det här är dock fint, verktyg av glas. De har faktiskt en viss relevans när det gäller arbete.

Det fanns inte mycket att titta på och det som fanns var nog lite över min horisont, för jag hajade inte riktigt budskapen på de flesta av de fåtal alster som fanns på väggarna.
Men, för att också vara lite rättvis så fanns det faktiskt något som alla förstod och också berördes av. På väggen i entrehallen hängde fem bildskärmar som visade filmer. Varje film visade hur lång tid man behövde arbeta för att tjäna ihop en Euro. Den längsta filmen, som handlade om bomullsskörd och beredning, varade drygt en timme. Den längst till höger var helsvart och på skylten stod det
1 sekund. Här fick vi svart på vitt en uppfattning om orättvisorna i världen.

Med både mustasch och skägg behövs servetter.

Efter detta besök upplevde vi att det kulturella behovet var tillgodosett varför vi åter styrde våra steg mot Saluhallen. Det var ju fetisdagen idag och då skulle vi naturligtvis hålla på traditionerna och skämma bort oss med var sin dylik. Att bli serverad en semla och var sin cappuccino tog inte bara väldigt lång tid utan kostade också sextiofyra kronor. Tungt att bära för en pensionär!

Nu finns bara denna och Kino i Lund. Tänk så många biografer det fanns förr.

Det var också på det viset att vi hade lite bråttom. Vi hade nämligen bestämt att gå på bio på filmstaden. Nu förhåller det sig emellertid så lyckligt att den ligger rakt över gatan från Saluhallen, varför vi kom precis i lagom tid för att slippa se en del av reklamen.
Foajen var full med folk, nästan alla i vår egen ålder. Tur var det, för annars hade vi undrat om det inte fanns folk som arbetade. Själv blevjag lite stolt när jag skulle betala. Han, bakom disken, villa ha 115 spänn av mig. När jag frågade om de inte hade pensionärsrabatt reducerade han sedan snabbt priset till 92 kronor. utan att jag behövde visa min legitimation.

Steve Jobs, som han såg ut i filmen.

Jag får nog hålla med de som säger (förmodligen SF) att film ska ses på bio. Upplevelsen blir faktiskt mycket större med stor bild och häftigt ljud. Filmen vi såg heter Steve Jobs. Själv har jag tyvärr inte hunnit läsa boken ännu, men redan av filmen upplevde jag att denne Steve Jobs inte var någon speciellt trevlig person.

Nästa aktivitet får bli en golfrunda!

Golfpremiär på Öresunds GK

Första rundan avklarad - 2016-02-05
Tjälen var ur jorden och för första gången på länge så blåste det inte så vansinnigt mycket. Greenerna på Öresunds GK var öppna och när Jörgen Kvant ringde och föreslog att vi skulle ta tillfälligt i akt att begå säsongspremiär, så var jag inte sen att acceptera.

Bäst att klä sig i flera lager.

Temperaturen, som var +2 C, var inte så inbjudande, men av erfarenhet vet vi att efter några hål så börjar det kännas ganska OK. Senast vi spelade var den 10:e december förra året, så efter två månaders uppehåll skulle det bli intressant att se om swingen fanns kvar i muskelminnet.
I vilket fall som helst så spelade vi årets premiärrunda fem veckor tidigare än förra året, så förhoppningsvis blir golfsäsongen extra lång i år.

Kvant ser, efter några hål, ganska bekväm ut trots att han tyckte det var ruggigt
när vi gick ut på första tee.

Efter att ha spelat de första två hålen hade vi fortfarande hedern i behåll. Kanske inget skönspel, men det kändes trots allt inte som om vi aldrig spelat förr, som det annars brukar göra de första rundorna på säsongen.

Kvant ska försöka lägga sig ännu närmre hålet på trean än jag. Det lyckades han också med,
vilket är en av anledningarna att han kallas för Turkvant.

För bara en vecka sedan var banan snöbelagd men ändå så var fairways ganska OK, som de alltid brukar vara på den här banan. Greenerna var dock väldigt tröga eftersom de förmodligen inte klippts på ett tag eftersom gräset inte växer vid nuvarande väderlek. Jag tror inte vi puttade för långt en enda gång på hela rundan.
Efter nio spelade hål hade vi skrapat ihop 16 respektive 17 poäng, ett resultat så långt som vi båda var över hövan nöjda med. Det var ju trots allt allra första rundan för året.
Under fikan efter de nio första hålen släppte vi igenom en fyrboll från Vasatorp, som verkade spela matchspel och därför gick ganska fort. Jag och Jörgen hade inte speciellt bråttom utan ville njuta av naturen och vårt eminenta spel samtidigt som vi diskuterade en del kring den svenska inrikespolitiken.

Verkar vara en släktträff för svanar i dammen vid det 13:e.

Nu var det snart dags för det 13:e hålet. Det lär vara en exakt kopia av det kända ö-hålet på TPC Sawgrass i USA, som trots att det är kort, gör många av tourspelarna nervösa inför utslaget.
Detsamma gäller för oss när vi närmar oss detta hål. Klubbvalet kan variera från en järnnia till en järnsexa, beroende på hur stark vinden är och från vilket håll den kommer. Med en temperatur på två grader så går bollarna också lite kortare än normalt. Också något att ta hänsyn till.

Bildbevis.

Vi slog därför båda var sin järnåtta och med tanke på vår höga nivå med dessa klubbor, var det inga problem för oss att lägga bollarna några meter från flaggan. Vi kunde alltså gå med rak rygg och stolt hållning fram till green för att putta. På fyra av de fem par tre hålen hade jag träffat greenerna på utslaget och på alla fyra lyckades jag treputta. Väldigt försmädligt. Jörgen gjorde dock sitt första par för dagen på det 13:e.

Nu började Jörgens ryggproblem göra sig påmind igen, vilket syntes tydligt när han swingade. Men han bet stoiskt ihop och efter att jag gjort par på det sjuttonde hålet ville han visa att han kunde kvittera detta genom att avsluta med par på avslutningshålet.
Då vi passerade 30 poäng och hade mindre än 100 slag för rundan båda två var vi båda nöjda och kunde åka hem med en känsla av att vi snart ville ut och spela igen.

Det är minsann inte alltid det känns så!

En ny bok om Morgan

Morgan Sports Cars in Sweden - 2016-01-31
Mannen som ligger bakom detta verk heter Staffan Engström. Redan 1969, kanske ännu tidigare, väcktes intresset för engelska sportbilar då han blev ägare till en Austin Healey 3000. Fem år senare var det dags för Staffans första Morgan, en 4/4, medan det tog ytterligare sjutton år innan han kompletterade sitt stall med en trehjulig Morgan Super Sports från 1933.

Att han inte bara är skicklig med penna och kamera bevisas av att han renoverat alla ovanstående bilar själv. Staffan är också mångårig medlem i Morgan Owners Group of Sweden, en klubb där han under årens lopp haft ett antal styrelseposter. Precis i rätt tid, inför MOG:s firande av sitt 50-års-jubileum under 2016, kommer boken att ligga tryckt och klar för leverans den 2:a april.

För att nå ut med boken till en internationell publik är boken skriven på engelska. Dels fick det många "nördar" runt om i världen som köper all litteratur som handlar om Morgan, dels så är nog huvuddelen av ägare eller intresserade av Morgan så pass bevandrade i det engelska språket och litteraturen att de kan tillgodogöra sig innehållet.
Boken innehåller bland annat ett kapitel om Morgans olika generalagenter genom åren, en översikt av tävlingsverksamheten med Morgan samt klubbhistoria där klubbens verksamhet finns nedtecknad år från år.

Morgan Sports Cars of Sweden omfattar 208 sidor som innehåller fler än 500 bilder. Förutom historiska redogörelser finns skildringar av en rad äldre Morgans och Morganister, ibland nedtecknade av ägarna själva.
Med tanke på att Morgan Motor Company är världens äldsta familjeägda biltillverkare, är det ganska troligt att även de som inte är Morganägare, men intresserade av bilhistoria, finner mycket nöje av att ha boken i sitt motorbibliotek.
Boken, som trycks i en begränsad upplaga, är i formatet 215 x 292 mm och har hårda pärmar.

För att försäkra dig om ett exemplar av boken så kan du beställa den via www.mogsweden.nu. Den kostar 295:- + 84:- i porto. Och, det bästa av allt är att den generöse Staffan skänker hela sin del av bokförsäljningen till MOG of Swedens verksamhet. Vilken kille!

För egen del har jag naturligtvis redan beställt ett ex!

Hur väcks ett bilintresse?

Kan det vara ärftligt? - 2016-01-10
Egentligen kommer jag inte ihåg hur det började. Något genuint intresse för bilar fanns faktiskt  inte hos mina föräldrar, som endast betraktade bilen som ett fortskaffningsmedel. Men för mig har bilar fascinerat mig ända sedan allt fler familjer skaffade bil i början av femtiotalet.
Redan som fyraåring kunde jag ange märket på nästan varje bil jag såg. Innan vi själv fick råd att köpa bil hade min far möjlighet att låna en av företagets bilar, på det företag han arbetade på. Det var en A-Ford och kallades i folkmun för Lotta.

Stor och pampig.

Med den åkte vi ibland och hälsade på min farmor och farfar, som bodde, alldeles intill Slottsparken, i Helsingborg. På gatan utanför deras hus stod ofta en stor, svart, amerikansk bil parkerad, en Packard.

På gatan, snett bakom farmors och farfars hus fanns ett korvstånd. Dit gick ofta farfar en sväng för att snacka lite med kompisar som hängde där. Det var väl dåtidens variant av korvbaren, som kom lite senare. När jag någon gång fick följa med honom dit så skröt han gärna, för de som ville lyssna, om hur duktig jag var på bilmärken. Så, kom det en bil så frågade han mig vad det var för en, en Plymouth, kunde jag då svara. När jag svarat rätt fyra, fem gånger i rad, så kunde jag ibland belönas med en smal kokt med bröd.

Familjens första bil var en Morris 8. Den delades med min mors syster och svåger, som bodde i samma hus som vi, i Åstorp.Varje måndagsmorgon lämnades bilnycklarna över till den familj som stod i tur att använda den. Den var svart och hade läderklädsel. När det var vår vecka körde vi ibland till järnvägsgatan i Helsingborg, där vi köpte korv och mos hos dåtidens Korvalisa, som ansågs servera den bästa potatismosen av alla korvstånd i hela stan. När vi inmundigade vår korv satt vi i bilen och betittade alla de märkliga existenser som var på väg till eller från färjorna till Helsingör.
Ett litet äventyr bara det.

Lite nyare Morris än vår första. (Kunde inte utelämna E-typen för er.)

När familjen slutligen fick råd att skaffa en alldeles egen bil föll valet på en Morris Minor. Den var naturligtvis begagnad, målad i twotone grönt och var några år familjens stolthet. Denna Morris blev den första i raden av sex likadana som vår familj hade.

En DeSoto fanns bland taxibilarna i Åstorp.

På den tiden hade många, framförallt fäder eftersom de flesta kvinnor var hemmafruar, någon form av extraknäck för att bättra på ekonomin. Min far, som redan då hade taxi- och busskort, körde därför ibland taxi på helgerna. Dåtidens taxibilar var ofta stora amerikanska dollargrin, även om det förekom Volvosuggor redan då. Vid något enstaka tillfälle kom min far hem och lät mig åka i någon av dessa amerikanare, vilket var en stor upplevelse för en liten kille som jag var då.

Buicken gör, precis som DeSoton, skäl för namnet Dollargrin.

Det första riktiga dollargrin jag föll för såg jag dagligen på min väg till skolan. I kvarteret intill vårt bodde nämligen en byggmästare som, av någon anledning, kallades för Röealbin. Han ägde det hyreshus han bodde i och parkerade alltid son stora gröna Buick på trottoaren vid gaveln till huset.
Den beundrade jag mycket vilket förmodligen blev inledningen till mitt dåtida intresse för amerikanska bilar.

Kaiser, låg och smäcker, med en kaross som skriker fart.

En skolkamrat till mig, som heter Hans, blev under småskoletiden ofta skjutsad till skolan i sin pappas Henry J. Några skolbussar fanns ju inte på den tiden. Henry J hade en "storebror" som heter Kaiser och var i mina ögon dåtidens i särklass vackraste bil.

Mitt intresse för bilar har egentligen aldrig handlat om tekniska egenskaper eller finesser utan mer om utseende och prestanda. Under uppväxten tittade jag ofta in i alla bilar som stod på gatan utanför det hyreshus vi bodde i för att kolla hur långt hastighetsmätaren var graderad.
Inte ens när jag blev femton år och kunde köpa moped, blev det något skruvande eller trimmande, det som de flesta av mina kompisar höll på med. Jag hade varken plats eller de baskunskaper som behövdes för att göra detta. Men att köra, det tyckte jag var väldigt roligt.

Min den vita och min kompis Tonys, den svarta.

Efterhand som jag blev äldre tonades mitt intresse för jänkebilar ner till förmån för engelska fordon.
Precis efter gymnasiet och med hjälp av sparade pengar, från mitt sommarjobb som biljettförsäljare vid färjorna i Helsingborg, köpte jag min första engelska sportvagn, en MGA från 1962. Även min skolkamrat och sedermera rockbandsmedlem, fick tag i en MGA från 1962. Det var sista årsmodellen innan MGB:n introducerades och dessutom den med 90 hk motor jämfört med tidigare modeller som hade upp till 75 hk.

Ägandet av MGA:n blev en kortvarig historia på några år. Den fick säljas och ersättas av en Volvo Amazon när vi fick vårt första barn tidigt på sjuttiotalet.

TR2:an efter renoveringen.

Det dröjde till 1982 innan återfallet. Då införskaffades en Triumph TR2 från 1954, som totalrenoverades under en treårsperiod. Jag kunde naturligtvis inte mycket när det gällde mekanik och tekniska ting, men plockade ner bilen i atomer och dokumenterade alla delar, både med bilder och med anteckningar. Under renoveringsperioden, då jag fick mycket hjälp av flera mer kunniga kompisar, vaknade också min sons intresse för det här med bilar varför han ibland var med mig i garaget och "hjälpte mig".

Evas MGBGT 1968.

Att även min fru Eva var intresserad av sportbilar och själv körde en MGB GT, tillsammans med att vi också ibland tog ut ungarna i var sin sportvagn, kan ha bidragit till hans intresse för bilar.

Morgan +4, 1959.

Under de här tre åren hade jag ett arbete, som innebar att jag nästan ständigt var bortrest under veckorna. Garagejobbet var jag därför hänvisad till att utföra på helgerna, varför framstegen med bilen gick i väldigt små steg framåt. Det fanns perioder när jag nästan gav upp, men genom att köpa ytterligare en bil, som var körklar, fick jag ytterligare energi för mitt projekt. Min Morgan +4 från 1959 hittade jag i England och behöll den sedan i 28 år innan jag för några år sedan ersatte den med en Morgan Roadster från 2004.

Min son var nu sjutton år gammal och hade, även han via sommarjobb, sparat lite pengar. Självklart ville han också ha en engelsk sportbil, varför sökandet efter en dylik inleddes. När han växte upp så utgjordes de flesta engelska sportbilar av MGB, TR4, 5 och 6, Jaguar E-type etc. Någon Jaguar hade han dock inte tillräckligt ekonomiska muskler nog för att införskaffa.

Triumph TR5 1968.

Istället blev det en Triumph TR5, som visserligen var körbar när han köpte den, men som visade sig innehålla mängder av plast i karossen när han väl började riva den. Jag ljuger inte om han höll på med renoveringen av sin bil under femton år. Naturligtvis inte på heltid, då han pluggade i Frankrike och även jobbade där något år plus att han bodde borta under de år han gick på universitetet. Men till slut blev den färdig och bara något år senare sålde han sin ögonsten till förmån för ett litet hus här utanför Löddeköpinge.
Men fröet var sått och under åren med renoveringen lärde han sig väldigt mycket. Att det blir en sportvagn igen, när omständigheterna så tillåter, råder det dock inga tveksamheter om.

En liten del av Elias stall.

Han är nu begåvad med hustru och två barn, en pojke på fem och en flicka på tre år. Elias, nu fem år gammal, hade precis börjat krypa när det här med bilar blev det enda han höll på med. Det är likadant idag, om än mycket värre. Inget annat duger, det ska bara vara bilar, punkt slut.

Elias gillar vår Morgan...

...precis som Sarah verkar göra.

När Eva och jag hälsar på i vår Morgan brukar Elias få sitta i mitt knä och ratta. När vi kör en runda, där ute i skogen, där det är mest grusvägar, är jag tvungen att köra väldigt sakta. Då brukar han säga "gasa lite farfar"!
Det finns alltså stort hopp om att även framtida generationer kommer att fortsätta med intresset för engelska bilar. Det enda oroväckande i nuläget är att Elias önskade sig en blå Corvette i julklapp.
Men, precis som jag, som gillade amerikanska bilar när jag var liten, så kommer han förhoppningsvis på bättre tankar med åren.

Kan det ligga i generna?

Helgfrid

Läsa, softa och umgås - 2016-01-02
Mikael Bergstrand, författare från Malmö, har skrivit tre böcker där handlingen huvudsakligen utspelar sig i Indien. Den första, Dehlis vackraste händer, fick jag för något år sedan av min son.
Redan efter några dagar var den slutläst. Efterföljaren, Dimma över Darjeeling, fick jag i julklapp i år. Sträckläste även denna under två dagar. Efter att ha googlat på författarnamnet upptäckte jag att han skrivit ytterligare en bok nämligen Gurun i Pomonadalen. Vid ett spontant besök på biblioteket här i Löddeköpinge häromdagen steg jag in och frågade om den fanns där. Jo men visst gjorde den det. Men när jag skulle låna den framkom det tyvärr att den redan var reserverad. På min fråga om den möjligen fanns som e-bok fick jag ett jakande svar, så när jag kom hem laddade jag ner den på min i-Pad. Och, nu har jag även läst slut på den.
I alla tre böckerna finns både spänning, romantik och också mycket humor, inte minst beroende på den svenske huvudpersonen Göran Borgs mångåriga vän, en indier vid namn Yogendra Singh Thakur, allmänt kallad Yogi. Rekommenderar alla tre på det varmaste.

En stor del av tiden i mellandagarna har alltså tillbringats bland annat med att läsa. Normalt sett är det sällan jag läser på dagarna eftersom jag upplever det inproduktivt. Vädret under helgerna har emellertid varit sådant att det inbjudit till både läsning och annan tillbakalutad verksamhet, varför min vanliga prestationsångest tonats ner en hel del.

Även TV:n har dessa dagar fått större uppmärksamhet än normalt. En massa filmer, både tidigare sedda och osedda, har jag lyckats titta på, antingen hela eller delar av. Ivanhoe, Krokodiljägaren och inte minst Fawlty Towers med John Cleese och Manuel har bidragit till lite uppmuntran dessa mörka, disiga och blåsiga dagar.

Julaftonen blev en väldigt harmonisk tilldragelse, en av de bästa vi upplevt på länge. Båda barnen och våra fyra barnbarn var på besök vilket innebar totalt tio personer, som blev precis lagom runt vårt utdragbara bord i köket.

Kvällens höjdpunkt, tomtebesöket.

Med bland andra en liten kille på fem och en tjej på tre så var naturligtvis ett besök av tomten ett absolut måste, medan tolv- och fjortonåringen nog hade klarat sig bra utan.
Svärsonen Olof iklädde sig rollen som tomte med bravur och hade säkert kunna sälja sina tjänster till många barnfamiljer om han så ville.

Ren anarki rådde, som nästan skrämde den stackars tomten.

Några tidigare jular har vi tillbringat hos min svärdotters föräldrar i Frankrike. Vid dessa tillfällen har någon tomte inte kommit på besök utan barnen har fått sig berätta att han varit där på natten och lagt alla julklapparna under granen. Av den anledningen var det i år lite speciellt när tomten verkligen tog sig tid till hembesök.
Sedan flera år tillbaka köper vi vuxna inte några julklappar till varandra. Vi köper det vi vill och behöver själva. Istället spelar vi julklappsspelet, som innebär att alla köper ett antal presenter värda mellan noll och femtio kronor. Alla klapparna läggs på bordet och en tärning plockas fram. Var och en som slår med tärningen och lyckas få en etta eller sexa är berättigad att ta en julklapp från högen på bordet.

Stora paket är mest spännande!

När bordet är tomt på paket får de lyckliga istället välja ett paket som någon annan har i sin hög, vilket brukar leda till många pikar och skratt. Därefter öppnar respektive sina paket så att det framkommer vad som finns i dem. Sedan spelas det vidare och de som får rätt antal prickar på tärningen får nu välja de presenter som de helst vill ha och som man kan ta från någon annan. Slutligen, när spelet är slut brukar ett flitigt bytande av klappar sinsemellan ta sin början.

Sarah blev glad för julklappsklänningen från mamma Anne.

Till och med femårige Elias och treåriga Sarah deltog i spelet och naturligtvis valde de hela tiden de största paketen, som dock kunde innehålla de "tradigaste" grejerna.

Med yngre barn så brukar inte julaftonskvällarna bli speciellt sena. När Eva och jag blev ensamma så röjde vi därför upp efter holmgången och kunde sedan slappna av med var sin drink, Eva med vin och jag själv med den sedvanliga "drajjan".

På fredagen var det egentligen meningen att jag, som vanligt på fredagarna, skulle inleda dagen på gymet, vilket kanske hade behövts efter julmaten. Men, jag tyckte att jag behövde jullov och därmed få förmånen att inte behöva stiga upp i det nattsvarta mörkret klockan sex på morgonen.

In i dimman!

Framåt förmiddagen fick jag dock, som vanligt när jag har haft någon ursäkt att skippa gymbesöket, emellertid lite samvetskval. Jag frågade därför min hustru, som satt i värmen och surfade på sin dator, om jag möjligtvis kunde fresta henne med en promenad. Trots att vädret definitivt inte såg särskilt inbjudande ut så accepterade Eva. Hon hade förmodligen tänkt tanken själv, men om jag inte frågat hade hon nog inte väckt den. När vi väl kom ut så var det visserligen väldigt dimmigt men temperaturen var riktigt behaglig, åtminstone i medvind. Det blev bara drygt tre kilometer då Eva hade ont i ett knä, en åkomma hon nog ådragit sig på gymet, trodde hon.

Vår Morgan, som njuter sin vintersömn i garaget och blir ompysslad på allra bästa sätt av mig, har de senaste dagarna fått vara i fred. Det var inte förrän på nyårsafton, som det fanns anledning att göra ett besök där. Vi hade då besök av Catarina och Gunnar som är några av våra bilkompisar sedan många år tillbaka. De har i sitt stall visserligen några MG:s och Rovers, men inte ens Gunnar kan hålla blickarna från vår Morgan. Eftersom Gunnar, som är ingenjör, och i motsats till mig inte har tummen mitt i handen, brukar jag därför rådgöra med honom när det gäller en del åtgärder som jag håller på med på Morganen. I garaget är det i samband med dessa samtal ganska vanligt att vi samtidigt intager var sin drink, han whiskey och jag "drajja" i kombination med en liten cigarrcigarett.
Oftast går vi inte tillbaka in förrän någon berättar för oss att maten är klar, vilket var just vad som skedde när vi var inbegripna i ett mycket intressant samtal av avancerad teknisk natur.

I samband med maten blir det väldigt mycket prat om gamla tider. Nu för tiden träffas vi inte alls så ofta som tidigare, vilket till viss del beror på att våra gäster nu lagt sina golfklubbor på hyllan.
När vi sitter och konverserar vid brasan upptäcker vi helt plötsligt att klockan närmar sig tolv på natten.
Det här med raketer slutade vi emellertid med för några år sedan. Vi firade då nyår i våra gästers sommarhus på Orust. Huset är försedd med en altan från vilken vi avfyrade det årets pyrotekniska arsenal. Då en av raketerna tog fel väg och var på väg in genom ett större fönster på huset, enades vi i det ögonblicket om att skippa denna typ av verksamhet i framtiden.

Efter några stänkare behövs det inte mycket för att bli road.

För att liva upp tillställningen vid denna sena timme hade Eva införskaffat några tutor.

Kvällens inomhusfyrverkeri.

 I samband med ett livligt blåsande i dessa så tände också Eva några tomtebloss för att på så sätt fira in det nya året. När dessa aktiviteter var till ända drog vi oss upp till TV:n för att lyssna av Malena Ernman när hon läste nyårsdikten.
Efter ytterligare någon timmes kvällskonversation kände alla att det var lagom att dra sig tillbaka till sängen.

Oftast är det bäst när saker och ting är lagom!

Morgan maintenance 2.

Running boards - 2015-12-16
När jag inte upptäckte några spår i bulthuvudena under gummilisten så trodde jag att de var helt upprostade. Men mina farhågor om att bultarna skulle snurra runt när jag lossade muttrarna på undersidan kom på skam. Det gick nämligen hur lätt som helst.

Lite suddig vagnbult.

Så ser det ut i aluminiumlisten.

Anledningen var att bultarna är så kallade vagnbultar, som under huvudet har en fyrkant i metallen, som i sin tur ska ner i ett fyrkantshål i aluminiumlisten. Av förståliga skäl så har jag naturligtvis aldrig hört talas om denna benämning på bultar, men är nu glad att de finns.

Ingen korrosion i hålen.

När jag tagit av båda running boards på vänsterskärmen så fanns det en del smuts under. Detta tvättade jag av med avfettningsmedel och polerade därefter skärmen med Meguiars Ultimate Compound. Under aluminiumlisten fanns inte tillstymmelse till rost eller andra skador.

Min tanke var nu att köpa en ny uppsättning bultar, brickor och muttrar. Visserligen lite over-kill, men endast det bästa är gott nog för Mr Brum. Jag ringde därför upp till Classics & Sportscarcentre i Vetlanda (www.classic-cars.se), som är generalagent för Morgan i Sverige. På reservdelssidan arbetar det en trevlig kille, som heter Anton, som lovade hjälpa mig och återkomma med ett besked. Men det visade sig att ett sådant kit inte gick att köpa då det bara ingick om jag köpte kompletta nya running boards. Och, det behövde jag ju inte.

Före och efter avslipning.

Men, man tager vad man haver. Jag lade alla bultar, skruvar och muttrar i en glasburk med avfett-ningsmedel, där de fick ligga något dygn. När allt torkat så slipade jag av alla bultskallarna med en roterande stålborste.

Gör väl alltid någon nytta.

Här ligger de på parad.

Efter ett tips från Anders, en annan bilkompis, målade jag sedan alla bultskallarna med Turtle Wax Roststopp. Nu ska jag först vaxa hela bilen innan jag försöker mig på att montera tillbaka alla running boards igen. Att peta ner gummilisten i aluminiumlisten verkar vara det krångligaste, men en engelsman som gjort samma procedur tipsade om att ett gammalt kreditkort underlättade arbetet.

Vi får se hur det går!