Fick ett tråkigt besked idag.

Janne, SM5DJZ, har blivit Silent Key - 2018-12-13
Janne, Jan Hallenberg SM5DJZ, lärde jag känna för dryg femtio år sedan, när vi båda gjorde lumpen på P6 i Kristianstad. Vi skulle båda utbildas till signalunderofficerare, vilket innebar att morsetelegrafering ingick som ett ämne under utbildningen.

DJZ till vänster och jag själv längst till höger, på väg till eller ifrån någon övning.

Redan tidigare hade jag ett stort intresse för radio och lyssnade en hel del på kommersiella radiostationer på kortvåg, som till exempel Radio Luxemburg, Radio free Europe, men även Radio China. Till dessa stationer kunde man skicka lyssnarrapporter och som tack för detta fick jag många gånger QSL-kort, tidskrifter om radiostationerna och till och med olika typer av vimplar. Däremot hade jag aldrig hört talas om något som hette amatörradio, men det blev jag verkligen varse vad det var, när Janne invigde mig i denna fantastiska hobbys hemligheter. (Detta kan du läsa mer om i en av mina tidigare bloggar med namnet "Mitt möte med amatörradion").

Janne i sitt välutrustade shack (radiorum) i Knivsta.

Efter lumpen vidtog dock vuxenlivet med studier, jobb och familjebildning, både för Janne och mig. Ett tiotal år senare lyckades jag emellertid klara av alla proven för att erhålla min amatörradiolicens och skaffade både sändare, mottagare, telegrafinyckel samt inledningsvis lite enklare antenner. I samband med detta ringde jag upp Janne, som jag inte talat med på tio år och sade när han svarade "det här vet du nog inte vem det är". "Det låter i alla fall som SM7CQY" (som var min amatörradiosignal), svarade han. Sedan fortsatta vårt samtal precis som om det vore igår vi talades vid senast.

Janne vid sitt "QSL-postkontor" i hemmet i Knivsta. Ett fack för varje land!

Eftersom mitt huvudintresse inom amatörradion var att jaga DXCC-länder, öar, amerikanska counties och annat annat som gick att jaga, i min strävan att få diplom eller plaketter, så fanns det många anledningar för mig att hålla tät kontakt med Janne. För det första var han en av de mest kända DX-arna och mycket duktig och framgångsrik när det gällde att köra s k contests (tävlingar där man t ex skulle försöka ha radiokontakt med så många radioamatörer och/eller radioländer under en begränsad tid, från ett antal timmar upp till två dygn, som möjligt). Han var också utsedd som QSL-kortskontrollör för flera stora diplom som t ex DXCC och IOTA. Utöver detta var han också den, som alla radioamatörer i Sverige skickade sina QSL-kort till, som Janne sedan sorterade upp och skickade vidare till amatörradioorganisationernas QSL-byråer över hela världen.

I bakgrunden ser man en del av Jannes många och tunga trofeer han erhållit under åren.

Under större delen av sitt arbetsliv arbetade Janne på SAS. Som anställd i bolaget fick han flyga till mycket förmånliga priser, i stort sett var som helst i världen, så länge det fanns en ledig flygstol. Det passade herr Hallenberg väldigt bra. Han körde nämligen inte bara radio från hemmet, han var också en flitig DX-expeditionär. För de som inte vet vad detta är så innebär det att, en eller flera radioamatörer åkte till ett land, eller en ö någonstans i världen, där det inte fanns några radioamatörer eller, om det gällde en ö, kanske det inte bodde en levande själ där. För oss, som jagade länder var dessa expeditioner ovärderliga i vår strävan att kunna sätta ytterligare ett X i en ruta i listan över de cirka 340 länder, eller entities, som finns inom vår värld. Vid en del av dessa expeditioner deltog flera av världens mest prominenta och välkända radioamatörer. Och, Janne platsade i högsta grad i detta sällskap och var mycket respekterad i the ham radio community runt om i världen.

En glad Enock, SM7BHH, som några år lyckades snuva Janne på segern.

Som tävlingsmänniska och DX-are deltog Janne också i en årlig tävling, som vi döpt till Årskampen. Här gällde det för alla att försöka få kontakt med så många s k DXCC-länder under ett år. Den självklare segraren var naturligtvis Janne de flesta åren och brukade i samband med den högtidliga utdelningen av diplom till deltagarna, samt överlämnande av det åtråvärda vandringspriset, komma ner till Skåne och oftast hämta sin plakett själv eller i enstaka fall överlämna den till någon annan.

En lite suddig bild på Janne i mitt shack, förmodligen beroende på våra dry martinis.

När han flög ner till Skåne, bland annat för att hälsa på sin syster här nere, så brukade han också stanna hos mig några dagar. Och nätter, för då satt vi upp i mitt shack till sena timmen och körde radio och intog en och annan dry martini, ett annat intresse vi delade.
När han besökte Skåne, så tog vi i radioklubben SK7DX tillfället i akt för att få oss till livs de nyheter som Janne kunde berätta om när det gällde bl a DXCC- och IOTA-diplomen. Som fördragshållare var Janne flitigt anlitad av många klubbar och han kom mer än gärna dit och berättade både om de tidigare nämnda diplomen och inte minst om alla de expeditioner han deltagit i.

Som person var han, trots mycket pondus, en av de vänligaste och mest hjälpsamma personer jag någonsin lärt känna. Och, det är inte bara jag som har den uppfattningen utan jag tror hela amatörradiosverige sörjer denne fantastiske entusiast, som nu lämnat oss.
Inom vår värld finns dock ett talesät som säger att "old hams never die, they just fade away".

Oh, vad jag saknar dig Janne!

Just nu läser jag...

Stormsystern av Lucinda Riley - 2018-12-03
Om jag inte har något att läsa, när jag går och lägger mig, har jag väldigt svårt att falla i sömn. Och, läser gör jag nästan uteslutande i sängen. Oftast är mitt nattduksbord belamrat med bil- och golftidningar samt ett antal böcker. De senaste månaderna har det mest rört sig om deckare, skrivna av de nu aktuella författarna. Men, så häromkvällen hade jag precis avslutat min senaste bok. Det återstod någon timme innan korpgluggarna skulle slå igen och inget fanns kvar för mig att läsa för tillfället. Eva, som läser tre böcker när jag läser en, brukar ha en hög böcker på sitt bord och kanske fanns där någon bok hon tyckte kunde vara något för mig.
Jodå, det fanns det, men det var inte ytterligare en deckare som hon räckte mig utan en tjock tegelsten med titeln Sju systrar i pocketutgåva. Jag föredrar pocketböckeer eftersom de går att vika på mitten vilket gör att de blir lättare att hantera när jag ligger och läser.
Sju systrar hade tydligen varit så bra att Eva dagen före varit nere på Akademibokhandeln och köpt de två, i samma serie, som hittills hade översatts till svenska och fanns i butiken. Pocketversionerna skulle dock inte komma in förrän om några veckor, men så länge kunde Eva emellertid inte vänta utan det fick bli inbundna böcker.

Bok nummer två i serien.

Sju systrar handlar om affärsmannen och miljardären Pa Salt (jo, visst är det ett märkligt namn). Pa Salt, som är ogift, har under alla år rest mycket över hela världen, med anledning av sin affärsverksamhet. I samband med dessa resor har också adopterat sex flickor från olika platser på jordklotet. Han bor i ett slottsliknande jättehus vid stranden av Genevesjön, där alla flickorna växt upp tillsammans med Marina (kallad Ma), som varit som en mor för döttrarna och Claudia, som har hand om matlagning och mycket annat i det stora huset.

Den första boken, alltså Sju systrar, som jag nu läst färdig, börjar med att Pa Salt, som är en hängiven seglare och äger en stor båt som heter Neptunus, avlider och begravs i havet. Fickorna är nu vuxna och alla utom den äldsta, Maia, har flyttat hemifrån. Maia och Ma försöker nu kontakta alla de fem övriga systrarna och framföra det tragiska beskedet. Till slut kan allihop återförenas i sitt tidigare hem och tillsammans hantera sorgen efter sin pappa samt diskutera det testamente och de personliga brev, som varje dotter får och som innehåller kryptisk information om hur de, om de vill, ska kunna leta upp sitt ursprung.

Sju systrar är en riktig "bladvändare" och nu när jag läst ett antal kapitel i efterföljaren Stormsystern, så känns det nästan som om jag får frångå mig regel att endast läsa i sängen.

Lucinda Riley

Författaren då?
Jo, det är en vacker kvinna, som föddes på Irland. Efter en tidig karriär som skådespelare inom film, teater och TV skrev hon sin första bok vid 24 års ålder. Romanerna har översatts till drygt 30 språk och sålts i fler än tio miljoner exemplar.
Hon bor med sin man och fyra barn vid North Norfolkkusten i England och i West Cork på Irland.

Men varför heter första boken SJU systrar?