I halv storm på Öresunds GK

Ingen trängsel på banan - 2015-12-10
Att spela golf i mitten av december känns lite kaxigt. Inte bara för att det är december utan också för att vinden uppgick till 15 sekundmeter och att det var jämngrått på himmlen. Inget regn dock och då är det faktiskt bara bekvämligheten som hindrar för golfspel.

En frusen Jörgen före start.

Visst var det ruggigt när vi lämnade värmen i bilarna, men Jörgen och jag har varit överens om att spela en gång,  helst varje vecka, för att inte bli ringrostiga. När Jörgen skulle betala greenfeen i klubbhuset passade vi därför på att ta med oss var sin kopp kaffe innan vi slog ut på första tee.
Efter två förvånansvärt bra utslag i den hårda motvinden, så var vi igång.

Det tredje hålet ligger längs motorvägen.

Redan efter några hål hade vi fått upp värmen och det kändes inte alls lika ruggigt som vi förväntat oss. Detta är bara ett bevis på att när man väl kommer ut så är det riktigt kul oavsett väder.
Vinden var rakt västlig och så fort bollen kom upp i luften så tog vinden den. Ibland fick vi sikta ut över vattenhinder för att låta vinden föra in bollarna mot fairway.

Sportig typ med cigg i munnen. Lär bara vara han och John Daly som har detta gemensamt.

Båda två var vi förvånade över våra utslag. De gick både långt och rakt. Jörgen påpekade också att så här bra brukar vi inte ens slå på sommaren.
Efterhand som vi spelade verkade vinden att öka ytterligare. På det sjätte hålet, som spelas rakt in i vinden, hade jag 85 meter kvar till mitten av green på tredje slaget. Jag slog en perfekt järnåtta, som naturligtvis blev väldigt hög, och fann att jag hade ytterligare 15 meter kvar till flaggan.
Då blåser det hårt!

Varmt och gott i restaurangen.

Efter de första nio hålen gick vi in i klubbhuset för att äta lunch. Rotmos med fläsklägg är en av mina favoriter och serveras inte så ofta. Detta var inget Jörgen gillade. Uppväxt som bokhandlarson, i ett finare hem i Nyköping, menade han att det var sådan mat som personalen åt. Han valde i stället grönkålsoppa och ägghalvor.

Jag hade marginalerna på min sida på det 13:e.

Att gå ut igen efter lunchen kändes lika obehagligt som när vi gick ut på ettan. Vi fortsatte dock att bli positivt förvånade över att vi, under rådande omständigheter, spelade så pass bra.
På hål nummer 13, som är det korta men ökända ö-hålet, kom vi båda på green. Jag hade slagit ut först och Jörgen såg hur min boll drev ut mot vattnet på högersidan, men stannade några decimeter från kanten. Han siktade därför mycket till vänster om flaggan och fann sig själv ha en putt på någon dryg meter för birdie. Efter en fin chip från mig och en missad birdieputt från Jörgen kunde vi gå därifrån med var sitt par.

Ett bevis på att blåsten var hård.

På några hål fanns det fågelskrämmor i form att drakar som liknade rovfåglar. Varför vet jag inte.

Även om vi tyckte att vi spelade ovanligt bra båda två så blev scorerna inget att skriva hem om. Men att känna att slagen finns där är många gånger viktigare än själva scoren. Man vet att man kan och att en dålig score oftast bortförklaras med otur.

Ganska stolta över att ha gått en golfrunda under tuffast möjliga omständigheter bestämde vi att spela igen så snart det blev en ny dag utan regn.

Ska bli fint väder igen på tisdag!