Morgonpromenad i Helsingborg

Sakta jag gick genom stán - 2014-11-11
Jag var tidigt i Helsingborg. Vår Audi skulle få ny vindruta hos Ryds Glas på Berga. Redan kvart i åtta fick jag nycklarna till lånebilen, som jag fick tillgång till utan kostnad. Generöst! Vad skulle jag nu göra, under närmare tre timmar, innan jag skulle på besök hos min trevliga tandhygienist Kerstin Graneli.
Det var ett tag sedan jag satte något ljus för mina föräldrar på minneslunden. På min mors dödsdag brukar jag alltid åka dit och sätta ett ljus, men i år var vi i Spanien vid den tidpunkten. Det hade också varit fars dag, så det fanns dubbla anledningar att åka dit och minnas dem idag.

Efter besöket på Krematoriet åkte jag ner genom vackra Pålsjö Skog och parkerade bilen utanför Pålsjö Krog. Vädret var än så länge lite mulet och disigt, men ganska lugnt.

Helsingborgs egen hjälte.

Jaha, nu stod jag här. Vad göra? Varför inte en promenad? Så jag lämnade bilen och började gå längs strandvägen. Den förste jag träffade på var Henke, som stod och frös i sina kortbyxor, men med en svensk flagga om axlarna.

Kommer nog att bli fint.

Precis bakom Henke kunde jag se hur arbetet fortskred med byggandet av nya kallbadhuset. Eller är det något annat som tillhör Pålsjöbaden?

Grått och trist...

...och mitt i Öresund stävade detta containerfartyg fram.

Något mål med min promenad hade jag inte, då jag egentligen bara skulle slå ihjäl tiden innan jag skulle till tandhygienisten. Så, jag fortsatte gå söderut på Strandvägen, där jag mötte en och annan hurtigbulle som var ute och joggade.

Fin sundsutsikt från uteserveringen.

På Facebook har jag på Helsingborgssidorna kunnat konstatera att det etablerats ett nytt café någonstans nere vid havet. Och när jag närmade mig Halalid så upptäckte jag en nyuppförd byggnad som inhyste Café via 95. Varför det har fått detta namnet är mer än jag vet, men det finns säkert en relevant anledning.

VW-buss.

När jag gick runt om byggnaden hittade jag en trevlig liten sak som placerats på uteserveringens trägolv. En sådan bil i naturlig storlek har börjat få veteranbilsentusiaster att betala fantastiska summor, när någon ibland bjuds ut på marknaden. Jag var faktiskt glatt överraskad över att den fått vara ifred.

Inte så tokig tycker jag.

Min promenad fortsatte in mot stán och helt plötsligt befann jag mig under bron eller vad jag ska kalla det, där järnvägen går. Tyckte vinkeln på bron var fin och var tvungen att ta en bild.

Ingen dålig barre.

När jag kommit halvvägs fram till Tågagatan så vände jag tillbaka norrut och fick för mig att istället knalla upp för Halalid och upp till Öfre Tågaborg. Här uppe finns det fina gator med pampiga villor.
I en ståtlig villa på Tågaborg har även jag huserat ett antal år. Det var dock inte som bostad den fungerade för mig utan som en arbetsplats.

I det här huset arbetade jag i flera år.

Det var när vi, på reklambyrån Liberg & Co, tröttnade på alla de p-böter som både vi och våra kunder drabbades av när vi hade vårt kontor på Springpostgränden, som vi lämnade city för Tågaborg. Det var i mitten eller slutet av 80-talet, som vi övervägde att flytta till andra lokaler, Det var när vi helt plötsligt fick möjlighet att hyra den här gamla villan på Mäster Franzensgatan, som vi beslöt att flytta dit. Efterhand som byrån växte fick vi också möjlighet att hyra ytterligare lokaler i huset som låg mitt över gatan.

Jag hade nu promenerat en dryg timme och återvände till min lånebil på parkeringen utnför Pålsjörestaurangen. Under hela tiden hade jag haft igång appen Runkeeper i min mobil och kunde konstatera att jag tillryggalagt drygt tre kilometer, vilket kändes bra. Ett antal kalorier hade jag oxo gjort av med, något som kanske kunde kompenseras genom intgandet av en bakelse lite senare.

Lugnt i city.

Min fortsatta färd, nu bilburen, gick vidare mot centrum. Bilen parkerade jag i källargaraget vid Dunkerska för att slippa hålla koll på några tider vid parkeringsautomaterna på Stortorget, där min tandhygienist har sin praktik.

Lägg till bildtext

Klockan var lite över nio på förmiddagen, men det var fortfarande ganska glest med människor på Kullagatan, när jag fortsatte min vandring i centrum. Kanske berodde det på att de flesta butiker förmodligen inte öppnar förrän klockan tio.

Stortorget är magnifikt tycker jag.

Säkert ett av de mest fotograferade motiven i Helsingborg.

I mina ögon har alltid Helsingborg varit en vacker stad. Att gå nere i centrum, utan något direkt mål, känns väldigt avkopplande. Idag har jag tid att titta mig omkring istället för att rusa förbi allting som ofta är det vanliga.

Gammalt anrikt hus.

För att fortsätta på det lite nostalgiska spåret, som besöket på Mäster Franzensgatan var, så ville jag också ta en sväng bort till Springpostgränden, dit min tandläkare faktiskt också nyligen flyttat.
Här, nästan högst upp under takåsen, i f d Stenströms Skjortfabriks lokaler, startade jag och två andra avhoppande kolleger från Ted Bates, byrån Liberg & Co Hbg. Själv ville vi inte vara delägare utan byrån ägdes av moderbolaget med samma namn i Malmö. När vi flyttade in var hela den stora lokalen nyrenoverad och jag minns speciellt att vi hade en soffgrupp i ljusblått läder som stod runt ett soffbord, som i sin tur bestod av en glasskiva som placerats på ett motorblock från en V8-motor. Ganska häftigt.

Utsikt från fönsterbordet på Fahlmans.

Tiden för mitt besök hos tandhygienisten närmade sig och jag drog mig åter ner mot Kullagatan, där jag slank in på Fahlmans för en fika. När jag stod där vid disken kom jag på att, trots en kraftig kaloriåtgång vid mitt promenerande, inte kunde käka en bakelse utan fick hålla mig till en slät kopp kaffe. Jag ville ju vara någorlunda ren i munnen innan jag skulle plågas under en timme.

En timme senare och cirka elvahundra kronor fattigare lämnade jag nöjd och glad min trevliga tandhygienist Kerstin. Efter att inte ha ätit någonting sedan klockan sju på morgonen så började jag känna mig väldigt hungrig.

Jörgen väntade på mig i dörren till restaurangen.

Jag hämtade lånebilen, en liten Seat, i garaget och styrde mot Vasatorps Golfklubb. Där skulle jag träffa en av mina golfkompisar, Jörgen Kvant, för att äta lunch tillsammans med honom. Det var alldeles fullt i restaurangen så vi fick ta plats vid ett av småborden med sofforna. Där smorde vi kråset med stekt fläsk och löksås.
Precis när vi ätit färdigt och tagit avsked av varandra, får jag ett SMS, i vilket Ryds Glas meddelar att min bil är klar för avhämtning. När jag hämtar Audin på Berga får jag reda på att självrisken på 1500:- har dragits på mitt självrisktillgodohavande hos försäkringsbolaget. Det enda jag behövde betala var 520:- för nya torkarblad, som jag accepterat att de bytte samtidigt som de bytte vindrutan.

På hemvägen till Löddeköpinge kom jag på att Vårdcentralen där hade öppet mellan klockan två och fyra, för de som ville bli influensavaccinerade. Jag tyckte det var lika bra att fixa detta oxo idag, men tänkte vänta till närmare fyra, då jag trodde de flesta redan varit där och fått sin spruta. Så fel jag hade.  Det var massor av folk och någon parkering i närheten fanns inte att få utan jag fick åka tillbaka till Lödde Centrum, där jag parkerade bilen på baksidan vid bankomaten.
När jag fått min spruta promenerade jag tillbaka för att hämta min bil och köra hem.

Ingen kul avslutning på dagen!

DET VAR DÅ DET HÄNDE!
När jag körde ut från parkeringsområdet upptäckte jag inte att det fanns ett lågt räcke till vänster om bilen, med följden att jag skrapade upp plåten på en del av framdörren och på hela bakdörren. Trist! Naturligtvis känner man sig som en riktig klant när sådant här inträffar, men när jag lugnat ner mig lite så kom jag fram till att det handlar ju bara om materiella skador och bilen är ju helförsäkrad.
Jag gick in i vårt hus, satte mig vid datorn och kom på ännu en sak.

Jag hade glömt körkortet på Vårdcentralen!