En veckas miljöombyte i Skottland

Fyra ronder golf utan regn 2014-05-23/30
Maria och Håkan är Spanienfrälsta och har därför aldrig varit i Skottland och spelat golf. "Det regnar ju alltid" påstår de. Och visst, vädret är ofta lite hit och dit, men å andra sidan regnar det aldrig så länge. Men, nu var de i alla fall här tillsammans med Eva och mig samt Jörgen och Eva Kvant. Redan vid landningen i Edinburgh fick Maria och Håkan vatten på sin kvarn. Det regnade!

För mannen i grön slips var det första dagen på jobbet.

Allt hade hittills flutit bra med parkering på Kastrup, incheckning och bagageinlämning. Men så var det våra två bilar vi hade hyrt, en stor och en mindre. Vi hamnade förstås hos fel kille. Han var ny för dagen och även om han var väldigt vänlig och bad om ursäkt flera gånger, så var vi ganska irriterade när vi väntat i en och en halv timme utan att få våra bilar.

En åttapersoners bil.

Efter mycket strul så lyckades han hitta nycklarna. Dock inte till den bil vi beställt utan till en ännu större. Hade vi visst det tidigare hade det räckt med en bil eftersom sex golfbagar plus resväskor fick plats i bagageutrymmet.

Tur att ingen av oss var allergisk mot katter.

Vi skulle bo första natten på ett B&B i Leven och eftersom vi blivit försenade fick vi ringa och berätta detta. Det var dock inget problem svarade värdparet. Som i de flesta fall var värdparet väldigt trevligt och visade oss till våra rum, som alla var s k en siute d v s med separata badrum.

Eva och jag äter pizza i husets lounge.

Klockan var nästan tio på kvällen när vi kom fram och alla var vi vrålhungriga. Det fixade värdparet genom att beställa var sin pizza till oss. Vi väntade och väntade och inte förrän halv tolv behagade pizzabudet komma.

Första utslaget på Leven Links, som varit kvalbana till The Open.

Efter en god natts sömn och en rejäl "full scottish breakfast" var vi redo för en ny dag. Det hus vi hade hyrt låg nio mil norr om Edinburgh, lite söder om Dundee, och dit hade vi tillträde klockan 1600. Vi hade därför hela dagen på oss att turista oss upp längs kusten mot St Andrews och titta på de golfbanor som fanns längs vägen.

Ettans tee på Lundin Links.

Klubbhuset.

Det först banan vi tittade på var Leven Links, som låg i den lilla staden där vi övernattat. Precis nästgårds hittade vi Lundin Links, även den en kvalificeringsbana till The Open. Här hade vi tänkt ta en fika i klubbhuset, men si det gick inte. För att kunna göra det måste man ha betalat greenfee eller vara medlem i klubben.

Crail, även den en äkta linksbana.

Så vi körde vidare längs kusten och kom fram till Crail, som är en klubb från sent 1700-tal. Och här gick det hur bra som helst att dricka kaffe och äta en sandwich. På vår väg norrut mot St Andrews besökte vi även St Andrews Bay GC. Här gick det definitivt inte att komma in i klubbhuset och någon tanke på att spela där hade vi inte heller då fick reda på att greenfeen var 270 pund. Lite väl häftigt!

Gott om plats på fairway!

Så närmade vi oss så sakteliga St Andrews. Det går nämligen aldrig så fort att ta sig fram längs de ganska smala vägarna på landsbygden. Vi hittade en parkeringsplats precis bakom det gamla klubbhuset och gick ner till första tee på The Old Course.

Resten av gänget framför klubbhuset.

Här står det alltid folk och tittar när spelarna ska slå ut. Trots att du har utrymme att både slica och hooka, så är de flesta nervösa när de ska slå ut. En spelare toppade sin boll cirka 25 meter och var nog glad att komma därifrån så snabbt som möjligt.

Puttingbanan med St Andrew silhuett i bakgrunden.

Vi tog en promenad upp till det nya klubbhuset, där vem som helst får komma in och där det det finns en stor shop och även en restaurang. På vägen dit passerade vi en 18 håls puttingbana med ondulerade hål. Här kunde man spela en rond för en pund, vilket väldigt många gjorde.

Detta har jag sett på TV många gånger.

Eva Kvant poserar framför Tom Morris golfshop.

På vägen tillbaka till parkeringen sneddade vi över ettans och artondes fairway och kom in på Tom Morris Street. Här ligger flera klubbar, bl a tre damklubbar, som alla delar på St Andrews sju banor.

Lunch på en uteservering, så det regnar inte alltid!

St Andrew är en universitetsstad där en av de engelska prinsarna studerat. Den är trevlig att gå runt och flanera i och det finns massor av butiker, pubar och restauranger i staden. Det var nu mitt på eftermiddagen, alla var hungriga igen, så vi satte oss på en restaurang, som Eva och jag besökt flera gånger tidigare.

Fin kåk!

Nu var det dags att åka den korta vägen till vårt hyrda hus, som hette Craigview och låg i Drumoig, cirka tio minuter från St Andrews. Det var ett stort, fint, toppmodernt hus med gott om utrymme. Tre stora sovrum en suite, matsal och ett stort vardagsrum med en jätteplatt-TV samt ett stort välutrustat kök. I tvåbilsgaraget fanns både pingisbord och darttavla, något vi dock inte utnyttjade. Till vår stora förvåning gränsade husets tomt till 12:e fairway på Drumoig Golf Hotels golfbana.

Ett trevligt ställe som säljer väldigt god whisky.

Än så länge hade vi inte spelat någon golf och det blev det heller inte fråga om på söndagen. Väderutsikterna var dåliga och oftast är greenfeen högre på helgerna. Vi turistade istället. Eva och jag ville visa våra kompisar Skottlands minsta whiskydestilleri, som vi besökt tidigare. Till vår stora besvikelse så var det inte öppet på söndagar. Lite konstigt när det är mitt i turistsäsongen.

Main Street i Pitlochry.

Äntligen en riktig bakelse.

Edradour ligger ganska nära den lilla staden Pitlochry, som är en typiskt brittisk turiststad. Här kollade damerna i en massa affärer tills vi hittade ett café. Britterna är normalt sett inga höjdare när det gäller bakelser, men på det här stället fanns det en hel del godis att välja på. En bakelse och en stor cappuccino var ett perfekt mellanmål för herr Nilsson.

Håkan gillar CocaCola, mjölken är till mig.

På vägen ut ur stan hittade vi faktiskt ett annat destilleri som var öppet där vi fick både provsmaka och köpa det vi ville. På hemvägen till huset passerade vi Dundee. Här finns det en Tescobutik och här skulle det handlas. Vi hade självhushåll, så frukostarna fixade vi själv och just denna kväll hade Håkan lovat att laga till sina vitt berömda pannbiffar.

Håkan ser till så att paret Kvant sköter sina uppgifter på rätt sätt.

Under veckan hade vi alla lite olika roller. Håkan lagade ofta frukost, där stekt ägg och bacon ingick. Någon av damerna brukade fixa kaffet och duka. Själv var jag chaufför i det stora åbäket till bil hela veckan, vilket förmodligen var den tyngsta uppgiften, medan Jörgen fick ansvaret för grovdisken.

Vackert landskap.

När vi nu hade förmånen att bo vägg i vägg med en golfbana så tyckte alla att vi borde testa den. Det var visserligen en parkbana och ingen links, men sådana kunde vi spela lite senare i veckan. Då banan var ganska kuperad, samtidigt som vi skulle spela fyra dagar i följd, valde vi alla att köra golfbil denna dag. Det är bekvämt och bidrar samtidigt till att det går undan på banan.

Eva svingar loss. Ser ganska bra ut. Bollen syns faktiskt nära högerkanten i bild.

Under dagens rond spelade Eva och jag med Maria och Håkan, medan paret Kvant fick spela ensamma i lugn och ro.

Argsint mamma.

På ett ganska "rälit" hål, med vatten på båda sidor om fairway, hamnade mitt utslag intill en svan och hennes ungar. Trots att jag körde golfbilen väldigt nära svanen så flyttade den sig inte, bara väste aggressivt. Jag lät bollen ligga och fick istället droppa en annan boll en bit ifrån då jag inte ville bli anfallen.

Man ser på skuggorna att det är sol.

Det blev allt bättre väder ju längre dagen led så efter ronden kunde vi sitta ute i solskenet och dricka kaffe och käka någon macka. Alla var vi överens om att detta var en trevlig bana, som vi ville spela igen. Förmodligen berodde detta på att vi alla hade kommit in på hyfsade resultat. Gör man det så är banan bra, hur dålig den än är. Visst är det så!

Old Tom Morris har ritat banan.

Dagen efter skulle i mina ögon bli veckans höjdpunkt. Vi skulle åka till St Andrews och spela The New Course från 1875. Visst, det är visserligen inte The Old Course, den bana som alla sanna golfare vill spela åtminstone en gång i livet, men dock.

Vi blev en fyrboll.

Men, dels är det i stort sett omöjligt att få en spontan starttid på den banan. Dels är greenfeen 160 pund jämfört med 75 pund för The New Course. Banorna ligger precis intill varandra så det är lika historisk mark att beträda oavsett vilken bana man spelar.

Våra damer redan på väg.

Våra damer gick ut på banan före oss. När vi stod och väntade på dem kom det en man, som bokat in sig i vår boll. Det visade sig vara en svensk som heter Stefan. Inte nog med det, han var även medlem i R&A och spelade på åtta i handicap. De första nio hålen tror jag han gjorde nio raka par och verkade väldigt säker. De sista nio tappade han kanske några slag, men inte många. För egen del var jag mycket nöjd med mina 34 poäng och 92 slag, ett resultat som Håkan och Jörgen inte kunde matcha idag. Det berodde nog främst på att jag inte var i en enda bunker samtidigt som jag bara hade 30 puttar.

Hit in kommer inte vem som helst!

När vi spelade det 17:e hålet frågade Stefan om han fick bjuda oss på en drink inne i det gamla klubbhuset efter ronden. Ett sådant erbjudande tackar förmodligen ingen normalt funtad människa nej till. Att beträda detta klubbhus är få förunnat. Kvinnor är totalportade, men medlemmar kan bjuda in manliga gäster till The Dirty Bar på en drink. Det är det enda stället som man får komma in i klädd i golfkläder. I övrigt är det kavaj och klubbslips som gäller. När vi satt oss till bords ringde Stefan på en klocka på väggen. Strax kom en ung tjej med vitt förkläde med en bricka i handen och undrade vad som önskades. "Två öl och två klubbG&T", alltså Gin & Tonic. Hela kalaset kostade sex pund, förmodligen vad en G&T kostar i Sverige. Stefan berättade också att här inne får aldrig en gäst betala, endast medlemmar har denna "förmånen". Fotografering inne i klubbhuset var tyvärr totalförbjudet, men Stefan visade oss The Claret Jug, som stod i en monter i ett kassaskåp. Det fanns också en mastodontpjäs som var klädd med golfbollar i silver och en i guld. Var och en av dem i silver representerade en som varit Captain i klubben. Bollen i guld representerade en Captain som var av kunglig börd, i det här fall Prins William eller om det var Andrew. När någon ny medlem skulle invigas i klubben fick han gå fram och kyssa den här pjäsen. Han beordrades då att "kiss the Captains balls". Som alla vet är även allas vår Zacke med i denna exklusiva klubb.

Bra mat och trevlig personal var det på det här stället.

Efter denna mycket intressanta berättelse och i mitt fall inmundigande av en half pint of lager, gick vi ut till våra väntande fruar. Nu ropade alla efter mat igen och efter ett tips från en man i grannhuset så körde vi in till en pub som ansågs servera bra mat. När jag studerade menyn blev jag glatt överraskad. De erbjöd nämligen lammlever med bacon och kokt potatis, en av mina absoluta favoriter när jag besöker UK.
De resterande dagarna d v s onsdagen och torsdagen spelade vi ytterligare en rond på "hemmabanan". På torsdagen tyckte vi att det var dags att spela ännu en gång på en linksbana. Vi valde Leven, där vi varit och kollat tidigare i veckan. Greenfeen var 55 pund, vilket faktiskt är billigare än på Vasatorp.
Denna banan var betydligt svårare än New Course på St Andrews. Visserligen avslutade jag första nio med tre raka par, men under de sista nio "tog bensinen slut". Golf fyra dagar i rad är kanske inte så farligt rent fysiskt, men det är svårt att hålla skärpan rent mentalt. Åtminstone skyller jag på det.

En av de livliga huvudgatorna i Edinburgh.

På fredag var det dags att återvända till Sverige. Planet skulle inte lyfta förrän 15:25 så vi åt en påver lunch i huset och drog snabbt iväg till Edinburgh för att hinna gå runt lite i staden.

Ligger lite svårtillgängligt.

Någon ville att vi skulle gå upp och titta på borgen eller slottet, där de årligen har Edinburgh Tattoo Festival, som brukar visas på TV. Men det hade i så fall blivit en ganska lång och påfrestande promenad, inte minst med tanke på att jag hade flera äldre människor med mig i min buss.

Lite i magen innan hemresan.

Nej, vi beslöt oss för att äta en enkel lunch istället. Rakt över gatan fanns en liten kiosk som serverade diverse enkla rätter, dit vi gick och satte oss vid deras uteservering. När vi lyssnat en stund på en envis säckpipeblåsare, som stod i närheten, så promenerade vi tillbaka till våra bilar. Jörgen hade lyckats med konststycket att få parkeringsböter på 60 pund. Trist!
På flygplatsen var vi i väldigt god tid. Jag var bergsäker på att min bag skulle väga mer än de 23 kg som den fick väga, eftersom den var jättetung att släpa på. Men till min förvåning vägde den bara 20,8. Konstigt, jag som går på gym och allting.

Trodde, på långt håll, att det var en Maserati.

Efter säkerhetskontrollen gick vi och tittade i butiker och i taxfreeshopen. Som på de flesta flygplatser kunde man också köpa lotter och försöka vinna en bil, i detta fallet en Jaguar. Den ende som provat detta är Jörgen på Köpenhamns flygplats en gång. Inte fan vann han.

Som att hitta en nål i en höstack.

När man nu hade kommit till flygplatsen, så ville vi alla bara komma hem. När jag tittade ut över flygplatsens parkering så undrade jag om jag kom ihåg var jag hade ställt vår egen bil på Kastrup.
Planet lyfte i alla fall i exakt rätt tid, vi hittade bilen och allt, utom hyrbilshämtandet i Edinburgh, har gått hur smidigt som helst hela veckan.

Jag vill faktiskt snart återvända!