K1N - Navassa, ett måste för en DX-jägare

För mig gäller det DXCC-entity No 340 - 2015-02-08
När jag gjorde lumpen på P6 i Kristianstad, i mitten av 60-talet, blev jag uttagen till signalist. Som underofficersaspirant fick jag då också förmånen att lära mig telegrafi, vilket skulle visa sig bli inledningen på min "karriär" som radioamatör.

Min mentor under alla år, den två år yngre Jan Hallenberg, SM5DJZ.

Även om jag redan i min ungdom varit intresserad av att lyssna på utländska stationer på en gammal radio, som hade kortvågsband, så visste jag inte vad amatörradio var förrän jag hamnade på P6. Här träffade jag nämligen Janne, då SM7DJZ, som redan var licensierad radioamatör och som tog mig med till en helt ny värld när han tog upp mig till amatörradiostationen på P6. Den låg på högsta våningen på 2:a kompaniet och innehöll en hel mängd spännande apparater med lampor, rattar och skalor. När han körde en kontakt med Japan på SSB, så var det nog just då som jag blev fångad av hobbyn.

Mycket övningar, här med telefoni.

Detta ledde till att jag lade ner all min kraft på att lära mig morsealfabetet på telegrafi, för när jag avlagt och klarat provet för 60-takt, så fick jag också låna nyckel till och ta amatörradiostationen på regementet i besittning.

Många sådana här QSL-kort skickades ut i världen av mig under tiden på P6.

Det skulle emellertid dröja ganska många år innan jag fick möjlighet att ta licens. Studier, jobb och familjebildning kom att ta all min tid de närmaste tio åren. Men så kom då rätt tillfälle, i mitten på 70-talet. Jag arbetade då som managementkonsult på ett företag i Malmö och jag fick jobba med företag över hela Sverige. Ett av de här konsultjobben var på Södra Skogsägarna i Växjö, där jag tillbringade tretton månader i följd. Även om jag bodde på det bästa hotellet i staden, så blev tiden, mellan sex på kvällen fram till läggdags, enormt enahanda och tråkig i längden.
Då kom jag på att jag kunde utnyttja dödtiden på ett vettigt sätt, genom att återuppta mina studier till radioamatör. Telegrafikunskaperna hade jag redan från lumpartiden, men teorin var för mig, som humanist, den svåra biten. Ohms lag och andra konstigheter hade jag ju aldrig haft kontakt med eftersom jag läst ekonomi både på gymnasiet och på universitetet.

En dåtida bild på SM7BUR, Göran Almemo.

Jag behövde definitivt hjälp med hur jag borde gå tillväga, ta reda på vilken litteratur jag skulle skaffa och annat som hade med en framtida licens att göra. Min första åtgärd var att ta kontakt med min gamle lumparkompis Janne, SM7DJZ. Han berättade att det fanns en amatörradioklubb i Växjö, som hade signalen SK7HW och gav mig telefonnumret till klubbens ordförande. Han hette Göran Almemo, var ogift och drev ett eget företag. Han bjöd upp mig till SK7HW:s fina klubbstuga och vi fick genast en väldigt bra kontakt. Från och med nu tillbringade jag mina kvällar i veckan, antingen i klubbstugan eller hemma i Görans radioshack.
När jag inte tillbringade kvällarna på radioklubben eller hos Göran, pluggade jag Q-förkortningar och radioteknik på hotellet på kvällarna och efter ett stort antal månader var det dags att avlägga prov. Detta fick jag göra på P6 i Kristianstad och provförrättare var mitt gamla befäl på signalkompaniet, SM7VG, Hugo, som själv var en entusiastisk radioamatör. Det blev också så att jag köpte min första amatörradiostation av honom, en begagnad Drake TR4C.

Most wanted country No 1 in the world.

Sedan jag fått klarat av provet och fått min licens 1977, har mitt huvudsakliga intresse inom radiohobbyn varit att försöka få kontakt med så många länder som möjligt. I vår värld finns det  för närvarande 340 s k DXCC-entities och redan för några år sedan hade jag fått konfirmerat 339 st med QSL-kort. Det enda "land" jag saknade var Navassa. Denna ö har inte aktiverats av någon radioamatör på 25 år, vilket är förklaringen till att det varit omöjligt för mig att få någon kontakt.
De senaste åren har min radioaktivitet varit ganska låg, men när jag upptäckte på Facebook att en radioexpedition till ön skulle komma igång under februari, så väcktes intresset, i allra högsta grad, till liv igen.

På ett DX-cluster på datorn kan jag se på vilka frekvenser de sänder.

Men, jag var helt medveten om att det inte skulle bli lätt att få kontakt med dem. I stort sett alla DX-jägare i världen behövde också få dem i sin log och då vet jag av erfarenhet hur det det brukar bli. För det första så kommer operatörerna på Navassa att köra split (sänder på en frekvens och lyssnar på någon annan, som man inte vet) med ett spektrum upp till 15 - 20 Kc och med smala filter.
En del som kanske har försökt att få tag i dem under flera timmar eller andra som tycker att DX-jagande är idiotiskt, försöker förstöra för andra genom DQRM, d v s deliberate QRM eller störande, genom att sända en massa oanständigheter just på den frekvens som Navassakillen kör på. Detta gör att INGEN kan höra Navassa, vilket i sin tur ofta leder till totalt kaos på bandet. Att vuxna och någorlunda normalbegåvade människor uppför sig på det här sättet har aldrig upphört att förvåna mig. Men, i sådana situationer gäller det att ha tålamod och inte bli förbannad själv också. Lämpligt kan då vara att gå och hämta en ny kopp kaffe eller att bara ta en paus.

Under de tre första dagarna när expeditionen var igång, satt jag timme ut och timme in och försökte på alla tänkbara sätt få till en kontakt, men inte. Expeditionen lade också ut en log på nätet, där man kunde söka på en callsign och se om man hamnat i loggen om man var osäker. För mig var det just då ingen idé eftersom jag inte hade kört dem, men jag kollade några av mina likasinnade radiokompisar.
När jag då upptäckte att några av dem lyckats få kontakt, inte bara en gång utan flera, så blev jag lite stressad. Inte heller verkade det som de stora "pile-upsen" mattades av efterhand, utan det var samma intensitet på banden varje dag.
Men så en förmiddag, framåt lunchtid, så upptäckte jag att de var aktiva på 20-metersbandet. Jag lade mottagaren på deras frekvens, men signalstyrkan var väldig svag, cirka 51-52, så jag misstänkte att jag inte skulle ha någon chans. Men, jag satt och malde med mitt SM7CQY, gång efter gång, samtidigt som jag kollade mina mail på datorn. Och, helt plötsligt hör jag att han svarar mig. Jag fick visserligen rätta honom lite genom att slå min signal ytterligare två gånger och fick sedan bekräftat att han hade fått mitt callsign rätt. Stor lycka naturligtvis varför jag snabbt gick ner till min hustru och berättade den glada nyhet. "Det var ju kul för dig" sade hon lite förstrött och förstod nog inte digniteten av att jag hade kört det sista landet jag behövde för att kunna ansöka om plaketten Honor Roll No 1, alla DX-jägares våta dröm.

Först när jag hittar mitt callsign i loggen blir jag helt säker.

Nu hade jag mitt på det torra, men när man väl kört dem en gång vill man gärna köra dem på andra frekvenser också. Så blev det också för mig, åtminstone en gång, när jag någon dag senare lyckades få kontakt med dem även på 15-metersbandet.

"Så vad ska du göra nu, när du kört alla länder", frågar kanske någon. Det är det som är det roliga med amatörradio, nämligen att det finns så många andra utmärkelser som man kan sträva efter.
IOTA (islands of the air) är ett exempel, 5 bands WAZ är ett annat som definitivt inte är lätt att få ihop. Och sist men inte minst kan jag också ägna mig åt rent sociala kontakter med likasinnade världen över. Något som kan vara mycket givande och resultera i livslång vänskap.

Amatörradio är verkligen kul!