Hur väcks ett bilintresse?

Kan det vara ärftligt? - 2016-01-10
Egentligen kommer jag inte ihåg hur det började. Något genuint intresse för bilar fanns faktiskt  inte hos mina föräldrar, som endast betraktade bilen som ett fortskaffningsmedel. Men för mig har bilar fascinerat mig ända sedan allt fler familjer skaffade bil i början av femtiotalet.
Redan som fyraåring kunde jag ange märket på nästan varje bil jag såg. Innan vi själv fick råd att köpa bil hade min far möjlighet att låna en av företagets bilar, på det företag han arbetade på. Det var en A-Ford och kallades i folkmun för Lotta.

Stor och pampig.

Med den åkte vi ibland och hälsade på min farmor och farfar, som bodde, alldeles intill Slottsparken, i Helsingborg. På gatan utanför deras hus stod ofta en stor, svart, amerikansk bil parkerad, en Packard.

På gatan, snett bakom farmors och farfars hus fanns ett korvstånd. Dit gick ofta farfar en sväng för att snacka lite med kompisar som hängde där. Det var väl dåtidens variant av korvbaren, som kom lite senare. När jag någon gång fick följa med honom dit så skröt han gärna, för de som ville lyssna, om hur duktig jag var på bilmärken. Så, kom det en bil så frågade han mig vad det var för en, en Plymouth, kunde jag då svara. När jag svarat rätt fyra, fem gånger i rad, så kunde jag ibland belönas med en smal kokt med bröd.

Familjens första bil var en Morris 8. Den delades med min mors syster och svåger, som bodde i samma hus som vi, i Åstorp.Varje måndagsmorgon lämnades bilnycklarna över till den familj som stod i tur att använda den. Den var svart och hade läderklädsel. När det var vår vecka körde vi ibland till järnvägsgatan i Helsingborg, där vi köpte korv och mos hos dåtidens Korvalisa, som ansågs servera den bästa potatismosen av alla korvstånd i hela stan. När vi inmundigade vår korv satt vi i bilen och betittade alla de märkliga existenser som var på väg till eller från färjorna till Helsingör.
Ett litet äventyr bara det.

Lite nyare Morris än vår första. (Kunde inte utelämna E-typen för er.)

När familjen slutligen fick råd att skaffa en alldeles egen bil föll valet på en Morris Minor. Den var naturligtvis begagnad, målad i twotone grönt och var några år familjens stolthet. Denna Morris blev den första i raden av sex likadana som vår familj hade.

En DeSoto fanns bland taxibilarna i Åstorp.

På den tiden hade många, framförallt fäder eftersom de flesta kvinnor var hemmafruar, någon form av extraknäck för att bättra på ekonomin. Min far, som redan då hade taxi- och busskort, körde därför ibland taxi på helgerna. Dåtidens taxibilar var ofta stora amerikanska dollargrin, även om det förekom Volvosuggor redan då. Vid något enstaka tillfälle kom min far hem och lät mig åka i någon av dessa amerikanare, vilket var en stor upplevelse för en liten kille som jag var då.

Buicken gör, precis som DeSoton, skäl för namnet Dollargrin.

Det första riktiga dollargrin jag föll för såg jag dagligen på min väg till skolan. I kvarteret intill vårt bodde nämligen en byggmästare som, av någon anledning, kallades för Röealbin. Han ägde det hyreshus han bodde i och parkerade alltid son stora gröna Buick på trottoaren vid gaveln till huset.
Den beundrade jag mycket vilket förmodligen blev inledningen till mitt dåtida intresse för amerikanska bilar.

Kaiser, låg och smäcker, med en kaross som skriker fart.

En skolkamrat till mig, som heter Hans, blev under småskoletiden ofta skjutsad till skolan i sin pappas Henry J. Några skolbussar fanns ju inte på den tiden. Henry J hade en "storebror" som heter Kaiser och var i mina ögon dåtidens i särklass vackraste bil.

Mitt intresse för bilar har egentligen aldrig handlat om tekniska egenskaper eller finesser utan mer om utseende och prestanda. Under uppväxten tittade jag ofta in i alla bilar som stod på gatan utanför det hyreshus vi bodde i för att kolla hur långt hastighetsmätaren var graderad.
Inte ens när jag blev femton år och kunde köpa moped, blev det något skruvande eller trimmande, det som de flesta av mina kompisar höll på med. Jag hade varken plats eller de baskunskaper som behövdes för att göra detta. Men att köra, det tyckte jag var väldigt roligt.

Min den vita och min kompis Tonys, den svarta.

Efterhand som jag blev äldre tonades mitt intresse för jänkebilar ner till förmån för engelska fordon.
Precis efter gymnasiet och med hjälp av sparade pengar, från mitt sommarjobb som biljettförsäljare vid färjorna i Helsingborg, köpte jag min första engelska sportvagn, en MGA från 1962. Även min skolkamrat och sedermera rockbandsmedlem, fick tag i en MGA från 1962. Det var sista årsmodellen innan MGB:n introducerades och dessutom den med 90 hk motor jämfört med tidigare modeller som hade upp till 75 hk.

Ägandet av MGA:n blev en kortvarig historia på några år. Den fick säljas och ersättas av en Volvo Amazon när vi fick vårt första barn tidigt på sjuttiotalet.

TR2:an efter renoveringen.

Det dröjde till 1982 innan återfallet. Då införskaffades en Triumph TR2 från 1954, som totalrenoverades under en treårsperiod. Jag kunde naturligtvis inte mycket när det gällde mekanik och tekniska ting, men plockade ner bilen i atomer och dokumenterade alla delar, både med bilder och med anteckningar. Under renoveringsperioden, då jag fick mycket hjälp av flera mer kunniga kompisar, vaknade också min sons intresse för det här med bilar varför han ibland var med mig i garaget och "hjälpte mig".

Evas MGBGT 1968.

Att även min fru Eva var intresserad av sportbilar och själv körde en MGB GT, tillsammans med att vi också ibland tog ut ungarna i var sin sportvagn, kan ha bidragit till hans intresse för bilar.

Morgan +4, 1959.

Under de här tre åren hade jag ett arbete, som innebar att jag nästan ständigt var bortrest under veckorna. Garagejobbet var jag därför hänvisad till att utföra på helgerna, varför framstegen med bilen gick i väldigt små steg framåt. Det fanns perioder när jag nästan gav upp, men genom att köpa ytterligare en bil, som var körklar, fick jag ytterligare energi för mitt projekt. Min Morgan +4 från 1959 hittade jag i England och behöll den sedan i 28 år innan jag för några år sedan ersatte den med en Morgan Roadster från 2004.

Min son var nu sjutton år gammal och hade, även han via sommarjobb, sparat lite pengar. Självklart ville han också ha en engelsk sportbil, varför sökandet efter en dylik inleddes. När han växte upp så utgjordes de flesta engelska sportbilar av MGB, TR4, 5 och 6, Jaguar E-type etc. Någon Jaguar hade han dock inte tillräckligt ekonomiska muskler nog för att införskaffa.

Triumph TR5 1968.

Istället blev det en Triumph TR5, som visserligen var körbar när han köpte den, men som visade sig innehålla mängder av plast i karossen när han väl började riva den. Jag ljuger inte om han höll på med renoveringen av sin bil under femton år. Naturligtvis inte på heltid, då han pluggade i Frankrike och även jobbade där något år plus att han bodde borta under de år han gick på universitetet. Men till slut blev den färdig och bara något år senare sålde han sin ögonsten till förmån för ett litet hus här utanför Löddeköpinge.
Men fröet var sått och under åren med renoveringen lärde han sig väldigt mycket. Att det blir en sportvagn igen, när omständigheterna så tillåter, råder det dock inga tveksamheter om.

En liten del av Elias stall.

Han är nu begåvad med hustru och två barn, en pojke på fem och en flicka på tre år. Elias, nu fem år gammal, hade precis börjat krypa när det här med bilar blev det enda han höll på med. Det är likadant idag, om än mycket värre. Inget annat duger, det ska bara vara bilar, punkt slut.

Elias gillar vår Morgan...

...precis som Sarah verkar göra.

När Eva och jag hälsar på i vår Morgan brukar Elias få sitta i mitt knä och ratta. När vi kör en runda, där ute i skogen, där det är mest grusvägar, är jag tvungen att köra väldigt sakta. Då brukar han säga "gasa lite farfar"!
Det finns alltså stort hopp om att även framtida generationer kommer att fortsätta med intresset för engelska bilar. Det enda oroväckande i nuläget är att Elias önskade sig en blå Corvette i julklapp.
Men, precis som jag, som gillade amerikanska bilar när jag var liten, så kommer han förhoppningsvis på bättre tankar med åren.

Kan det ligga i generna?