Morgans, MG, Jaguar och Aston Martin - 2025-06-02/03
Någon gång i Maj fick jag ett mail från Anders Weidow. Tillsammans med Jonas Martin hade han planerat en liten runda på de vackra vägarna på Österlen och undrade om vi ville följa med på deras utflykt. Visst ville vi det och tillsammans med Anita och Ola startade vi vår färd redan klockan 0730 utanför Lund.
Fem bilar so far, men några till skulle komma.
Anledningen till den tidiga starten var att vi alla skulle träffas på Auotoseum i Simrishamn redan klockan 0900. Visserligen besökte vi museet i höstas, men enligt Anders och Jonas har mycket ändrats och nya fordon tillkommit sedan dess.
Firmabilen och postmoppen framför kontoret...
...och några exklusiva renoveringsobjekt för den händige.
Cykelverkstad från när det begav sig.
Vi började vår rundvandring utomhus, där vi hittade både en bilskrot och en verkstad för cykel- och mopedreparationer.
En uppsjö av fordon från flydda tider.
En fin modelljärnväg, som du startar upp själv.
Morganisterna Håkan och Anders i en initierad diskussion.
Inne i museet verkar det som man kan stanna hur länge som helst. Vid varje steg i gångarna finns det någon bil eller något på bilen som måste utforskas ytterligare. Stöter du också på någon annan på samma plats kan det uppstå ganska långvariga resonemang. Det går nästan inte att förklara bredden på vad som finns i museet, men det lär finnas något för alla både kvinnor, män och barn.
Morris 8 från 40-talet.
När jag vandrade runt i lokalerna hittade jag helt plötsligt den här lilla bilen. En sådan här Morris 8 var mina föräldrars första bil. Men det var inte deras egen den delades med min moster och morbror, som bodde i porten vid sidan om vår i ett hyreshus vid Nya Torg i Åstorp. Så varje söndag kväll lämnades nycklarna till dem som skulle få använda bilen den kommande veckan. Så kunde det vara på den tiden.
MG Midget och Aston Martin 1934.
Ett hungrigt gäng fick äntligen mat.
Efter ett flera timmar långt besök i muséet var det dags att ge oss ut på de österländska småvägarna. Målet för denna första etapp var Kivik där vi skulle äta lunch på den välkända fkkrestaurangen Buhres.Vid lunchen hade ytterligare en bil anslutit, som tillhörde Jonas syster och svåger, en fin Aston Martin från 1934.
Snacka om mysig miljö!
Annelie Ingelow och Jonas son Markus fikar med den elegante ägaren i bakgrunden..
Efter en välbehövlig lunch drog den lilla karavanen vidare mot nya mål. Det finns hur många smala, kurviga och backiga vägar som helst på Österlen, så det verkar som om man kört hur många mil som helst, när det egentligen kanske bara är lite fler än fem. Efter ett mycket trevligt öppetkörande kom vi fram till Café Kagan utanför Hörby. De hade egentligen stängt, men hade varit hyggliga nog att öppna upp enbart för vår lilla grupp. Det här är verkligen ett nostalgicafé värt namnet. Och, här finns det inte bara fika utan också kläder av olika slag, gammeldags pastillaskar som viol och sig-zag, emaljerade kastruller och mycket, mycket annat. Själv blev jag med keps och Eva köpte en ny liten kastrull för äggkokning och sås. Även de övriga i gruppen köpte en hel del saker som de inte visste att de behövde, så jag inbillar mig att det extra öppethållandet var lönande för paret som drev caféet, som definitivt är värt en omväg.
Nästa punkt på dagordningen var ett besök på Kannibalmuséet i Önneköp. Utöver Kannibalmuséet är orten också känd för att ha utlyst sig till en egen republik med egen flagga och egen valuta. Men, vi var några som besökt den världsomseglande ägaren till Kannibalmuséet tidigare varför vi valde att köra direkt till Tastecelebration, nära Christinehofs slott, där vi skulle övernatta. På vägen dit passerade vi också det forna "klostret" Yangtorp, ett ställe jag hört talas om men aldrig sett, så jag var naturligtvis tvungen att stanna till för att ta ett foto.
Yangtorp, som idag har nya ägare.
Ett stopp där vi fick konsultera kartan.
Nöden har ingen lag.
Himlen började mörkna rejält, så vi undrade om vi skulle hinna fram innan det blev oväder. Nu när vi inte hade Anders och Jonas med oss blev det ibland svårare att hitta rätt bland alla korsningar utan skyltar, samtidigt som himlen såg allt mer hotande ut. Så började det småregna. Vi ökade alla farten för att minimera mängden av vatten som kom in i bilen. Regnet ökade och övergick i störtregn så Håkan och jag fick snabbt upp suffletterna men det kunde däremot inte Ola. Han har nämligen ett sådant där elegant skydd som ligger över suffletten när den är nerfälld. Det ser mycket prydligt ut, men har den nackdelen att ett antal knappar måste knäppas upp innan man kan frigöra suffletten och fälla upp den. Och att stå "barhuvad" flera minuter under ett åskregn innebär att hela sittbrunnen blir dränkt innan du lyckas få upp taket. Så istället för att utsätta sin Anita för detta så kastade Ola bilens övernattningsskydd över sittbrunnen och där fick han och Anita sitta och kura så länge störtregnet behagade hålla på. Sådana skurar varar gudskelov inte så länge så efter en stund kunde Ola fälla upp taket och vi kunde köra vidare.
Alla bilarna parkerade för natten.
Försnacket inför middagen.
Efter ankomsten till hotellet, som tidigare varit Christinehofs slotts jägmästarebostad, inmundigade jag en tjeckisk öl i väntan på att resten av sällskapet skulle anlända. Efter regnovädret blev vädret vackert igen och när alla samlades i parken för ett glas vin eller öl, så var minglandet igång.
Ser ju faktiskt gott ut.
Så var det dags för kvällen trerätters middag. Sent omsider hade jag blivit informerad om att alla rätterna var vegetariska. Är man som jag uppfödd på vanlig husmanskost som, kålsoppa, falukorv och ägg, kålpudding, ja då förstår ni ju själva att jag inte såg fram mot middagen. Men, skam den som ger sig, jag var alla fall tvungen att ge det en chans. Förrätten, som såg god ut presenterades som: vit sparrismousse serverad med dillmajonnäs, kokvatten X2: gelé med färsk sparris och kokvattenchips och fermenterade plommon. Säg mig den läckergom som kan tänkas bli upphetsad när han läser "kokvattenchips"! Sparris är ju gott, tycker till och med jag, men det samlade intrycket för hela menyn kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att jag tyckte var gott. Jag menar inte att klaga, för de flesta andra påstod att det var gott, men jag måste vara ärlig och få lov att säga vad jag tycker. Det har min mor alltid sagt att jag ska vara! Efterrätten med någon jordgubbe och vegetarisk glass var däremot ganska god.
Vetgiriga åhörare.
Sängen jag tillbringade natten i var helt underbar, så efter en god sömn var det dags att se vad en vegetarisk frukost kunde erbjuda. Kvällens middag var i mina ögon inte bara vegetarisk, för det kan ju ibland innebära att det serveras fisk, utan mer eller mindre vegansk. Jag hade kanske inte förväntat mig bacon och ägg till frukost, men jag blev glad att det fanns kokta ägg och god ost samt någon form av vegetarisk skinka, som jag dock inte vågade mig på. Men tillsammans med nygräddat bröd blev frukosten en positiv överraskning. Efter frukosten och innan hemfärden fick vi en genomgripande och intressant berättelse om alunbruket i Andrarum under 1700- och 1800talet.
På Sjöbo GK för lite "redi mad".
Efter vår guidning runt om i området där bruket legat tog vi avsked från våra gamla och nya vänner innan vi åter, i sakta mak, gav oss ut på de österländska småvägarna med sikte på västkusten. Halvvägs hemma körde vi in till Sjöbo GK och åt lunch. Här serverades det fläskpannkaka, som inte var helt fel efter gårdagens upplevelser.
Trevliga dagar med trevliga människor!
