Morgans i mängd träffades på Stufvenäs Gästis - 2025-09-06/08
Hela veckan hade vi haft koll på väderutsikterna för den kommande helgen. Det varnades för stora mängder regn, men skulle det drabba oss på vår knappt trettio mil långa resa till årets höstmöte?
Trist att börja färden med taket på.
In i det sista var suffletten nere, men precis när jag kört ut bilen ur garaget så började regnet så smått att småstänka så det var lika bra att falla till föga för vädret. Med suffletten uppe blir sikten bak mycket sämre och man känner sig lite instängd. Enda fördelen är att vi kan åka torrskodda endast iförda lätt klädsel.
Resan har startat.
Vi hade bestämt möte med Bjärredsborna Gert och Louis och en ensam Ola, eftersom Anita drabbats av svår förkylning, vid Vikingatider i utkanten av Löddeköpinge. Dagarna innan hade vi haft ett möte hos Gert och Louis för att bestämma färdvägen. Vi ville inte åka hela vägen på E22 och Gert hade tagit fram alternativa sträckor som kunde studera och diskutera när han visade dem på sin storbilds-TV.
Många var redan på plats när vi anlände vid halvfemtiden.
Vi körde i regn, som ibland var riktigt häftigt, i stort sett hela vägen tills vi närmade oss Hässleholm. Ibland stämde inte den planerade rutten med verkligheten, så en gång fick vi vända på en av de valda småvägarna som helt plötsligt övergick till en grusväg. Och det vet ju alla att grusvägar är nästa tabu när man kör en Morgan. Men efter cirka fem timmar och ett stopp i Tingsryd för lunch och en bensträckare kom vi slutligen fram till slutmålet. De sista femton milen körde vi nercabbat i strålande solsken.
De flesta hade kommit ihåg att sätta upp taket för natten.
Efter incheckning blev det i vanlig ordning mingel med alla gamla och nya vänner, som vi inte träffat sedan förra året. Redan klockan sex skulle vi vara redo för kvällens grillbuffé och få information om vad som skulle hända de följande dagarna. Med tanke på snittåldern på våra medlemmar brukar det inte bli några väldigt sena kvällar och starten på morgondagens utfärder startade redan klockan nio. Så efter att ha gått en runda på den stora parkeringen, för att allt såg bra ut,var det dags att krypa till kojs med en timmes sällskap av en deckare.
Karavankörning ställer krav på förarna.
I god tid, någon vecka innan mötet, hade alla fått ett mail från vår förträfflige centerledare Thomas Svensson, där vi fick välja ett av sex utflyktsmål under lördagens körning. Med omkring 70 bilar hade det nog blivit lite rörigt om alla skulle till ett och samma ställe. Vi kunde därför välja mellan följande: Kyrkeby Bränneri, James Bond museum i Nybro, Kalmar Slott, Bil- och Marinmuseum i Karlskrona, Kristianopel och slutligen Villa Famiglia i Vassmolösa. För alla utflyktsmålen fanns det en "reseledare", som både kunde lotsa oss dit och som kände till mycket om besöksmålet.
Är alla med?
Både Ola och Eva och jag hade valt att åka till Kyrkeby Bränneri och det var åtta ytterligare medlemmar som valt detta mål. Eftersom färden ibland gick kortare sträckor på mer trafikerade vägar kunde det bli svårt att hålla ihop vår lilla karavan. Vi hade därför fått "stränga" order om att alltid hålla koll på bilen bakom och inte bry oss om bilen framför. Trots detta så försvann ibland bilen framför oss. Vid en korsning längre fram kan det därför vara lätt att välja fel väg. Men ledarbilen hade koll på detta och stannade när någon inte syntes där bak. För att vara helt säker på att ingen försvann under resan så fanns det också en följebil som körde sist och höll koll på eftersläntrare. Ordning och reda!
Alla kom fram!
Bränneriet.
Åsa berättar med stor inlevelse.
Tre sorter att välja på.
När vi väl kom fram till bränneriet hade vi inte blivit av med en enda bil i karavanen. Här fick vi en mycket intressant guidning av den utmärkta och trevliga damen Åsa Hallin (om jag minns rätt). Att återberätta allt eller ens delar av vad vi fick oss till livs är omöjligt för mig. Det jag kan berätta är att när bränneriet var i drift under sina glansdagar på 1700- och 1800-hundratalet så producerades det 4000 liter brännvin per dag. År 1988 skänktes bryggeriet till Visselfjärda Hembygdsförening som en gång per år startar upp all utrustning från tiden, som resulterar i 2000 liter brännvin som säljs på systembolaget i 1771 numrerade flaskor. (Om du googlar på Kyrkebys Bränneri hittar du all info som jag inte kan ge dig här)
Anita, Evas gamla kompis från Lödde för längesedan, och Eva poserar vid eken.
När vi kom tillbaka till Stufvenäs bjöds vi på kakbuffé med ett antal kalorifyllda bakverk, som kunde avnjutas med eller utan vispgrädde. För att kompensera det rejäla kaloriintaget hade arrangörerna varit smarta nog att skicka ut oss på en typ av tipsrunda. Det var en form av rebus som skulle lösas med hjälp av ett antal skyltar som fanns längs rundan. Redan från början tappade jag sugen då jag insåg att det krävdes en helt annan hjärna än min för att lösa detta. Däremot fanns det en sevärdhet att betitta längs vår vandring. Här finns nämligen landets tredje äldsta ek. Den är 800 år gammal och har en omkrets på omkring nio meter. Det kan kanske vara kul att veta att en ek växer i 300 år, lever i 300 år och dör under 300 år, som du kan imponera med på din bordsdam vid någon tillställning.
Några av de 170 deltagarna tittar uppmärksamt på kvällen magiker, som underhöll under middagen.
Dopp under klar himmel.
Efter vår vandring fick vi någon timme för fria aktiviteter, där många tog en liten tupplur eller en öl i den fina utemiljön, medan min kära hustru tillbringade mesta tiden med att kretsa kring British Autos utbud av diverse klädespersedlar. Som vanligt gick hon inte tomhänt därifrån utan dök upp på rummet iklädd ny skjorta samt en långärmad T-shirt. Själv tillbringade jag i saktmod en lugn stund på rummet där jag passade på att byta ominför kvällen, njuta av en dry martini och kolla golfresultaten på min iPad. Ty klockan 1800 var det dags för fördrink och nytt mingl innan trerättersmiddagen skulle serveas klockan 1900. Det fanns faktiskt också några andra gäster på Stufvenäs den här helgen, som under vår middag passade på att ta ett kvällsdopp i poolen.
Titta till bilen innan sängen kallar.
Middagen blev som brukligt är en långdragen, men absolut inte långtråkig, historia där minglandet fortsatte sittande. Det finns alltid några nya medlemmar, som man inte träffat tidigare och som det är trevligt att lära känna lite mer och ta reda på varför de skaffat en Morgan nu vid mogen ålder. Svaren är naturligtvis väldigt skiftande från att man inte hade råd när man var yngre eller att en barnaskara gjorde det svårt att platsa i en Morgan till att Morgan var en bil som man som ung drömt om att ha när man fick möjlighet till det. Efter allt detta, god mat och många fina samtal drog sig klockan mot elva då de flesta av oss kände att det var läge för horisontalläge, dock inte innan man tagit godnatt av sin ögonsten.
Pittoreskt!
Pittoreskt 2.
Så blev det söndag morgon och solen sken från en molnfri himmel. Det var inget tvivel om att det skulle bli en hemfärd med suffletten nere. Frukosten avåt Eva och jag tillsammans med paret Tryggveson från Steninge och Ulf hade jag och min kollega faktiskt haft samarbete med när han drev sitt tryckeri i Halmstad när vi var aktiva inom reklambranschen. Efter frukost skulle alla ta avsked av, om inte alla så i alla fall en stor mängd personer. Och sådant tar sin tid! När vi gjort rätt för i receptionen och packat bilen så var vi fyra Morgans som drog iväg till ett gemensamt mål. Vännen BG Welander och hans Lisa hade nämligen tipsat oss om att ta en sväng till Kristianopel på vår väg hemåt, vilket vi inte ångrar. Här tillbringade vi någon timme med att promenera genom byn, titta på ringmuren längs viken och äta glass.
Ingen vill riskera att bli soppatorsk.
Efter vårt besök i Kristianopel körde vår lilla karavan vidare tills vi hittade en bensinstation. Här skulle alla bilarna tankas, utom vår då jag varit förutseende nog att.fixa det innan vi beträdde hemfärden.
Nu har vi bara resten kvar!
Nu var det också dags att säga hej då till paret Bågesjö/Laurell, som skulle fortsätta sin färd till Mölle medan vi körde direkt söderut, huvudsakligen på den rätt tradiga E22:an. Vi körde i ledarbilen och höll omkring 100 km i timmen, så något myskörande var det inte frågan om på hemvägen. Efter ett antal mil och lite före Kristianstad gjorde vi ett kort stopp på en parkeringsplats med toalettfaciliteter. När vi fortsatte vår färd pratade Eva och jag om att vi kanske kunde stanna och ta en fika vid Ekerödsrasten, som vi brukar göra när vi har vägarna förbi. Men, när vi närmade oss Kristinstad, där det är några ganska stora vägbyggen, blev det lite rörigt för herr Nilsson, som glömde att svänga av på avfarten som skulle ta oss till Malmö. Vi fortsatte istället rakt fram och var nästan framme i Hässleholm innan vi kunde vända vänster och köra mot Höör. Men lite fel kan också vara rätt, för hem till Löddeköpinge kom vi i alla fall till slut.
Tre fina händelserika dagar i trevligt sällskap var slut.
