Gröna träffen - 2025-05-29
Motorhistoriska Klubbens årliga träff i Kyrkheddinge har för många fordonsentusiaster betraktats som starten på säsongen för fordonsträffar. Evenemanget är väldigt anspråkslöst och innebär bara att folk kör dit med sitt fordon, hittar en plats i Hemvärnsgården park, plockar fram sin pick-nickkorg för att därefter mingla runt bland alla fordonen av mycket varierande slag.
Vår vanliga mötesplats är macken i Borgeby.
Många kommer dit redan vid niotiden för att få en bra plats för sin bil, men vi brukar inte anlända förra framåt elvatiden. Den här gången körde vi dit tillsammans med Anita och Ola, som bor i Bjärred.
Ganska trångt med bilar överallt.
Många hade reda ställt upp sina fikabord vid sina bilar.
Eftersom vägen mellan Lund och Staffanstorp var avstängd på grund av vägarbete fick vi ta oss till Kyrkheddinge på andra vägar som gick över Kävlinge, Södra Sandby och Dalby. Och när vi slutligen kom fram trodde vi först att vi inte skulle hitta någon plats att ställa bilarna på, så mycket folk som hade kommit hit den här soliga torsdagen.
Vi speglar oss i Jaguarens glans.
Till slut hittade vi var sin plats att "knö in" våra bilar på. Vi kunde emellertid inte parkera bredvid varandra, men Eva och jag fick dock en plats bredvid en brittisk släkting, en stor Jaguar sedan , en XJR.
Två versioner av Ford Anglia.
Vad som är trevligt med den här typen av träffar är det varierande inslaget av fordon. För även om vi älskar Morgan, så hur kul är det att vandra omkring och titta på ett hundratal likadana bilar? På en sådan här träff förflyttas jag tillbaks till olika epoker i mitt liv och nostalgikänslan är högst påtaglig. Bilden ovan visar två bilar som jag inte hade skänkt en blick på 60-talet, de fanns ju överallt på den tiden. Idag är jag väldigt tacksam för att någon brytt sig om dem och bevarat dem för eftervärlden och påminna oss om vår ungdoms dagar.
Cadillac och...
...Chrysler var typiskt sådana bilar som jag fick upp ögonen för.
Buick, ett dollargrin den också.
Mitt intresse för bilar väcktes väldigt tidigt. Redan i fyra- femårsåldern kunde jag fastställa vilket fabrikat och modell på de flesta bilar som syntes i trafiken. På den tiden på 50-talet gick det faktiskt ganska lätt att se skillnad på en Chrysler och en Buick, eller en PV och en Folkvagn. Det är mycket svårare idag där t ex en SUV är svår att skilja från en annan. I åldern upp till tonåren så var det framförallt amerikanska bilar som jag tyckte var häftigast. Jag brukade t ex titta in på instrumentbräden för att kolla vilket maxhastighet som stod på hastighetsmätaren.
Jaguar XK 140, en skönhet.
Och, inredningen med läder och ädelträ är vad jag förknippar med engelska bilar.
När jag kom upp i körkortsåldern så koncentrerades mitt intresse allt mer till engelska bilar. Jag minns att jag var med min far hos en av hans arbetskompisar som visade oss sin MGTC, en bil jag då blev väldigt förtjust i. Kanske var det anledningen till att jag redan som 19-åring köpte min första engelska bil, en MGA 1600 från 1962, den sista årgången av A:n innan MGB:n lanserades. Den ovanligaste bilen på träffen var nog den Bristol som dök upp efter att vi kommit dit. Bristol är ett exklusivt märke som tillverkas i mindre antal och den senaste modellen som jag har uppgift om kom 2017, Bristol Bullet.
Puch Florida, sent 60-tal sade ägaren.
En enda moped, en Puch Florida, fanns uppställd framför entren till Hemvärnsgården. Ägare var en kille från Lomma, som kört till Kyrkheddininge därifrån. Något viktkompenserad var den för att det inte skulle ta så lång tid att ta sig dit. Han var också medlem i mopedklubben Bjerred Blue Smokers. Men utöver sin fina moppe hade han också en fantastiskt fin Chevrolet från 1959 hemma i garaget.
Är detta vanligt på Puch Florida?
Mopeden är en likadan som min egen och hade samma underliga förskjutning av framlyktan i förhållande till framskärmen, som min Puch har. Vad jag vet går det inte att justera.
Trevligt fikaställe de gånger det är öppet.
Till slut blev det också tillfälle för oss att äta våra medhavda mackor och dricka vårt kaffe, men minglandet fortsatte dock ett tag till. Det är ju många gamla bilkompisar man träffar på ett sådant här ställe och de samtalen som då sker kan ta hur lång tid som helst. När vi skulle åka därifrån, vid tvåtiden på eftermiddagen, kom vi överens om att på hemvägen köra till Reslövs kvarn, där det finns ett café, och äta varsin våffla. Men, tyvärr var det stängt denna Kristi Himmelsfärdsdag. Kanske var de i kyrkan istället för att servera våfflor. Vem vet?
Våfflorna tar vi en annan dag!
