Några engelska bilar på Österlen.

 Morgans, MG, Jaguar och Aston Martin - 2025-06-02/03

Någon gång i Maj fick jag ett mail från Anders Weidow. Tillsammans med Jonas Martin hade han planerat en liten runda på de vackra vägarna på Österlen och undrade om vi ville följa med på deras utflykt. Visst ville vi det och tillsammans med Anita och Ola startade vi vår färd redan klockan 0730 utanför Lund.

                                               Fem bilar so far, men några till skulle komma.

Anledningen till den tidiga starten var att vi alla skulle träffas på Auotoseum i Simrishamn redan klockan 0900. Visserligen besökte vi museet i höstas, men enligt Anders och Jonas har mycket ändrats och nya fordon tillkommit sedan dess.

                                            Firmabilen och postmoppen framför kontoret...

                                    ...och några exklusiva renoveringsobjekt för den händige.

                                                        Cykelverkstad från när det begav sig.

Vi började vår rundvandring utomhus, där vi hittade både en bilskrot och en verkstad för cykel- och mopedreparationer.

                                                        En uppsjö av fordon från flydda tider.

                                                En fin modelljärnväg, som du startar upp själv.

                                    Morganisterna Håkan och Anders i en initierad diskussion.

Inne i museet verkar det som man kan stanna hur länge som helst. Vid varje steg i gångarna finns det någon bil eller något på bilen som måste utforskas ytterligare. Stöter du också på någon annan på samma plats kan det uppstå ganska långvariga resonemang. Det går nästan inte att förklara bredden på vad som finns i museet, men det lär finnas något för alla både kvinnor, män och barn.

                                                                Morris 8 från 40-talet.

När jag vandrade runt i lokalerna hittade jag helt plötsligt den här lilla bilen. En sådan här Morris 8 var mina föräldrars första bil. Men det var inte deras egen den delades med min moster och morbror, som bodde i porten vid sidan om vår i ett hyreshus vid Nya Torg i Åstorp. Så varje söndag kväll lämnades nycklarna till dem som skulle få använda bilen den kommande veckan. Så kunde det vara på den tiden.

                                                       MG Midget och Aston Martin 1934.

                                                       Ett hungrigt gäng fick äntligen mat.

Efter ett flera timmar långt besök i muséet var det dags att ge oss ut på de österländska småvägarna. Målet för denna första etapp var Kivik där vi skulle äta lunch på den välkända fkkrestaurangen Buhres.Vid lunchen hade ytterligare en bil anslutit, som tillhörde Jonas syster och svåger, en fin Aston Martin från 1934.

                                                                Snacka om mysig miljö!

                Annelie Ingelow och Jonas son Markus fikar med den elegante ägaren i bakgrunden..

Efter en välbehövlig lunch drog den lilla karavanen vidare mot nya mål. Det finns hur många smala, kurviga och backiga vägar som helst på Österlen, så det verkar som om man kört hur många mil som helst, när det egentligen kanske bara är lite fler än fem. Efter ett mycket trevligt öppetkörande kom vi fram till Café Kagan utanför Hörby. De hade egentligen stängt, men hade varit hyggliga nog att öppna upp enbart för vår lilla grupp. Det här är verkligen ett nostalgicafé värt namnet. Och, här finns det inte bara fika utan också kläder av olika slag, gammeldags pastillaskar som viol och sig-zag, emaljerade kastruller och mycket, mycket annat. Själv blev jag med keps och Eva köpte en ny liten kastrull för äggkokning och sås. Även de övriga i gruppen köpte en hel del saker som de inte visste att de behövde, så jag inbillar mig att det extra öppethållandet var lönande för paret som drev caféet, som definitivt är värt en omväg.

Nästa punkt på dagordningen var ett besök på Kannibalmuséet i Önneköp. Utöver Kannibalmuséet är orten också känd för att ha utlyst sig till en egen republik med egen flagga och egen valuta. Men, vi var några som besökt den världsomseglande ägaren till Kannibalmuséet tidigare varför vi valde att köra direkt till Tastecelebration, nära Christinehofs slott, där vi skulle övernatta. På vägen dit passerade vi också det forna "klostret" Yangtorp, ett ställe jag hört talas om men aldrig sett, så jag var naturligtvis tvungen att stanna till för att ta ett foto.

                                                        Yangtorp, som idag har nya ägare.

                                                   Ett stopp där vi fick konsultera kartan.

                                                                Nöden har ingen lag.

Himlen började mörkna rejält, så vi undrade om vi skulle hinna fram innan det blev oväder. Nu när vi inte hade Anders och Jonas med oss blev det ibland svårare att hitta rätt bland alla korsningar utan skyltar, samtidigt som himlen såg allt mer hotande ut. Så började det småregna. Vi ökade alla farten för att minimera mängden av vatten som kom in i bilen. Regnet ökade och övergick i störtregn så Håkan och jag fick snabbt upp suffletterna men det kunde däremot inte Ola. Han har nämligen ett sådant där elegant skydd som ligger över suffletten när den är nerfälld. Det ser mycket prydligt ut, men har den nackdelen att ett antal knappar måste knäppas upp innan man kan frigöra suffletten och fälla upp den. Och att stå "barhuvad" flera minuter under ett åskregn innebär att hela sittbrunnen blir dränkt innan du lyckas få upp taket. Så istället för att utsätta sin Anita för detta så kastade Ola bilens övernattningsskydd över sittbrunnen och där fick han och Anita sitta och kura så länge störtregnet behagade hålla på. Sådana skurar varar gudskelov inte så länge så efter en stund kunde Ola fälla upp taket och vi kunde köra vidare. 

                                                      Alla bilarna parkerade för natten.

                                                           Försnacket inför middagen.

Efter ankomsten till hotellet, som tidigare varit Christinehofs slotts jägmästarebostad, inmundigade jag en tjeckisk öl i väntan på att resten av sällskapet skulle anlända. Efter regnovädret blev vädret vackert igen och när alla samlades i parken för ett glas vin eller öl, så var minglandet igång.

                                                                    Ser ju faktiskt gott ut.

Så var det dags för kvällen trerätters middag. Sent omsider hade jag blivit informerad om att alla rätterna var vegetariska. Är man som jag uppfödd på vanlig husmanskost som, kålsoppa, falukorv och ägg, kålpudding, ja då förstår ni ju själva att jag inte såg fram mot middagen. Men, skam den som ger sig, jag var alla fall tvungen att ge det en chans. Förrätten, som såg god ut presenterades som: vit sparrismousse serverad med dillmajonnäs, kokvatten X2: gelé med färsk sparris och kokvattenchips och fermenterade plommon. Säg mig den läckergom som kan tänkas bli upphetsad när han läser "kokvattenchips"! Sparris är ju gott, tycker till och med jag, men det samlade intrycket för hela menyn kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att jag tyckte var gott. Jag menar inte att klaga, för de flesta andra påstod att det var gott, men jag måste vara ärlig och få lov att säga vad jag tycker. Det har min mor alltid sagt att jag ska vara! Efterrätten med någon jordgubbe och vegetarisk glass var däremot ganska god.

                                                                    Vetgiriga åhörare.

Sängen jag tillbringade natten i var helt underbar, så efter en god sömn var det dags att se vad en vegetarisk frukost kunde erbjuda. Kvällens middag var i mina ögon inte bara vegetarisk, för det kan ju ibland innebära att det serveras fisk, utan mer eller mindre vegansk. Jag hade kanske inte förväntat mig bacon och ägg till frukost, men jag blev glad att det fanns kokta ägg och god ost samt någon form av vegetarisk skinka, som jag dock inte vågade mig på. Men tillsammans med nygräddat bröd blev frukosten en positiv överraskning. Efter frukosten och innan hemfärden fick vi en genomgripande och intressant berättelse om alunbruket i Andrarum under 1700- och 1800talet.

                                                          På Sjöbo GK för lite "redi mad".

Efter vår guidning runt om i området där bruket legat tog vi avsked från våra gamla och nya vänner innan vi åter, i sakta mak, gav oss ut på de österländska småvägarna med sikte på västkusten. Halvvägs hemma körde vi in till Sjöbo GK och åt lunch. Här serverades det fläskpannkaka, som inte var helt fel efter gårdagens upplevelser.

Trevliga dagar med trevliga människor!

Morgans på grönbete.

 Gröna träffen - 2025-05-29

Motorhistoriska Klubbens årliga träff i Kyrkheddinge har för många fordonsentusiaster betraktats som starten på säsongen för fordonsträffar. Evenemanget är väldigt anspråkslöst och innebär bara att folk kör dit med sitt fordon, hittar en plats i Hemvärnsgården park, plockar fram sin pick-nickkorg för att därefter mingla runt bland alla fordonen av mycket varierande slag.

                                                Vår vanliga mötesplats är macken i Borgeby.

Många kommer dit redan vid niotiden för att få en bra plats för sin bil, men vi brukar inte anlända förra framåt elvatiden. Den här gången körde vi dit tillsammans med Anita och Ola, som bor i Bjärred.

                                                        Ganska trångt med bilar överallt.

                                       Många hade reda ställt upp sina fikabord vid sina bilar.

Eftersom vägen mellan Lund och Staffanstorp var avstängd på grund av vägarbete fick vi ta oss till Kyrkheddinge på andra vägar som gick över Kävlinge, Södra Sandby och Dalby. Och när vi slutligen kom fram trodde vi först att vi inte skulle hitta någon plats att ställa bilarna på, så mycket folk som hade kommit hit den här soliga torsdagen.

                                                        Vi speglar oss i Jaguarens glans.

Till slut hittade vi var sin plats att "knö in" våra bilar på. Vi kunde emellertid inte parkera bredvid varandra, men Eva och jag fick dock en plats bredvid en brittisk släkting, en stor Jaguar sedan , en XJR.

                                                            Två versioner av Ford Anglia.

Vad som är trevligt med den här typen av träffar är det varierande inslaget av fordon. För även om vi älskar Morgan, så hur kul är det att vandra omkring och titta på ett hundratal likadana bilar? På en sådan här träff förflyttas jag tillbaks till olika epoker i mitt liv och nostalgikänslan är högst påtaglig. Bilden ovan visar två bilar som jag inte hade skänkt en blick på 60-talet, de fanns ju överallt på den tiden. Idag är jag väldigt tacksam för att någon brytt sig om dem och bevarat dem för eftervärlden och påminna oss om vår ungdoms dagar.

                                                                          Cadillac och...

                                ...Chrysler var typiskt sådana bilar som jag fick upp ögonen för.

                                                          Buick, ett dollargrin den också.

Mitt intresse för bilar väcktes väldigt tidigt. Redan i fyra- femårsåldern kunde jag fastställa vilket fabrikat och modell på de flesta bilar som syntes i trafiken. På den tiden på 50-talet gick det faktiskt ganska lätt att se skillnad på en Chrysler och en Buick, eller en PV och en Folkvagn. Det är mycket svårare idag där t ex en SUV är svår att skilja från en annan. I åldern upp till tonåren så var det framförallt amerikanska bilar som jag tyckte var häftigast. Jag brukade t ex titta in på instrumentbräden för att kolla vilket maxhastighet som stod på hastighetsmätaren.

                                                            Jaguar XK 140, en skönhet.

                  Och, inredningen med läder och ädelträ är vad jag förknippar med engelska bilar.

Bristol 1963.

När jag kom upp i körkortsåldern så koncentrerades mitt intresse allt mer till engelska bilar. Jag minns att jag var med min far hos en av hans arbetskompisar som visade oss sin MGTC, en bil jag då blev väldigt förtjust i. Kanske var det anledningen till att jag redan som 19-åring köpte min första engelska bil, en MGA 1600 från 1962, den sista årgången av A:n innan MGB:n lanserades. Den ovanligaste bilen på träffen var nog den Bristol som dök upp efter att vi kommit dit. Bristol är ett exklusivt märke som tillverkas i mindre antal och den senaste modellen som jag har uppgift om kom 2017, Bristol Bullet.

                                                    Puch Florida, sent 60-tal sade ägaren.

En enda moped, en Puch Florida, fanns uppställd framför entren till Hemvärnsgården. Ägare var en kille från Lomma, som kört till Kyrkheddininge därifrån. Något viktkompenserad var den för att det inte skulle ta så lång tid att ta sig dit. Han var också medlem i mopedklubben Bjerred Blue Smokers. Men utöver sin fina moppe hade han också en fantastiskt fin Chevrolet från 1959 hemma i garaget. 

                                                      Är detta vanligt på Puch Florida?

Mopeden är en likadan som min egen och hade samma underliga förskjutning av framlyktan i förhållande till framskärmen, som min Puch har. Vad jag vet går det inte att justera.

                                                    Trevligt fikaställe de gånger det är öppet.

Till slut blev det också tillfälle för oss att äta våra medhavda mackor och dricka vårt kaffe, men minglandet fortsatte dock ett tag till. Det är ju många gamla bilkompisar man träffar på ett sådant här ställe och de samtalen som då sker kan ta hur lång tid som helst. När vi skulle åka därifrån, vid tvåtiden på eftermiddagen, kom vi överens om att på hemvägen köra till Reslövs kvarn, där det finns ett café, och äta varsin våffla. Men, tyvärr var det stängt denna Kristi Himmelsfärdsdag. Kanske var de i kyrkan istället för att servera våfflor. Vem vet?

Våfflorna tar vi en annan dag!

Harley-Davidsonklubb besöker Dalstugan.

 Fika på retrocafé i Gantofta - 2025-05-10

Häromdagen, närmare bestämt lördagen den tionde maj, tog Eva och jag det djärva beslutet att göra ytterligare en biltur utanför femtioskyltarna. Våra fikaturer brukar normalt göras i vår Morgan men idag hade vi lite andra ärenden än bara kafébesök så färden fick därför göras i "riskokaren" vår Hyundai Tucson.

                                                                Ett ledigt bord för oss.

Det är inte första gången vi åker till Dalstugan i Gantofta och inte den sista heller för den delen. Det är ett trevligt retrocafé, som kan vara lite svårt att hitta om man inte varit där tidigare. En liten skylt vid vägkorsningen hade nog inte varit fel. Här erbjuds nämligen både det ena och det andra så utöver te eller kaffe kan man få olika typer av mackor, t ex sillamackor, bakverk av olika slag och inte minst väldigt goda frasvåfflor.

                                Rejäla doningar som kostar lika mycket som en ny mindre bil.

När vi satt där och lugnt och stilla njöt av våfflor och kaffe hörde vi plötsligt ett intressant muller utanför caféet. Det visade sig att det var Helsingborgs Harley-Davidsonklubb (tror jag i alla fall) som var ute och körde med sina häftiga bågar, som kom på besök till Dalstugan. De var närmare trettio stycken, så du kan själv tänka dig hur det lät. De kan dock inte räknas till gruppen "motorburen ungdom" eftersom det var killar och tjejer med några år på nacken. Precis detsamma som i Morgan Owners Club of Sweden där vi är medlemmar.

                                                            Ingen fryser i sådana kläder!

Det var tur att vädret tillät fika på uteserveringen för inomhus hade alla dessa "bikers" inte fått plats.

                                  Virkande damer som inte hade något emot av vara med på bild.

Inomhus dominerades besökarna av kvinnor i olika åldrar. Och, nästan alla satt och virkade. Jag trodde kanske att det var ortens kyrkliga syförening och kanske någon var med även i den, om det nu finns någon dylik i Gantofta, men det var det inte alls. 

                                                                    De kan se ut så här...

                                                            ...eller på något annat sätt.

Det var i stället ett gäng kvinnor som träffades på Dalstugan en gång i veckan för att dricka kaffe, umgås och virka så kallade "tröstemöss". Deras alster skänks sedan till sjukhus och vårdcentraler för att trösta barn som är på besök eller får vård där. Behjärtansvärt eller hur!

                Ett anrikt märke grundat 1903, m a o sex år tidigare än den första Morganen föddes.

Vi fick senare veta att det inte var en slump att Harley-Davidsonåkarna var på besök. De är nämligen sponsorer av den virkningsverksamhet som sker i Dalstugan och vid sitt besök betalade mc-gänget 100:- per hjälm. Fint gjort tycker jag!

Sådana ser man inte längs motorvägen.

Efter att ha blivit informerade om allt detta och intagit våra våfflor så steg vi in i vår "riskokare" och drog vidare. Men vi valde samma typ av mindre vägar som när vi kör med vår Morgan. För på dessa finns det alltid lite trevligare vyer.

Nya upplevelser utanför 50-skyltarna.

Säsongen premiärtur med Morganen

Äntligen var det dags igen! - 2025-o4-12

Det blev lite senare i år än det vanligtvis blir eftersom den första dagen i april normalt är den dag då vi ställer på vår Morgan. Då vår Morgan är en Roadster av årsmodell 2004 så sparar vi någon tusenlapp på att inte ha den påställd året runt, Men nu var det alltså dags för årets premiärtur som är en efterlängtad händelse varje år.

                          Han har stått här ganska länge nu och ser nästan lite blyg ut, Mr Brum.

När Eva och jag gör våra utflykter med Morganen så har vi oftast inte något mål utom i de fall vi ska till någon av alla de träffar eller möten som är inplanerade. På premiärturen däremot är sedan flera år tillbaka alltid målet detsamma nämligen Flinckmans Cafe i Sireköpinge.

                                                                        Så ska det se ut!

På ditvägen kör vi ner mot Barsebäcks Hamn, men svänger till höger innan vi kommer ner i byn. Kör sedan längs havet och passerar byarna Häljarp och Asmundtorp innan vi tar oss vidare upp och förbi Rönneberga backar. När vi kommer in i Tågarp söderifrån så kör vi till höger mot Hedenborg vid den tidigare macken istället för att fortsätta rakt fram över järnvägen. Framför oss har vi nu ett antal kilometer på riktigt smala, asfalterade och perfekta Moragnvägar utan trafik.

                                                           Idag var "vår" plats ledig.

                                      Som framgår har man redan nu öppet alla dagar i veckan.

Genom att välja denna vägen till caféet så ser vi också direkt om vår VIP-parkering är ledig framför huset. Om så inte är fallet får vi fortsätta till den större parkeringen som ligger några hundra meter längre fram. Det händer ibland att ytterligare någon Morgan eller annan engelsk sportvagn också finns där då många inom vår hobby har Flinckmans Café som sitt vattenhål.

                                                        Verkar vara stängt för säsongen.

Efter att ha gottat oss med leverpastejmacka, latte och blåbärspaj med vaniljsås så valde vi att lämna de andra pensionärerna som fanns där och återvända till hemorten. Vi tog nästan samma väg tillbaka, men istället för att köra inom Tågarp fortsatte vi rakt fram mot Trä och sedan via Billeberga, Kvärlöv och Dösjebro och Hofterup och slutligen fram till Löddeköpinge. Väldigt fina småvägar hela tiden som jag verkligen kan rekommendera. 

En premiär utan missöden!

Flyttstädning i holkarna

Snart dags för nya gäster - 2025-02-26

Även om det fortfarande är ganska grått och trist ute känns det dändå att våren ligger och lurar runt hörnet. Det märks inte minst på morgnarna, som nu blir ljusare allt tidigare, men också på det fågelkvitter som hörs och blir allt vanligare för varje dag. Så jag tyckte därför att det var dags att förbereda lite inför fåglarnas kommande häckning.

                                                           Här serveras både skalade fröer...

...och jordnötter.

För att fåglarna, främst talgoxar, pilfinkar och blåmesar, ska stanna kvar i vår närhet, så har de har de haft tillgång till mat i våra fröautomater hela vintern och framåt. Utöver ovan nämnda fåglar har också hackspett och ekorrar visat stort intresse för nötterna.

                                                            Det stora trädet är nu borta.

Det är både trevligt och intressant att följa fåglarnas idoga arbete med att inreda holkarna och föda upp sina ungar, om och när de väljer våra holkar som lämpliga ställen att bilda familj. En eller flera av holkarna har varit bebodda flera år i rad, men förra sommaren var det emellertid tomt i båda. Vår gissning är att det beror på att vi fällde ett stort träd i hörnet av trädgården i april förra året. Detta har kanske upplevts som ett visst skydd eftersom holkarna sitter på en vägg strax bakom trädet.

                                            Holkarna var till häften fyllde med "mjukvaror"...

                                                   ...men några döda ungar fanns det inte.

Det återstår att se hur det blir i år. I vilket fall som helst tog jag och rengjorde holkarna härom dagen och skrapade ut all gammal "inredning" i dem. Visserligen finns det olika uppfattningar om hur man bör göra. Vissa menar att men ska göra som jag gjort, det kan ju faktiskt finns någon död unge kvar i boet, vilket kanske inte "accepteras" av de som ska flytta in, medan en annan uppfattning är att fåglarna fixar sådant här själv.

                           Lediga för intresserade hyresgäster och med bekvämt avstånd till föda.

Nu får vi se tiden an, det dröjer några månader än innan de börjar leta efter bostäder. Nu är det i alla fall städat så att de själva kan välja både holk och inredning.

Det blir en spännande vår!