Julfirande och barndop i Frankrike

Som jag berättat i ett tidigare blogginlägg så gifte sig min son med sin fransyska i somras. Bröllopet fick skjutas upp några veckor på grund av att deras son Elias ville komma till världen lite tidigare än beräknat.

Nu, fem månader gammal, var det dags för dop och det skulle ske i St Nicolas kyrka i Hagenau i Frankrike, där Annes (min sons hustru) farbror är präst. Naturligtvis ville Eva och jag delta i detta och samtidigt träffa Annes föräldrar för första gången. De talar franska, tyska och alsassiska (stavas det så?) och vi talar i stort sett bara engelska, trots sex års studier i tyska och fyra i franska. Hur skulle detta gå?

Avresa kl 0520 - 2010-12-22
Nu hade vi 115 mil framför oss, varav huvuddelen på autobahn i Tyskland, i ett Europa där den ena väderrapporten lät värre än den andra.

När man stiger upp vid fyratiden på morgonen så är hungern inte så påträngande. Vi kastade därför i oss var sin kopp kaffe och beslöt att äta en rejäl frukost på färjan mellan Rödby och Puttgarden.

När vi närmade oss Malmö var temperaturen nere på 21,5 minus och väglaget var inget vidare, men värre skulle det bli. På motorvägen runt Köpenhamn var det glashalt och trafiken slingrade sig fram i 30 km i timmen.

Vi kom fram till Rödby prick 0800 där vi fick vänta ca 20 minuter tills färjan avgick, innan vi kunde klämma i oss en rejäl frukost med prinskorv, ägg, bullar och kaffe. Nu hade vi kraft att ta oss an Autobahn!

Det är ordning och reda i Tyskland, det vet alla. Autobahn var perfekt i ordning och ju längre söderut vi kom så kunde vi sätta lite fart på bilen allt mer. Att köra i 150 km på en trefilig motorväg, med lagom trafik, är faktiskt inga problem.

Vi körde 91 mil på onsdagen och hade bestämt från början att vi skulle ta en övernattning på vägen. Några mil söder om Frankfurt am Main körde vi, på vinst och förlust, av Autobahn och hamnade i en liten "dorff", som hette Zwingenberg.

Vi tog en promenad i den lilla mysiga byn och stötte på en ung man med hörsnäckor i öronen och frågade om han kände till något Gasthaus i närheten. Jodå, vi fick en liten vägbeskrivning och checkade in på ett Gasthaus som ägdes av en kvinna från Albanien.



Jo, det ser lite trist ut, men kvällen var mulen och bilden är tagen med mobilen,

så det var bättre än det ser ut.

Hon pratade perfekt tyska och berättade att ett dubbelrum med frukost kostade 60 Euro. Med middag, i form av wienerschnitzel på kvällen, gick kalaset på totalt 90 Euro, vilket var prisvärt.

Efter frukost dagen efter fortsatte vi vår färd och startade upp vår GPS, "Gibsan". Den hade vi inte behövt tidigare och när vi kollade hur långt vi hade kvar visade det sig att jag hade räknat fel. Vi hade bara 16 mil kvar istället för 28. Nu var vi egentligen lite tidiga och ville inte komma fram precis när man åt lunch i Ingelshof, som var slutdestinationen. Vi styrde därför mot Hagenau, som är den stad som ligger närmast Ingelshof. Nu hade vi god nytta av vår GPS, som jag hade programmerat innan vi åkte.

Turistande och fika i Hagenau
Att hitta parkeringsplats var inte lätt, vilket förmodligen berodde på att det var julmarknad i staden, precis som i de flesta andra städer i Tyskland och Frankrike.



I Frankrike parkerar man lite hur man vill

 Det var full aktivitet överallt och mycket folk strosade omkring och tittade och handlade hos de olika månglarna som satt upp sina stånd lite överallt.

Det var mycket tingel-tangel där religiösa symboler av olika slag verkade vara populära. Men det fanns också de som sålde korvar och skinkor, godis, ostar och blommor.



Här fanns mycket matnyttigt att köpa




Vackert!

De blev inga inköp för vår del förutom en blomsteruppsättning som vi tog med till Annes föräldrar. Det blev efterhand ganska kyligt att knata omkring på gatorna, så när vi hittade ett cafe, som verkade ha ett brett sortiment av bakelser, så gick vi in och tog en fika och värmde oss en stund.

Cafe latte med tillbehör

Klockan var omkring 1300 och många av besökarna, som precis som vi, även åt en liten paj, drack inte kaffe utan vin. Men, nu var det dags att åka iväg till Ingelshof och träffa vår son Jonas svärföräldrar för första gången.



Gården är gammal, den flyttades hit år 1811. Krucifix och andra
religiösa symboler är vanliga överallt, både inomhus och utomhus.

Vår GPS tog oss säkert fram på småvägarna till familjen Kieffers gård i Ingelshof, en liten by några mil från Hagenau och cirka 4 mil från Strassbourg.

Väl inkomna i bostaden trakterades vi med hemmagjord snaps,
kakor och choklad. Lite konstig kombination kanske,
men så gör man tydligen här.
Det gäller att ta seden dit man kommer, eller hur?

Här blev vi varmt mottagna av värdparet, Jaqueline och Jean-Paul samt Jonas, Anne och Elias, som flugit ner några dagar tidigare. För att föra en begriplig konversation så fick vi ha hjälp med att tolka av Jonas och Anne. Här talar man både franska och tyska samt en blandning av båda språken, som kallas alsassiska, alla språken lika svåra att förstå. Både min fru och jag förstår tyska ganska hyfsat, men eftersom vi aldrig talar eller läser på detta språk, är det svårt att sätta ihop några riktiga meningar. Så vi försökte med lite engelska blandat med tyska och olika gester, vilket efterhand fungerade allt bättre.
Uppfödd på svensk husmanskost så var jag lite bekymrad över att kanske bli serverad lite konstiga saker vid måltiderna Men, Anne hade nog berättat för sin mamma att Kenneth han var lite "kräsmagad" och tyckte inte om vad som helst. Jag blev därför positivt överraskad när vi senare på kvällen skulle äta middag och Jaqueline serverade lammlever, en av mina absoluta favoriter som jag för första gången fick mig till livs i England. Personligen tycker jag att lammlever är strået vassare än kalvlever. Om man nu gillar lever överhuvudtaget, vill säga.
Eftersom även Annes syster och hennes familj på fem personer, som bor utanför Stuttgart, skulle tillbringa helgen i Ingelshof, så hade Eva och jag bokat ett B&B några kilometer från Ingelshof. Färden dit gick på extremt smala snöfyllda vägar så ett möte med en annan bil var varje gång lite kritiskt.



B&B är inte lika vanligt i Frankrike som i UK,
men det här stället i Reichshoffen var bra.

Vårt B&B visade sig vara väldigt bra, där ägaren hade byggt ett speciellt litet radhus med tre separata rum, som innehöll toalett, duschrum, kaffekokare och en platt-TV. Även frukostarna, som brukar vara ganska bristfälliga i Frankrike, var faktiskt helt OK med fruktcocktail, bullar, youghurt, diverse pålägg, kakor och naturligtvis croissanter. Dock inga ägg eller toast, som vi är vana vid från England och Skottland. För fyra övernattningar inklusive frukost fick vi betala 190 Euro, vilket vi upplevde som billigt.

Julafton - 2010-12-24
Julfirandet skulle inte börja förrän klockan 1500 så Eva och jag botaniserade några timmar i Reichshoffen på förmiddagen, den by vi bodde i under vistelsen i Frankrike. Allting var öppet under dagen och till och med så hade man en begravning i byns kyrka, något jag inte tror förekommer i Sverige på julafton.
Så var det då dags för julfirande. I Sverige brukar julfirandet ofta inledas med Kalle Ankas Jul på TV. Därefter brukar man äta alternativt dela ut julklappar, beroende på antalet mindre barn som deltar.
Inte så i Frankrike. Någon TV var inte igång under hela helgen och förmodligen visas inte Kalle Anka där heller.



Full rulle på julklappsöppnandet.

Nej, här åts det, delades ut julklappar och lagades mat. Allt på en gång. För en "utlänning" var det lite svårt att veta hur man skulle bete sig. Var det till exempel oartigt att börja äta innan något bjudit till bords?
Det verkade inte så.
När några åt och andra delade ut och öppnade julklappar så fanns mamma Jaqueline i köket och förberedde de olika rätterna.


Jaqueline hade mycket att göra...





...i köket och fick springa fram och tillbaka



Det serverades ingen speciell julmat på julafton utan menyn bestod av gratinerade pilgrimsmusslor till förrätt, ankbröst till huvudrätt och den obligatoriska ostbrickan som dessert. Otroligt gott alltihop.

Julklappsöppnandet gick i en rasande fart, precis som i Sverige och sexårige Felix, Annes systerson, for runt som en skottspole mellan sina olika presenter. Bland annat hade han fått ett stort Lego, som han och Jonas hjälptes åt att bygga samt en trampebil, som också skulle monteras.

Jonas försöker få Elias intresserad av bilar vid tidig ålder.

Vi vuxna fortsatte att konversera, eller vad man nu ska kalla det med tanke på språksvårigheterna och efterhand gick det faktiskt allt bättre. Eva och Jaqueline verkade förstå varandra ganska bra medan jag hade det lite svårare med Jean-Paul. Ibland kom det en lång harang från honom på alcassiska varefter han tittade på mig för att se min reaktion på vad han sagt. Skulle jag säga ja eller nej? Det var inte så lätt alla gånger för jag ville ju inte vara oartig på något sätt.

Två kaniner i varje bur och stora var de.

Men även med Jean-Paul gick det allt bättre ju längre tiden led. Bland annat följde jag med honom ut när han skulle mata sina kaniner. De föder upp sådana, som sedan slaktas och äts till middag, ungefär som vi äter hare i Sverige gissar jag.

Det blev allt senare och trötta och dästa åkte Eva och jag till vårt B&B vid 22-tiden. En ny dag imorgon, full av aktiviteter, väntade. När vi kom "hem" till Reichshoffen, var allt mörkt. I stort sett alla hus i byn och förmodligen också i andra byar, är försedda med fönsterluckor, som man stänger varje kväll. Därför sipprar inget ljus ut från husen och det känns som man tar sig fram i ett öde samhälle. Fransmännen är, har jag hört, väldigt privata och vill inte ha någon insyn. Eller så beror det på att de försöker hålla ute kylan, vad vet jag.

Julmässa i Hagenaus kyrka - 2010-12-25

Det hade fallit minst 15 cm snö på natten och som vanligt fick jag börja med att sopa av bilen. Vi skulle hämta Anne, Jonas och Elias i Ingelshof klockan 10 för vidare färd till Hagenau, där vi skulle delta på julmässan i kyrkan. Annes föräldrar kunde inte följa med då Jean-Paul skulle sjunga i kören i en annan kyrka och Jaqueline fick fortsätta kämpa i köket med att förbereda julmiddagen.

Vid juldagens mässa skulle Elias spela en viktig roll. Han skulle vara Jesusbarnet i krubban under julspelet. Det var ganska spännande. Skulle han skrika och överrösta prästen i den fullsatta kyrkan, eller skulle han vara tyst?



Prästen, Annes farbror Francoise,
berättar historien om Jesus...



...och Elias ser pigg ut medan "farsan" Josef
verkar vara intresserad av något annat.

"Föreställningen" varade trots allt omkring en halvtimma och massor av okända människor fanns runt omkring honom hela tiden. Det var "hans föräldrar" Josef och Maria, de tre vise männen och några som föreställde Betlehemsstjärnan och lite andra figurer. Men allt gick bra, Elias såg närmast road ut hela tiden, om man nu kan göra det när man är så liten.
Mässan var en positiv upplevelse. Jag hade förväntat mig att man i de katolska kyrkorna var ännu mer strikta och allvarliga än i våra kyrkor. Så var det emellertid inte alls. En kör på femton personer kompletterad med en trummis och en gittarist, sjöng och spelade, förmodligen religiös musik, men musik det faktiskt svängde om. Nu går jag dock inte i kyrkan så ofta här i Sverige, så det har kanske ändrats sig till det bättre även här.
Nu var det dags att åka tillbaka till Ingelshof, där en ny och utdragen middag väntade. Fransmännen äter nämligen länge.

Tolvkilosskinkan hade krympt något under tillagningen,
men var fortfarande väldigt stor.

Jaqueline och Jean-Paul hade under vår bortvaro förberett juldagsmiddagen och när vi återvände var Jean-Paul i full färd med att skiva upp den enorma inbakade skinkan. Till skinkan serverades potatisgratäng och en annan gratäng, bestående av rotfrukter, som jag inte åt så mycket av. Brunkål tror jag inte de vet vad är för något i Frankrike. Men gott och mäktigt var det. Osten efteråt är alltid lika god, vet inte om vi har sådana ostar i Sverige.

Jodå, även Jaqueline och Jean-Paul hade dekorerat huset med ljusarrangemang.

Efter ytterligare en dag med trevlig familjär samvaro åkte Eva och jag tillbaka till vårt B&B där vi tittade på en till tyska dubbad version av Mama Mia på TV, innan vi slocknade.

Annandag jul - en stor dag för Elias - 2010-12-26
Så var det då dags för helgens stora begivenhet och huvudanledningen till att vi åkte till Frankrike över julen - Elias skulle döpas!
Dagen började inte bra, då vi på vägen till kyrkan i Hagenau hamnade i en bilkö vilket resulterade i att vi blev en halv timme försenade. Det ordnade sig dock eftersom även ett fransk-amerikanskt par skulle döpa sitt barn och därför kunde komma först i kön.

Kyrkan i Hagenau, Francoises revir.

Ritualen vid dop i Frankrike skiljer sig nog något från den svenska och protestantiska. Innan själva dopceremonin så skulle föräldrar och en del släktingar (dock inte vi gudskelov) hålla, inte bara ett, utan flera kortare eller längre tal.

Anne håller tal till Elias och församlingen.

Detta hade naturligtvis både Anne och Jonas varit lite nervösa inför och pluggat på sina tal under dagarna före dopet. När alla tal var avklarade, men före själva dopritualen, så ställde också prästen Francoise en fråga till alla familjemedlemmar, även oss, om vad man önskade för Elias. Jag svarade på engelska "a happy and healthy life" medan Eva svarade på svenska, andra på tyska och de övriga på franska. I högsta grad internationellt!



Här döps min sonson till Elias, Kenneth, Jean-Paul -
ett namn med religiös anknytning, ett med engelsk och ett med fransk.

Själva dopet  gick väl till ungefär som hos oss med vigvatten på huvudet och så vidare, men innan detta skedde så fick alla gå fram till Elias och göra ett korstecken med tummen i hans panna.

Elias med sin mamma efter dopet.

En annan sak jag noterade var att klädseln vid dopet inte var så formell, som jag förväntat mig. Jag var den ende som bar mörk kostym, vit skjorta och slips medan de övriga var lite mer ledigt klädda. Inget negativt med det, men eftersom jag trodde att det skulle vara mer strikt i en katolsk kyrka så hade jag klätt mig som jag trodde förväntades av mig.

På varje tallrik stod en burk med karameller, något jag inte
förstod innebörden av och som jag måste ta reda på.

Efter dopet åkte vi alla, inklusive prästen, tillbaka till gården i Ingelshof för att återigen äta en stor och lång måltid. I finrummet hade man dukat för middag redan kvällen före, så det var bara att sätta sig till bords direkt. Det söta sauternevinet är mycket populärt här och prästen var inte den som spottade i glaset, trots att han skulle köra bil tillbaka till Hagenau. Nu är reglerna, vad gäller alkoholprocenten i blodet, inte lika hårda i Frankrike, som de är i Sverige. Det beror kanske på att i stort sett alla fransmän dricker vin vid sina måltider.
Middagen var helt underbar. Till förrätt serverades Fois Gras (rätt stavat?) vilket betyder gåsleverpastej, i tvåcentimeter tjocka skivor - ljuvligt gott. Huvudrätten bestod av inbakad fisk med ris (nu är jag inte speciellt förtjust i ris, men åt lite jag också) som smakade fantastiskt gott. Även efterrätten var en höjdare för mig eftersom de tårtor som fanns på bordet var exakt vad herr Nilsson sett fram emot.
Middagen varade väl si så där fyra timmar och mellan varje rätt så pratades och skämtades det runt bordet. Det var lite synd att prästen inte talade engelska, för det skulle vara intressant att höra lite mer om hur det är att vara katolsk präst, med celibat och allt. Jag fick dock reda på att han på sin fritid ofta lagade mat med sina kompisar och även höll på med bergsklättring.
För Eva och mig var det här "sista kvällen med gänget" eftersom vi skulle åka tillbaka till Sverige, tidigt dagen efter. Vistelsen i Frankrike hade varit över förväntan och vi blev väldigt förtjusta både i Annes föräldrar och Annes systers familj, som vi också träffat tidigare. Vi talade också om att Jaqueline och kanske också Jean-Paul, som har svårt att lämna gården en längre tid, ska komma och besöka oss i Sverige.
Vi får se hur det går.

Hemresan ingen höjdare - 2010-12-27, 28
Vi kom iväg klockan 0650 i ett strålande fint väder, så de första 55 milen gick snabbt och lätt på torra vägar på autobahn. Men sedan började problemen. Dels började det snöa, det var dimma och blev halt på vägbanan. Efter att ha varit förskonade från stau på nervägen, så fick vi tillbaka med råge nu.

Stau efter stau efter stau - jobbigt!

Jag vet inte i hur många bilköer vi hamnade, där den längsta var 11 kilometer lång. Det konstiga var också att när väl bilkön löstes upp så kunde vi inte upptäcka någon anledning till varför det överhuvudtaget varit någon kö. Men det kan ju bero på att en lastbil kör om en annan, vilket många gånger kan ta flera kilometer, och med tanke på den trafikintensitet som finns på autobahn skapar detta naturligtvis problem.
Jag hade, innan avresan, ställt in mig på att det skulle vara stau, då och då, och därmed kunna undvika att bli irriterad. Men när det tog 3,5 timmar de sista 10 milen till Lubeck, så var jag ganska nära bristningsgränsen.

Bra hotell till hyfsat pris - att rekommendera!

Väl framme i Lubeck hittade vi snabbt ett mysigt litet hotell efter att ha frågat en yngling i en butik där vi var och provianterade. Efter en lätt måltid och några sidor i Time Magazine var det lätt att somna.
Efter 10 timmars sömn och en häftig frukost var humöret på topp igen. Nu var det solsken igen och vägarna var torra. Och med endast 30 mil kvar kändes det som om vi nästan var hemma.
Svärfar Olle hade bott i vårt hus under vår bortvaro, skottat snö, tittat lite på golf och förhoppningsvis haft det bra. När vi anlände till Lödde vid halvtretiden på tisdagen hade Olle lagat mat och bjöd på kålpudding (min absoluta favorit) och Ris á la Malta. Ingen dum hemkomst alls.
Det hade varit en omtumlande vecka i Frankrike och kanske återvänder vi redan till sommaren, men då med golfklubbor i bagaget!