Min tredje sportbil, en Morgan

För drygt 27 år sedan var jag mitt uppe i arbetet med renoveringen av min Triumph TR2 från 1954. Och, som jag berättat i en tidigare blogg "Min andra sportbil" så kändes vägen till öppetkörande väldigt lång. Med delar utspridda i hela garaget eller ivägskickade för blästring eller reparation, insåg jag att risken var stor att jag skulle tappa både tålamod och intresse om jag inte gjorde något radikalt. Denna känsla blev inte mindre av att mina kompisar kom på flitiga garagebesök med sina färdiga bilar, för att uppmuntra och hjälpa mig.
Nej, något måste göras och eftersom jag alltid drömt om att äga en Morgan, som är en av de vackraste sportbilar jag vet, så började jag sommaren 1983 att systematiskt leta efter och lära mig så mycket som möjligt om fordon av detta klassiska bilmärke.

Research och eliminering av hinder - hösten 1983
Inledningsvis verkade detta också bli en lång resa. Det gällde inte bara att hitta en Morgan, det handlade också om att komma på ett sätt att finansiera köpet. Och, sist men inte minst, hur skulle jag kunna sälja in idén hos min hustru?
Jag började, i lönndom, kolla upp marknaden både här i Sverige och utomlands. Många biltidningar inhandlades bland andra Classic Motor, som väl på den tiden hette Signalhornet, engelska Classic Car och en engelsk tidning i tabloidformat, som jag glömt namnet på. Jag försökte också bli medlem i den svenska Morgan Owners Group of Sweden, men om jag minns rätt kunde man inte bli medlem i klubben om man inte ägde en Morgan, på den tiden. Att bli medlem i märkesklubben är annars det första man ska göra när man bestämt sig för vilken typ av bil man är ute efter. I klubbarna finns nämligen både kunskaper och kännedom om vilka bilar som kan tänkas vara till salu.



Beskriver Morgans historia
från 1909 till 1972



Boken är skriven av en amerikansk fotojournalist
som själv äger sex Morgans. Därför finns det
många svartvita foton i boken.



Parallellt med sökandet efter lämplig bil köpte jag också en hel del litteratur om Morgan. Bästa inköpskällan var Margie Bookshop i Stockholm, men vissa böcker köptes i England.


Under hösten tog jag också kontakt med Morganägare på de träffar jag besökte, men också med i Sverige kända Morganprofiler som Johan Wikström, som driver Morgan Restoration Service i Vara samt Ingvar Fredriksson i Rimbo, som är en av dem som idag driver företaget Morgan Nordic i Stockholm. Vid dessa samtal fick jag många tips och goda råd inför ett eventuellt bilköp.

Eliminering av hinder 1
Efterhand som planeringen framskred så inleddes även mina förhandlingar med min hustru Eva. På olika sätt försökte jag mjuka upp hennes inte alltför entusiastiska motargument. Jag visade bilder och på bilträffarna, som hon ofta och gärna åkte med mig till fick hon träffa entusiastiskt Morganfolk, som självklart talade sig varma för Morgan, vilket naturligtvis bidrog till att Eva mjuknade allt mer. Nu var det första hindret nästan avklarat. Åtminstone nästan.

Eliminering av hinder 2
Nästa lilla problem var finansieringen. Hur skulle jag kunna skaka fram sextio- sjuttiotusen utan att begå brott eller sälja delar av bohaget? Men, nöden är uppfinningarnas moder och plötsligt slog det mig att jag hade en del obligationer, som jag haft många år utan att vinna något. Det är lätt att glömma sådant som funnits länge och som egentligen inte finns i ens medvetande. Vad skulle jag egentligen med dessa obligationer till? De är ju bara papper som ligger i bankfacket och som man inte kan ha roligt med. Sagt och gjort, obligationerna såldes och helt plötsligt var jag i stadd kassa inför ett eventuellt bilköp.

Var hitttar jag en Morgan?
Nu kunde jakten börja, men var?
Nästan alla, som en gång skaffat sig en Morgan, säljer den nämligen nästan aldrig.

Som synes verkar den vara svår att skiljas från!

Att hitta en bil i Sverige verkade i stort sett omöjligt eftersom utbudet i det närmaste var obefintligt. Det fanns därför ingen annan råd än att leta bil i "The home of Morgans", nämligen England. Jag var redan prenumerant på den engelska Classic Car, men de flesta Morgans till salu annonseras, precis som här i Sverige, ofta i klubbtidningarna.  Ett första steg var därför att ansöka om medlemskap i The Morgan Sports Car Club i England. I deras klubbtidning, Miscellany, finns utöver en massa intressanta artiklar också en hel del tillsalu annonser, både från privatpersoner och Morgan Dealers. Via mitt medlemskap lärde jag också känna en sann entusiast, vid namn Barry Iles, som var Honorary Secretary i klubben.
På den tiden fanns inte internet och en flitig korrespondens med tänkbara säljare blev inledningen på mitt sökande.

Vilken modell skulle jag köpa?
Morgan fanns, på den tiden, i tre modeller, 4/4, +4 och +8. Den minsta var 4/4:an med en 1600 kubiks fyrcylindrig motor, därefter kom +4:an, som i början av 50-talet utrustades med en tvåliters Triumphmotor medan +8:an, som ersatte +4:an 1968, hade en Rover V8 under huven. Men +8:an var egentligen aldrig riktigt aktuell, för i början av 80-talet fanns det en del importrestriktioner rörande fordon efter 1968. Samtidigt var +8:an ganska mycket dyrare än de andra modellerna.
När jag pratade med initierade Morganmänniskor, inte minst med "fundamentalisterna", så rådde de mig att skaffa en +4. Den var i deras ögon den riktigt äkta Morganen. Och, +4:an var väl egentligen ett vettigt köp för min del eftersom många reservdelar, till framförallt motorn, även skulle passa i min TR2:a då det låg en likadan motor i den. Den hade också, före +8:ans intåg, varit den "häfttga" modellen och den ville jag förstås ha.
Nu gällde det för mig att läsa in mig på +4:an och lära mig så mycket som möjligt om "pros and cons" för den modellen. Många oinitierade tror att +4 står för att bilen var fyrsitsig, vilket det också fanns +4:or som var, men den fyrsitsiga modellen heter 4/4- eller +4 fourseater. Så det så!

Den här boken lusläste jag innan englandsbesöket.
Här står precis vilka fel och brister man ska vara uppmärksam på inför ett köp.

Det blev därför till att skaffa ytterligare litteratur i ämnet och den bok som alla +4-ägare rekommenderade var "Moggie", författad av Colin Mushgrove, som hade rykte om sig att vara väldigt duktig på att renovera Morgans med tonvikt på Morgan +4. Många brev utväxlades också med honom för att få lite tips om eventuella lämpliga objekt som var till salu. Han var mycket tillmötesgående och skrev långa och utförliga brev innehållande tips och råd som svar på mina frågor.
Med tanke på att Morgans bilproduktion endast uppgick till nio bilar i veckan och att +4:an totalt tillverkats i 4754 exemplar under åren 1950 till 1969 varav en stor del exporterats inte minst till USA och Japan, så var utbudet även i England väldigt begränsat.

Resa till England - november 1983
Efter min flitiga korrespondens hade jag nu en hel del bilar att titta på i England både 4/4:or och +4:or.
Med min far som codriver åkte vi iväg i min dåvarande tjänstebil, en Volvo 245, till Danmark för överfart till Harwich i England.
Första anhalten blev Cheltenham där vi var välkomna att komma och bo hos Barry Iles och hans hustru Debee några dagar. Den resterande tiden i England tiden skulle vi tillbringa hos ett par, som tidigare bott grannar med Eva och mig i Löddeköpinge. De bodde utanför London i vars närhet de flesta Morganobjekten fanns att beskåda. Det gäller att ha ett stort nätverk så att man kan bo billigt.



Min far granskar Barrys Morgan utanför 
Barrys och Debbees bostad i Cheltenham.

Barry bodde i Cheltenham, inte alls långt från Morganfabriken i Malvern. Han arbetade som revisor eller något liknande, var en inbiten Morganentusiast och lika tekniskt okunnig som jag är. Vi kom till Cheltenham på kvällen och vi hann väl inte mer än installera oss där vi skulle sova innan Barry tog med mig ut för att åka min första runda i en Morgan. Barry använder aldrig suflett och iklädd kostym och slips drog han ut mig på en svindlande färd runt Cheltenham. Morganägare kör inte sakta och det kändes lite hisnande att åka med Barry.



Morganfabriken som den såg ut då. Har hört att
de har nya lokaler nu, men vet inte säkert.

Besök på Morganfabriken
Det var förvisso inte första gången jag gjorde ett besök på Morganfabriken, men det var ändå lite speciellt eftersom Barry kände Peter Morgan väl och som han såg till att min far och jag fick en pratstund med och fick hälsa på.
Morganfabriken ja, där har jag varit ganska många gånger, men det är alltid lika roligt att komma dit varje gång.



Barry Iles i samspråk med Peter Morgan.

När man går runt i fabriken tar sig personalen på golvet ofta tid att prata med besökarna och står man bara och tittar brukar de fråga om det är något man vill veta.

Här står jag och pratar med en i personalen under tepausen,
där alla verkar vara lika vänliga.

Helt plötsligt hörs en signal och allt arbete stannar av. Då är det tea-time. Mysigt så det förslår.
Personalomsättningen har under alla år varit väldigt låg, så trivseln på företaget verkar vara hög.



I en av hallarna monteras motor och växellåda.

Det är väldigt intressant att gå omkring i fabriken. Är man bara några stycken brukar man få gå omkring själva medan när det är större sällskap så brukar en guide följa med och berätta om tillverkningen. Större grupper bör anmäla sin ankomst i förväg.

När bilarna kommit på hjul rullas de mellan de olika avdelningarna
för montering av kaross, instrument och inredning.

En stor del av tillverkningen sker för hand. Morgan är verkligen handbyggda bilar. Skärmarna, har jag för mig, köptes dock färdigpressade från Brittish Steel, åtminstone var det så när jag var där senast.



Leveranshallen, här bör det finnas omkring nio Morgans,
det vill säga en veckoproduktion.

I leveranshallen står alla de Morgans som väntar på sina ägare. Ibland ser man bilar i England, dock inga Morgan, där man hängt en skylt längst bak med texten "Just married". På Morganfabriken fanns en Morgan med texten " Just retired". Så målgruppen utgörs nog till större delen av mogna människor.

Jakten på Morgan kan börja
Min far och jag åkte runt till alla de säljare av Morgan som jag haft korrespondens med från Sverige. Det blev mycket åkande och tittande i olika Morganmodeller och till och med Colin Mushgrove tog med mig ut på en hiskelig tur i en Morgan han hade till salu. Det är inte klokt hur fort de kör på de smala kurviga vägarna, som nästan alltid är omgärdade av höga häckar vilket gör att sikten är obefintli. Men den här bilen var en 4/4 och jag hade bestämt mig för en Morgan +4.
Men så till slut träffade vi på en person vid namn James Armstrong. Han ägde en Morgan +4 från 1959. Denna modell var utrustad med Triumphmotor och Moss växellåda, likadan låda som fanns i Jaguarer på den tiden. Hans Morgan hade för två år sedan helrenoverats av Rutherford Engineering, med ny ram och trästomme, en mycket aktad Morgan renoverare på den tiden. James arbetade som revisor, han också, vilket syntes i hans garage. Revisorer är ju oftast väldigt ordningsamma individer. Och i garaget hängde alla verktyg och trädgårdsredskap snyggt och pryligt, i ordning, längs väggarna. Det verkade förtroendeingivande.



Första skymten av MIN Morgan.

Bilen hade av Rutherford Engineering försetts med glasfiberskärmar medan resten av karossen utgjordes av aluminium och plåt. Glasfiberskärmar tyckte jag verkade lite suspekt och så vitt jag vet var det bara den unika +4+-modellen, som helt byggts i plast. Så när vi åkte och besökte Rutherford Engineering frågade jag varför han hade monterat sådana skärmar. Han såg frågande på mig och sade "de är mycket lättare än plåt eller aluminium och rostar inte". Jaha, tänkte jag, Morgan har förvisso aldrig varit så noga med vad som är original eller inte utan brukade ta vad som fanns tillgängligt.
Efter noggrann granskning, provkörning och lite "hagglande" blev det affär. James hade emellertid berättat att kopplingen fungerade lite dåligt vilket berodde på att the bellhouse hade slitis och blivit ovalt. Det var ju inte så kul att höra. Men bilen var i ett väldigt fint skick och ett nytt bellhouse, ny tryckplatta och urtrampningslager köpte jag och min far hos den välkände Morgandealern "Douggie" i Ealing, utanför London. För enkelhetens skull åke vi tunnelbana dit och lastade med det stora bellhouset och ny tryckplatta väckte vi viss uppmärksamhet hos pendlarna in och ut från London.
Men att byta bellhouse och tryckplatta innebar urlyftning av motor och växellåda vilket inte verkade vara något som jag var skapad för att göra själv. Hur skulle jag göra nu? Jag kontaktade Barry Iles och bad om råd hur jag skulle göra. Jag ville ju ha fixat detta innan återresan till Sverige. Han kände ju alla i branschen och tipsade mig om en kille som hette John Smith, som hade arbetat på Morganfabriken. Han bodde i Kelvedon som inte var så långt från Brentwood, där mina före detta grannar Lars och Christina bodde och som vi övernattade hos den senare delen av vår vistelse i England. Lars var höjdare på Ford i England och ägde själv en MGBGT och en Austin Healey 100. Han var naturligtvis eld och lågor inför mitt Morganköp.



John med sin och hans syster Mary Lindsays
handmålade Morgan 4/4 från 1936.

Vi kontaktade John Smith som välvilligt ställde upp med hjälp att byta till ny tryckplatta och bellhouse i min nyinköpta Morgan. Under fyra iskalla kvällar i Johns oisolerade garage lyfte vi ut motor och växellåda och bytte de delar som var nödvändiga, inklusive bellhouse, tryckplatta och lameller.



Lägg märke till grillen!

John var en +4-fantast och ägde en Morgan+4 från 1953. Det är en mycket ovanlig modell där grillen var ett mellanting mellan flat rad och den senare som hade en så kallad cowled grill.



Morgan +4 hade dubbla reservhjul
fram till och med 1958, tror jag.

Men i engelsmännens värld har allt sin tid. Varje kväll var ett besök på den lokala puben ett absolut måste. Dit åkte vi i Johns gamla +4, som faktiskt såg ganska risig ut, men som mekansikt var helt perfekt. Något passageraresäte fanns inte utan jag fick sitta på en hög med filtar.
Under våra kalla kvällar i garaget, med jordgolv, brukade Johns mamma, med viss regelbundenhet, kalla in oss för a cup of tea. Hon och min far var i ungefär samma ålder och kom bra överens. Ända sedan dess har vi under alla år utväxlat julkort med varandra och fått veta lite om hur livet har utvecklats för dem. Johns mamma är nu död, precis som min far, men jag och John håller kontakten med varandra, åtminstone en gång per år.

Hemresan, en rysare.
Innan vi lämnade England gjorde vi ytterligare ett besök på The Morgan Factory. Det gällde ju att fylla min Volvo med nödvändiga reservdelar till min nyinköpta Morgan, som också kompletterades med vitala delar till min Triumph TR2.


En bok jag har haft mycket nytta av.

Före avresan hade jag naturligtvis också investerat i ytterligare en bok som handlade om +4, nämligen en work shop manual, som tyvärr inte tillhandahölls av Morganfabriken. I boken kunde jag med hjälp av Barry Iles och John Smith få lite tips om vad jag borde köpa med mig från fabriken innan jag reste hem.



Ganska primitiv bokföring, precis som allt annat
på Morganfabriken på den tiden.

Som vanligt var de mycket tillmötesgående på Morganfabriken, även om det tog lite tid innan jag fick mina grejer. Allt jag beställde bokfördes för hand i olika böcker. Därefter lämnades en handskriven lista till någon på lagret, som efter en stund kom ut med alla mina grejer. Allt packades in i min Volvo 245:a och så var vi på väg, far i min Volvo och jag i min Morgan. Vi åkte tillbaka till Brentwood där vi skulle tillbringa sista natten för att dagen efter åka den sista ganska korta biten till färjeläget i Harwich.

Tullen är en byråkratisk institution
Biljetter, bilplatser och hytt var bokat på färjan från Harwich, där jag bara skulle besöka tullen angående utförseln av min Morgan, innan det var dags att embarkera färjan för en 24-timmars båtresa.
Jag hade viss erfarenhet av hur tullen brukar arbeta för i min ungdom, mellan realskolan och gymnasiet, tvingades jag arbeta ett år på Foderkompaniet i Helsingborg. Mina betyg, för inträde till gymnasiet räckte nämligen inte till. Parallellet med mitt arbete, som tullombud och kundregisterförrare (det fanns inga datorer då utan det handlade om kortregister) så fick jag plugga matte hos en f d ryttmästare och jag kom sent omsider in på handelgymnasiet i Helsingborg, trots att jag sökt till Teknis, som flera av min akompisar gjorde. Idag är jag tacksam att det inte blev Teknis!
Allt nog och emedan samt även, den erfarenhet jag fick av tullmundigheten var att allt verkade väldigt byåkratiskt. Det handlade mycket om stämplar. Deras stämpelarsenal var verkligen imponerande och så var det också hos tullen i England.
Många blanketter skulle fyllas i och tiden tickade iväg. Jag berättade att jag skulle med färjan och de lugnade mig genom att ringa till båen för att tala om att jag fanns hos tullen och skulle med båten.
Det kändes ju tryggt. När jag äntligen blev klar med alla blanketterna så släppte de iväg mig och jag kastade mig ut i min Morgan och styrde mot färjan. Precis när jag kom fram så höjde de klaffen och inga fler fordon kunde köra ombord. Panik! Min far var ombord och här fanns jag, utan vettiga kläder med tanke på årstiden. Det blev ett djävla liv. Min far skällde ut kaptenen, men ingenting hjälpte. Båten seglade iväg.
Där stod jag på kajen och visste inte vad jag skulle göra. Nästa båt gick klockan 1800 dagen efter.

Till motell hos en bilentusiast
Det var bara att vända och leta efter någonstans där jag kunde övernatta. Till slut hittade jag ett hotell / motell där det fanns ett rum ledigt. Jag checkade in och installerade mig i mitt rum för att sedan gå ner i restaurangen / puben för att få lite mat. Klockan var väl omkring 2100 och jag slog mig ner för att äta min sena middag. Jag kom i slangspråk med ägaren, som såg att jag kom i en Morgan. Det visade sig att också han hade ett antal vetaranbilar, som han visade mig i sina garage. Det slutade med att vi satt och pratade bilar långt ut på natten i sällskap med ett antal öl och några whiskey. Trevlig kille what so ever!

För att göra en lång historia kort så ringde jag min hustru Eva och berättade vad som hänt. Och, för att försöka blidka henne sade jag att jag köpt en bil till HENNE (vilket jag fått lida för massor av gånger eftersom hon alltid pratar om SIN Morgan). Dagen efter kom jag i alla fall med på färjan och hemresan var på gång. Vid ankomsten till Danmark kunde jag inte starta bilen, när jag skulle köra av färjan, så personalen hjälpte mig att knuffa igång den. Batteriet visade sig vara på upphällningen.
Färden hem genom Danmark kördes med suffletten nere (hur kör man annars med en Morgan?) och sent på kvällen kom jag äntligen till Helsingborg.
Här handlade det om nya besök hos tullen, med alla stämplar och blanketter.
Vid midnatt kom jag hem till Löddeköpinge, där min hustru Eva väntade med spänd förväntan. Nu hade jag ju kommit hem med HENNES nya bil!
Alla komplikationer med tullen, både för min far och mig, hade klarats upp på bästa sätt, och både bil och alla reservdelar var nu i tryggt förvar i garaget.



My beloved Morgan is finally in Sweden!

Nu var min Morgan i Sverige och skulle bara registreringsbesiktigas innan det var dags att ta ut den på vägen.
Familjen var nu i besittning av två öppna engelska sportbilar och vi kunde därför åka på rallyn och träffar med våra barn, ett i varje bil.
Mycket har hänt med bilen sedan dess i form av förbättringar, men det får bli en senare historia.
I love my Morgan!