Yet another trip to England

Morganhämtning i Hunton Bridge - 2012-01-15-19
Att hitta en täckt biltrailer var inte det lättaste. Efter mycket googlande hittade jag dock en privatperson som var villig att hyra ut en sådan.



Här kan du låna ett täckt bilsläp.

Mikael är en aktiv rallyåkare och är en av ägarna till Söders Bil i Kristianstad. Hans dubbelaxlade trailer verkade vara nästan ny och mätte 520 cm. Med mitt körkort får jag inte dra ett sådant släp, åtminstone inte i Sverige. En kompis till mig, Peter Arvell, erbjöd sig att följa med och hämta släpet vilket vi gjorde lördagen den 14:e januari.


Ett långt ekipage med ett stort vindfång.

Det blev ett stort men stiligt ekipage, som vi parkerade utanför vårt hus på lördagseftermiddagen.

Söndag - 2012-01-15
Klockan elva på söndagsmorgonen hämtade jag Håkan i Helsingborg, även han begåvad med ett körkort med många bokstäver. Håkan är en av mina golfkompisar och också han hade ett ärende i England, varför det inte var svårt att övertala honom att följa med.



Sista natten i hemmagaraget.

Ända sedan jag bestämt mig för att köpa den Morgan Roadster, som jag varit och titttat på i England strax före jul, hade jag oroat mig för en massa saker som kunde hända under dit- och hemfärd. Dels skulle min +4 lastas på och av och detsamma med den nya bilen i England plus drygt 280 mil på starkt trafikerade motorvägar. Bara M25 i England kan ju ge rysningar. Mycket kan ju hända, eller hur?


Lite nervöst var det att köra upp den på släpet.

Trots att jag hade startat bilen varje kväll, så var den svårstartad på söndagsmorgonen. Detta trots att batteri, tändspole, stift, brytare och startmotor var nytt eller renoverat precis som förgasarna. Men jag fick till slut igång den och körde upp den på släpet.
Håkan och jag drog iväg klockan 1330, med Håkan vid ratten. Några biljetter till färjorna hade vi inte bokat, men vid den här årstiden borde det inte var några köer precis.



Allt såg ut att vara OK med min gamla Morgan.

När vi kommit till Rödby så öppnade vi släpet för att kolla att spännbanden runt hjulen fortfarande satt fast ordentligt. Men, vad jag upptäckte när vi gick ut ur bilen var att jag glömt min oljerock hemma och hade alltså inga ytterkläder att ta på mig i kylan. Nåväl vi skulle ju sitta i bilen den mesta tiden och kläder kan man ju alltid köpa. Det fick jag göra förra gången också, för 28 år sedan, när jag missade färjan till Esbjerg medan min far redan hade kört ombord med alla mina kläder.
På färjan till Puttgarden inmundigade vi två frankfurter korvar med chips.
Håkan körde och körde och körde, faktiskt ända ner till Calais. Men, då såg han ganska "sleten" ut och vi beslutade att jag skulle köra den korta sträckan (17 mil) till Hunton Bridge utanför Watford, när vi kommit till England. När jag, i Calais, skulle betala för biljetten för överfarten till Dover visade det sig att mitt ICA-kort inte fungerade där. Snabbt ut till bilen, där Håkan väntade, och hämtade mitt VISA-kort, som visade sig fungera. Fransmän är jag inte speciellt förtjust i (trots att min svärdotter är fransyska). När vi skulle visa biljetten så fanns det en mycket sur färgad kvinna (har inget emot färgade normalt) som var väldigt otrevlig mot oss. Vi släpptes dock igenom och körde vidare fram till två tullare, som ville att vi skulle öppna släpet. Vi gorde så och visade vår Morgan. Varje normalt funtad människa skulle ha kommentera att det var en trevlig bil, men inte dessa två blaserade fransmän inte.

Måndag - 2012-01-16
Väl på färjan, klockan var nu omkring fem på måndag morgon, drack vi var sin stor mugg, mycket dåligt kaffe, och åt var sin dubbel sandwich. När vi kommit halvvägs ropade någon i högtalarna på en Mr. Nilsson with registration number MNZ 509 and asked the person to come to the information. Det var alltså jag. Vid informationsdisken blev jag upplyst om att mitt VISA-kort fanns kvar på terminalen i Calais. Min andra tavla för dagen. Efter många om och men fick jag dock beskedet att de skulle förvara kortet tills vi återvände några dagar senare.
Efter 135 mil och två färjeturer kom vi slutligen till Hunton Bridge. Här kontaktade vi innehavaren av Kings Lodge Hotell, där vi skulle bo två nätter och blev anvisade en plats där vi kunde sätta av släpet.
När detta var gjort drog vi direkt till Hemel Hempsted, där jag varit några veckor tidigare och därför visste att det fanns ett stort varuhus. Så snart vi kom dit så rusade jag in i H&M:s butik och frågade efter den billigaste, varma jacka de hade. Det fanns en svart täckjacksliknande tingest, som glänste och som var nedsatt till tio pund. Jag köpte den direkt även om jag, i mina svart jeans, såg ut som en hallick i denna utstyrsel.
Men nu kunde jag åtminstone hålla värmen.

Vi rullade av bilen från släpet och allt gick OK.

Nu skulle min Morgan lastas av för vidare befordran till Roger på Herpers Morgan, som bara låg några hundra meter från hotellet. Vi skulle bara köra ner bilen till Roger, men tror ni fanskapet startade. Nej, hur vi än försökte så var det omöjligt att få igång bilen. Detta upplevde jag som väldigt pinsamt, men kunde inte göra annat än att ringa till Roger. Han kom efter fem minuter med sin Jeep och bogserade igång bilen. Ingen bra start alls, även om affären var uppgjord sedan tidigare. När vi kom fram till hans "premises" så drog han en runda med bilen. När han kom tillbaka såg han inte nöjd ut. "Den går inte bra", sade han. Allt mer pinsamt tyckte jag naturligtvis att det var.



Min gamle trotjänare nu tillbaka i hemlandet.

Steve, hans anställde, plockade av startmotorn på två röda och de konstaterade att bendixdrevet var kass. Detta tyckte jag var konstigt eftersom den startmotor som var monterad hade renoverats av mig flera år tidigare. Det var inte mycket att göra år det. Min Morgan var fin. Ramen var helt perfekt, träet var cuprinolat och lacken var superfin. Lite mekaniska problem fixar sådana här killar på ett litet kick.

En mycket läcker +8 i väldigt fint skick.

Jag knallade in iverkstaden för att se vad som fanns där och hittade bland andra en väldigt fin +8 från 2003, som inte hade funnits där när jag var där för några veckor sedan. Den var nu såld för 35000 pund och hade den varit där vid mitt förra besök hade jag kanske köpt den istället. Men nu fick ju Eva en bil som var lackerad i Royal Ivory och det var ju en sådan hon ville ha.
Roger och jag gick sedan in på hans kontor. Han påstod då att jag bara betalat 500 pund vid mitt första besök och ville därför ha ytterligare 500 pund. När jag visade honom kvitton på 1000 pund så bad han om ursäkt. Hans administrativa förmåga verkar inte vara en av hans starkare sidor. Han berättade också att den hastighetsmätare, med kilometervisning, som jag hittat inne på hans kontor, inte passade i bilen och att han därför tvingats köpa en splitter ny. Han ville därför ha ytterligare 350 pund för denna utgift. Med tanke på min pinsamma situation, att min bil inte startade och att den lirade dåligt i motorn, så tyckte jag att det var ganska fair. Han hade ju trots allt satt på ett helt nytt rostfritt Librands Sport avgassystem och strålkastare för högertrafik utan kostnad. Jag hade också tagit med mig en splitter ny "Cross-drilled" vevaxel, som bara den lär vara värd  omkring 700 pund för att kompensera honom för mina däck, som inte längre var runda. Vi verkade därför vara nöjda båda två och skildes som vänner, tror jag i alla fall.



Björn med sin Guiness...



...och Tina tycker att det är som det brukar vara.

På måndagskvällen dinerade Håkan och jag med Björn och Tina Roxlin på Kings Lodge. Björn var ju där för att hämta en Land Rover, som han hade köpt (vad han nu skulle ha den till, som Roger sade).
Efter middagen, vid 2130-tiden, så väntade äntligen sängen för mig och Håkan. Vi hade ju inte sovit på närmare 32 timmar. Jag somnade direkt och vaknade efter tio timmar utan att ha vänt mig i sängen en enda gång.

Tisdag - 2012-01-17
Frukosten intogs på deVere Venue, det hotell jag bott på vid mitt förra besök. När vi satt oss vid bordet skred herrskapet Roxlin in och "joinade" oss vid bordet. Ägg, bacon, korvar och rostade brödskivor kändes helt perfekt denna morgan. Till och med Håkan, som är lite tveksam till det engelska köket (han äter till och med Taimat, som jag avskyr), tyckte att det här smakade bra. Jag tror han bara måste vänja sig, Håkan alltså.
Håkan, som säljer golfprylar, har en leverantör i Oxford, som vi skulle besöka.

Fina bilar utanför företaget.

Vi blev väl omhändertagna och det visade sig att några av personalen också var intresserade av bilar. Tony, som var VD körde Håkan, mig och två damer till ett bättre hotell i sin Jaguar S-type. Han berättade att den gjorde 0-100 på 5,9 sekunder. Jag kunde då inte undgå att berätta att min nya Morgan gjorde det på 4,9 sekunder. Det tyckte han var kul. Efter en bättre lunch, med en häftig bakelse som dessert, så blev vi hämtade av Tony (han var ine med på lunchen eftersom han inte unnar sig detta) och åkte tillbaka till företaget. Här lastade vi in alla Håkans prylar i Audin. Vi fick fälla baksätena för att allt skulle få plats.



Roadstern på plats för lastning.

Nu var det bråttom tillbaka till Hunton Bridge. Det var åtta mil och vi var lite sena, då Roger, som lovat att lasta Roadstern på släpet, ville att vi skulle komma vid fyratiden.

Lastad och klar för vidare färd till Sverige.

När vi kom fram till vårt hotell hade Roger redan kört ner bilen dit. Roger körde med van hand på Moggen på släpet varefter vi tog avsked av varandra.
Nu var klockan cirka 1700 och Håkan och jag drog oss tillbaka till våra rum för lite kontemplation, vila och lite läsande av biltidning (jag). Klockan halvsju träffades vi i baren och åtnjöt var sin öl och en stor sandwich med chips. Eftersom vi skulle gå upp redan vid 0300 så, betalde jag räkningen för hotellet varefter vi båda intog sängläge. Sömnen var inte bra för mig denna natt men lyckades nog sova omkring fem timmar. Alltid något.

Onsdag - 2012-01-17
Någon frukost var det inte tal om klockan tre på morgonen.



Kings Lodge, ett anrikt ställe.

Halv fyra kopplade vi på släpet och styrde kosan mot Dover. Håkan körde och jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla honom vaken. Han hade sovit dåligt.



Mörkt och kallt i Dover.

Vi kom fram till Dover i god tid före färjans avgång klockan 0640. På hemvägen skulle vi förlora en timme vilket innebar att vi skulle vara framme i Calais klockan 0910 europeisk tid.



Välförtjänt vila.

Nu var Håkan ganska trött och det verkade som om tegelstenar drog ner ögonlocken på honom. Nu kunde vi emellerid vila 1,5 timmar under färjeturen och hämta nya krafter, dricka kaffe och äta en macka.



Här kunde jag hämta mitt kvarglömda VISA-kort.

Eftersom jag skulle hämta mitt VISA-kort på terminalen i Calais, så fick vi ta en tur dit. Denna gången var det en vänlig dam, som i sin tur kallade på några av sina överordnade. Dessa anände efter en kvart i bil och hälsade artigt på mig. Han som hade hand om det tog fram ett kuvert, efter att ha kollat mitt pass, och ur det kuvertet tog han fram ytterligare ett kuvert som visade sig innehålla mitt kreditkort. På ett käckt och trevligt sätt överlämnade han sedan detta till mig. Det finns kanske trevliga fransmän, trots allt.
Nu hade vi kommit över kanalen och hade "bara" omkring 115 mil hem. I Belgien fastnade vi i en "traffic jam" där vi tillbringade nästan en timme. Håkan sov sött och samlade krafter för sin kommande etapp.



En historisk plats för Triumph.

I Belgien passerade vi också Jabbeke, som är en välkänd plats för alla Triumphägare, åtminstone de som är begåvade med äldre Triumphs. Det var nämligen här, på en sandstrand som man med en Triumph TR2 satte nytt hastighetsrekord, tror det handlade om 160 miles per hour, för sportvagnar i den här klassen.
Återstoden av färden, avbruten av många kaffepauser och tankningar, gick mycket smidigare än förväntat. Mina farhågor om extremt tät trafik med otroligt många lastbilar, kom på skam. Mellan Hannover och Bremen, som jag trodde skulle vara en grym sträcka, så fungerade det väldigt bra i en trafik som flöt väldigt väl.

Torsdag - 2012-01-18
Precis som på vägen till England, körde vi i ett sträck utan övernattning. När vi kom till Puttgarden vid midnatt, kände vi oss nästan som hemma. Nu var det bara en färjetur, med kaffe och macka kvar, innan vi kom till Danmark. Från Rödby så tog det bara några timmar och klockan 0330 på torsdagsmorgonen kopplade vi av släpet i Lödde. Håkan körde hem med min Audi för att återkomma på fredagen då vi skulle köra trailern tilbaka till Kristianstad.



Äntligen hemma i nya bostaden.





Nu gäller det för mig att lära mig allt om denna nya bil.

Efter tre timmars sömn, frukost och dusch, så kom Håkan hit klockan elva på fredagen. Vi lastade av Morganen och rullade in den i garaget. Jag hade ännu inte kört en meter med bilen, men var för trött för att tänka på det.
Trailern återlämades i Kristianstad i ett oskadat skick. Visserligen glömde jag att lämna tillbaka låset till släpet, men det är nu skickat per post. Efter en god lunch i Kristianstad bestående av bacon, två ägg och stekt potatis, så var äventyret slut för denna gången.
Min nya Mogge var hemma!