Nostalgipromenad i Åstorp

Letade upp minnen från barndomen - 2011-05-24
Tidpunkten för mitt besök hos tandhygienisten var bestämd till 0900. Klockan 1600 var det sedan dags att hämta mitt barnbarn, Max, i Viken för vidare färd till hans golfträning på Höganäs GK. Nu var frågan hur jag skulle tillbringa mellantiden? Visserligen fanns golfklubborna med i bilen, men det blåste ganska mycket och var rätt så kyligt så jag förträngde tankarna på golf. Istället åkte jag till Åstorp där jag bodde tills jag blev 13 år.

Gamla vägen
Istället för att köra motorvägen åkte jag den sträcka som mina föräldrar och jag brukade åka när vi körde till Helsingborg, fast i omvänd riktning.
Vid Väla tog jag därför vägen nerför Björka backe, genom Hyllinge och vidare genom Snuggarp, förbi Nyvång och kom slutligen till Åstorp.



Mor och far vid sin fina Morris Minor från tidigt 50-tal.
Den köptes självklart begagnad och var tvåfärgad i grön metallic.

Denna sträcka hade jag åkt massor av gånger från början på 50-talet då mina föräldrar köpte sin egna första bil, en Morris Minor. I Helsingborg besökte vi antingen mors och fars bekanta eller släktingar, men många gånger åkte vi bara dit för att köpa en "porting" (korv och mos för de oinvigda) hos KorvaLisa på Järnvägsgatan. Här satt vi i vår Morris Minor, åt vår korv och tittade på alla suspekta typer som antingen kom hem från eller skulle tura med färjorna till Helsingör.

Mina första fyra år
Mina föräldrars första boende var en tvårumslägenhet på andra våningen i en villa i Gjestvagn, i utkanten av Åstorp. Paret som ägde huset hette Axelsson och hade en son, Lars-Åke, som var lika gammal som jag var.

När vi bodde i huset så var fasaden i trä.

Pappan körde runt och sålde mjölk till hushållen i samhället med en hästdragen mjölkvagn. (Det låter som 1800-talet men det var faktiskt i slutet av 40-talet.) Lars-Åke och jag lekte naturligtvis väldigt mycket tillsammans och kom ganska bra överens. I anslutning till huset hade man också ett hönshus där Lars-Åke och jag ibland roade oss att jaga de stackars hönsen. Vi var ju bara tre-fyra år, så det må vara förlåtet nu.

Hyreshus med adress Nya Torg 1E
Min mor var naturligtvis hemmafru på den tiden och min far arbetade som kontorist på Ji-Te:s byggmaterialavdelning, där han efterhand blev försäljare och senare försäljningschef.
När jag var i fyraårsåldern så flyttade vår familj till en modern tvårumslägenhet i ett hyreshus, ganska cenralt i
samhället. Det kallades för "Kvistsahus" eftersom ägaren hette Kvist. Det innebar bland annat den fördelen att far fick lite kortare väg till arbetet, dit han cyklade varje dag. Någon bil hade vi inte på den tiden. På Ji-Te fanns det emellertid en företagsbil, en A-Ford, som i folkmun kallades för Lotta, som personalen ibland kunde få låna. Det var självklart spännande för en femåring att få möjlighet att åka bil på den tiden.
Redan då var jag väldigt intresserad av bilar och kunde i princip säga märket på alla de fordon jag råkade se.
På den tiden hade ju alla bilar en personlighet och ett eget utseende, till skillnad från dagens, där alla ser nästan likadana ut.

I första klass
Under det första året i skolan hade vi undervisningen förlagd till Åstorps brandstation. Ovanpå kontorslokalerna fanns nämligen ett utrymme som kunde användas som klassrum.



Här, innanför kuporna, hade vi vårt klassrum.

När alla sjuåringarna anlände den första dagen gled en grå Henry J, en ganska fin amerikansk bil, som var släkt med en av dåtidens lyxbilar, Kaiser, upp. Ur stiger en annan sjuåring, med krulligt hår och som var väldigt lik dåtiden kronprins, vår nuvarande kung. Det var dock inte kronprinsen utan en kille som heter Hans Mårtensson, som var son till byns billackerare. Vi umgicks efterhand ganska mycket, Hasse och jag, men jag har inte sett eller hört av honom på åtminstone 40 år. Synd!

Bageriet
I huset vi bodde i fanns det fyra butiker, ett bageri, en tobaksaffär, en klädesaffär och också en Scanbutik längst ner i andra änden på huset.



På tredje våningen, längst upp till vänster, bodde vi.
I bageriet finns nu en liten krog med asiatisk mat.

Bagaren bodde på andra våningen och redan som tio-elvaåring fick jag möjlighet att arbeta i bageriet. Det innebar tidiga morgnar och redan vid femtiden knallade jag ner i bageriet där jag fick göra olika saker. Den tristaste arbetsuppgiften var att skrapa plåtarna rena från sådant som fastnat på plåtarna. Roligare var det att få spritsa "var" eller det gula i mitten på wienerbröden. Eftersom vi började så tidigt på morgnarna så kunde jag avsluta mitt arbete redan vid tiotiden på förmiddagen. Vad jag fick betalt minns jag inte. Det var kanske någon "ispinne" (glass) eller lite bröd och kakor till min mor.

Scan
Lite längre ner i huset fanns en butik som bland annat sålde Algotskläder. Varje år var vi barn väldigt intresserade av vad som var nytt, inte minst årets nya jeans, som vi kallade för cowboybyxor. Det var också brukligt att få nya kläder i anslutning till första maj. Då gick vi ungar, iklädda nya kavajer och byxor, i tåget med blåsorkester genom byn för att sluligen hamna i Skogslund, samhällets Folkets Park. När alla förstamajtal var avslutade så fortsatte kvällen med dans, spelautomater, tomboler, prickskytte med luftgevär och pilkastning. Redan vid dessa unga år fanns det hos mig och mina kompisar ett visst intresse för det motsatta könet, men mest dansade man "svinapolka" med sina grabbkompisar. Feg som man var.

Ibland när vi spelade fotboll på gräset utanför huset, som var försett med skylten "Beträd ej gräsmattan", så kallade mor på mig genom fönstret. Hon bad mig att gå och handla till henne nere på Scan. Hon kastade då ner pengar genom fönstret, invirade i ett papper, där det stod vad jag skulle köpa för något. Det var bara att lyda och avbryta fotbollspelet.



Där den tidigare Scanbutiken fanns
finns nu en Pizzeria, vad annars?

Nästan varje gång jag berättade för biträdet vad jag skulle ha, så avslutade jag med "och så vill jag ha en prinskorv". Den här prinskorven tog de aldrig betalt för på den här tiden. Det var bättre förr! Efter några år och mitt ständiga intresse för prinskorv, så verkade de tycka att jag var ett ämne för att bli charkuterist. Det dök därför upp ett erbjudande att jag kunde få arbeta i butiken på lördagar och under mina lov från skolan, ett erbjudande jag naturligvis inte kunde tacka nej till. Här började man inte klockan fem på morgnarna utan inte förrän vid åttatiden.
I butiken fick jag, en stor del av tiden, skära bort senor från köttstycken. Knivarna var vassa som rakblad och jag hade oftast plåsterlappar överallt på händerna.
En gång fick jag i uppdrag att cykla till en lantbrukare i Heagård och hämta ägg. Redan cykeln, med ballongdäck och pakethållare både bak och fram, var stor och tung för en tolvåring. Dit jag skulle var det närmare en mil. När jag kom fram så placerades en stor trälåda, vägandes 50 kilo, på den främre pakethållaren. Själv vägde jag väl inte mer än max 30 kilo så om jag inte satt på sadeln så tippade cykeln framåt. Det blev en mycket ångestfylld hemfärd, som trots allt slutade lyckligt.
Vilket fantastiskt förtroende man hade för mig!

"Gamla gräset", skridskoåkning och skidåkning
Nu var det dock inte bara arbete och skolarbete som gällde, om det nu kan verka så. Vi lekte väldigt mycket också och jag hade många kompisar och skolkamrater, både i vårt eget hus och i HSB-huset intill.

Snett över gatan bodde flera skolkamrater som
Göran Dahl, Kenneth Winberg samt Gert-Inge Rosenqvist,
vars far var skomakare och hade verkstad i samma hus.

Bakom det hus jag bodde i fanns det en gammal gård. I princip all mark, som tillhört gården, var bebyggd, men boningshuset fanns kvar. Här bodde en kille som heter Larry Servin och hans lillebror, som jag glömt namnet på. Mellan deras gårdsbyggnad och vårt hus fanns ett, i våra ögon på den tiden, stort vildvuxen område som inte användes till någonting.



Det "gamla gräset" har nu omvandlats till
parkeringsplats med ett korvstånd i anslutning.

Här tillbringade vi mycket tid med att bygga olika typer av hyddor, både underjordiska och små hus ovan mark. Det lilla huset byggde av material från Europallar (fanns de på den tiden?), som vi kunde hämta gratis på ett tryckeri i närheten. Redan då var vi mycket kommersiella och vid soliga dagar sålde vi saft och kakor till ungarna i området, som tyckte det var kul att komma och titta hur vi hade det. Ibland så övernattade vi i våra hyddor, där vi smygrökte, om inte cigaretter, så i alla fall en sorts grova strån som fanns på området och som det gick att röka.
Rakt framför vårt hus låg Nya Torg, där det var torghandel en dag varje vecka. Varje vinter, när det blev frostgrader så spolades torget av brandkåren, så att vi kunde köra skridskor där. I början var det "sillarör" som gällde, en skridsko som man skruvade på sina pjäxor. Den dag man fick ett par helrör av mor och far var lyckan stor.
Oftast var det mycket folk, både killar och tjejer och vi ägnade mycket tid att leka något vi kallade för "kinespjätt" i samband med att vi "chansade" på tjejerna.
Någon konstfrusen isbana fanns inte på den tiden även om man byggde en ganska tidigt i Jonstorp, dit vi kunde åka buss någon gång, när vi inte hade is på torget.



"Dödsbacken". På min tid utan sten.

Det hände också att det snöade någon gång. Då promenerade vi upp till "andra sidan" (det kallades så eftersom det låg på andra sidan järnvägen) där vi byggde gupp i "dödsbacken", en slänt som nog inte hade många graders lutning. Men för unga skånepågar var det häftigt nog.

Söndagsskolan
Under mina barnaår så fick jag det sakrala inslaget i tillvaron tillgodosett vid mina besök i söndagsskolan.
På söndagarna så promenerade alla välartade barn till antingen Missionshuset eller till Filadelfiakyrkan.



Missionshuset i Åstorp är stort och pampigt.

I mitt fall blev det Missionshuset. Här berättades det om Jesus och hans lärjungar och vid varje besök fick, alla vi som var närvarande, en liten bild inklistrad i en bok. Hit gick också en skolkamrat till mig, som vi kallade för "Söndagsskolekalle". Han blev sedermera en framgångsrik affärsman inom byggbranschen och också en duktig golfare.

Östra skolan
Efter året i brandstationen så fick jag tillbringa några år av min skolgång i Östra Skolan. Det var ganska långt hemifrån och det blev att cykla dit på morgnarna, hem på lunchen och tillbaka till skolan efter lunch igen.
Här minns jag bland annat att vi hade en kvinnlig lärare som hette Göhtberg i efternamn.



Här fanns Grand Café i bottenvåningen.
Idag är det borta och är nu en vanlig bostad.

Alldeles intill skolan fanns ett café som hette Grand Café dit vi gick på långrasterna. Där fanns det flipperspel, som vi spelade på, men framförallt köpte vi ett kvarts kuvert. Det var en form av stora kvadratiska wienerbröd med ett kryss av vaniljkräm. Ägarens son, som vi kallade "Granda" gick i vår klass så lite rabatt fick vi säkert.

Badhuset
När vi gick i småskolan, så skulle alla barn, en gång i veckan, gå till badhuset för tvagning och simlektioner.
Det var ingen kul upplevelse för en klen, tanig nioåring. Inte för badet i sig, men det fanns nämligen en sadistisk baderska som var väldigt skrämmande. Hon var en stor, tjock och barsk individ av kvinnosläktet som inte verkade gilla barn. Det första vi fick göra var att tvätta av oss i vatten som fanns i en aluminiumskål. Därefter tvingade hon in oss i en het djävla bastu, där vi skulle sitta en viss tid. När vi väl kom ut, så var lidandet över för det. Nej, nu skickade käringen in oss i svinkalla duschar, där vi också skulle befinna oss en viss utsatt tid.



I det gamla badhuset har nu en brottarklubb tagit lokalerna i besittning.
Om bassängen finns kvar vet jag inte.

När detta plågeri äntligen var över så fick vi slutligen bada i bassängen. Det var korkbälte på och sedan skulle vi lära oss att simma. Jag har sedan den tiden aldrig varit överförtjust i längre tider i bastun och ej heller blivit någon simmare typ Johnny Weissmuller.

Söndagsragg
Det fanns inte mycket "drag" i Åstorp, men varje söndag så knallade jag och mina kompisar genom byn i jakten på tjejer.



Stationsbyggnaden är idag en fastighet som bebos
av kommunens anställda.

Vårt mål var ofta stationen. På den här tiden var Åstorp en central punkt för järnvägen och det brukade ofta vara mycket folk där. Inne i väntsalen fanns det också en våg. Där kunde man lägga i en tioöring och få en biljett med sin vikt på. Spännande på den tiden.



Storgatan, "ströget" i Åstorp.

Fanns det inget att hämta på stationen så gick vi "ströget", det vill säga Storgatan, upp och ner några gånger. Efter några rundor där, förbi Centralbiografen, så stannade vi oftast till på CK eller Centralkonditoriet. Där inhandlade vi en lemonad och någon kaka på bottenvåningen för att därefter förflytta oss upp till själva cafédelen på ovanvåningen.



Det gamla huset är rivet, men här låg i alla fall CK.

Här fanns det en jukebox där vi petade i våra 25-öringar och lyssnade på Elvis och Tommy Steel. I bästa fall fanns det också några av det motsatta könet närvarande, som vi kunde fraternisera med. Var så inte fallet gick vi hem igen, var och en till sitt.

Tandläkaren och frisören
När jag var fyra år föll jag omkull och slog framtänderna i ett bord. Mina små mjölktänder blev svarta, men de skulle ju ändå snart ersättas av de riktiga vuxentänderna. Det visade sig emellertid att när de stora tänderna kom fram så såg jag ut som en snöstorm i munnen. De var sneda och vinda vilket innebar att besöken hos tandläkaren blev många och smärtfyllda. På den tiden så fanns det inte de här moderna tandställningarna, som man kunde ta av vid behov. Nej, här var det tal om riktiga "armeringsjärn" som skruvades fast och som skulle sitta där under lång tid. Pinsamt är ett understatement.



I det här huset fanns tandläkare Feldner.

Jag gick på den tiden hos en kvinnlig tandläkare, som hette Feldner (tror jag om jag minns rätt). Hon var i och för sig OK, men det där med att laga hål var ingen höjdare. Det var visserligen inte en borrmaskin som man använde fotpedal för att borra, den var faktiskt elektrisk redan då. Men varvtalet och storlekarna på borren var ju rena grovsmidet. Jag var också skiträdd för att ta bedövning så ända fram till vuxen ålder har jag lidit mig igenom varje lagning av mina tänder utan bedövning

Där de nu säljer vin- och spritessenser
fanns i min ungdom byns frisör.

Nej, då var det mycket trevligare att gå och klippa sig hos frisören i byn. Det var inte fråga om någon tidsbeställning i dessa dagar utan man gick helt enkelt dit, satte sig ner och väntade tills det blev ens tur. Ni som var barn eller unga då minns säkert hur det var hos herrfrisörerna på den tiden. Det fanns tidningar att läsa, eller snarare att titta i. Jag vet inte varför, men det fanns alltid en mängd tidningar med titlar som Cocktail, Piff, Raff och andra med ekivokt innehåll, vilket naturligtvis var mycket intressant läsning för en person som befann sig i den begynnade puberteten. Vad anledningen var att det fanns denna typ av litteratur kan jag endast förklara med att det dels endast var män som gick hit och/eller att man också sålde kondomer på dessa ställen.

Mellanstadiet och "Röealbin"
När jag började fjärde klass så fick jag gå i den stora skolan, tror den heter Centralskolan. Det var lite närmare än till Östra Skolan som jag gick i klasserna 2 och tre och vägen dit gick genom Esplanaden.

Esplanaden idag.

Det var en fin gata med trädallér på båda sidorna. Gatan gick ända fram till skolan och den promenerade jag fyra gånger per dag, inklusive hem och tillbaka efter lunchen.
I ett av de första husen jag passerade på väg till skolan bodde "Röealbin". Jag tror han var byggmästare av något slag och han ägde huset han bodde i. Varför han kallades "Röealbin" vet jag inte. Om det möjligen kan ha berott på att han var sosse eller om han var röd i asniktet. Det intressanta med honom var inte namnet "Röealbin", det var istället hans bil. Den var alltid parkerad på trottoaren framför huset. Det var en jättestor pampig Buick. Varje dag stannade jag och beundrade bilen, tittade på hastighetsmätaren hur fort den kunde går och beundrade den maffiga instrumentpanelen. Så varje dags promenad till skolan innebar en liten belöning.

Realskolan
Efter sjätte klass sökte jag till och lyckades komma in på Åstorps samrealskola. Det blev dock bara ett år där, varav jag fick tågpendla halva året, eftersom vi just då flyttade till Helsingborg.



Samrealskolan i Åstorp har nu blivit en musikskola.

Här fick jag istället studera på Högre Allmänna Läroverket för Gossar, där bland andra Hasse Alfredsson också studerat. Här fanns inte en enda tjej för de gick antingen på Flickläroverket eller i en privatskola nere på Trädgårdsgatan i Helsingborg.

Mor och far och kyrkan
Min rundvandring i Åstorp avslutade jag med att åka och titta på kyrkan där jag blev konfirmerad för snart 51 år sedan. Det är en pampig byggnad som ligger högt och syns på lång håll.



Björnekulla kyrka.

Mor och far flyttade tillbaka till Åstorp och byggde ett hus där efter det att jag flyttat hemifrån. Far hade ju mycket kontakter genom sitt arbete i byggbranschen och visste vad han ville göra och där endast det bästa var gott nog. Mor var ju lite av en pedant så både hus och trädgård var alltid i perfekt ordning.



Mina föräldrars hus i Åstorp.

När jag tittade på huset idag så hade grönskan växt så mycket att jag knappast såg något av varken hus eller trädgård, men ytterdörrar och fönster var i alla fall desamma som satt där från början. Mor och far ville alltid ha "rejäla" grejer.
Det är både lite sorgligt och lite spännande att göra en sådan här historisk återblick på sin barndom. Många ljusa minnen dyker upp samtidgt som jag saknar kontakten med alla de som jag var tillsammans med på den tiden. Men, jag tror så här, att även om jag träffat dem idag så hade vi nog inte haft så mycket att säga varandra. Allt för lång tid har gått och alla har vi växt ifrån varandra på ett eller annat sätt.
Men, en intressant eftermiddag var det!