Radioamatörer gillar inte stormar

Berits syster var nog en storasyster - 2011-11-28
Det var sent i lördags kväll som jag beslutade mig för att veva ner min antennmast en bit. Först hade jag inte tänkt göra det, men när jag hörde att det utfärdats en klass 2-varning, som sedermera ändrades till klass 3, så ändrade jag mig.



Det räcker ofta att veva ner drygt halva längden.

Även om det är drygt tio år sedan en annan storm, vid juletid, gjorde skrot av både min gamla rörmast och antenner, så minns jag hur mycket arbete och inte minst pengar det kostade för att åter komma i luften. Anledningen till att jag drar mig för att veva ner min mast är att det ofta är jobbigt när jag vevar upp den igen. Inte för själva vevandets skull utan för att alla trådantenner, staglinor och hisslinor i regel har nästlat sig in i grenarna i omgivande träd.
Nu hade jag tur den här gången, antenner och mast verkar fortfarande vara intakta. Däremot flög det av en huv som sitter på vår skorsten samt en ventilationskåpa, som nu verkar vara skrot.



Ingen vacker syn att möta morgonen efter stormen.

Nu hade tyvärr inte alla samma tur som jag. Göran, SM7DLK, som bor ganska nära vattnet berättade idag att hans Quad nu var "plocke-pin". Nu hade antennen inte blåst sönder i vinden utan det var en gran som brutits av fyra meter från toppen, som i sin tur föll rakt in i quaden. Däremot hade hans höga 160-meters vertikal klarat sig.
Nu har han en del jobb framför sig, men bambupinnar, som han använt till sin atenn, finns tydligen på lager. Göran brukar vara väl försedd med det mesta.
Så fort det mojnar är han igång med arbetet, om jag känner honom rätt.

Tips från English Car Care

När jag inte vet så frågar jag Steve - 2011-11-25
I min förra blogg berättade jag om att jag letat fram en massa delar, som jag inhandlat till min TR2:a i UK.
Utöver vad som fanns med på bild i den bloggen så hittade jag också en splitter ny NOS framkofångare, som gömts under en massa mattor på en hylla i garaget. Som skydd för lagring och transporter var den försedd med en textilaktig skyddstape, som suttit på i omkring 20 år.

När jag drog av tapen, för att putsa upp kofångaren med polermedel, så fick jag bara av övre halvan av tapen. Allt klistret fanns kvar. Först skrapade jag lätt med nageln, för att se hur hårt klistret satt fast. Det var i princip omöjligt att få bort det allra minsta. Därefter provade jag, i men enfald, med Autosol, vilket varken gjorde från eller till. Nej, här gällde det att försöka med kraftigare saker. Thinner, eller förtunning som det kallas idag, borde väl lösa det mesta. Men, nej det fungerade inte heller. Nu var det slut på min fantasi. Som brukligt är, när jag får problem, så ringde jag ett antal andra bilfanatiker, som tipsade om bland annat T-röd och aceton. Jag testade alla medel som fanns, men inget hände. Nu var jag lite halvdesperat och frågade till och med en av mina golfkompisar, som jag blev uppringd av. Han tyckte jag skulle prova med Margarin. Drev han med mig? Vid ett senare samtal med ytterligare en bilkompis så berättade jag detta för honom. Men han skrattade inte utan sade att någon form av fett kanske skulle kunna lösa upp limmet. Man tager vad man haver, så jag knallade in i köket och hittade en flaska rapsolja. Fett så det räcker, tänkte jag. Rapsoljan penslade jag på hela kofångaren och lät stå över natten. Dagen efter gick jag åter ut i garaget och gjorde nageltestet. Möjligen hade limmet mjuknat någon, men det var marginellt.
Min fru, som är både klok och har läst tekniska ämnen som fysik och kemi, var mitt sista hopp. "Kan du inte försöka med Svinto" sade hon. "Onej, det är ju stålull och det repar förmodligen kromet, så det vågar jag inte", svarade jag.
Idag hade jag vägarna förbi English Car Care (http://www.englishcarcare.com/), där Steve Pike och hans mannar huserar. Jeg beskrev problemet för Steve och berättade om mina försök. Han berättade då vad han själv brukade göra. "Lägg kofångaren i ett kar med vatten och låt den ligga så ett dygn. Sedan är det mycket lätt att med SVINTO!! ta bort allt klistret". "Men blir det inte repor i kromet med Svinto, frågade jag? "Nej, det är ingen fara. Så länge Svintot är blött och löddrar, så är kromet alldeles för hårt för att få några repor", svarade han.
Denna metod ska jag nu prova och har fått tillstånd av Eva att utnyttja badkaret till min kofångare.

Fina bilar!
Det var väl inte enbart för att få råd från Steve som jag tittade in. Jag är alltid lite nyfiken på vad det finns för intressanta bilar innanför hans garageportar. Och, jag blir nästan aldrig besviken.



En underbar bil, men trots allt inte en Morgan.

Idag fanns det till exempel en fin Austin Healey 3000 MKIII, som skulle åtgärdas på ett eller annat sätt.



Som ny, både ute och inne!

En annan klassiker var en fin MGA, som Steve och pojkarna hade bytt hela inredningen i, med nya lädersäten, instrument och panel. Det enda som saknades var ett rattcentrum. En sådan här bil, fast en old english white från 1962, var faktiskt min första sportvagn, vilket starkt har bidragit till mina nostalgiåterfall.



XK fanns både som 120, 140 och 150.

Jaguar XK är också en modell, som jag tycker är otroligt vacker. Dock betraktar jag den mer som en bekväm touringvagn jämfört med till exempel Morgan, som är en sportvagn som är värd namnet. Men hade jag råd, skulle jag nog kunna få plats även med en XK i garaget.



Den här bilen är STOR.

Bakom MGA:n, uppe på liften, fanns en av alla de RR och Bentleys, som ofta finns för service hos English Car Care. Denna var en enorm koloss, en Silver Wraight från 1957, med lång hjulbas. Den hade köpts ny av en dirktör, som med stor sannolikhet hade privatchaufför. Sådana var ganska vanliga, privatchaufförer alltså, på den tiden. Ja, det var bättre förr, eller hur?



Visst är sådant här ljuvligt. Och doften sen!

Redan som fyraåring så var jag väldigt intresserad av hur bilarna såg ut inuti. Än har jag inte tröttnat på att titta in i RR, Bentleys, Jaguarer och även andra brittiska bilar med läderklädslar och instrumentpaneler av ädelträ.



Mäktig!

Men det mest imponerande på dessa äldre RR är trots allt grillen. Den utstrålar makt, pondus och självsäkerhet.
"Nu får ni flytta er, här kommer jag!"

Reservdelarna till min Triumph TR2 behövs inte längre

Tänk så mycket man har i sitt garage - 2011-11-15
Nu när min fina Triumph TR2 förhoppningsvis fått ett bättre liv i soliga Italien, så finns det ingen anledning att behålla alla reservdelar till bilen, som jag samlat på mig genom åren. Garaget är redan överhopat med allahanda saker, bland andra en hel del som egentligen inte borde få finnas i ett garage.
Idag gick jag därför ut och satte på värmen och radion i mitt garage för att inventera vad det fanns för reservdelar till min Trajja.



Kanske intressanta för de som ska köra race.

Det första otympliga jag hittade, och som tar mycket plats, var originalfälgarna på vilka det sitter gamla dåliga däck. Dessa satt på min Triumph ända fram till att min son Jonas kom på att han ville ha kromade ekerfälgar på sin dåvarande TR5. De ekerfälgar som satt på hans bil monterade jag min min TR2:a. Det blev ett rejält lyft rent utseendemässigt. Men egentligen finns det bara en fördel med ekerfälgar och det är just att de är snygga. De är å andra sidan jobbiga att hålla rena och i de flesta fall så är väghållningen sämre med ekerfälgar.



Har legat och tagit plats på hyllan i 25 år.

På en hylla i garaget fanns det också ett nästan komplett avgassystem, där ljuddämparna var nya och avgasrören var blästrade och försinkade. Det måste ju finnas någon som kan ha nytta av detta.
Moss Motors katalog för Triumphdelar hittade jag på nätet och förundrades över vad allt har blivit dyrt.



Detta är kanske en raritet?

I gömmorna fanns också ett utblåsningsgrenrör och enligt Moss katalog verkar dessa inte vara tillgängliga längre. Det är blästrat och försinkat och ser fint ut, tycker jag.



Det var annat och bättre krom förr i tiden.

Någon kofångare fanns det inte på min Triumph när jag köpte den i Småland för sisådär 29 år sedan. På någon av mina inköpsresor till England köpte jag dock en kofångare ock kofångarhorn. Horn fanns det till och med i dubbel upsättning av i någon låda, alldeles nya, vilket nog beror på att jag glömt att jag redan köpt dem en gång tidigare. Allt detta har dock aldrig monterats eftersom jag tyckte bilen såg "hårigare" ut utan kofångare.
I någon undanskymd låda, längst in i garaget, hittade jag också lite annat kromgodis, alldeles nytt. Eller vad sägs om två uppsättningar oanvända navkapslar. Den ena uppsättningen med och den andra utan Triumphgloberna.

Dessa navkapslar satt inte bara på TR2 och TR3. Om ni kommer ihåg Triumph Mayflower, så hade de bilarna också likadana navkapslar. Det fanns också en hel del annat som var gemensamt för flera bilar inom Triumphfamiljen. Till exempel så kom originalratten jag lyckades få tag i från en Mayflower. Dock var rattcentrum inte detsamma utan det fick jag skaffa på någon autojumble i UK.

Lite motordelar hittade jag också, kanske inga vitalare delar, men ändå. Förmodligen finns det inte så många som behöver en ventilkåpa, kedjekåpa, vipparmsbrygga, eller tråg, men det är ju synd att köra sådant på tippen. Vissa av delarna har jag också slipat och målat på den tiden det begav sig.



Oljetrycksmätare.



Kontakt till vindrutetorkare.



Startkontakt.



Ljuskontakt. Dock inte med original knapp, men den känns tidsenlig.



Starter knob, från tiden.



Sådana här indikatorlampor finns ej heller att köpa hos Moss längre.



Signalhorn, man ska ha två, blästrat och lackerat.

I några mindre kartonger hittade jag också en hel del "smågodis" och ett signalhorn. Instrument, knappar (knobs) och reglage är idag ganska dyra att köpa nya. Och kromet på ringarna runt instrumenten blir hur fina som helst efter lite behandling med till exempel Autosol. Jag hittade flera instrument som oljetrycksmätare, tempmätare och bensinmätare. Huruvida de fungerar vet jag inte, men det är inga komplicerade grejer och jag har själv fått igång några begagnade som nu sitter i min f d TR2:a.

Alla dessa prylar har jag nu för avsikt att avyttra på Blocket eller Tradera, men kommer nog också att annonsera ut dem på Triumph TR-klubbens hemsida.
Behöver alla bidrag för att kunna köpa drömbilen, en sen Morgan +8 eller en Roadster!

Träff med radioamatörer på SSRA

Föredrag om N1MM - 2011-11-09
En gång i månaden är det möte med klubbmedlemmarna i SSRA (http://www.ssra.se/). Platsen för mötet är i personalmatsalen på Bejoken i Malmö. Skälet till detta är att dels har klubben ingen egen lokal, dels att Bejoken ägs av en av medlemmarna i klubben, SM7TE, Kjell.
Huvudintressen för medlemmarna i denna illustra förening är att köra DX, att medverka i contests, aktivera öar samt CW-operation. Naturligtvis använder medlemmarna också andra moder som SSB, RTTY, SSTV och andra digitala moder i sin jakt på "rara" länder eller för att experimentera.
Det var ganska längesedan jag bevistade något av dessa månadsmöten så det var kul att träffa alla igen. Klubbens möten är oftast välbesökta och trots att medlemsantalet endast uppgår till ett 30-tal så brukar omkring 20 amatörer infinna sig till dessa klubbkvällar.

SM7BIC serverar elegant den goda wienerkransen.

Ett av skälen till att jag deltog på mötet var, förutom kaffe, lite skitsnack och kakorna, att klubbens ordförande Mats, SM7GIB, skulle berätta om hur logprogrammet N1MM fungerar. Det andra skälet var att klubbens QSL-administratör och tillika DL7, SM7DXQ Mats, hade en hel hög nyinkomna QSL-kort med sig till oss medlemmar.



Mats, SM7GIB och bisittaren SM7KJH
förbereder sig för presentationen.

Efter de sedvanliga mötesförhandlingarna så satte SM7GIB igång sina tekniska apparater. Presentationen genomfördes med hjälp av ett antal bilder från datorn, som visades på en stor filmduk, där åhörarna kunde följa hur man använder programmet i contestsammanhang. Nu behöver man inte köra contest för att ha nytta av programmet. Det är också lämpligt att använda i alla smmanhang där det finns "risk" för så kallad pile-up.



SM7DAY, Fred som är en känd ö-aktiverare
lyssnar intresserat på Mats.

Om man till exempel är och kör radio från någon ö, som många är intresserade av att få kontakt med, så brukat det finnas massor, ibland flera hundra, som samtidigt ropar efter den eftertraktade ön. Då gäller det att klara av varje kontakt på rekordtid, precis som i en contest, och då är ett lättarbetat logprogram en stor tillgång.
SM7GIB har, tillsammans med flera av klubbens medlemmar, deltagit framgångsrikt i flera av världens största tester och då använt N1MM när de loggat de körda kontakterna.
När man kör så kallad multi-multi (många stationer som är aktiva från samma QTH ((plats)), så har varje radiooperatör en laptop att logga på. För att alla ska hållas informerade om aktuell ställning och vilka "tunga" DX som finns på olika frekvenser, så bygger man inför testen upp ett nätverk, där alla datorer kan samverka. Att delta i dessa stora tester som mult-multistation kräver därför veckor och ibland månader av förberedelser.



En del av mötesdeltagarna, som snabbt slutade med "skitsnacket"
när Mats började berätta om programmet.

Klubbens contestdeltagande sker oftast från SM7BCX, Yngves QTH i Stenhejdan utanför Ystad. Men även om här redan finns stationära master och lågbandsantenner, så måste trots detta, ytterligare tillfälliga antenner sättas upp, både för sändning och lyssning.

Manualen för N1MM.

Det här programmet, N1MM, är inte bara gratis nedladdningsbart från näter, det innehåller också mängder av finesser, som nästan kräver att man är civilingenjör för att hantera det till sin fulländning.
Själv har jag hittills använt WriteLog när jag kör contest, men överväger nu att börja använda N1MM. Programmet har många användare och i och med det så blir det fler jag kan "antasta" med frågor, när det uppstår något problem eller när jag ska lägga in parametrar etc. Jag blev dock nästan trött när Mats visade mig manualen till programmet. Den hade en tjocklek motsvarande telefonkatalogen för Stockholmsområdet och omfattade 384 sidor. Nu är det väl emellertid så att ska du bara använda programmet hemma i ditt eget shack, så räcker det säkert med att lära dig "basics" genom att läsa ett fåtal sidor. Annars får du göra som jag, ringa någon som kan bättre.
När mötet var till ända åkte jag, med en färsk bunt nya QSL-kort i fickan, tillbaka till Löddeköpinge tillsammans med Göran, SM7DLK och Sture, SM7CHX.
Min egen radioaktivitet har den senaste tiden varit väldigt låg, men efter varje möte så får jag en motivationsinjektion till att köra radio.
Nu går vi mot mörkare tider och då är amatörradion ett intressant och spännande tidsfördriv.
Pröva det!

Fyra Morgans och en husbil

Helsingborg, Höganäs och Vejbystrand - 2011-11-03
Eva var ledig torsdag och fredag varför vi bestämde oss för att göra en utflykt.



Här vilar både min mor och min far.

Till helgen är det Alla Helgons Dag och på torsdagen var det på dagen precis fem år sedan min mor gick bort. Ett besök i minneslunden på Krematoriet i Helsingborg och sedan på Allerums Kyrkorgård, där Evas mamma ligger begravd, var därför våra första mål.


Porslin och glas är alltid intressant för Eva.

Nästa anhalt blev Höganäs. Där finns ju gubevars outletförsäljnung av både det ena och det andra, så hit ville Eva åka och fynda.


Kläder är alltid kul att titta på.

Jag visste att en rundvandring i butikerna skulle ta en avsevärd tid så när Eva gick in i "sin" butik så tänkte jag att jag kunde gå runt och titta på lite kläder i "min" butik. Här säljer man kläder från bland andra Oscar Jacobsson och Stenströms, varumärken som brukar hålla hög kvalitet.
Någon timme senare kom jag ut med en liten kasse med en skjorta och en polotröja och min hustru med en lite större kasse med diverse fynd som hon gjort i "sin" butik.

Nu var det dags att åka till huvudmålet för dagens utflykt, Vejbystrand. I min tidigare blogg (My heart belongs to Morgan) berättade jag bland annat om en incident där jag gjorde bort mig ordentligt. Denna incident resulterade i att min framkofångare på vår Morgan böjdes i 45 graders vinkel. Björn Roxlin, som var Morganträffens arrangör, kom snabbt till undsättning. Han plockade resolut av kofångaren från bilen och lade den i sin följebil. Någon dag senare fick jag ett mail där han berättade att han hade riktat kofångaren och att den kunde hämtas hos en av hans anställda ute i Saxtorp.
Sådana genomhyggliga insatser kan man inte låta passera obemärkt, så att förära honom en flaska "skotskt lantvin" eller närmare bestämt en flaska maltwhisky tyckte jag var det minsta jag kunde göra för att visa vår uppskattning.


Innanför dörrarna bör det finnas fordon av märket Morgan.

En annan anledning til besöket hos Björn och hans fru Tina var att jag ville snacka lite Morgan rent allmänt. Björn har ett mångårigt förflutet som Morganägare och har väl varit ägare till de flesta modellerna. Och, eftersom jag håller på att fundera över ett köp av en Morgan av senare årsmodell, så är alla råd från Björn viktiga i min beslutsprocess.



Den vanlige Björn, åter med mustasch.

När Björn mötte oss utanför sitt och Tinas hus, så kände jag igen honom igen. Mustaschen var tillbaka.


En Aero som renoverats av Björn.

Björn har för närvarande fyra stycken Morgan, en 4/4 1936, en +8 (minns ej årsmodell), en Aero och den senaste i raden en 4/4 renoveringsobjekt.



Ny galvad ram och en hel del annat på plats.

Den senaste bilen köpte han i kartonger och har nu satt igång återuppbyggnaden. "Den ska Tina ha", berättade han. Planen är att den ska vara klar till sommaren. När Björn sätter tänderna i något så brukar det hända saker.



Bilar i flera våningar.

Sin 4/4 från 1938 har Björn inte kört med sedan 2004. Den står nu undanskymd i ett hörn i garaget och har även fått en kompis, som är placerad ovanför. Detta är emellertid ingen Mogge utan en Super 7, som jag tror Björn eller något av hans barn planerar att köra race med. För ändmålet har Björn också skaffat sig en husbil



Senaste förvärvet.

som kan vara lämplig att övernatta i vid besök på tävlingsbanor runt om i landet.
Efter garagerundan blev det husvisning och också lite kultur i form av konst. Det visar sig nämligen att Tina är duktig på att måla. Dock fanns än så länge ingen tavla med Morganmotiv, men vem vet, det kanske kommer.
Vi blev också bjudna på kaffe och kaloristinna wienerbröd, när jag resonerade med Björn om mitt framtida Morganköp. Han har många kontakter, inte minst i England, så han skulle sprida ordet, som det heter.
Efter en hel del snack var det dags för oss att åka. Klockan var omkring 4 och Björn skulle vidare.
Han håller nämligen på att ta körkort för motorsåg.
Det är en man som inte verkar ha några problem med att fördriva tiden.

Hälsningsregler sportbilsägare emellan

Från en artikel i Miscellany - Längesedan
När jag köpte min Morgan +4 1959 i England på 80-talet så passade jag också på att bli medlem i den engelska Morganklubben, MSCC (http://www.mscc.uk.com/). Klubbtidningen heter Miscellany och var på den tiden en publikation i A5-format med svartvita bilder och texter.
Här fanns mycket nyttigt och även roligt att läsa för en nybliven Morganägare, bland annat nedanstående artikel, som jag fritt översatt till svenska (det blir i regel dock trevligare att läsa på engelska).
Som förmodligen framgår av ironin på och mellan raderna är artikeln, med stor sannolikhet, författad av en Morganägare. Så, även om ni nu inte råkar vara ägare av en Morgan, utan något annat annat fordon av ädel härkomst, så hoppas jag ni inte tar illa upp.

Att hälsa när en sportbil möter en annan på vägen är en sed som med åren blivit allt mindre aktningsvärd. Det har till och med gått så långt att den nuförtiden är praktiskt taget okänd.
Trots detta innebar hälsandet, en gång i tiden, ett viktigt inslag i sportbilsåkandet och förmedlade en anda av kamratskap och samhörighet mellan likasinnade, vilket skapade positiva vibrationer hos människorna i de inblandade bilarna.
Detta förutsatt att man hälsade enligt de oskrivna reglerna.




När två Morgan möts så brukar de inte nöja sig med att bara hälsa.
En liten pratstund brukar höra till dessa unika tillfällen.

De tidiga "trendsettarna", som införde detta hälsande, insåg förmodligen aldrig vilken strikt formalisering som skulle bli följden av deras agerande. Många av de nyare ägarna till "British Leyland sportscars" undrar säkert varför ibland helt främmande människor hälsar igenkännande på dem. Av den anledningen följer här en allmän beskrivning om när du ska hälsa och när du inte ska hälsa. Vetgiriga läsare ska dock ha i minnet att detta bara är tumregler. Ingenting är ju någonsin svart eller vitt, d v s undantag från reglerna finns alltid. För att undvika "etikettsbrott" i det här sammanhanget, måste du därför lära dig att snabbt bedöma situationen och vid behov kunna improvisera.

För det första: att hälsa på natten är meningslöst. Dels kan ingen se att du hälsar, utom på väl upplysta gator. Dels ser du inte att det är en sportbil du möter förrän det är för sent.

Generellt sett kan sportbilar grovt delas in i olika grupper beroende på förarnas beteende. Dessa beteenden är i sin tur avhängiga av vilka bilar de kör. Därför ska vi direkt börja med att titta på
olika biltyper.




En TC kräver, i kraft av sin ålder, att övriga
sportbilsförare hälsar först.

En viktig faktor, beträffande bilarna, är bilens status vad gäller hur "inne" den är, när och var den är tillverkad, priset, etc. Till exempel så hälsar ägare till MG TC och gamla Morgan +4 aldrig först. Om de har sufletten nere och du har din uppe så hälsar de överhuvudtaget inte alls.
Om det regnar och de har passagerare i bilen och du har sufletten uppe, föreligger risk för att de pekar finger och fnissar. Den enda klena trösten för dig, i denna penibla situation, är att du är varm och torr.

Sprites, Spitfires, Healeys, TRs och MGAs måste hälsa på alla. Och inte nog med det, de måste hälsa först.
Inom denna grupp, till exempel när en Healey möter en TR, gäller regeln om sufletten. Om din är uppe och deras är nere ska du hälsa först och tvärtom.
Om du befinner dig i denna grupp och någon av de "häftigare" bilarna inte vinkar alls, ska du inte ta detta alltför hårt. Det är trots allt din bil som är otvättad.

Corvetteägare hälsar nästan aldrig. För det första så är de inga sanna sportbilsentusiaster. För det andra är de alltför upptagna med att dels hålla koll på bensinmätaren och dels koll i bacckspegeln efter eventuella poliser.

Ägare till Alpines kan också sägas tillhöra denna kategori av bilägare, då föraren i dessa bilar upplever att de kör en sportig bil snarare än en sportbil. Ibland vinkar dom, ibland inte. Oavsett vilket, låt dom vinka först.

Förare av Jaguarer, MB 300 SLs, Aston Martin, Ferraris och Maserati hälsar inte särskilt ofta. Då och då kan emellertid ägaren i en DB4 hälsa. Men varför ska dom egentligen anstränga sig? Diamantringar är ju tunga. Besvara dock hälsningen. Det får ju dem att för en kort stund glömma skattemyndigheterna.



Porschar utgör ett undantag.

Förutsatt att du inte råkar känna ägaren väl, så hälsa inte på "saloons" eller "coupes" av något slag, förutom på Porschar. Speciellt gäller denna regel P 1800s och Alfa Romeos. Den senare är visserligen på gränsen  att vara kvalificerad för en hälsning, men dom hälsar aldrig tillbaka. Så för att du ska kunna behålla så mycket som möjligt av din värdighet - glöm det.

Det är min förhoppning att innehållet i denna lilla artikel har gett dig en uppfattning om hur kul det här med hälsning faktiskt är och vilken känsla av samhörighet den skapar.

Ni får testa det här med hälsning nästa gång ni är ute och kör med era klenoder!