Söderåsrallyt för andra gången.

 Två Morgans och en tysk - 2024-06-08

När vi träffade paret Schilt från Åstorp på Morganklubbens årsmöte i Älmhult förra året, berättade de om Söderåsrallyt. Vi kände inte till det sedan tidigare och det visade sig att det skulle gå av stapeln några veckor efter vårt årsmöte. Det var förvisso redan fulltecknat, men eftersom Schilts var arrangörer fixade de in oss så vi kunde vara med.

                                                           Alla tänkbara märke fanns med.

                                                En marimbaorkester underhöll under starten.

Förra årets rally gav mersmak så därför anmälde vi oss också till årets rally. I god tid! Tillsammans med Anita och Ola i sin Morgan och Olas kompis Kent med hustru i deras Mercedes 300 SL, drog vi därför iväg redan vid åttatiden för att kunna vara framme i Perslund i Åstorp lagom till den första starten kl 0900.

                                            Vi hamnade i en kö med flera andra Morgans.

Alla bilar startade med en halv minuts mellanrum, så det tog lite tid innan alla de 200 fordonen kommit iväg. Någon brådska hade vi inte så vi rättade snällt in oss i ledet och kom väl iväg som en av de sista femtio bilarna.

                                                                        Morganvägar!

Rallyslingan var omkring tio mil lång och gick på underbart väl anpassade vägar för våra Morgans - smala, kurviga och asfalterade. Avsikten var också att vi skulle passera ett antal samhällen, för att folk där skulle få tillfälle att se en massa fina bilar. I Bjuv fanns det folk längs vägen hela färden genom byn, där vi också fick frukt av funktionärer som delade ut sådant till alla deltagare. Trots att jag bodde i Åstorp tills jag blev tonåring och trodde mig känna till alla vägar i trakten, så upptäckte vi flera gånger att "här har vi aldrig kört förut".

                               Innan vi gick in och åt lunch passade vi på att sätta upp suffletten.

På vägen till lunchstoppet på Lucy´s i Ljungbyhed, så gjorde vi också ett besök på Ring Knutstorp, där vi fick göra ett enklare manöverprov. Precis när vi kom fram till flygfältet i Ljungbyhed så började det regna. Vi valde därför att äta lunch innan vi gjorde det manöverprov som skulle göras där, men kunde sedan konstatera att den kontrollen var stängd efter det att vi ätit. Lite synd eftersom vi hade rätt på de flesta av de övriga frågorna och manöverproven.

Tur suffletten var på, att stanna i regn utan tak är inte kul.

Efter lunchuppehållet fortsatte det att regna varför vi behöll taket uppe. Även om jag inte gillar att köra nercabbat eftersom sikten är väldigt dålig med suffletten uppe, så är det faktiskt ganska mysigt och ombonat i cupén med värmen på.

                        Ford Prefect I perfekt skick. Kul att någon ägnar sig åt dessa fina bruksbilar.

                                    Denna "feta" Mercan är verkligen en kontrast till ovan.

Tillbaka i Perslund efter rallyslingan hade regnet slutat. I väntan på prisutdelningen kunde vi därför gå runt och titta på de bilar som varit med i rallyt.

                                                            Tysk bil med bekvämligheter.

Efter prisutdelningen så var det slut på begivenheterna och det var dags för våra tre bilar att åter dra sig söderut. Men till skillnad från våra Morgans, där allting där sker med handkraft, lät vi Kent briljera med sin elstyrda sufflett.

Det jag imponerades mest av under rallyt var den mängd funktionärer som var verksamma på olika ställen under rundan. Jag förmodar att de flesta var "Rotarianer" eftersom de var med som arrangörer och där överskottet av startavgifterna gick till välgörande ändamål.

Vi hänger på även 2025!

Europatourgolf på Vasatorp

 Några timmar som åskådare - 2024-06-06

Ett sådant här arrangemang på hemmaklubben fick vi inte missa. Inte minst med tanke på att vi som är medlemmar i klubben fick gratis tillträde till tävlingen. På det viset sparade Eva och jag tillsammans 900 kronor, som vi nu kan spendera på något annat, t ex en god lunch på ett bättre etablissemang.

                                                        Vi startade med var sin fish n´chips.

Parkeringen fick vi dock betala för, men 100 kronor och fri transport med shuttlebuss till och från golfbanan är faktiskt väldigt prisvärt även för en pensionär. Vädret var fint när vi anlände till parkeringen och shuttlebussen fylldes snabbt med åskåskådare, varav en del kom iklädda endast pikétröja och shorts. Men väl uppe i sponsorbyn var det minsann inte så varmt i snålblåsten. Innan vi gav oss ut på banan tyckte vi det var lika bra att äta en tidig lunch, för annars hade det blivit en lång promenad tillbaka till sponsorbyn.

                                                    Nog smart att ha paraply med sig!

Väderutsikterna för torsdagens spel var mycket tveksamma, så vi var båda utrustade med var sin paraply. I sponsorbyn var flera researrangörer representerade och ett av deras montertält fick besök av oss. Det var Golf Ireland, där vi blev vänligt bemötta, speciellt när vi berättade att vi besökt landet ett antal gånger och spelat en del av dras fina golfbanor, till exempel Mount Juliet.

                                                                    17:e hålet, partyhålet.

Det är utan tvekan så att man följer tävlingen mycket bättre när man ser den på TV, men genom att tillbringa en längre tid, vid greenen på några få hål, så finns emellertid chansen att få se så många av deltagarna som möjligt. Runt en del greener fanns det läktare, där vi kunde sitta och se på inspelen från fairway. Så var det t ex på det 17:e hålet som är ett par tre hål. På tävlingen kallades det för "partyhålet", eftersom det spelades hög musik hela tiden. Här fanns det tre läktare, varav en var tillgänglig för oss vanliga dödliga medan de andra endast var för dem som hade "premiumbiljett", vad nu det var för något.

                    Sebastian går av tvåans green efter sin birdie, framför går hans bror och caddie.

Vi var på plats när en av de svenska favoriterna, Sebastian Söderberg, startade sin runda. Han började direkt med att göra en birdie på första hålet och fortsatte direkt med att göra samma sak på det andra. Så två under par efter två hål är en start som alla skulle vara lyckliga över.

                                    Spanjoren Jorge Campillo på tredje hålet, en par femma.

En annan sak som är kul, när man är på banan och ser spelet live, är att man t ex kan stå precis intill teeboxen och höra spelarnas konversation med sina caddies och sedan se när de slår sina enormt långa drives. Imponerande är det men samtidigt pinsamt när man jämför med vad man själv presterar.

                                Linn Grant, med hästsvansen, studerar medspelarens puttlinje.

En anna spelare som också imponerade var naturligtvis Linn Grant, som också till slut stod som segrare av hela tävlingen efter det att Sebastian tappade sin åttaslagsledning på avslutningsdagen.

                                                                    Eva är tokig i glass!

När vi knallat runt omkring på banan ett antal timmar så blev vi aningen trötta. Vi fick också fälla upp våra paraplyer några gånger samtidigt som blåsten gjorde sig påmind. Så, vi tyckte att vi fått nog för idag och drog oss tillbaka till sponsorbyn, där vi avslutade dagen med var sin glass i var sin solstol, innan vi tog bussen tillbaka till parkeringsplatsen.

Resten av tävlingen såg vi på TV!