Strapatsrik promenad på Kullaberg

Jakten på Nimis - 2019-03-17
Vädret såg ganska trist ut när jag vaknade på morgonen. Men, på natten hade jag, av någon anledning, drömt om Lars Vilks skapelse  Nimis. Jag berättade det för Eva, som tyckte att vi trots vädret, skulle göra oss en utflykt till Mölle. För säkerhets skull valde vi att ta med oss våra regnkläder, som vi använder när vi är på golfbanan i dåligt väder. Men, när vi passerat Helsingborg och närmade oss Viken så var molnen försvunna och hela himlen var blå.

När vi kommer upp till T-korset till vägen, som går mellan Jonstorp och Mölle, trodde jag att vi skulle svänga vänster mot Mölle, vilket vi också gjorde. Men, det visade sig vara fel, så istället fick vi köra ett hundratal meter mot Jonstorp och sedan till vänster igen upp i skogen.

Mycket info, men ingenting om Nimis.

Själv har jag aldrig varit och tittat på Nimis, men Eva berättade att hon hade varit där med Lärareförbundet för flera år sedan, så hon skulle nog hitta dit. Vägen upp på serpentinvägar i skogen slutade vid en parkeringsplats där det också fanns en informationstavla. Här fick vi veta mycket om olika vandringsleder samt platser runt hela Kullahalvön, som var utmärkta på kartorna. Dock fanns det inte en enda uppgift om Nimis, eller Arx, som ligger strax intill.

Här var det lätt att ta sig fram, men vänta bara.

I alla fall så lämnade vi bilen, utan regnkläder, och började följa en grusväg upp genom skogen. Eva med ryggsäck och jag utan. Efter några hundra meter upptäckte vi flera stigar som gick åt olika håll
och naturligtvis, visade det sig senare, hade vi valt fel väg.

Stättor fick vi klättra över flera stycken under vår vandring.

Helt plötsligt kom vi ut på ett stort öppet fält, som vi passerade rakt över. Marken var fuktig efter allt regnande och värre skulle de bli, när vi återigen klev över en stätta för att åter komma in i skogen. På marken låg drivor av löv och det var mycket halt och lätt att halka.

Uppåt, uppåt, uppåt! Tar det aldrig slut?
(Det var faktiskt mycket brantare än vad som framgår av bilden, så det så.)

Det var väl inte så farligt för två vältränade individer, som är flitiga på gymet, men för att komma till Nimis måste vi dock först ta oss över hela berget. Nimis ligger nämligen ända nere vid vattnet på andra sidan från där vi parkerat. Det blev med andra ord väldigt mycket vandrande uppåt. Och, det var jobbigare än minst fyra gympass!

Ett litet grönt fartyg låg för ankar en bit ut i vattnet.

När vi nått så högt vi kunde komma, så fanns det ingen stig att följa vidare. Vi konstaterade saktmodigt att vi hade gått fel. Den enda ljusningen var att vi nu kunde se vattnet på den sida av berget där Nimis fanns och att resten av vägen borde gå nerför.

Här började framkomligheten bli sämre.

Efter lite irrande hit och dit, på olika stigar, i en allt oländigare terräng, fick vi dock en liten fingervisning om att vi, med all säkerhet, nu var på rätt väg. Ett N och en pil, var målat på en sten.

Där nere, till vänster i bild - Nimis.

Efter ytterligare en halvtimmes klättrande, nu neråt på hala, mossbelagda stenat och massor av löv, så kom vi äntligen fram, eller nästan i alla fall.

"Trappan" ser ganska osäker ut, eller hur?

Vi var nästan där, men att gå ända ner till stranden, kände jag inte för just då. Det fanns visserligen en form av trappa, som förmodligen Lars Vilks gått upp och nedför hundratals gånger, men med tanke på de hala så kallade trappstegen, så beslöt jag mig för att låta bli.
Nu var vi värda en paus. Eva tog av sin ryggsäck och plockade fram var sin flaska juice och ett kexchoklad, som vi båda avnjöt i tysthet.

Så här såg det ut en ganska lång stund.

Efter lite vila och återhämtning var det dags att gå tillbaka igen, eller närmare bestämt klättra. Nu gällde samma sak, som i början på vår vandring, nämligen uppåt, uppåt och uppåt. Men, vi kunde emellertid konstatera, Eva och jag, att det faktiskt var lättare att ta sig upp igen än det varit att ta sig nerför tidigare.
Men, jag undrar verkligen hur Lars Vilks har kunnat ta med sig verktyg och grenar till bygget, till denna remote plats, under den tid han byggde upp Nimis. Även om det mesta av bygget tydligen är gjort av drivved, så har han ju varit tvungen att ta sig dit, dag ut och dag in under lång tid.
Vilks har också utropat området, som Nimix och även Arx står på, som den självständiga staten Ladonien.

Intressant är att Nimis 1984 såldes till den tyske konstnären Joseph Beuys. Det står dock inget om köpeskillingen :-). Efter Beuys död såldes det vidare till konstnärsparet Jeanne-Claude och Christo 1986.

Scenic view!

När Eva och jag slutligen, trötta och med mjölksyra i benen, kom tillbaka till vår bil på parkeringsplatsen, ansåg vi det vara befogat med en fika inne i Mölle. Det finns ett cafe nere i byn, men det verkade vara fullt. Vi fortsatte upp mot Grand Hotell, som brukar erbjuda afternoon tea på söndagarna. Att det var så förstod vi då parkeringsplatsen var full och det stod bilar på alla de närliggande gatorna.
Vi körde istället lite längre upp mot fyren för att ta del av den betagande utsikten över Mölle och hamnen, innan vi körde vidare mot Höganäs.

Lön för mödan!

För fika skulle vi ha. På outletområdet, vid Keramik Center, finns det ett café, som vi tidigare besökt och då inmundigat våfflor. Det var öppet, men några våfflor fanns inte på menyn idag. Det var två år sedan man slutade med detta, upplystes vi om. Men det fanns ju annat, både frallor och kakor, vilket vi tryckte i oss med välbehag, till det facila priset av 204 kronor. Tänk vad allt blivit dyrt!

När vi gick därifrån, för att åka hem, förelåg en stor risk att Eva ville "ta en titt" i en eller flera av outletbutikerna. Det kunde ju finnas något i någon av dem, som hon inte visste att hon behövde.
Men nej, jag lyckades på olika sätt distrahera henne till den grad att hon inte ens skänkte butikerna
en blick.

En intressant och nyttig dag, både för kropp och själ!