Golf i blåst är fostrande

18 hål på vintergreener - 2011-03.05
Vi skulle egentligen vara tre som skulle spela på Öresunds GK igår, men ett par timmar före start så ringde Lars på NoBrandGolf och tyckte att blåsten var i starkaste laget. Nu är jag ganska van vid att Lars ställer in när vädret är lite okynnigt. Han får skylla sig själv att han missade en golfrunda i trevligt sällskap och i en vind där han kunde tränat på att slå punchade järnslag.
Vi blev alltså bara två, Jörgen Kvant och jag. När vi klev ur bilarna så tyckte vi spontant att kanske Lars gjorde rätt som inte deltog. Det blåste väldigt, väldigt mycket.



Jörgen värmer upp med enarmsswingar.

Det var Jörgen som var mest angelägen att komma ut på banan. Han hade inte rört klubborna sedan oktober förra året och hade svårt att hitta dem i garaget. Eftersom vi ska åka till Portugal på golfsemester om några veckor tyckte han att dagens rond kunde bli någon form av test på om han kom ihåg något eller glömt allt vad swing heter.
Men swingen är väl lite som att cykla, den finns kvar i muskelminnet, åtminstone till en del. Det blev bogey eller par för Jörgen på nästan alla de första nio hålen. Själv toppade jag flera wedgar, trots att Lars alltid tjatar på mig att hålla ner högeraxeln när jag går igenom. Att jag aldrig kan lära mig!

Flaggorna stod rakt ut hela tiden.

Det blåste från nordväst och när vi gick ett hål i rak motvind var det tufft. Utslagen blir ju då inte speciellt långa och det kan ibland förleda en att ta i lite mer och då brukar det gå åt helvete.
Efter några hål så kändes allt mycket bättre. Vi hade vant oss vid temperatur (cirka 6C) och vind och punchade slag med de långa järnen var egentligen den bästa medicinen. Försöka hålla bollarna lågt och i bästa fall få lite rull.

Här ville Kvant långt med sin träsjua i motvinden, men icke.
Men hög blev den!

På ett hål slog Jörgen ett perfekt slag med en träsjua. Den gick dock väldigt högt och när den var högst upp så blåste den säkert tillbaka minst 15 meter.

Stretchövning av den högre skolan.

Efter fyra hål hade jag slagit 29 slag men på de resterande fem, på första halvan, hade jag bara 21. 50 slag på nio hål är emellertid riktigt dåligt, i synnerhet då Jörgen hade 44.
Jörgen har alltid en del egenheter för sig ute på banan. När han blir trött i ryggen så gör han märkliga stretchövningar som gör att andra på banan är beredda på att ringa efter ambulans.



Kvant slår en perfekt wedge på 9:an.

Nu hade vi gått 9 hål och båda hade gjort par på det nionde ett par tre hål.

Jörgen vilar och intar lite nya välbehövliga kalorier.

Vi hade kommit in i spelet lite mer och kände att det skulle gå lite bättre på inrundan. Men först var det fika. Restaurangen var stängd, så vi hade båda med oss kaffe och macka, som vi kunde inmundiga i lä bakom det lilla huset vid ettans tee.
Trots den hårda blåsten var det fullt av folk på banan. Det var ju strålande sol och de riktiga entusiasterna bryr sig inte om att det blåser.

Här skulle klubbladet peka mycket mer uppåt.

På bilden ovan ser vi Jörgen slå ett av alla sina slag. Bilden är mycket talande och visar varför de flesta av oss medelgolfare inte kommer upp i samma längd som de bättre spelarna. Om det varit ett foto på ett proffs, så hade han eller hon, i den här positionen, fortfarande haft klubbspetsen, om inte rakt upp i luften så i alla fall mycket högre. Vi medelgolfare "sätter händerna" (tror jag det heter) alldeles för tidigt och får därför inte samma snärt i slaget. Men hur lär man sig något sådant, du hinner ju inte och ska inte tänka under tiden du swingar.
Det gäller väl att träna mer på rangen, men det är, i mina ögon, ganska tråkigt, så det får jag göra på banan.

Ganska OK uppställning...

...och en hyfsad slutposition, åtminstone i mina ögon.
Men bollen gick out of bounds.

För min del gick det betydligt bättre de sista nio. Jag gjorde fyra par och 44 slag trots att jag slog out of bounds på det 17:e.
För Jörgen gick det sämre sista halvan av ronden och han fick 50 slag. Slutresultatet blev att vi båda fick 94 slag. Inte bra och inte jättedåligt för oss med våra handicap. Men det var kul att prova de här punchade slagen med de långa järnen. Varje gång jag lyckades så ökade mitt självförtroende för denna typ av slag.
Så, att spela i hård vind är lite jobbigt, men också lärorikt!