Köpte mig en moped i 60-årspresent

För fyra år sedan fick mina engelsmän en ny garagekompis

Minns ni känslan när ni gränslade er första egna moppe? Själv glömmer jag det aldrig. Jag hade äntligen fyllt 15, det var mitt i sommaren och pengarna jag sparat genom att vara springschas i en liten livsmedelsbutik under flera år, räckte precis till en splitter ny moped. Det var en Monark av 1961 års modell, tvåfärgad blå och vit.

Känslan av att kunna ta sig fram utan att behöva trampa var obeskrivlig. Vilken frihetskänsla!
Mopeden hade kick, två växlar, ställbart munstycke och kunde, i sina bästa stunder, komma upp i nästan 40 kilometer i timmen. Häftigt! Jag vägde ju bara cirka 60 kilo vid den här tiden, så belastningen var inte så stor. Flera av mina kompisar hade emellertid trimmat sina moppar antingen genom att byta drev och/eller borra upp cylindern och byta till större förgasare. Den som hade "värsta" moppen hade en svart Puch med padda som ljuddämpare. Han hette Ulf och fick upp sin moped i 90 kilometer i timmen. Natuligtvis var jag också sugen på att göra något liknande. Av två skäl blev det dock ingen trimning för min del. Redan vid den tiden var jag fullt medveten om mina bristande kunskaper på det tekniska området och för det andra ville jag inte riskera att bli haffad av lagen och därmed inte få ta körkort när jag fyllde 18. Det var ju bara tre år dit.



Så kunde det se ut när man tankade.
Med handpump fyllde man röret och sedan
gick det bra att fylla i den oljeblandade soppan.

Det blev mycket körande och soppan kostade bara 85 öre litern. I början kunde jag köra hur mycket som helst, jag tröttnade aldrig. Det blev därför ganska många långturer (ja, med en moppe är en 5-6 mil ganska långt) och den längsta blev en tur från Helsingborg till Älmhult.



Tony och jag i Älmhult, han med sin King och jag med min Monark.
Hjälm för mopedister var väl inte uppfunnet på den tiden
och det hade ju inte varit tufft heller.

I Älmhult hade nämligen min kompis Tony och hans föräldrar ett hus där de brukade tillbringa sina semestrar. Här skulle vi bo några veckor och försöka lära känna bygdens flickor. Eller som Tonys mamma sa "ska ni ut och jaga fjas nu igen?" Jag blev mycket röd i ansiktet när jag hörde detta. Fjas var i den trakten det lokala slangordet för tjejer, åtminstone förr i världen. För oss i Helsingborg hade det en helt annan och mycket grövre innebörd.
Åren gick och helt plötslig var jag 18 år och tog körkort. Nu var det bil som gällde! När jag var ute och letade ett lämpligt fortskaffningsmedel föll jag för en vit FIAT 600. Den hade Abarthljuddämpare och lät häftigt. Men det är en annan historia.

Återfall 45 år senare - 2006
En sommardag, när jag med öppen garageport höll på att skruva med någon av mina bilar i garaget, så kom Heine, en bilkompis förbi. Han kom dock inte i någon av sina två sportvagnar, han kom körande på en moped. Vad var nu detta? "Kör du moppe?", sade jag. "Ja, det är vansinnigt roligt" svarade han. Han hade en röd Puch Florida, en sådan som jag egentligen alltid velat haft när jag var 15, men inte fick köpa för mina föräldrar eftersom de ansågs vara väldigt lättrimmade.



Heine med nyrenoverad Puch Florida

Han berättade att det numera fanns en väldig massa rallyn och träffar för veteranmopeder, som avlöpte på olika platser. Ett stort rally som arrangeras varje år brukar starta söder om Malmö någonstans. Arrangörerna kallar sig De Fartblindas Förening.
Nu hade han satt nya griller i huvudet på mig. Det här verkade ju vara kul.
Jag började göra lite efterforskningar. Blocket kollades varje dag, där det fanns massor av mopeder till salu. Det var en Puch Florida jag var ute efter och efterfrågan på just dessa moppar var stor. Och priserna var därefter, de varierade från 4.000 kronor för ett vrak upp till 35.000 för en superrenoverad tingest. Den Puch jag ville ha skulle ha bakåtkick, tre växlar och kosta max 10.000.

För att öka suget efter moped ytterligare läste jag allt jag kom över och köpte bland annat en bok som hette "Fylla moppe". Här fanns mycket nostalgiskt att läsa samt bilder på en hel del mopeder, som jag kände igen från ungdomsåren. Under mitt letande var jag också flitig besökare på motorträffarna i Vikingabyn utanför Löddeköpinge.



En fin italiensk Dukati på besök i Vikingabyn



En moppe behöver inte vara superrenoverad för att man
ska kunna ha kul med den.
Många personliga stilar finns.

Hit brukar det komma massor av bilar, MC och mopeder, ja till och med traktorer och flygplan, varje tisdag under sommarhalvåret.


Alla mopparna på parad utanför macken i Mörarp.

Som presumtiv Puchägare gjorde jag också ett antal besök hos Puchverkstán. Den är belägen i en kulturmärkt gammal Caltexmack i Mörarp och han som driver firman har ett 30-tal superrenoverade Puchar av olika modeller, som man kan drägla över. Här hittar du allt du behöver till Puch oavsett modell.



Gunnars fina Kreidler med sadel från tiden.

Ett köp närmade sig allt mer och inte minst kände jag lite grupptryck när flera av mina andra bilkompisar hade fått samma idé i huvudet och skaffat sig mopeder. De flesta ville ha en likadan moppe som de hade när de var 15, förutom jag som ju ville ha en Puch. Min kompis Gunnar, som har tre MG i garaget, hade skaffat en Kreidler, ett märke jag aldrig hade hört talas om. Men, han är uppväxt i Göteborg och där var kanske det märket populärt. Puchs generalagent fanns ju, på sin tid, i Malmö varför märket var rikt representerat i Skåne.



Dan, som annars kör MGA och Mercedes, samlar på Rex Sport.
Han lär ha sex stycken i garaget.

De flesta av de här gossarnas fortskaffningsmedel går dock lite och i vissa fall mycket fortare än 30 kilometer i timmen. Idag pratar man emellertid inte om att fordonet är trimmat. Istället säger man att det är något viktkompenserat. Det låter ju betydligt lagligare, eller hur? En person på 100 kg hade nog, utan viktkompensering, annars fått svårt att pressa sin moped upp till 30 knutar.

Efter ett drygt halvårs planerande och letande så hittade jag MIN moped på Blocket. Den fanns i mellansverige och priset låg inom ramen för min budget. Nu skulle jag på något sätt få hem den till Skåne. Att hyra släp och köra 150 mil tur och retur var det inte tal om. Men, en av mina grannar är åkare och han kände i sin tur en kollega som varje vecka trafikerade orter som låg i närheten av där min moppe fanns. Säljaren var också villig att frakta mopeden några mil till ett ställe där åkaren kunde hämta upp den.
Allt ordnade sig på bästa sätt och någon vecka senare hämtade jag min Puch på ett industriområde i Löddeköpinge. Åkaren fick 500 spänn och jag fick moppen.
Det är ju alltid lite riskfyllt att köpa fordon som man bara sett på bild, men säljaren hade skicket en massa närbilder på detaljer, framförallt tank och instrument, så jag visste någorlunda vad jag hade köpt. Den visade sig vara i ungefär det skick jag förväntade mig så jag kände mig ganska nöjd.
Jag hade visserligen inte långt hem till garaget, men naturligtvis ville jag köra moppen, som visade sig vara något viktkompenserad, tillbaka. När jag öppnade bensinkranen började genast bensinen att forsa ut och jag förstod då att alla pckningar i förgasaren var torra eller spruckna.
Väl tillbaka i garaget ringde jag Heine, min guru när jag har problem med bilarna, för att han skulle ge ett utlåtande om mitt fynd. Jodå, jag fick snabbt godkänt varefter han kastade sig över förgasaren för att analysera vad som var dåligt. Efter en kvart startade den snällt och jag tog min första provtur.
Den kom upp i 60 i medvind!



Här är den, veteranförsäkrad och med mitt "vurpollon" på pakethållaren.

Nu har jag investerat i en del nya delar till min moped, bland annat lite nya wirar, ny sadel, nytt bakljus och lite annat smått och gott, vilket gick lös på omkring 3000 kronor. Och, så har jag naturligtvis skaffat mig ett riktigt "vurpollon" för att förstärka töntfaktorn, när jag är ute och luftar min Puch.
Visst är det kul att leka även när man blir äldre!